Vi tror på en Gud i botten

Jag sitter och jobbar med predikan till på söndag - och tankar och associationer kommer och far... Tänk så mycket man hör och läser, varje dag fylls vi av intryck, inte minst röster och texter. I alla fall är det så i mitt liv. I mängden av information, texter och röster så är det vissa saker som borrar sig fast någonstans inom en. Ibland helt oviktiga saker, ibland sådant som förändrar ens tänkande, berör och som återkommer ...

Pastorn och författaren Tomas Sjödin har skrivit mycket som berör, tycker jag. Han har tre söner, varav två av dem varit sjuka och som nu inte längre lever. I hans böcker har man fått följa deras liv tillsammans.
I boken När träden avlövas, så berättar han om sin son John, som frågar honom en kväll: "Pappa, vad menas med att man tror på Gud i botten?" Tomas försökte förklara att det skulle kunna betyda att man tror på Gud innerst inne. Tomas och hans fru sa senare till varandra att de nog också tror på en Gud i botten. Inte främst på en Gud där uppe, utan mer på en Gud här nere.

Inspirerad av samtalet med John skrev Tomas detta Credo, "Vi tror", som jag tycker mycket om och återvänder i tankarna till många gånger.

Vi tror på en Gud i botten

längst ner i all synd och bråte och maktlöshet

en som aldrig sviker sin post där.

Vi tror på en trött och gammal Gud

med oro i blicken och sorg i hjärtat

som lägger allt åt sidan för ett barns skull.

Vi tror på en Gud som ligger vaken om nätterna 

och lyssnar

som är redo att rycka in när livet krampar.

Vi tror på en Gud med värkande rygg 

och långa armar

som burit sitt barn genom nätter och dagar.

Vi tror på en Gud som själv har förlorat ett barn

och sörjt det

i tusen år.

Vi tror på en Gud som bor i vår nöd

och vår oro

en Gud med ont i benen själv.

Förresten.

Vår Porslinsblomma som blommar och doftar just nu. Foto: B.R.