Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

onsdag 26 februari 2014

Till freds


Det kan verka egoistiskt att göra sådant som gör mig själv lycklig.

Om jag alltid bara tänker på att jag själv ska ha det bra,
kan det vara egoistiskt.

Om jag aldrig tänker på att göra sådant som jag själv mår bra av
då kan jag inte vara till stöd och glädje för andra.

Det gäller att hitta balansen.



Ibland är den största lyckan att få göra någon annan glad.



Ibland är det att bara få vara, att "hitta hem" till sig själv.



Om jag aldrig stannar till och lyssnar till mig själv och mina egna behov,
vet jag inte vad som ger mig den kraft jag behöver.
Då kan det bli ett evigt sökande, som aldrig ger någon tillfredsställelse.



Speciellt under tider när livet är tungt och svårt
är det viktigt att söka sig till de människor och/eller det som får dig
att må bättre för att kunna orka en dag till.

Vad är det som gör dig/mig till freds inombords?

För allas bästa; ta väl hand om dig!


Alla foton är ifrån URBANSTORE, Boden.
Jag var där häromdagen och tog några foton med min mobilkamera.

tisdag 25 februari 2014

Vår i luften


I går när jag var ledig var jag ute och gick och njöt av vårvinterluften och solen. Det var vederkvickande. Tack vare mina ice-bugskor kunde jag lätt ta mig fram även där det var glashalt.



Få se, hur var det nu... fanns det inte en bänk här någonstans där man kunde sitta ner och njuta av solen... ? Nja, det var inte så  lätt att ta sig fram... hur mycket vår det än är i luften dröjer det ett tag till innan man kan sitta där.



Takdropp är väl ett säkert vårtecken?



Liksom snöras från taken. Åtminstone här uppe. Men samtidigt får vi komma ihåg att vi är bara i slutet av februari - än kan det komma både mycket snö och kyla. Men man kan väl få hoppas och tro några dagar... Vi närmar oss - hur som helst- våren, för varje dag som går. I morgon ska vi ha sommarplanering på jobbet och därmed också prata semestrar.




Men innan sommaren kommer ska vi först igenom fastlagstid och påsk. Allt har sin tid och plats. Allt har sin mening. I kristen tro genomsyrar korset allt, hur motsägelsefullt det än låter är det genom korsdöden som livet kan uppstå. Genom död till liv. Från vinter till vår och sommar. Det finns något att hoppas på.

söndag 23 februari 2014

I nöd och lust


När jag kom till Porsökyrkan i eftermiddag gömdes det undan tårtor. Här lyckas husmödrarna med att få in en "trevåningstårta" i kylen. Det var precis att den gick in.


Vi har idag nämligen haft en vigselakt i vår ordinarie Porsömässa. Det kändes fint och festligt att de ville dela glädjen med den gudstjänstfirande församlingen i Porsön tillsammans med anhöriga och vänner.

Med tillåtelse av brudparet får jag publicera bilder från den här dagen.

En bibeltext som lästes av brudgummens barnbarn var hämtat från Ruts bok, kapitel 1 vers 16 och 17:

Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt.
(Bibel 2000)



Efter gudstjänsten plockades de underbara tårtorna fram.

Foto: Elaine Jonsson

En önskepsalm från bruden var nr 298 i Den Svenska Psalmboken med tillägg. En psalm som betytt mycket för henne. Inte minst när hon tillsammans med sin lille son kom till Sverige 1991, till ett okänt land och ett okänt folk. Då var den här psalmen hennes hopp och stöd. Jag citerar från vers 1:

Gud, ditt folk är vandringsfolket.
Själv du mitt ibland oss går.
Du oss leder, du oss stärker, 
när vår väg blir lång och svår.
....

Jag vill önska det äkta paret Guds välsignelse och mycket glädje!

fredag 21 februari 2014

Liksom regn och snö faller



I dag har det varit en sådan där dag då det inte har varit så roligt att köra bil. Det har både snöat och blåst. Omkring minus 7 grader. Dessutom halt. På väg 97 mellan Boden och Luleå ligger det en bil på taket. Jag tror att den har legat där ungefär en vecka nu. Varje gång jag kör förbi är det en påminnelse om att allt kan vändas upp och ned. En sådan här dag, då sikten är dålig och vägbanan slirig då blir det extra verkligt.



När jag körde hemåt i snöröken tänkte jag på en av texterna på söndag från första årgångens läsningar från profeten Jesaja kapitel 55 vers 10, 11 (Bibel 2000):

Liksom regn och snö faller från himlen
och inte vänder tillbaka dit
utan vattnar jorden,
får den att grönska och bära frukt,
och ger säd att så och bröd att äta,
så är det med ordet 
som kommer från min mun:
det vänder inte fruktlöst tillbaka
utan gör det jag vill
och utför mitt uppdrag.



Liksom regnet och snön gör nytta, ger grönska och frukt, gör också "det levande ordet" det, som ämnet är på söndag. Regnet och snön syns påtagligt en kort tid, men verkar sedan i det "fördolda". Så tror jag att det också är med Guds ord, det är inte alltid så synligt och hörbart, men kan verka, gro och växa i det tysta och gömda.


 
 Mobilkamera 2011

Ditt ord är en lykta för min fot,
ett ljus på min stig.
Psaltaren 119:106 Bibel 2000


Kom ihåg att rösta på min kusins blogg Aktuellt i Grekland. Söndag är sista dagen.
Klicka här och gå in och rösta
 

onsdag 19 februari 2014

En klocka i brunnen

Armbandsuret låg på tvättmaskinen. Med badhanduken råkade jag vifta ner klockan rakt ner i golvbrunnen. Jag hörde bara hur något "smattrade" till och så var det tomt på tvättmaskinen. Jag lyfte upp golvbrunnslocket och stack ner handen i det ljumma vattnet, men jag kände inte klockan och jag blev rädd att den försvunnit ut i avloppet.



Hade min tid runnit ut? Vad betydde detta? Var min tid slut nu?
Jag brukar inte söka tecken, eller tolka allt som tecken. Men jag är van att tänka i bilder. Så mina tankar gick igång...

Hur använder jag min tid, mitt liv? Vad är värdefullt - och vad hör mer hemma i avloppet, för att uttrycka mig lite drastiskt? Snabbt som klockan försvann ner i brunnen, kan ju faktiskt också mitt livs tid ta slut. Sånt händer hela tiden.


Om jag ska köpa en ny klocka?  Nej. Jag gick och väckte Owe och berättade förtvivlat att min klocka försvunnit ner i avloppet. Han klev upp och stack ner sin hand - och vips så låg klockan där! Jag trodde att den var förlorad! Men jag behövde bara torka av den och sätta den på armen igen.

I min värld blev det ett uttryck för nåd, att bli benådad. 
Eftersom jag lever mycket i tankarna kring tid, min livs-tid, så blev den här lilla händelsen en tankeställare.

Nej, jag tror inte att det var Gud som slängde ner klockan i brunnen för att varna mig, eller något sådant... Men jag väljer själv att  ta det som en bild, en berättelse att tänka vidare på, att ta min tid och mitt liv på allvar.



I min tidiga ungdom var Sven-Ingvars mina favoriter. Kommer ni ihåg: Släng en slant uti brunnen och önska dig någonting?

Nu ska jag fundera på vad jag önskar mig, för jag har bestämt att det gäller även när man slänger en klocka i brunnen!

God tid!

Vackrare foton blir det kanske en annan dag :-)

tisdag 18 februari 2014

Hemligt avsked


Någon gång.
Någonstans.




HEMLIGT AVSKED

Tyst stiger hon in sist av alla. Sätter sig långt bak i den stora kyrkan. Hon är en främling. Ingen vet vem hon är. Utom möjligen en. Och den som ligger i kistan. Med kött och blod släkt med alla. Ändå utanför och okänd. 

Vid avskedstagandet lämnar hon  - lika tyst som hon kom - den stora kyrkan. Före alla andra. Ingen vet vem hon är. Utom möjligen en. Och den som ligger i kistan.

Obemärkt har hon tagit sitt avsked.

Utanför är det gnistrande kallt. Med händerna i fickorna går hon till bilen, startar och kör tillbaka till jobbet. En blek sol syns mellan träden.







lördag 15 februari 2014

För hela livet


 Nederluleå kyrka, Gammelstad

Jag har haft ovanligt många vigslar under januari och februari och fler kommer innan sommaren. Det är roligt att par gifter sig även under vinter och vårvinter.

Ibland hör jag par som säger att de inte tycker att de har råd att gifta sig (det kan även gälla dop) - det känns tråkigt att höra. Med mitt blogginlägg vill jag säga; det måste inte vara dyrt att gifta sig! Vigslar och bröllopsfester kan se väldigt olika ut!




En del par som gifter sig, väljer en enkel vigsel med bara de närmaste med. Det kan vara i en stor och ståtlig kyrka där alla inbjudna samlas i koret, det kan vara i ett mindre kapell, utomhus, i ett hem, på en restaurang - alla varianter finns. Det behöver inte vara dyra bröllopskläder, dyr festlokal, dyr mat osv och ändå bli hur vackert, minnesvärt och högtidligt/festligt/glatt/intimt som helst!!

I Porsökyrkan, i Nederluleå församling, där jag jobbar, har vi sagt att när dop eller vigsel sker i en offentlig gudstjänst, bjuder vi alla på tårta efteråt. Delad glädje blir dubbel glädje!




Mycket snart har vi faktiskt en vigsel i den ordinarie Porsömässan kl 17. Det ska bli roligt, tycker jag.

För mig känns det helt rätt. Kyrkan är till för hela livet. Födelse - vuxenliv - ålderdom och död. Kyrkan erbjuder riter och samtal för stora livshändelser som just födelsen, tonårstidens stora frågor (konfirmation), bejakandet av kärleken och viljan att dela livet med sin partner, sorg och död. Arbetslöshet, skilsmässa, ensamhet, drogproblematik, stress, kreativitet, kultur mm finns det också plats för, fast det kanske inte är lika mycket sammankopplat med kyrkan som t.ex. dop, vigsel och begravning.
Sinnesromässan är ett exempel på en gudstjänst där drogproblematiken blir särskilt tydlig.

Naturligtvis är det många gånger mer naturligt att dela sådana livshändelser i ett enskilt samtal eller i en krets man själv väljer - men det är berikande när det är möjligt att få del av det också i gudstjänstlivet. Min önskan är att gudstjänsten inte ska vara skild eller främmande för det liv som vi lever i tro och tvivel - med dess glädje och skapande, oro, sorg och kamp.




Jaha, det blev visst ett riktigt "jobb"-inlägg så här på lediga helgen... men en jobbdag kan det istället bli något riktigt privat...


tisdag 11 februari 2014

Två systrar

Så fort en dag går! Så fort tiden går...
När vi ser bakåt förstår vi inte riktigt var dagarna, månaderna, åren tagit vägen.

Ju mer år vi får uppleva desto fler minnen får vi - om vi minns förstås...



I våras var mamma och jag och hälsade på i mammas hemtrakter kring Alingsås. Vi bodde hos min moster i Långared. Här har de fått låna ett gammalt album...


TVÅ SYSTRAR

Många år och mil emellan
möts de gamla systrarna igen
livet tar olika gestalt
men över och under allt
knyter blodsbanden
samman

De letar glasögon
funderar på dag och datum
glömmer att hämta och
säger samma saker
om igen

skrattar igenkännande
med varandra



Ett gammalt album
i deras händer
väcker minnen, namn och år
berättelser kommer och går

de fnissar som unga flickor
och lever sina liv
som systrar

en gång till


Maj 2013
  Min dikt finns med i  Jubileumsinsamlingen 10 år med poeter 2013.





Det var ett vackert album.




söndag 9 februari 2014

Ingen vilodag - en dag i tjänst

Bergnäskyrkan, Luleå


En rolig dag i kyrkans tjänst.
Först i Bergnäskyrkan med dagens allvarliga evangelietext. Fick möta några nya ansikten, tillsammans med de mer bekanta. Alltid roligt! Medan kantor Lars, som jag delat den här dagen med, åkte till Sjukhuskyrkan och spelade, hade jag vigselsamtal i Porsökyrkan.


Porsökyrkan, Luleå


Dagen avslutades kl 17 med en gudstjänst för stor och liten i Porsökyrkan. Det blev en härligt rörlig och rörande och till viss mån rörig gudstjänst. Många stora och små. Många svaga och starka röster. Olika språk. Precis som det ska vara!



Pedagog Sonja berättade om Jesus och barnen med flanellograf, Mona ledde barnkören som sjöng jätte-fint m.m. m.m.



Speciellt inbjudna idag var barnen som blivit döpta i Porsökyrkan under året med sina familjer. Vid varje dop får barnet ett rött hjärta med namn och dop-datum, som vi sedan hänger upp på vårt "Dop-träd". Trädet påminner oss som möts till gudstjänst att bedja för barnen och deras familjer. Året därpå inbjuds familjerna att hämta dop-hjärtat, som det får tillsammans med en liten bönbok. När vi överlämnar det ber vi en kort bön för varje familj. Det känns bra att få möta dem igen på det här sättet. En del av familjerna träffar vi på måndagarna kl 13 då det är "Baby-sång" i Porsökyrkan.



Efter gudstjänsten blev det många tillfällen till "småprat" och lite djupare samtal då kyrkan bjöd på fika och varm korv med bröd. Nya bekantskaper skapades. 
En del både yngre och äldre fick också tillfälle att pröva orgeln och andra instrument i kyrkan. Vad roligt det är när det är full rusch i kyrkan!
Ingen vilodag - men en dag i tjänst!


lördag 8 februari 2014

Reta dig inte på...


Jag gillar morgondagens Psaltarpsalm:


Reta dig inte på de onda,
avundas inte dem som gör orätt!
...................
Lägg ditt liv i Herrens hand.
Lita på honom,
han kommer att handla.
Han skall låta din rätt lysa som gryningsljuset
din rättvisa sak som middagssolen.
Var stilla inför Herren,
vänta på honom.

Psaltaren 31 v1 och 5-7, Bibel 2000.


 Mellan Boden och Luleå

fredag 7 februari 2014

Bara vänner


 Boden Januari 2013

I ett samtal vid ett bord igår, pratade vi om hur konstigt vi uttrycker oss ibland. Ett sådant exempel är när två personer säger förklarande till andra: "Vi är bara vänner". Det är ju hemskt! Det är verkligen inte "bara" att vara vänner! Hur stort är det inte att ha vänner? Vänner som är beredda att lyssna på en, som kan vara "räddare i nöden", som visar att man själv betyder något för dem... Det är verkligen en gåva. Det finns många som längtar efter att ha en vän eller två. Vänner ska man vara rädd om! De är verkligen inget "bara".

Anledningen till att man säger så är förstås att man vill markera att man inte är ett kärlekspar. Det gifta paret vid bordet sa lite på skoj: "Vi är bara gifta". Är man ett par är man förhoppningsvis också vänner. Är man inte det, då är man kanske bara gifta.


 Boden Januari 2013


Det som utmärker vänskap är att man är beredd att ta in den andre i sitt liv. Det får mig att tänka på söndagens evangelietext som delvis handlar om motsatsen; att bli avvisad och icke erkänd som vän. Rädslan att bli avvisad hör till det som skrämmer oss mest, att andra inte vill kännas vid oss.

De flesta av oss har varit med om att någon vänt oss ryggen eller att vi upplevt oss utestängda från ett sammanhang - så smärtsamt det är! Och skamfullt!

Desto skönare känns det när någon faktiskt ser oss på riktigt, kommer ihåg vårt namn och räknar med oss. Så gott det gör inombords!  Mer värdefullt än det mesta!




torsdag 6 februari 2014

Ljus och mörker

Genom fönstret på sjätte våningen på Sunderby sjukhus, 
med mobilkamera 2011.


I dag har jag varit på min gamla arbetsplats; Sjukhuskyrkan på Sunderby sjukhus. Det var roligt att vara där igen. 



Jag ledde nattvardsgudstjänsten där.


Jag kände mig inte speciellt nöjd med mitt tal. Men jag tänkte när jag åkte därifrån (som en tröst?) att, det stora värdet för dem som kommer till en sådan här gudstjänst, är nog att få sitta ned en stund i stillhet och andakt. Att få ta emot nattvardens gåvor och höra orden "Kristi kropp och blod för dig utgivet" är alltid det största som kan förmedlas i en gudstjänst.



Gemenskapen vid fikabordet är också en viktig del!



Sunderby sjukhus från 2011

Från Sunderby sjukhus körde jag sedan till Petrigården i Gammelstad till en samtalsgrupp om sorg. Det var tredje gången vi träffades. Samtalen rörde sig kring dagen då döden inträdde, mötet med begravningsbyrån och begravningsgudstjänsten. Stora och berörande ämnen.

Några sådana där praktiska frågor, som man inte tänker så mycket på annars, kom upp, som t.ex.:
Hur mycket ska man ta med i dödsannonsen? Hur många namn ska stå med?
Begravningsgudstjänsten ska den bara vara "i kretsen av de närmaste", eller ska man ska skriva ut dag, tid och plats, en öppen inbjudan till alla som vill komma? Och minnesstunden, hur ska man göra med den?
Dessa frågor, liksom många andra, finns det inga rätt och fel. Vi tänker olika och tycker att vissa saker är viktigare eller mindre viktiga än andra. Men det kan vara intressant att fundera tillsammans med andra i samma situation, hur tänkte ni - och varför?


 Utanför sjukhuset, 2011

Jag citerade idag i Nattvardsgudstjänsten från 1 Johannes brev kap 1 v5:

Gud är ljus och inget mörker finns i honom.
(Bibel 2000)



tisdag 4 februari 2014

Himmelsvid skillnad

Två dagar har jag tillsammans med Posom-gruppen m.fl. varit på kurs i Krishantering i det nya paradigmet med Per Mossegård från Vårsta diakoni. Det har varit mycket bra dagar! Jag ska inte skriva så mycket om själva innehållet här. Däremot vill jag dela med mig av en reflektion som jag gjort.




I höstas lyssnade jag på en föreläsare som i princip talade över samma ämne, som jag tagit del av de här två dagarna. Ändå var det en himmelsvid skillnad! Föreläsarna hade olika stil i sitt framträdande, poängterade lite olika saker - den riktigt stora skillnaden var dock deras attityd till åhörarna.

Föreläsaren i höstas startade med att uttrycka sig negativt om den yrkeskår som i huvudsak fyllde salen, utgick ifrån att åhörarna bara hade läst en enda bok i psykiatri (Cullbergs), raljerade, förminskade oss alla osv. Hen talade hela tiden om det nya, moderna sättet att tänka kring krishantering - och utgick ifrån att vi inte skulle vara beredda att våga tänka nytt. Ja, jag måste säga, att det var nog den sämsta föreläsning som jag någonsin hört. Och främst berodde det på hens attityd till oss som i förväntan hade samlats där. Behöver jag säga att det var svårt att ta till sig hens budskap?




Vår föreläsare P Mossegård hade en helt annan attityd! Hur många gånger sa han inte typ; som ni säkert hört förut eller som ni säkert har erfarenhet av... han tog oss på allvar, lyssnade och värderade våra kunskaper och erfarenheter. Naturligtvis var det lätt att lyssna på honom och även ta till sig tankar som var annorlunda mot de tankar man trott var det enda rätta.

Det jag vill säga är alltså vilken stor betydelse vår attityd till andra har! Inget nytt under solen, i och för sig, men viktigt att ständigt påminna sig. Inte minst när vi känner oss rädda, osäkra, tror oss vara kritiserade, hotade... för det är väl då som vi som försvar kan ta till sådant som att klanka ner på andra i ord, inställning eller i andra uttryck?




På tal om goda talare så har jag ikväll lyssnat på korrespondent Cecilia Uddén på Svt2 Min sanning. Vilken kvinna! Vilken förmåga att uttrycka sig - och så intressant!

söndag 2 februari 2014

Aktuellt i Grekland


Min kusin och jag.
Ett café i Naousa där vi köpte god marmelad med oss hem till Sverige

Har ikväll pratat med min kusin I i Grekland. Vad roligt att få höra hennes röst. Fotot ovan är ifrån Owes och mitt besök i Naousa hösten 2012. Samtalet påminde mig om att uppmana er mina läsare att kolla in hennes intressanta blogg Aktuellt i Grekland där hon berättar om sitt liv som svensk i Grekland. Hon berättar om vardagslivet, liksom aktuella händelser i landet. I och hennes make reser också ganska mycket i landet och I ger en del skildringar från det.


Utsikt från ett kloster som vi besökte på vår resa i norra Grekland

Bloggen Aktuellt i Grekland är nominerad till blogg-tävlingen "Bo och leva utomlands". 
Röstningen pågår fram till den 4 februari. Och idag är det alltså 2 februari!
Här kan du rösta och läsa mer om tävlingen
Aktuellt i Grekland är absolut värd att vinna!


Från Agios Nikolaos park i Naousa

Vi har många fina minnen och upplevelser från våra dagar i Naousa. Vi längtar tillbaka!

Lycka till, Aktuellt i Grekland!

I morgon ska jag på kurs på Örnäsgården i Luleå om Krisberedskap. Det ska bli spännande.