Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

måndag 30 oktober 2017

Märklig semester




Det blev en något märklig semester. Inte riktig som vi hade föreställt oss. Men så är det ju med livet. Ändå blev det bra.




Efter en antibiotikakur veckan innan semestern trodde jag att jag var frisk. På kvällen innan avresan, efter två gudstjänster, fick jag konstaterat att jag behövde en ny kur.
Oj, tänkte vi, är vi galna som åker iväg, tänk om... 
Vi åkte.




Galet eller inte. Sjukdom påverkade vår semester mer eller mindre nästan hela tiden. Så visst blev den lite märklig. Hade vi varit friskare hade vi sett och upplevt mer, ätit mer, handlat mer - allt är dock inte av ondo!




Men tack vare vackra Funchal på ön Madeira i Portugal, det fantastiska vädret, det fräscha och trevliga lägenhetshotellet, den soliga takterrassen, alla vänliga människor och att vi hade en lite längre semester utomlands än vanligt, så är vi mycket nöjda utifrån omständigheterna.



Från terrassen



Ja, takterrassen, vilken räddning! En ren och fräsch terrass i flera etage med swimmingpool och bubbelbad. När vi inte orkade något annat kunde vi vara här, eller när den ena inte kunde lämna rummet, kunde den andre ändå vara ute i solen, utan att vara långt ifrån. Från terrassen hade vi en fin utsikt. Både ner mot havet (Atlanten) och horisontlinjen och upp mot de höga bergen. 






Madeira är en vulkanisk ö och det präglar ön på ett dramatiskt vackert sätt. Där med också mycket kuperat. Antingen gick det uppför eller också nedför.






Madeira  är också känd för sin rika växtlighet, sina många parker och trädgårdar. Det ska jag visa en del av i ett annat blogginlägg. Nu måste jag tvätta.

onsdag 25 oktober 2017

Lätt att det blir för mycket




Det blir allt tydligare för mig att det är lätt att använda för många ord. Särskilt vid svåra situationer. Jag tänker speciellt på oss som jobbar med ord, som talar och formulerar oss. Vi vill väl. Vi vill säga så mycket bra som möjligt.




För mycket skymmer allt, sägs det i ett ordstäv. Så kan det verkligen vara. När en människa är ledsen, förtvivlad, trött eller arg går orden inte fram om de blir för många. Hur bra de än är. Det gäller att hitta de enda nödvändiga. Som inte alltid är så lätt. Punkt. Slut.



onsdag 18 oktober 2017

Kärlek






De flesta människor 
behöver mer kärlek än de förtjänar.

Marie von Ebner-Eschenbach








fredag 13 oktober 2017

Frökens pakethållare och bruna pojkskridskor




När min bästa skolkompis gladdes åt skolutflykter när vi gick på lågstadiet (som det hette då). Så gruvade jag mig. Det var inget som jag såg fram emot. Jag minns utflykterna med en viss smärta inombords, skam kanske det kan kallas, fast jag då inte visste vad skam var.

Då alla andra kom med sina egna cyklar, fick jag sitta på frökens pakethållare. Jag minns inte riktigt varför, men jag minns känslan! Hur jag önskade att jag var osynlig. Kanske kunde jag inte cykla - fysiska aktiviteter och balanssinne har inte varit min starka sida genom livet. Eller också hade jag ingen cykel. Eller cyklade för sakta? Min "bästis" minns detaljer från en sådan cykelutflykt. Jag minns bara att jag satt på frökens pakethållare.




Och skridskoåkning! Jag hade inga skridskor. Jag fick (eller fick låna) ett par bruna pojkskridskor! Så fula! Mina tjejkompisar hade alla vita fina skridskor som de svängde runt med på skridskobanan. Mig fick de hålla under armarna! Jag kunde inte alls hålla balansen. Usch, vad jag skämdes! Det var fruktansvärt. Det poppar upp i minnet fortfarande nu och då. Det var första och sista gången jag hade ett par skridskor på mig! (Ändå kan jag idag njuta av att se på isdans och konster. Jag kan verkligen tycka att det är vackert! Men såå fjärran från mig själv.)

Längdskidåkning, simning, orientering, brännboll (alltid vald sist till laget).. att jag överlevde!




Nu så här 100 år efteråt, så förstår jag, att jag levde med skam över allt jag inte kunde eller knappt klarade av. Det är klart att det påverkade självkänslan. Jag har haft en fantastisk tur som växt upp i en bra och trygg familj, hade en bästa kompis under skolåren och mött mängder av vänliga och uppmuntrande människor under livets gång. Jag har haft det bra på många, många sätt. Allt för många har mycket svårare och mer svårläkta skam-upplevelser än vad jag har haft!

Jag tänker på alla barn som har det jobbigt hemma, som blir mobbade och möts med misstroende och förakt inte bara av jämnåriga utan också av vuxna... inte konstigt att en del revolterar på destruktiva sätt eller blir tysta och gömmer sig. Skam är så frätande smärtsamt! Man vill göra allt för att hålla det ifrån sig.

Skam är en väldigt svåråtkomlig och svårläkt känsla. Så många människor som lever med skam. Kärlek är - hur än klyschigt det låter - ett av de absolut bästa botemedlen.





Tänker på två av Margareta Melins korta dikter;

SE MÄNNISKAN
Se människan
medmänniskan i underläge
den utsatta och hotade
som om hon vore du själv
eller en av de dina,
din mor - ditt barn - din bror
så vet du vad du ska göra!


DET ENDA
Leva i kärleken
och sprida den.
Det är det enda 
vi har att göra
på denna jord.
Allting annat
är ingenting.



måndag 9 oktober 2017

Gråtunga dagar i ljus!




Tänk vad alla dessa gråtunga dagar
kan lysas upp av färg på löv och blad
- blad som egentligen håller på att dö!




Vissa buskar är nästan självlysande!
Jag älskar vår Svarta Aronia häck!
Som inte är så svart.






Varje blad är unikt och vackert med sina nyanser.




Vilken mångfald av nyanser!

Även utan sol kan tillvaron lysa starkt.
Inte bara i naturen, utan också i närvaron av nära och kära.






Mörkret försöker ibland hota oss och ta över.
Mörkret kan kännas tungt och övermäktigt.
Men det finns ljus!
Ljus som övervinner mörkret.


(Nederluleå kyrka och kyrkstugorna i Gammelstad.)

lördag 7 oktober 2017

Fest!




En festlig jubileumsvecka med minnen och framtidsvisioner.




Matteuskyrkan i Boden har fyllt 40 år.








Förutom Jubileumsmässa, Vardagsmässa och i morgon Musikgudstjänst, kyrklunch och tårta, kanelbullar, mingel med tilltugg har det funnits tillfällen att minnas, se på gamla foton, urklipp, filmsnuttar och protokoll och fått lyssna till många muntliga berättelser. Matteuskyrkan har betytt mycket för många. Vi hoppas och ber om en god fortsättning för framtida år. Det är mycket spännande som ligger framför, som vi inte vet så mycket om än. 




Nu har jag ledig helg. Den blir inte riktigt som jag hade tänkt mig eftersom jag drabbats av ett par olika infektioner. Men det bästa har dock förverkligats: vår son Christofer och hans tjej har kommit hem till oss några dagar. Det är också fest! Det känns väldigt gott att ha dem omkring sig! De är så fina!



tisdag 3 oktober 2017

I natt jag drömde...




Jag vaknade i morse och var behärskat upprörd! Jag hade drömt så där "levande" som man gör ibland. En sådan dröm som man tänker vidare på.




Jag var tillsammans med några andra och målade. Jag hade gjort i ordning min palett med de färger som jag hade tänkt använda. En i gruppen tyckte att det skulle vara skojigt att testa att blanda i curry i färgen och se hur det skulle bli. Då tar hen kryddburken med Curry och häller över min palett och  mina färger! Jag bara tittade först och tänkte och tänkte; det kan väl inte vara rätt att göra så!? Varför tog inte hen sin egen palett? Ganska många var runt omkring och tittade nyfiket. Då sa jag lugnt och - i min värld - bestämt, att det var fel av hen att hälla curry över mina färger. Hen hade ju egna. Jag minns att jag kände mig nöjd över att jag faktiskt sa ifrån. Det blev tyst. Hen sa ingenting och ingen av de andra heller.
Sedan vaknade jag.



När jag gjorde mig i ordning på morgonen så fanns den där drömmen kvar och jag hann tänka och tolka drömmen ur olika vinklingar. Drömmens ursprungskälla hittade jag igen så småningom -  känslan och "kränkningen" hade ingenting att göra med akvarellkursen jag var på på kvällen innan. Även om händelsen utspelades i den miljön.




Egentligen tycker jag att det var en ganska bra berättelse som exempel på hur vi ibland blir behandlade, att det vi har eller är, inte riktigt räknas - utan att det sägs eller visas med några stora åthävor. Den som hällde curry, tänkte förmodligen inte ens på vad hen gjorde. Och ibland är det just det som gör ont. Själva handlingen - lite curry i färgen - behöver inte vara så upprörande i sig. Utan just känslan att bli nonchalant behandlad. Blir det dessutom som i drömmen, att de runt omkring inte stöttar en, blir det inte lättare...




Det är en upplevelse som vi lite till mans är med om då och då. Eller kanske är det jag eller du som häller curry eller annan krydda på någons palett!? Den som ständigt återkommande är med om liknande händelser, barn som vuxen, det är som vattendropparna som urholkar stenen. Självkänslan gräver sig längre och längre ner... urholkar livet och livslusten.




Tänk om drömmen hade ett annat budskap ... ska jag prova och hälla lite curry...???


söndag 1 oktober 2017

På avstånd




Jag ser hans rygg framför mig, då han ganska snabbt går förbi oss vid övergångsstället. Han bär sitt instrument över axeln. Trots de snabba stegen anar jag en trötthet, kanske också ensamhet. Hur blev hans liv? Han är mycket anlitad har jag förstått. Mest har jag sett honom på TV. Men jag vet väl vem han är. Vi träffades några dagar i ett sammanhang i vår tonårstid. Vi sa nog inte så mycket till varandra. Vi var blyga och tystlåtna båda två. Och han kanske inte var så angelägen att få kontakt med mig. Men jag var så där tonårsaktigt avståndskär i honom. Jag tyckte att han var så fin.




Några gånger såg jag honom de närmaste åren efter det. Och så här om dagen (eller var det för ett år sedan?) såg jag honom "live" igen, efter många, många år. Han såg precis likadan ut. På avstånd. Och jag kan le åt min avstånds-förälskelse. Men jag blir lite förskräckt hur hastigt en livstid går. Ja, livstiden är inte slut än varken för honom eller mig. Förhoppningsvis. Men vi har levt den större delen av våra liv. Det blev så tydligt. Så där på avstånd. Så mycket som hänt sedan vi sågs första gången med yrkesutbildning, familj och barn och ändå känns det inte så länge sedan... Så fort ögonblick, dagar och år rullar på, när man ser tillbaka. På avstånd.