Tidsupplevelse

I bland så slår det mig hur unik varje stund är - kommer aldrig mer tillbaka. Just NU lever jag - jag vet inget om nästa stund. Livet är fantastiskt och skört på en och samma gång. Det är en svindlande tanke att vi lever på världens hittills senaste dag. Man kan ju också vända på det och säga: I dag är första dagen på resten av  livet. Men då kan också den första dagen vara den sista... Ja, en gång är den ju det, faktiskt.

Jag citerar en del av en dikt av Harry Martinson (hoppar över två versar):

Tidsupplevelse

Våren hade kommit som ett slag.

Det var nästan tvärt sommar.

De satt ute

i den nya knippelmöbeln av ek

så nyskalat ljus

att den lyste som nyss vårblottad hud.

...

Plötsligt kom en av dem på

att de alla som satt där

var ett stundens sällskap aldrig förr skådat.

Det var Astrid, hon sade: När man lever

då lever man på världens dittills senaste dag.

Och det gör vi nu.

De ryckte alla till.

Den tanken hade legat

så väl dold i det självklara

att de nästan blev rädda.

Det kändes utsatt att leva så.

Så längst framme,

så ytterst och så sent.

Många gånger under alla år de levde

innan de en efter en gick bort

kom de att tänka på den dagen,

världens dittills yttersta och senaste,

med världens dittills senaste timmar i trädgården.

Harry Martinson, Dikter om ljus och mörker

Sommaren 2010. Foto:B.R.