Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

tisdag 31 juli 2012

Bågen på himlen

GPS:en är inställd på Boden. Vi sitter i bilen på väg från Stockholm mot Boden. De fyra lediga dagarna går mot sitt slut. I morgon är det en ny arbetsdag.

I lördagskväll när vi höll på och packade och städade ur i vår dotters lägenhet och jag kände mig ganska trött så upptäckte jag hur huset intill hade förvandlats. Från att ha haft en grå tråkig plåtfasad så var den nu gjord av guld! Jag vaknade upp ur min dvala och förundrades...

 

Tänk vad solen kan förgylla tillvaron. Oavsett avstånd och bebyggelse.

 

Efter lite extra utmaningar som vi inte hade räknat med så kom vi igår till slut iväg med vår dotter och hennes flyttlass. Vi lämnade Trollhättan och for mot Haninge kommun söder om Stockholm. Här ska hon bo en kort tid innan hon flyttar till nästa ställe. Sådant är livet i storstan...

 

Så många gånger våra vägar går mot okända mål. Vi vet inte mycket vad som ska hända oss, vilka människor vi ska möta... Vilka konsekvenser det ena eller andra ger...

På vår väg mot Haninge så såg vi en stor regnbåge. Regnbågen är för mig en påminnelse om löftet som Gud gav Noa om liv. Tecknet skulle vara bågen på himlen. Jag vill tro att löftesbågen också gäller våra okända dagar.

 

Det är roligt att vår dotter kommer till Haninge igen en tid. Här är hon född och här har hon tillbringat sina första 18 månader. Det var i Jordbro inte långt ifrån där hon bor nu. Som grannar i husen intill bor våra gamla vänner! Det känns bra! Två av dem har hon redan hunnit hälsa på. Det blir nog bra det här.

 

 

Skickat från min iPad

 

söndag 29 juli 2012

Under vägen


 
Innan vi var framme i Trollhättan och dottern så stannade vi till Örebro på Längbro kyrkogård där Owes föräldrar ligger begravda sedan två resp tre år tillbaka. Det är en mycket fin kyrkogård tycker jag. Den ger det där lugnet som man vill ha på en kyrkogård.

Det var en sådan stor och fin ljusbärare (för marschaller) utanför Längbro kyrka i smide.

Under vägen mötte vi ett förfärligt åsk- och regn oväder. Det var nog det värsta vi har varit med om. Oerhört dramatiskt. Vilket också avmålades på himlen efteråt...

Efter regn kommer solsken...

 

Resan har gått bra så här långt. Nu är vi i Trollhättan och hjälper dottern städa och packa. Imorgon flyttar vi henne till Stockholm. På tisdag morgon vänder vi åter till Boden. På onsdag jobbar vi igen.

 

lördag 28 juli 2012

En snabb tripp

Befinner mig just nu i bilen på väg söderut. Det är maken som kör ;-)

Efter arbetsdagens slut igår, så körde vi iväg vid 20.30 tiden - målet var och är fortfarandeTrollhättan. Det blev en kort natt i Umeå för att sedan fortsätta nedåt landet... När jag nu skriver detta har vi en tredjedel kvar.

Utsikt från sonens lägenhet i Umeå

 

Första stoppet blev en liten nostalgitripp. Det var vid Höga kusten, alldeles vid Skulebergets fot, Veåsand.

 

Här arbetade Owe och jag på en Sommargård i kristen regi, två somrar på 80-talet som värdpar och "allt-i-allo". Även om det var mycket jobb så minns vi det med glädje. Vi fick träffa många glada och vänliga människor. Det röda huset ovan var den s.k. "storstugan" där många gäster rymdes (nu ser det ut som det är någon privat person som äger det). Nedanför ligger havet. På planen emellan var det många som campade.
 
 
Vi fick en skön stund här innan vi drog vidare. Vi njöt av solen och värmen. Ja, Owe kunde inte låta bli att gå i och känna på vattnet... På den tiden när vi jobbade här ingick det att vi skulle rapportera vattentemperaturen till VA, Västernorrlands Allehanda.

 

Det var tur att vi fick den stunden av sol och klarblå himmel för sedan mulnade det på och nu regnar det för fullt när vi precis passerar Fagersta.

Medpassagerare på vägen

torsdag 26 juli 2012

Lurad!

Jag är inte speciellt bra på att ljuga - jag blir lätt avslöjad. Förutom när jag ljuger för mig själv! Oj, vad jag kan lura mig själv. Gång på gång går jag på mina lurendrejerier... år efter år.
- Som att jag fortfarande har hela livet framför mig
- som att det blir bättre med tid bara "det här" är över...
- som att det är bra att spara sådant som vi ev kan behöva någon gång - eller som kanske barnen vill ha...


Temat är egentligen ganska stort, för man kan ju lura sig själv åt andra hållet också:
- Jag kan inte!
- Det är försent!
- Det kommer aldrig att gå!
Det är egentligen värre att lura sig själv åt det hållet, då ger man upp, slutar att leva...

Sten Selander har skrivit en dikt där de också på ett sätt lurar varandra - men det kanske egentligen mer handlar om inställning, hur man ser på varandra och livet - och kärlek... Något av de "lurandet" vill jag gärna ha :-) Den heter "Luftslott". Leta gärna rätt på den.

onsdag 25 juli 2012

En dröm i kras


Tänk så fort drömmar och fantasier kan dra iväg. Snabbt går det att bygga luftslott! Verklighetens byggnader tar lång tid och kräver mycket arbete.

Jag tänker på hur det är när man börjar ana att man väntar barn, när man är kär, när man lagt bud på ett hus, en bil, en båt, sökt en tjänst, börjat planera en resa osv - så snabbt man tänker på hur bra det ska bli, hur väl det passar, så många fördelar mm. Fort hinner man fästa sig och sina drömmar ...

När sedan idén/förväntan av olika anledningar inte går  att förverkliga - så är det lätt att man vänder på det hela - för att klara av besvikelsen. Plötsligt vågar man tänka färdigt och formulera i ord det som ändå trots allt inte var så bra med drömmen. Ibland kan det vältra över till det enbart negativa.

En liten dröm gick i kras idag. Men det är ingen katastrof. Snart hittar jag något nytt att drömma om... :-) Det som var bra med den här drömmen var att vi kom igång att fixa en del som vi tänkt så länge - nu ska vi försöka fortsätta med det ändå. Det är ju också en dröm...


En annan glädje som bytts i besvikelse är ett av våra äppelträd. Jag var så lycklig för de vackra äppelblommorna i början av sommaren. Hela lilla trädet var fullt av blom. Nu har hela trädet vissnat. Så tråkigt! Jag vet inte om det har dött för alltid, eller om det kan komma igen nästa år... Undrar om det kan vara angripet av skadedjur? Vinbärsbusken bredvid ser inte så pigg ut heller...


Men till vår stora överraskning upptäckte vi istället härom dagen att klätterrosen blommade! Den har vi haft i flera år och inte sett till några blommor. Vi hade tänkt ta bort den - och så plötsligt blommar den så vackert...

Ja, sådant är livet... det växlar...



tisdag 24 juli 2012

Strid med Björktrastarna


Ikväll har vi avnjutit de första jordgubbarna från vårt land. Så goda!

Owe krigade med Björktrastarna imorse. En av dem hade brutit sig in genom nätet och de andra var utanför och hejade på. Owe upptäckte dem plötsligt genom fönstret - två sekunder senare var han utanför med piasavakvasten i högsta hugg. Han gick segrande ur striden med gott byte! Den här gången. Förra året var det Björktrastarna som vann... Så han var revansch-sugen. Få se hur det går nästa gång...

Nu ska jag göra sallad till morgondagens lunch med bl.a. melon, fetaost och jordgubbar. Mums!





söndag 22 juli 2012

Hjärtats smärta

I dag har vi genom media på flera sätt blivit påminda om det som hände i Utöya för ett år sedan. Tänk om det hade varit så att det inte hade skett några fler hemska katastrofer sedan dess... I stället är det så att det händer hela tiden. Överallt. Fast dödsfallen kan se väldigt olika ut.

Tänker på hur ont det ska göra i de nära och käras hjärtan...

Det döda barnet
vilar i sin glaskista
i Sivs hjärtas mull
Sonja Åkesson


Mina tankar finns också hos den unge man som så tragiskt förolyckades i Svartlå i går förmiddag och hans närmaste. Hur ont ska det inte göra i deras hjärtan... Så många frågor...



Nu när jag går... i avskedsstunden
när man ska skiljas från en vän, en plats,
hur stiger icke saknaden av det man älskat,
och ångern över det man brutit...
O, nu jag känner hela varat's smärta,
så är det då att vara människa...
Man saknar även det man ej värderat
man ångrar även det man icke brutit...
Man vill gå bort, och man vill stanna...
Så rivas hjärtats hälfter var åt sitt håll
och känslan slits som mellan hästar
av motsats, obeslutsamhet, disharmoni...
August Strindberg, Indras dotters avsked ur Ett Drömspel, 1902




fredag 20 juli 2012

Min jordförbindelse

Härom kvällen fylldes vårt hus av ungdomar - precis som förr. Skillnaden var att nu är de inte tonåringar längre. Utanför huset stod inte en massa cyklar - utan bilar. Men ansiktena, skratten och de ivriga samtalen/berättandet var välbekant. Vår dotter hade bjudit hem ett gammalt kompisgäng.

När barnen flyttar hemifrån, så blir det som bekant tomt. Men inte bara efter de egna barnen utan också efter deras kompisar, som man lärt känna och fått en kärlek till under årens lopp. Telefonen ringer inte lika ofta... Det blir tystare på flera sätt...



I dag har vi vinkat av vår dotter på Kallax. När man kommer hem efter "avvinkningen" känns och märks det att det är en mindre hemma. Hemma hos oss. Hon har ett eget "hemma".

Tänkte jag skulle hitta en dikt om föräldrars kärlek, oro, glädje över sina vuxna barn - kan inte hitta någon. Det är ju märkligt! Skulle tro att många tänker, känner, saknar, är stolta på liknande sätt...

Väljer en dikt som är riktat till ett litet barn, men själva andemeningen/önskan/inställningen består oavsett barnets ålder.


Några ord om en dotter som jag har
Hon är min jordförbindelse
tyngden i luftballongen
Tack vare henne
behöver livet inte göra sig behagligt och krusa
behövs ingen metafysiskt vattentät Mening
för att helga handlingen laga gröt;
och det som jag i minuten hellre vill, sova,
vara i fred
blir mindre viktigt än det jag måste: byta blöjor,
trösta, leka
mitt i natten om så är
Och hon behöver inte vara vacker, begåvad
och inte jag heller
vi är vi och räcker för varann
Det finns mycelier mellan oss

Marie Louise Ramnefalk (född 1941)

torsdag 19 juli 2012

Opera i Budapest



Den 23 juni skrev jag om vårt besök på Operan i Budapest. Här kommer några fler bilder därifrån.
Operan invigdes 1884 och brukar beskrivas som Europas vacckraste operahus. Det finns gott om guld, röd sammet och kristallkronor. Många berömda kompositörer och dirigenter har uppfört sina verk här, bl.a. Gustav Mahler.

Bilden ovan är på den kungliga logen.






I en av salarna fanns en stor jättestor spegel där man kunde man se allt som hände i rummet, även när man stod med ryggen mot rummet.



I själva operasalen hängde en lampa som numera bara väger 1,5 ton. I originalskick med 3000 gaslågor vägde den 3 ton.


I slutet av guidningen fick vi lyssna till två arior av en operasångare som arbetade där. Nedan finns en video-snutt från mobilen därifrån. Den som inte tycker om opera behöver inte klicka på playknappen :-)




Om du klickar i fyrkanten till höger blir bilden lika stor som skärmen. Ljudet är förstås inte det bästa...

tisdag 17 juli 2012

Smakprov

Som jag redan skrivit så är vår dotter Cornelia hemma just nu. Dagarna går alldeles för fort! Det är så mycket man vill göra tillsammans, se (eller visa), prata om, bara vara... Jag vill också att hon ska hjälpa mig eller lära mig vissa saker som har med datorn att göra... det värsta är att det hjälper inte att hon bara visar mig en gång hur jag ska göra det eller det... Men jag måste säga att hon har ett beundransvärt tålamod!
Det är underbart att ha henne hemma!


När Cornelia var hemma i påskas så fotade hon vår lilla släkting och använde en av bilderna till en kort animation(rörlig bildsekvens). Om du trycker på playknappen till vänster på bilden nedan så får du se.




Vill du se mer av Cornelias grejer så kan du titta in på hennes sida corneliaryas.com

måndag 16 juli 2012

Sommardag


Det var nästan så att jag började tro att det hade blivit något fel på våra pioner. De har stått såå länge i knopp. Som om de bara väntade och väntade...


Men så i helgen, pang bom, slog de ut en efter en. Är det inte ovanligt sent?


Jag förstår inte vad Gud tänkte på när han/hon skapade pionerna - åtminstone våra. Blommorna blir mycket vackra, men så stora och tunga att grenarna inte orkar bära dem. Det förstår jag inte meningen med. Men det är ju långt ifrån alltid man förstår meningen med det man ser eller är med om.

I dag har det varit en riktigt varm och solig sommardag! Vilken lycka att jag var ledig just idag :-) Och ännu mer: att få sitta ute i solen tillsammans med dottern och prata om både det ena och det andra...



Jag är här
och kan inte vara
någon annanstans
än här
mitt i
det som ständigt upphör
och oavbrutet blir till
Livets oväntade
vilopunkt
Ur dikten Brännpunkt av Lars Björklund 



torsdag 12 juli 2012

Så går en dag...

Ofta citerar jag tyst för mig själv när jag är på väg att gå och lägga mig:
Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer...
Ja, så är det ju. Fort går en dag och kommer inte mer igen.
Det är lika sant som:
Detta är första dagen på resten av mitt liv.
Båda citaten förmedlar hur unik varje dag är. Ingen dag kan göras om


I veckan blev jag påmind om en annan vers i aftonpsalmen som jag citerade ovan. När jag nu fick anledning att läsa igenom denna gamla välkända och av många älskade psalm så tycker jag att den har mycket av fridfullhet och förtröstan över sig. Författaren ger uttryck för en trygg relation till Gud och tron.
En psalm (nr 188) som man mycket väl skulle kunna sjunga på en begravning, tycker jag. Likaväl som andra kvällspsalmer som Bliv kvar hos mig... (189) och Bred dina vida vingar... (190).


Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner.

Men du förbliver den du var, o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar du tecknat i ditt råd.

Trygg i din vård jag lämnar mig, när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dig, när dagen åter gryr.

Men om det stilla dödens bud i denna natt jag hör,
det är min tröst, att din, o Gud, jag lever och jag dör.

Text: C F Neander 1766?, J O Wallin 1814.

God natt.

tisdag 10 juli 2012

Detta är nu

Nu har två arbetsdagar gått sedan jag började jobba igen efter den här första semesterperioden. I går ägnade jag större delen av dagen åt att boka in samtal inför dop-, vigsel- och begravningsgudstjänster för de närmaste veckorna. I dag har jag ägnat dagen åt samtal. Det är en förmån att få möta människor på det sätt som jag får göra. Så många goda tankar och funderingar som människor är beredda att dela med sig av!



För några dagar sedan köpte jag ett par diktböcker på Second Hand här i Boden, 10 kr styck. En dikt som direkt gav mig tankar och bilder, var en dikt ur boken Du - och ingenting annat. Svenska kärleksdikter i urval av Tom Hedlund, Forum, 1987. Det är roligt (kanske inte alltid) med böcker som är begagnade, då kan det finnas anteckningar och understrykningar på bokbladen. I den här boken är det någon som som skrivit här och där: Bra! Skitbra! Rätt bra. ?? eller !! med mera. Vissa dikter är inramade av en röd penna och vissa har fått stjärnor.
Hur som helst verkar den förra ägaren ha lika smak som jag. Den dikt som jag ska citera är inramad i rött.

DALEN
Ingen tog dig i handen och sa:
passa på.
Detta är nu.
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek.

Ingen sa:
gå långsamt.
Akta dig att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet.

Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket.
Detta är tillräckligt.

Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så.
Det var den.

Solveig von Schoultz


Att ta vara på nuet, att våga gå långsamt, dröja kvar och kunna se att detta är mycket och tillräckligt - blir vi särskilt påminda om vid ett barns födelse eller när någon som står oss nära dör. Det behöver vi också hjälpa varandra att se i vardagen, mitt i livet, så att vi inte bara ser det efteråt... "Det var den".