En återblick

 

Jag har ägnat en del tid åt att läsa igenom mina dagboksanteckningar för året som gått. Det tog längre tid än vad jag trodde att det skulle göra. Jag blev väldigt trött, faktiskt. Inte för att det var långtråkigt, utan för att jag kände en massa saker. Framför allt trötthet.

Det blev tydligt för mig, att det inte är så konstigt att jag känt/känner mig trött, att jag tampas med yrsel, fått högt blodtryck mm. Det har varit mycket det här året som tagit på krafterna. Både det som varit roligt och det som varit mindre roligt. Jag kan se hur det ena påverkar det andra. Det jag har varit med om är inget unikt för mig. Vissa tider är det extra mycket som händer, som tillsammans kan bli för mycket för kropp och själ. Och sömn. Även det som vi i glädje har tagit oss an tar av våra krafter.

För min del har det ändå varit bra att få lite överblick över det som varit. Jag kan lättare förstå och förlåta mig själv för det som inte blivit av eller riktigt blivit som jag hoppats.

Jag tänkte berätta om några saker som jag tror att jag särskilt kommer att minnas från 2021. Förutom all oro och alla sjukhusbesök som vår familj gjort det här året, så är den 6 februari ett datum jag kommer att minnas. 

 Det var den dagen som mamma dog. Efter ett fall, en höftoperation och ett och ett halvt dygn då hon inte var kontaktbar, så drog hon sina sista andetag lördag kväll den 6:e februari på Sunderby sjukhus. Jag är så oerhört glad och tacksam för att jag fick dela den stunden med mamma. Det var fint. Men förstås också sorgligt - och alldeles, alldeles definitivt.

 

Även om jag saknar min kloka och kluriga mamma, som alltid ville alla väl, så kan jag ändå känna en tröst i att hon fik avsluta sitt liv så pass snabbt och "lindrigt". Jag tror faktiskt inte att hon hade något emot det. Hon hade levt ett långt och rikt liv och var inte rädd för att dö.

Ett minne som också kommer att leva kvar är sista gången jag träffade henne hemma i lägenheten. Jag ser henne där i dörröppningen in till vardagsrummet. Vi hade skojat om något och hon tittade på mig med sin lite finurliga blick som sa; "vi förstår varandra". 

När jag skrev tackkorten efter begravningen, var det nära att jag skrev: "Mamma hälsar". För det är jag säker på att hon gjorde! Flera gånger var jag på väg att ringa till henne och berätta att nu hade jag skrivit till den och den - och mamma skulle ha tyckt att det var bra. Och att det var skönt att jag skötte det där, så hon slapp det.

 

 Det här året dog också den sista av pappas syskon. Nu har jag inte längre någon att fråga om pappas uppväxt och hur det var med "det och det". Så märkligt det är med alla som så självklart finns här på jorden, plötsligt en dag inte finns längre. De går inte att nå.

Jag har tänkt mycket på åldrandet och på hur ensamt det måste vara att förlora sin livskamrat. Inte minst under en pandemi. Det har gjort riktigt ont i mig, när jag tänkt på det och sett/mött människor som blivit ensamma. Kärleken har verkligen ett högt pris. Tanken att det också kan drabba mig är inte långt borta.

 

 Det här blogginlägget hade jag tänkt skulle handla om flera händelser från året som gått. Men nu blev det mest om mammas död. Jag stannar här nu - och återkommer om annat sedan.

Jag avslutar med en vers från en psalm, som jag läste vid mammas urnnedsättning:

I din hand mitt liv är lagt,

din min dag och din min natt.

Ont och gott, vad än mig sker,

du o Gud en mening ger. 

 (Från Psalm 308 i Den svenska psalmboken, v 2)

 

 

"Döstädning"

Så här i början av året håller jag på och "döstädar". Dvs försöker minska ner på alla papper, kläder, grejer som jag/vi har. Det blir samtidigt en påminnelse om åren som gått och allt man har varit med om. 

Det här fotot säger egentligen väldigt mycket om mitt liv. Framför allt yrkesliv. Jag har suttit i många samtal med människor i alla åldrar (själv har jag också varit snart i alla åldrar). De samtalen har för min del handlat mycket om att lyssna, känna in... vara närvarande. 

Fotot är ifrån en artikelserie i SvD i början av 90-talet, som hette "Människor i vården". Jag arbetade då som sjukhuspastor på Södertälje sjukhus. Det är några år sedan... Sjukvården har förändrats mycket sedan dess. Men behovet att få prata, berätta och att dela en bit av sin livshistoria består - genom alla vårdkriser, nya reformer och direktiv.

Det behovet finns förstås i andra sammanhang än bara i Sjukhuskyrkan. För min del har det också funnits med i arbetet på RIA i Haninge, och som pastor/präst i församlingsarbete; inte bara i själavården, utan också i begravnings-, dop- och vigselsamtal. Liksom i de kortare eller längre mötena i och utanför kyrkan.

När vi lyssnar och "tar in" vad andra har att dela med sig av, lär vi oss väldigt mycket. Det ger perspektiv på livet. Trots alla samtal och möten med människor har jag mycket kvar att lära, upptäcka och återupptäcka. Men jag är tacksam för alla människor som har berikat mitt liv.

Ja, det blev en liten reflektion från en tidningsbild som jag hittade i en pärm som jag börjat rensa... :-)

God fortsättning på det nya året! Undrar vad vi ska upptäcka och lära oss i år? Vi får hoppas och be om positiva och fina upplevelser och erfarenheter.

På väg.

Livet fortsätter. Dag för dag.

Ett foto för ganska precis ett år sedan.

Tacksamhet!

Det är lätt att fylla sina tankar och samtal med sådant som vi oroar oss för, räds för eller bara rent allmänt vill klaga på. Det finns gott om stoft till det.

Men det finns faktiskt mycket vi kan känna tacksamhet för också. Smått och stort. Jag ska inte orda så mycket om det. Men den här hösten har jag verkligen, mer än någonsin, tror jag, njutit av allt vackert (och gott) som hösten bjuder på. Fotografierna är ett litet uttryck för det.

Vi har en fantastisk färg på vår häck. (Aronia). Den blir extra vacker mot Ornäsbjörken som är grön långt in på hösten.

Jag är så glad för våra äppelträd! Och i år är äpplena fler, större och vackrare än tidigare år. Jag är inte alls uppväxt med äppelträd, så jag tycker att det känns fantastiskt att ha äppelträd på den egna tomten. Goda är de också.

Trots växternas trötthet och "nära-slut-tillstånd" finns det något vackert över dem. De är ofta i varma färger.

Det färggranna och lockande kan vara farligt. På hösten, liksom alla årstider. Men titta kan man få göra...

Tack för alla de små ting som jag oftast glömmer.

Tack för det leende jag fick idag.

Tack för ett vänligt ord.

Tack för en sång som jag hörde.

Tack för det som växer kring mig,

gräs, mossor, stora skogar.

Tack för det som växer inom mig,

en smula vishet mer för varje dag.

Tack också för minsta musen,

för flugans surr, sol och skuggor,

åskans muller långt, långt borta.

Tack för allt detta lilla som gör

att jag känner mig så hemma

i den värld som du skapat åt mig, Gud.

Ulf Nilsson

Ps. På söndag är det Tacksägelsedagen.

Tack!

 

Det finns mycket vi kan bli ledsna och upprörda över. Det finns mycket som vi kan bli trötta på eller trötta av. Det finns också mycket att vara tacksam för. Eller glad för. 

Just nu känner jag mig ganska trött på ord. Därför väljer jag att visa några av mina senaste fotografier i mobilen. De får tillsammans ge några små glimtar av det som ger mig glädje och tacksamhet, så här på Tacksägelsedagen. Utan någon som helst inbördes ordning.

Egentligen så är blad/löv - tycker jag - en bra bild för olika tack i livet. De kan variera i färg och form, i storlek och ålder, nytt och gammalt, högt och lågt...

Jag har kallat den här målningen för "I stormens öga".

I stormens öga finns ett lugn, en stillhet.

Tack gode Gud för livet!

Innan natten kommer

 

Innan natten kommer, vad gör du då? Förutom att borsta tänderna och känna efter att ytterdörren är låst, vad är det som känns angeläget innan du somnar? Vad följer med dig i tankar och känslor och böner ända tills natten och sömnen kommer? 

I kväll på Vardagsmässan i Matteuskyrkan sjöng vi som avslutningspsalm Innan natten kommer, text av J. Jonsson. Psalmen handlar om vad vi vill tacka för, vilka vi tänker på och vad vi ber för.

För min egen del har jag mycket att tacka för och vara tacksam över. Som bara en sådan liten detalj som de vackert röda och goda bären i skogen, som vårt lilla barnbarn upptäckt med stor förtjusning. För att inte tala om de människor som finns i mitt liv!

När jag går och lägger mig samlas många tankar i mitt huvud. Då kommer de allihop. För många egentligen, men det är inte så lätt att styra. Det kan handla om dagen som varit, eller dagen som väntar. Ofta handlar de om människor i min omgivning. Många gånger är det roliga, fina och bra upplevelser och intryck som uppfyller mina tankar. Men visst finns det oro också. Oro som hör ihop med omsorg, rädsla, osäkerhet, ovisshet... Oro som lätt förstoras på kvällen och under nattens timmar. För många tankar innan natten, både de som hör ihop med glädje och tacksamhet och de som samlas under rubriken oro, gör det ibland svårt att sova.

Innan natten kommer får jag prata med Gud om allt det som uppfyller mina tankar och önskningar. Det ger mig ro.

God natt! 

Möt mig nu som den jag är

 

Sommaren börjar närma sig sitt slut. Jag känner mig glad och tacksam på många sätt för sommaren -trots den märkliga tid vi lever i.

Förutom ledighet och umgänge i första hand med den närmaste familjen, har jag haft glädjen att jobba en del i Bygdeå församling. Jag har haft gudstjänster av olika slag på söndagarna, träffat fina människor och jobbat ihop med duktiga musiker.

Två dopgudstjänster har också fallit på min lott. Alltid så fint att få möta de unga familjerna med sina små barn. Barn har en förmåga att beröra ens hjärta. Och det är inte så konstigt, eftersom de är Guds representanter här på jorden, tror jag. Det finns något gudomligt över dem.

(Fotografierna från en av dopgudstjänsterna har jag fått, liksom löftet att få lägga dem här på min blogg.)

Jag var inbokad på tre vigslar, men alla tre blev uppskjutna p.g.a. covid-19. Men så kom en ny bokning på en vigsel i slutet av min period här i Bygdeå församling. Det var mycket fint att få möta det brudparet!

Jag vill avsluta mitt blogginlägg med att citera en psalm som sjöngs på den vigseln. Jag har inte varit med om att den har sjungits på en vigsel förut. Men den passar utmärkt med tanke på att man kan tolka den på två sätt - samtidigt.

MÖT MIG NU SOM DEN JAG ÄR

Möt mig nu som den jag är,

håll mitt hjärta nära dig,

gör mig till den jag ska bli

och lev i mig.

(Text: J.L. Bell 1995, V. Rudebark 1999. )

En bön till den som jag vill dela mitt liv med och en bön till Gud. En bön om att få vara den jag är och att få bli varsamt bemött. En psalm som egentligen kan sjungas vid alla livets tillfällen. För det är ju så vi vill bli mottagna av både människor och Gud.

Tack Bygdeå församling!

Nu väntar nya uppdrag för mig. Min personliga önskan är möt mig nu som den jag är och så vill jag också själv kunna vara i mötet med nya och gamla bekantskaper. 

Ps Jag har svårt för att lägga ut bilder på mig själv. Men det slog mig nu att, vill jag bli bemött med respekt som den jag verkligen är, då måste jag också våga visa mig sådan jag är. Annars är det ju faktiskt inte möjligt. Gäller naturligtvis inte i första hand fotografier på mig själv - men det tror jag att ni fattar...

Smärt-gränsen

Det är mycket som händer nu, snabbt och omvälvande. I hela världen, i Europa, i Sverige, i vår närmiljö, och för en del av oss; i familj och eget liv.

Det vi aldrig kunde tro, aldrig kunnat föreställa oss, händer från ena dagen till den andra.  Och vi vet väldigt lite om morgondagen, om nästa månad, till hösten, nästa år...

Det är många gränser som stängs (även innan Corona). Och dörrar som slås igen pga börsfall, uppsägningar och permitteringar. Alla blir vi be-gränsade. Allt som var så självklart förut; att handla, besöka mamma, träffa vänner, gå kurser, vara med... ta i hand, kramas, sitta nära ... det är inte självklart längre. Mycket ställs in och ställs om och skjuts på. Hur kunde det bli så här?! Så snabbt! En del hinner inte ens säga "hej då" till sina arbetskamrater innan de lämnar sin arbetsplats.

Vad kommer det att få för konsekvenser? Långsammare smittspridning och färre som dör, får vi verkligen hoppas. Det är bra! Men det är klart att det kommer att få andra följder också...

Var går smärt-gränsen? För vården, företag, kultur, utbildning, ja, samlingspunkter och verksamheter av olika slag? Var går smärt-gränsen för varje enskild människa? Hälsomässigt, ekonomiskt, när det gäller relationer, mm? Jag förmodar att en del redan lever vid smärt-gränsen och andra är på väg dit.

Kan det vara så att smärtgränsen kan flyttas? När vi kommer dit, där vi trott att smärtgränsen är, upptäcker vi att det är ännu en liten bit kvar, och en bit till...

Kan smärtgränsen stängas? Liksom experterna funderar på vad som är bra att stänga och inte, så kanske det är med smärtgränsen också. Det är inte säkert att det bara skulle hjälpa och rädda oss. Smärtan har också en livsviktig funktion. Men det finns ju många sorters smärtor... En del bryter ner.

Smärtgränsen går - till skillnad från geografiska gränser - inte alltid på samma ställe beroende på vem, vilka och vad det gäller. Det måste vi ha respekt för. Förutsättningarna är olika.

När mycket tas ifrån oss, måste vi lära oss nya sätt att leva, ja, omorientera oss. Jag förstår att det är enormt stora utmaningar för t.ex. den som blivit arbetslös, gått i konkurs eller som förlorat många års besparingar mm.

När närheten till släktingar och vänner inte går att uppehålla rent fysiskt, så får vi också försöka finna nya (eller gamla) sätt att visa kärlek, omsorg och stöd till varandra - på avstånd.
Jag tänker särskilt på dem (speciellt äldre) som just i dessa dagar förlorar någon som stått dem mycket nära, en make eller maka till exempel och är i djup sorg. Då när en kram, ett samtal, ett besök kan betyda så mycket... Vi får hjälpas åt att finna uttryck som kan ge tröst, mod och kraft för ett liv i  "be-gränsning".

Jag är glad och tacksam för alla som kämpar och sliter praktiskt, forskar, förbereder, tar beslut och informerar - och alla som jag inte ens kommer på nu att jag ska vara tacksam för. Må ni orka!!

Tänker också på alla som rent personligt lider och sörjer följderna av osäkerheten kring och verkligheten av covid-19.

Vi får be och hoppas på en snar och god vändning
med nya lärorika erfarenheter
som kan berika livet.

Under tiden får vi tvätta händerna
och hålla ett lagom fysiskt avstånd till varandra.

Årsberättelse del 2

JULI

Sommaren fortsatte. Vi var så mycket vi kunde i stugan, även sedan Owe börjat jobba igen efter semestern.

Vi fick en hel del besök under sommaren. Det var roligt!

I början av Juli månad dog en vän till mig och senare under månaden begravdes hon. Jag har haft svårt att förlika mig med att jag inte kan ha kontakt med henne längre. Döden är ett bryskt avbrytande av relationer.

En sak som sysselsatt våra tankar och planer mycket har varit det här med avlopp, trekammarbrunn, reningsverk i stugan, som många vet så har det kommit noggranna regler och bestämmelser kring det. Vi bestämde oss för ett reningsverk, en Eco-box från Övertorneå. Det var mycket vånda kring det...  när, var, hur, vem... ? Men det blev bra till slut.

När jag ser tillbaka på sommaren så hann vi väldigt mycket. Även om vi då tyckte att det gick sakta. Mycket gjorde vi själva. På bilden ovan höll Christofer och Cornelia på med en friggebod, som i första hand är tänkt till Cornelia.

Det gick bra ända till de upptäckte alla myrorna som fanns i några byggpaket! Det bara kryllade av myror... usch, det var hemskt! Vi såg myror överallt, vi drömde om myror och vi kände "myrkryp" över hela kroppen! Det kändes nästan oövervinnerligt någon dag, men det ordnade sig och bygget fortsatte som planerat.

I slutet av månaden gjorde vi något helt annat. Vi var på Trästocksfestivalen i Skellefteå och lyssnade bl.a. på min bonusysterdotter Matilda med artistnamnet "Many voices speak". Det var välgörande för kropp och själ.

AUGUSTI

Våra projekt i stugan tog inte slut. (Är inte slut). Även om det var mycket jobb, så gav det mycket glädje också. Sällan vi varit med om så många påtagliga, konkreta resultat på så kort tid. Men Owe och jag har inte heller hela livet på oss. Det är faktiskt ett faktum som drivit oss. Bara 10 år framåt (eller mindre) kan livet vara annorlunda. Vi blir hur som helst inte yngre.

Det där att våra liv är begränsade kan driva på och få oss att göra vissa saker eller ta vissa beslut, men samma faktum kan också hjälpa oss att stanna till och vara närvarande i nuet eller ge upp något, eller låta bli att starta upp något nytt, som egentligen inte ger så mycket. I ett större och längre perspektiv så är det mycket som inte har så stor betydelse. Men det är lätt att glömma bort när en är mitt i allt.

En källa till glädje för oss alla är alla blåbär som fins på tomten! Vilken gåva! Tänk så mycket gott en kan göra av blåbär.

Sista dagen i augusti fick jag min födelsedagspresent av min familj. Cornelia och jag var i Karlstad på Lars Lerins konsthall, Sandgrund. Det var en present som jag uppskattade mycket! Tänk, att få gå omkring där och titta på alla fantastiska målningar... Så inspirerande. Och så fick jag vara tillsammans med Cornelia. Vi hann en del annat i Karlstad också.

SEPTEMBER

Direkt från Karlstad åkte jag på kusinträff hemma hos Kerstin  i närheten av Sollebrunn. Inte så långt från Alingsås, där min mamma föddes och växte upp.

Inte alla kusiner kom med på bild. Jag känner en stor tacksamhet och glädje att få ha en så bra kontakt med mina kusiner trots de långa avstånden. Vi har något gemensamt. Våra föräldrar hade en mycket djup och nära relation till varandra, trots avstånd inte bara i mil, utan också i ålder. Nu får vi försöka behålla något av den närheten. Vi som ännu finns kvar.

Det var först i september som jag verkligen blev pensionär. Mitt första uppdrag som pensionär var att vara med på Familjelägret i Jäckvik. Vilken ära! Ett så roligt uppdrag med huvudansvar för gudstjänster och akvarellmåleri. En plats som jag lärt mig att älska under ett flertal år.

Jag känner mig förvånad, förskräckt och stolt över att jag redan på min första månad som pensionär hade utställning tillsammans med min kompis Cathinka på ett galleri i Boden! Hur vågade jag det?! Men så blev det och det var roligt. Ibland överraskar man sig själv. En vet aldrig vad som kan hända när en blir pensionär. En del hämningar släpper :-)

OKTOBER

Eftersom detta är en slags årsredovisning kan jag tala om att jag i oktober 2019 plockade tranbär för första gången i mitt liv. Det kändes lite "stort".

I oktober var jag till Hallstahammar, min allra första tjänstgöringsplats. Jag ledde en begravningsgudstjänst för en gammal vän. Jag hann träffa ganska många under de dagar jag var där. "Mina ungdomar" på den tiden är nu medelålders män och kvinnor. Tiden går snabbt fram!

En hel del stenar föll på plats under denna höstmånad. Jag hade landat i mitt nya liv, fått nya uppdrag och nya förberedelser att jobba med. Men jag kunde också njuta av ledighet och höstens alla vackra färger.

NOVEMBER

Det är inte alla år som jag längtat till november! Men så var det i år. Den sjätte november föddes vårt första barnbarn, Caspian. Vilken glädje när vi fick en bild på mobilen! Owe hade ett gammalt foto i sin plånbok från när Christofer föddes. 

På Fars dag fick vi träffa Caspian, fyra dagar gammal. Som jag skrivit förut, så mycket ett litet barn berör.

Det hände förstås en del annat i november också, jag hade t.ex. två begravningar och en Skapardag i akvarell i Matteuskyrkan, för att nämna sådant som har med mitt yrke att göra. 

Just i november var jag mer än vanligt på vernissage och utställningar i Boden och Luleå. Det fanns med på min önskelista inför mitt "nya liv" och det har jag faktiskt förverkligat så långt det har varit möjligt. Det är också något som jag vill ta med mig inför detta nya år. Det är lärorikt och inspirerande. På bilden ovan är det Bertil Sundstedt (fd bodensare), Luleå, med utställningen "I väntan på vadå?" på Bodens Konstgille. Här berättar han hur han tänker kring sitt måleri. Han målar gärna sådant som "skaver", så att betraktaren får tänka till lite extra.

Första advent-helgen firade vi i stugan. På lördagen fick vi besök av Caspian och hans föräldrar (från Umeå), mormor och morfar och moster från Strängnäs. Lyckat nog var det en vacker dag med vit snö, sol och högt till himlen.

DECEMBER

Under hösten, och alldeles speciellt under november och december målade jag mer än vad jag haft tid med när jag arbetat. Det var också en förhoppning att det skulle bli så. Kanske ännu mer, men det finns ju mycket annat här i livet som också behöver göras som är både viktigt, meningsfullt och kul.

En del av mina målningar kom till användning på Julmarknaden på Galleri 14 i Boden.

Jag var i Piteå Missionskyrka andra advent inför deras avslutning av den lokala kyrkan/församlingen.

I det årliga julspelet i Matteuskyrkan för skolan var jag med i egenskap av en ängel. Roligt när det uppskattas av elever och lärare. Ett barn sa, att det här var bättre än julkalendern för det här var "på riktigt".

Här är två av herdarna i en paus.

Julen började närma sig. Vår dotter Cornelia kom hem till Boden. Under juldagarna var vi i stugan och firade jul tillsammans med sonen Christofer med familj. 

Även om den lille charmige mannen inte alltid brydde sig, så var han ändå liksom i centrum under juldagarna. 

Vart han än vände blicken så var det någon som såg på honom i kärlek och ömhet. Bäst var förstås mamma och pappa.

På juldagen predikade jag i två julottor i Bygdeå församling. Det är alltid roligt, tycker jag, att få träffa nya kollegor och församlingsbor.

Året avslutades med en Nyårsbön i Matteuskyrkan i Boden och nyårsfirande hos goda vänner.

Jag kan inte vara annat än nöjd och tacksam för året som gått. En del nya erfarenheter och insikter har jag fått som jag tror att jag kommer att ha nytta av inför framtiden.

Jag har många önskningar för mina närmaste och mig själv inför 2020. I tillförsikt och hopp har jag nu klivit några steg in på detta nya år. Naturligtvis önskar jag er alla läsare detsamma!