Det är kontrasterna som gör det...

(Från Miros Museum i Barcelona)

Jag har fått lära mig att det är kontrasterna i en målning som gör den intressant. Någonting i bilden som bryter av. Jag vet inte om det alltid måste vara så. Men jag tror att det ligger mycket i det.

Det kan handla om ljus och mörker, komplementfärger, eller kalla och varma färger. Det kan också vara stort och litet, svagt och starkt, lugnt och oroligt, långt och kort, rakt och krokigt osv. osv. Det behöver inte vara "rättvist", dvs lika mycket av varje. Utan många gånger är det just det där lilla som bryter av, eller sticker ut, som gör att man ser ett konstverk.

(Miro)

Jag har funderat på om det är likadant med livet. Är det kontrasterna i det vardagliga som gör att vi lever upp ibland, eller kanske är det det där udda, avvikande i livet som påminner oss om att ta livet på allvar eller som gör oss tacksammma för allt det där "vanliga", som vi annars bara tar för givet.

Sagrade Familia, Barcelona)

Vi är olika som människor. En del gillar allra mest när livet går "sin gilla gång", utan några större störningar. Andra behöver mycket kontraster, mycket spänning i livet, annars blir de uttråkade eller rastlösa.

Jag tror ändå att alla har mer eller mindre kontraster i sitt liv, om inte, behöver vi det, oavsett om vi vill det eller inte. Om inte annat för en stunds eftertanke.

I en målning kan ett mörkt moln, eller en mörk skugga göra en målning mer levande, mer intressant. I verkliga livet avstår vi gärna från mörka moln och skuggor, de kan göra ont och försvåra livet. Ändå är det mångas erfarenhet att just de där mörka och avvikande kontrasterna har varit lärorikt och gett livet en större och rikare dimension. Men det ser vi först en tid efteråt.

När jag skriver om ljuset och mörkret så kommer en strof upp i minnet av Erik Blomberg. Texten finns också psalm i Den svenska Psalmboken med tillägg, nr 797. På länken nedan har du hela texten.

Var inte rädd för mörkret

ty ljuset vilar där

Vi ser ju inga stjärnor

där intet mörker är.

https://jordenaverikblomberg.weebly.com/

Kontrasten behöver inte vara "ond" eller svår. Den kan vara ett ljus som lyser, något varmt som värmer, något glatt, något "tokigt" som vänder upp och ner på det som är. En sådan kontrast önskar jag dig!

(Från en Is-konsert i Luleå)

(Märker just, att jag har skrivit om vad som gör en målning (eller konstverk) intressant, men jag har ingen bild på en målning... Ja, det får bli en annan gång.)

Medräknad, eller inte?

Markägaren var och sökte arbetare till sin vingård. Han var ute flera gånger om dagen för att få arbetare. Arbetsuppgifterna tog inte slut. Han behövde hela tiden fler. Sista timmen innan arbetsdagen var slut var han ute igen och fann då några som inte hade något arbete. Han frågade varför. Deras svar var: Därför att ingen har lejt oss. (Från söndagens evang.text Matt 20:1-16)

Jag kan känna igen den där känslan i magen, när man inte blir medräknad, när man inte blir vald eller anförtrodd en viktig eller rolig uppgift... för att inte tala om hur det var i skolan när det skulle väljas till fotbollslag, brännboll osv.

Varför var de inte efterfrågade? Kanske var de för gamla, för unga, för svaga, för långsamma, för blyga, för raka? Eller hade det med kön att göra? Sexualitet? Hudfärg? Religion?

Ingen ville ha dem.

Liknelsen slutar med att Markägaren ger alla lika mycket betalt (det som de hade kommit överens om innan anställningen), samma lön till dom som kom först och till dom som kom i elfte timmen. Det väckte förstås förtret hos de först anställda!

Och då säger markägaren: Ser ni med onda ögon på att jag är god?

Det Jesus vill förmedla med sin  liknelsen handlar inte om arbetsmarknadsavtal och löner, utan om människosyn. I Guds ögon är alla människor lika mycket värda. Oavsett allt!

Efter gudstjänsten i Matteuskyrkan i söndags körde jag några mil bort för att leda en dopgudstjänst, där en hel familj valt att låta döpa sig. Fyra familjemedlemmar. Så fint det kändes!

Där sjöng vi, som ofta på dopgudstjänster, en psalm som också skulle ha passat att sjungas efter söndagens predikan.

Du vet väl om att du är värdefull,

att du är viktig här och nu,

att du är älskad för din egen skull,

för ingen annan är som du.

Det finns alltför många som vill tala om

att du bör vara si eller så.

Gud Fader själv han accepterar dig ändå 

och det kan du lita på.

Du passar in i själva skapelsen,

det finns en uppgift just för dig.

Men du är fri att göra vad du vill med den,

säga ja eller nej.

Du vet väl om att du är värdefull,

att du är viktig här och nu,

att du är älskad för din egen skull,

för ingen annan är som du.

(Sv Psalmboken nr 791, Text och musik: Ingemar Olsson 1978)

Alla fotografierna (utom det med dopljusen) är gamla foton från Barcelona och Berlin.

Långfredag

(Sagrada Familia, Barcelona)

(Sagrada Familia, Barcelona)

I dag på Långfredagen får vi påminnas om

Jesu lidande, korsfästelse och död.

(Överluleå kyrka, Boden)

Han gick den svåra vägen.

Han bar sitt eget kors.

Han bad: Min Gud, förlåt dem."

Han led och dog på Golgata.

Han gjorde det för oss,

för alla och för oss.

Text: Britt G Hallqvist

Psalm nr 442 

i Den Svenska psalmboken

(kommer inte ihåg var jag tagit detta foto)

I det oförutsägbara och motsägelsefulla

Mycket i livet "går sin gilla gång", eller "rullar på som vanligt", som man brukar säga. Men rätt som det är sker ändå det oförutsägbara, det man inte räknat med, inte kunnat föreställa sig. Åtminstone inte nu och här. Det kan vara till både lycka och sorg.

Sorg, förtvivlan, ilska är känslor som uppfyllt många på grund av terrordådet i Stockholm i fredags.

Men vi har också fått se och höra om motsatsen till våld och ondska; omsorgen om varandra och viljan att hålla ihop och stå eniga mot alla destruktiva krafter.

I söndags var det Palmsöndag och vi fick påminnas om Jesu intåg i Jerusalem. Han kom ridandes på en lånad liten arbets-åsna. Många jublade över Jesus, hyllade honom med palmblad och Hosiannarop. Det var en förväntansfull och festlig stämning. 

Samtidigt var Jesus på väg till lidande, korsfästelse och död. Under vägen möter han förräderi, svek, hot och hat, men också äkta hängivenhet, kärlek generositet och omsorg. Så motsägelsefullt kan livet vara. 

Ser ni fågeln mellan palmbladen? Fotat av Cornelia.

Min tro är att det är just i det oförutsägbara och motsägelsefulla livet som Jesus vill komma till oss med budskap om fred, liv och hopp. Jag tror att han finns mitt i livet. Inte i någon specialavdelning; en andlig eller kyrklig del. Eller en avdelning med bara allvar eller där allt bara är lyckat och välstädat. Han finns mitt i.

Den annorlunda konungen, som segrar genom att lida och dö och som vill leda oss inte i kraft av sin makt, utan i kraft av sin utgivande kärlek, vill möta oss varsamt och med stor respekt i det mörkaste mörka med det motsatta: ljus, liv och hopp. 

Så tror jag.

Alla fotografier är ifrån Barcelona.

Januari - Juni 2016

När blir någonting en tradition? I två år har jag gjort en kort översikt av året som gått genom att visa ett foto för varje månad. Nu tänkte jag göra likadant i år igen. Jag tror inte att det är så intressant för andra, men jag tycker att det är roligt - så då får det bli så. Jag delar upp det i två inlägg. 

Kyrkan och mitt arbete som präst hör nära samman med mitt liv, mina reflektioner, min glädje och min sorg. Mina "nedslag" i de olika månaderna, tänkte jag dock  försöka hålla utanför mitt ordinarie arbete - hur än viktigt det är.

Januari - Juni 2015

Januari

När jag tittar på mina foton för januari månad så är det mest utebilder med rimfrost och sol. Jag kommer ihåg att när det var som vackrast var det också som kallast. Ända till drygt minus 30 grader.

Januari var en månad för start och "börja om".

Februari

När jag ser det här fotot bland mina bilder för februari, så får jag nästan ont i magen. I ett svagt ögonblick lovade jag att göra en ny "Glädjens Herre var en gäst"-tavla till serveringslokalen i Matteuskyrkan. Det tog lång tid innan jag kunde bestämma mig för på vilket sätt jag skulle göra den. Det slutade med att det blev tre tavlor för att texten skulle vara någorlunda tydlig. Det var mycket vånda! Jag målar inte så mycket föreställande, det kändes verkligen som om jag hade tagit mig "vatten över huvudet"! När skulle jag tycka att det fick duga, att det var "tillräckligt bra"?? Svårt! Men det var en oerhörd lättnad när jag ändå till slut satte stopp och vi fick sätta upp dem på väggarna. (Jag gjorde förstås detta på min fritid). En anledning till att det blev tre tavlor, var att jag tröstade mig med tanken att det var möjligt att måla om och göra bättre och ändå ha kvar tavlan med texten. 

Det var förstås mycket annat, mycket viktigare saker, som hände i februari också. Bl.a. var jag till Trosa/Nyköping och fick döpa min systerdotter-dotter Juni. Det minns jag med glädje.

Mars

Några dagar i början av mars var min dotter Cornelia och jag i Barcelona. Underbara dagar med mycket färg och Guelle, museer, snack och gott att äta. I slutet av mars var det påsk och då fick vi träffas igen. Cornelia och hennes sambo kom upp några dagar till Boden.

En annan sak som jag minns med glädje från mars månad var samarbetet och genomförandet av ett Kulturcafé i Porsökyrkan (Luleå) tillsammans med Erik Gunnars (konstnär) och Lars Magnusson (kantor). Det var utanför mitt ordinarie arbete. Det var väldigt roligt, tycker jag. Inte minst "tänket" före.

April

Vad som är en viktig del av mitt privata liv är träffarna med "Skrivarna", där vi skriver texter utifrån ett tema och sedan träffas och läser och diskuterar texterna med varandra och Akvarellkurserna som jag går för Karin EE von Törne Haern. Å, det är såå roligt!! Det ger lust och energi. Det gjorde jag i april, men det gör jag andra månader också. Det kan jag inte vara utan.

Maj

När jag tittar i min almanacka för maj månad så är det ganska fullklottrat. Det var rätt mycket som hände, även om det inte var så mycket som utmärkte sig från det "vanliga", utom möjligen att jag började gå hos en sjukgymnast i Boden (tidigare gått i Luleå) och det har varit bra för mig.

Juni

Första veckan i juni var Owe och jag på Kreta hos min kusins dotter med familj. Det var en vecka som vi levde länge på och som gett en längtan tillbaka.

Strax efter att vi hade kommit hem från Kreta var jag på Rosfors Herrgård och hade en samling för blivande diakoner och präster, som skulle vigas dagen därpå. Det gjorde jag visserligen i tjänsten, men det hör inte till mina ordinarie arbetsuppgifter. Det var en sådan där uppgift, som åtminstone för mig, var utmanande och svår, men som efteråt kändes positiv och rolig. 

---

Jag stannar här nu, och fortsätter med resten av året i nästa inlägg. De tankar som kommer för mig just nu är; det är tur att jag är "dum" nog att tacka ja ibland till uppgifter, som jag, om jag tänkte för mycket, skulle ha tackat nej till i rädsla att jag inte skulle klara av det. Det kanske jag inte är ensam om. Även om inte allting blir "bäst", så lär man sig alltid något och utvecklas på ett eller annat sätt. Om inte annat, att tacka nej om man blir tillfrågad igen. Det jag egentligen vill säga är att det är bra att våga gå utanför sin komfortzon ibland...

Vägen till livet

Många människor har i alla tider sökt vägar till liv och överlevnad. Så också idag! Människor flyr från hot, terror, krig och död. Ja, även från torka och andra naturkatastrofer.

Foto från utställningen Gryning utan namn av Knutte Wester

på Havremagasinet, Boden
En fantastisk utställning!

"Vägen till livet", som var gårdagens gudstjänsttema, kan tolkas på olika sätt, men för många människor i vår värld är det bokstavligt och på största allvar.

Foto från samma utställning som ovan.

I min predikan talade jag också om vägen, hur olika våra vägar kan se ut och vikten av rastplatser. Jag berörde bara kort Jesu ord i bibeltexten: I min Faders hus finns många rum.  Men jag gillar det där att det finns många rum. Det finns mycket utrymme. Det är inget trångt och instängt litet kyffe. Det är ett stort och generöst hus. Ljust och högt i tak. Jag tror att det finns plats för alla. Ingen ska behöva känna att han eller hon inte passar in. Det är ett ställe där vi kan ta av oss skorna, vara trygga och kan vara dem vi är.

Jesus säger i bibeltexten (Johannes evangelium kap 14) att han skulle gå och förbereda rummen för oss. Det gjorde han genom sin död och uppståndelse - han har öppnat upp och gjort det möjligt för oss att kunna komma till "Faderns hus".

Faderns hus är inget gästhus. Utan ett hem. Och rummen/ platsen/ utrymmet är öppet redan nu, det är inte bara ett löfte som vi får ta del av efter vår död, utan det finns där för oss också här och nu...

Foto från Barcelona Museum of contemporary Art


Vägen dit är Jesus själv. Jag är vägen, säger Jesus.

Vår enda karta eller kompass är tilliten till Jesus Kristus.  I tilliten blir vägen synlig, åtminstone de närmaste stegen. Hela vägen ser vi sällan, om någonsin...


Strax innan jag körde iväg till min första gudstjänst igår hittade jag bland alla mina papper ett bibelord i en plastficka. Jag la ner den i väskan, tyckte att den passade bra in på temat.

Matteuskyrkan

Där stod det:

Jag håller mig tätt intill dig, din hand ger mig stöd. 

Psaltaren 63:9

Det finns en Irländsk välsignelse som lyder:

Om Gud sänder dig 

längs en stenig väg,

må Gud ge dig

slitstarka skor.

Hagar

Hon var en slavflicka. En present från den egyptiske härskaren, farao, tillsammans med juveler, kärl och andra föremål. Hon var en del av Abrahams och Saras bohag, ett hushållsredskap. Ofrivilligt drogs hon in ett familjedrama. Mycket fick hon vara med om. Hon hade inget val. Men när hennes matmor blir för hemsk mot henne flyr hon ut i öknen och gömmer sig. Hon är ensam, utsatt och desperat.

Men en "Herrens ängel" finner henne. Hon som mest betraktades som en sak, ett föremål, blir kallad vid namn av ängeln.. Ängeln frågar Hagar: Varifrån kommer du och vart är du på väg? En klassisk existentiell fråga, som vi alla nog funderar på ibland. Hagar svarar ärligt att hon har rymt från sin matmor. De har ett samtal tillsammans. Ängeln ger henne uppmaningen att gå tillbaka och löften inför framtiden.

I 1 Mosebok kap 16 vers 13 står det: Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: "Du är Seendets Gud". Ty hon tänkte: "Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?"


Vem hade kunnat ana att denna slavkvinna från främmande land och främmande religion skulle ge Gud ett nytt namn. Ett namn som kom till genom hennes egen erfarenhet. Ett namn som Gud aldrig haft förut. Hon gör ett teologiskt uttalande. Och berättelsen om det finns fortfarande kvar, trots alla konflikter och allt hat som senare skulle följa mellan ättlingarna till Abraham. Ylva Eggehorn har skrivit om Hagar i sin bok Kryddad olja. Det är just hennes avsnitt om Hagar + bibeltexterna som har inspirerat till det här inlägget.

Det är roligt med personberättelserna i Bibeln, tycker jag. Det är sällan hjältar som beskrivs, utan människor med fel och brister, älskade och brukade av Gud. Trots allt. Precis som det är med oss.

Bibeltexterna om Hagar hittar du framför allt i 1 Mosebok kap 16:1-16 och kap 21:9-21.
Ylva Eggehorns bok Kryddad olja har många intressanta kapitel om kvinnor i Bibeln. Libris, 2005.

Alla fotografierna är ifrån Parc Guell i Barcelona, som förstås inte alls har med inlägget i sig att göra.

Vad är det jag ser?

Jag återkommer till Barcelona igen. Cornelia och jag var på väg från Parc Guell, tror jag. När vi gick längs trottoaren, såg jag plötsligt ett hundansikte i trädet efter vägen. Jag hajade till. Det var nästan obehagligt. För det stämde ju inte riktigt...

Visst ser det verkligt ut?! Blicken ser så levande ut! 

Jag associerade till vår egen gamla hund, som är död sedan flera år tillbaka.

Det vi ser omkring oss, verkligt eller overkligt, är beroende av vad vi har sett förut. Vad vi har varit med om. Det är väl därför vi ser så olika saker och har olika upplevelser av samma händelse. Därför är det spännande att ta del av andras "blick" eller berättelser. Det är också intressant att vi kan lära oss att se med andras ögon. T.o.m. en hunds ögon! Ibland säger Owe och jag till varandra: "Det här skulle Gemla ha gillat!" Det skulle kunna vara en stor boll, eller vatten, eller något annat - som vi förmodligen inte skulle ha reagerat på annars. Så kan vi också lära oss att se med andra människors ögon.

Sista sommaren med Gemla. 2011.

Plaza Nova

För ganska precis en månad sedan när Cornelia och jag skulle gå på mässa i Katedralen i Barcelona, så såg vi att det var mycket folk utanför kyrkan, på det stora torget Plaza Nova. Vi hörde musik och efter stund såg vi människor som dansade i ring.

Massor av människor.

Överallt. Och i alla åldrar. Fast mest äldre faktiskt.

Det gav en god och varm stämning.

Sedan gick vi in i kyrkan, katedralen i Barcelona, Santa Eulalia,
i folkmun La Seu (Domkyrkan).

Den är 93 meter hög och 40 meter bred och består av tre skepp och 28 sidokapell! Gotisk stil. Gigantisk och mycket vacker. Sätet för ärkebiskopen i Spanien.

http://www.barcelona-guide.se/katedralen_barcelona.php

I denna gamla katedral som började byggas 1298 och slutfördes 1459 fanns moderniteter som inte riktigt passade in, tyckte jag. Men praktiska. Som på bilden ovan, en slags ljusbärare. Man la ner en viss summa pengar i en bössa och så tändes en lampa. Den kunde ha varit vackrare gjord...

Eller de fula men nödvändiga bildskärmarna. Det nya blandades med det gamla. I grunden helt rätt, men estetiskt störde det mig...

I morgon firas mässa runt om i världen. I stora ståtliga vackra katedraler och i små enkla kapell, i hem, på sjukhus... Rummen kan se såå olika ut, liturgi och gudstjänstuttryck varierar, men det är samme Gud! Gud kan möta oss och tala till oss både i det stora och det lilla sammanhanget. Det är skönt! Det är också härligt att det finns så många olika gudstjänstrum präglade av olika kulturer och tider. Och att det går att blanda gammalt och nytt, trots allt.

Själv firar jag Taizemässa i Matteuskyrkan i Boden imorgon kväll. Det skulle rymmas flera Matteuskyrkor  i Katedralen i Barcelona - även på höjden! Trots all olikhet finns det gemensamma igenkänningstecken som korset, Vår Fader, bibeltexterna, Gudsnärvaron, andäktigheten...