Växtkraft

Temat för denna söndags texter är "Att växa i tro". Jag har varit ledig i dag och mer förundrats över livskraften som finns i växandet. Från det som inte verkar vara någonting till något som växer till sig och ÄR.

Foto: B.R.

I februari någon gång greppade jag tag i den här krukan för att slänga den, den hade länge länge stått på en plats och skräpat, men då upptäckte jag till min förvåning att det fanns lite nytt liv på gång. Så den fick fortsätta att finnas. Och nu ser den ut så här:

Foto: B.R.

Ännu mer intressant är kanske det som händer ute. För lite drygt en månad sedan tog jag ett foto på vårt stenparti som jag gjorde i ordning förra sommaren. Då var det täckt av snö - nu hittar jag inte den bilden...

Men för 10 dagar sedan såg det ut så här:

Foto: B.R.

I dag. Foto: B.R.

Verkligen inget nytt under solen! Undret sker varje år! Ändå kan åtminstone inte jag låta bli att förundras hur snabbt det går när väl tiden och ljuset och värmen är inne... Då kan man faktiskt se dag för dag hur de växer till sig... Det är fantastiskt vilken livskraft det finns i allt som lever. Det gäller människor också. Man brukar ju tala om "Maskrosbarn". Barn som lyckats överleva hårda och svåra uppväxtvillkor.

Och visst är det många gånger man tänker: "Nej, nu orkar jag inget mer..." och så händer det något som kräver en insats - och det gick det också! Vi har enorma resurser inom oss. Samtidigt så ska man inte slösa på sina extra resurser, utan vara rädd om sin kropp och själ. Men det är fantastiskt så mycket kraft det finns att ta till när det behövs.

För att kunna växa och utvecklas så behövs både ljus och skugga, vila och aktivitet osv. Det är viktigt att komma ihåg när det känns mörkt och tungt i livet. Men också när vi ser på andra, ibland har vi lite för lätt att döma ut andra, inte tro att det finns så mycket att "hämta" från en liten och svag "planta". Men ack så vi kan missta oss!

Det finns en liten dikt som jag brukar tänka på då och då. Den ger mig tröst och hopp.

Vid vattenbäckar

Ett träd planterat vid vattenbäckar

bär sin frukt

i sin tid.

Det finns andra tider i trädets liv

då ingen kan se

att det är ett fruktbärande träd.

Avklätt, naket

står det som en ordlös bön mot himlen

och har ingenting att ge -

ingen skugga

ingen blomning

ingen sång

och ingen frukt.

Men någonstans

innanför det synliga

håller trädets mening på att fullbordas.

Anita Wemmenborn, Som barn, EFS Förlaget, 1978

Foto: B.R.