Dopets ljus förblir

Dopfunten i Porsökyrkan. Foto: B.R.

I dag har jag haft två dopgudstjänster på två olika platser. När jag satte mig i bilen för att åka till den andra dop-gudstjänsten så nåddes jag av ett mycket tragiskt dödsbud. Så mycket starkare blev löftesorden som ges i dopet: "Och jag är med er alla dagar till tidens slut" (Matt 28:20). Alla dagar - hur de än ser ut, ja, löftet räcker t.o.m. in i evigheten.

I en doppsalm (383 v 5 i Den svenska Psalmboken, Verbum, 1986), finns strofen:

"Dopets ljus förblir när livet slocknar", och i vers 6: "Mycket större än vad ord kan rymma är den gåva du oss ger i dopet...". 

Kristus-ljuset i Porsökyrkan med Kristus-monogrammet och Alfa och Omega, som betyder början och slutet, (det är första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet). Foto: B.R.

I morgon predikas det i många kyrkor om bönen. Jag kommer att tala om hur hela jag får vara en bön till Gud, med allt jag är och har. Men jag kommer också att nämna om den smärta som finns i uteblivna bönesvar, våra varför, frågetecknen som inte rätas ut... Det är svårt att förstå varför Gud inte griper in och handlar, när vi ber innerligt och uppriktigt till Gud om sådant som vi tycker självklart borde vara helt efter Guds vilja. Den smärtan får vi också bära fram inför Gud, skrika ut den - om det känns naturligt. Och jag tror att Gud är med i det skriket, i den våndan och förtvivlan - för Gud är med i kampen mot allt ont och destruktivt, en kamp som pågår till tidens slut.

En bild från golvet i kyrksalen i Porsökyrkan, när solen lyste in genom fönstret. Foto: B.R.

Gud, kom med ditt ljus

i sorgens mörker.

Kom med din närhet

i saknadens smärta.

Kom med din frid

i liv och död.

Ur kyrkohandboksförslag 2000