Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

söndag 31 december 2017

Nyårshälsning




Jag tror att många, liksom jag själv, bär på ordlösa böner inom sig. Det är inte alltid så lätt att hitta orden. Det kan vara mer eller mindre tydliga eller diffusa känslor och tankar som handlar om längtan, önskningar och hopp eller kanske handlar det mer om oro, rädsla, osäkerhet. Men de där ordlösa tankarna, bönerna finns där någonstans i magtrakten, eller kanske är de ett surr i huvudet...




Jag tror på ett Ansikte som är vänt mot oss i kärlek. Vad som än händer finns det ansiktet där. Som en god mammas eller pappas kärleksfulla blick på sitt barn. Vi behöver inte rikta våra formulerade eller ordlösa böner och tankar rakt ut i tomma intet. Det finns ett ansikte som är vänt till oss. Som inte sviker, inte ledsnar, inte ger upp. Som tror på oss och vill oss väl.




Ordlösa böner kan vara en djup suck, tårar, glädjeskutt, tystnad, skratt, att tända ett ljus... Jag tror på ett kärleksfullt ansikte som ser, förstår och tar emot.

Gud valde att födas som ett litet barn för att solidarisera sig med vår utsatthet och litenhet, för att dela våra livsvillkor och erfarenheter.




Vi lämnar snart 2017 bakom oss, med allt det har gett oss av både glädje och sorg, förhoppningar och  besvikelser och året 2018 kommer till oss. Oavsett om vi vill det eller inte. Som vi alla vet så finns det inga garantier för det bästa eller försäkringar mot det värsta. Vi får ta en dag, ett ögonblick i sänder. Den Gud jag tror på, vill vara med oss alla dagar.


Jag vill önska dig ett 
Gott Nytt År!
Många dagar och stunder märkta av 
kärlek, värme och tillit.




fredag 29 december 2017

Ljus i mörkret




I dag har vi åter igen fått mycket snö. Det är sällan det har varit så mycket snö i december. Känt mig tacksam över vår fyrhjulsdrivna bil. Annars vet jag inte hur det skulle ha gått i dag på vissa ställen.




Året börjar gå mot sitt slut. Själv lever jag i förberedelser inför årets sista helg med fyra olika gudstjänster. Nyårsafton är på Söndag efter jul (som det heter i kyrkans värld) med temat Guds barn.
Barn och nyårstankar borde väl gå att kombinera?




En psalm som "förföljer" mig just nu är Ylva Eggehorns Barn och stjärnor. Jag citerar första versen, men läs gärna andra också nr 744 i Den svenska Psalmboken med tillägg.



Barn och stjärnor föds i mörkret
utan skydd av våld och vapen.
Mitt i mörkret bjuder livet
oss att växa som en låga.
Ljuset bär oss. Gud är nära
i ett litet barn som ser oss.
Ljuset bär oss, Gud är nära
i ett litet barn som ser oss.




Mörker och utsatthet behöver inte hindra oss att "växa som en låga" eller lysa som stjärnor i den mörka natten. Det lilla skyddslösa barnet är ofta det där ljuset i tillvaron. Hur litet och maktlöst det än är kan det lysa upp ett helt rum, en dag, en familj, en ensam....




På tal om barn, hade vi några större och mindre barn här hemma på Annandagen. Våra (stora) barn fick träffa sina kusiner. På bilden ovan är fyra av fem kusiner. Det är inte så ofta de träffas.




Och här är några småkusiner, som träffas ofta.
(Alltså våra barns kusinbarn)




De här kusinpojkarna var så fina och goda mot varandra
där de satt tillsammans i fåtöljen och tittade i sina mobiler.
Små ljus i mörkret.


tisdag 26 december 2017

Liten julhälsning


Bara en liten julhälsning med några mobilfoton.




På julaftonen fick vi en kort visit av tomten, som var på väg till "lill-skogen" för att träffa barn och vuxna som var där och grillade. Tomten blev visst mycket uppskattad...




För min del blev julen annorlunda. Jag var helt ledig! Alla juldagarna. Det vet jag knappt att jag har varit med om förut, förutom när jag varit föräldrarledig. 




Både Cornelia och Christofer och Christofers sambo är hemma här i juldagarna. Och det behöver jag väl inte skriva att vi gläds mycket åt. Det blir mycket mat, prat och spela spel.



Mycket funderande...



Julens nyaste och populäraste spel. Takenoko. Det var inte så enkelt, trots att det var från 8 år. Men vid det här tillfället var det jag som vann! Kanske var det bara nybörjartur. Tur att det finns tur i livet!




En julklapp. En stor chokladkartong. 
Ett dygn senare såg det ut så här:



Tomt!

Så fort kan det gå.
Inte bara med godiset.

Låt oss ta vara på varandra.
På stunderna.
På livet.

Och fylla det med gott innehåll.
Inte det som ger magont.
Utan det som lämnar en god eftersmak.
Även efter det är slut.

Tomt kan det vara ändå.




Efter dessa djupt filosofiska tankar
vill jag önska er alla
EN RIKTIGT GOD FORTSÄTTNING
på helgdagarna!








torsdag 21 december 2017

Mörkare blir det inte!





Nu blir det inte mörkare än så här.
Det finns ett stopp.
Även om det tar tid, även om vi inte märker någon skillnad,
mörkare än så här blir det inte.

Klockan 17.28 idag ändrades riktningen.
Nu kommer det att vända.
Det blir ljusare och ljusare.
Även om det tar tid, även om vi inte märker någon skillnad,
det kommer att bli ljusare.





I dag infaller årets kortaste och mörkaste dag.
Vintrsolståndet!
Solen står som lägst på norra halvklotet. Sedan blir det ljusare igen.




Å, vad jag önskar att man kunde säga att från och med ikväll 17.28 blir det aldrig mer mörkare och hemskare på vår jord! Nu kan det bara bli bättre och bättre. Ljusare och ljusare. Mindre och mindre av våld, hunger och törst, sjukdom, naturkatastrofer...
Bara ljusare och ljusare.
Även om det tar tid, även om vi inte märker någon skillnad,
det kommer att bli ljusare.




Vårt hopp står till ljuset.
Mörkret har inte övervunnit det!




tisdag 19 december 2017

Betlehemsstjärnan







Betlehemsstjärnan

Herre, vi orkar knappast lyfta blicken
från sysslandet med våra privata
lyckoriken, men låt ändå Din stjärna
finnas kvar över jorden. 
Vi behöver dess sanningsljus
för att överleva.

Låt den lysa över vår
sönderrustade och terroriserade värld,
över vår hotade, nedsmutsade och 
skräckslagna jord.

Låt dess klarhet visa väg genom
misströstans och hopplöshetens dimmor
och skingra mörkret i de
sinnen som hävdar den starkes rätt...

Låt den leda oss till det svagaste
och mest värnlösa:
Ett nyfött gossebarn...


Min moster
Ragnhild Johansson
har skrivit dikten.
Lika aktuell idag.






söndag 17 december 2017

Nya nattvardskärl




I Matteusmässan idag invigdes kyrkans nya nattvardskärl i blå keramik av konstnär och keramiker Ulrika Lundmark. Matteuskyrkan har inte haft egna kärl tidigare, utan haft andra till låns. 




Vi har haft kontakt med Ulrika under hösten, och varit och besökt hennes fina ateljé utanför Boden (i Sävast-trakten) och pratat om önskemål och möjligheter. Vi ville gärna ha nattvardskärl som var "lokalproducerade".

Tryck gärna på länken och se Ulrikas härliga konst!
Ulrika Lundmarks Fb-sida



Och så fina blev de!



De passar bra i kyrkorummet som har många blå detaljer.

I dag fick vi tacka och be om Guds välsignelse över kärlen som ska tjäna vid nattvardens bröd och vin. Gud vill bruka mänskliga vardagsredskap som en kanna, en bägare, ett fat och en skål till att förmedla liv och nåd till var och en som vill ta emot.

Kärlen med vin och bröd på altarbordet är ett tecken på Guds närvaro och kärlek till oss. De påminner oss också om hur vi får höra ihop med Kristus och varandra.




Glädjande nog var Ulrika Lundmark med i vår gudstjänst och fick berätta och svara på frågor vid kyrkkaffet. I Gudstjänsten medverkade flera, bl.a. Erik Sjögren på trumpet tillsammans med vår kantor Andreas Printz, vilket gjorde vår gudstjänst extra festlig. 

fredag 15 december 2017

Hjärna och hjärta




Tänker på filosofen Blaise Pascal som sagt att hjärtat ibland har skäl som huvudet inte erkänner.
Ja, hjärtat har ibland skäl som hjärnan inte förstår eller kan förklara. De går inte alltid ihop. Det är likadant med "magkänslan". Men magkänslan och hjärtat förstår nog varandra bra. De talar liksom samma språk.

Ibland förstår vi inte rent logiskt varför vi reagerar som vi gör. Eller varför vi sa det vi sa, eller handlade som vi gjorde. På gott eller ont. Då har hjärtat varit snabbare än huvudet.




Märkligt, egentligen, att hjärnan och hjärtat (och magen), som finns i samma kropp och person kan komma fram till olika saker, när man försöker resonera med dem. Vem ska man lyssna på? Ja, det är ju ofta där man står och krampar eller trampar... Så skönt det är när båda säger samma sak!




Samtidigt är vi rikt utrustade som människor som har både hjärta och hjärna - eller åtminstone, är meningen att vi ska ha! I vissa situationer är den ena helt ovärderlig och vid andra tillfällen den andra! Bäst är väl ändå när båda får eller kan vara med! 

Ja, ja nu ska jag inte trötta era hjärnor längre. Nu får hjärna och hjärta och allt övrigt vila! God natt!






tisdag 12 december 2017

Som vårljuset


Kanske märklig titel på blogginlägget så här dagen före Lucia. Men du förstår snart varför.




Jag var till min mamma en stund kring kl 11 idag. För det var då det var begravningsgudstjänst i Långared, utanför Alingsås, för mammas syster och min moster Ragnhild Johansson. Vi tände ljus och var med, fast vi var många mil därifrån. 




Ragnhild var engagerad i freds- och rättvisefrågor och bl.a. aktiv i Kristna fredsrörelsen. Hon skrev brev, insändare och dikter kring dessa ämnen. Jag har letat rätt på två av hennes dikter som jag vill dela med mig av.


GATUBARN
Skamlöst utnyttjad
och förnedrad,

av ingen
efterfrågad
eller väntad,

utom av
de penningsmarta...

Prisgiven åt 
förförarna.

Lämnad att 
överleva
i en galen värld.

Gatubarn.

Trottoarbarn.

Hur uthärdar jag
vetskapen om
att ni är hundra miljoner...?

Ragnhild Johanssson





SOM VÅRLJUSET
Likt vårljuset
som i sin hoppingivande
obetvinglighet får
mörkret och kylan
att vika

så skall arbetet
för fred, det mödosamma,
det hoppfulla och
obetvingliga, en dag ha
övervunnit de
destruktiva krafter som
likt ett vintermörker
hotar att förlama vår vilja och göra oss
mindre seende...
Som vårljuset...

Ragnhild Johansson
Ur Fredskalendern 1984




Mitt i vintern kan vi få se en skymt av vårljuset.


söndag 10 december 2017

Några dagar




I kväll blir det bara några foton från min mobil från de senaste dagarna i "okronologisk" ordning, för att uttrycka mig norrbottniskt. Det har varit omväxlande väder, riktigt kalla dagar omkring 20-23 grader, dagar med mycket snöfall, dagar med någon, några plusgrader och regn!
Och nu är det nollgradigt enligt vår termometer och - tror och hoppas jag - uppehåll. Förmodligen ordentligt halt.

Bilden ovan är ifrån Gammelstads kyrkby, Luleå, som jag besökte häromdagen.




I onsdags ansvarade vi (personalen) från Matteuskyrkan för julavslutningen för alla anställda i Svenska kyrkan i Boden. Vi hade bl.a. bjudit in Skådespelare Dan Swärdh som höll en monolog om samtalet, språket och konsten att göra sig förstådd. Det var både dråpligt igenkännande och mycket tänkvärt!








I går kväll såg jag på Svt 1 "Jul på Centralen". Det var fascinerande! Såå många människor som mitt i allt stannar till och sjunger julsånger/julpsalmer! En tradition sedan några år tillbaka, tror jag. Det finns ett behov att få sjunga, ett behov av att få sjunga julsånger och en längtan efter att fånga julstämning. En julstämning som kanske sträcker sig bakåt till barndom, ungdom...? Vad är det man vill åt? Vad är det man vill minnas och känna? Spänningen, högtiden, glädjen?
Roligt att många fick en glimt av det på Centralen i Stockholm! 




Nu har jag bara det här fotot kvar från den senaste veckan. Fler bilder har jag inte tagit. Den får avsluta detta blogginlägg tillsammans med några rader som jag har skrivit på ett telegram idag:

Gud, i dina händer lägger jag mig ned.
När jag går till vila är du med.
Dina händer bär mig genom rum och tid.
Jag förblir i ljuset i din frid.


tisdag 5 december 2017

Den lilla och den stora




I morse när jag skulle åka iväg till jobbet, startade inte bilen. Det var visserligen drygt 20 minusgrader, men ändå! Motorvärmaren hade varit på. Den är stor och stark och fyrhjulsdriven. En riktigt bra vinterbil. 
Hur skulle jag göra nu då? Jag kikade på våran lill-bil, alldeles igenisad och inte använd på ganska länge - och där ingen motorvärmare varit på under morgonen.




Som tur var, hade inte Owe hunnit åka till jobbet. Han sa, att innan han skulle sätta i batteriladdaren i den stora bilen så skulle han prova starta den lilla. Jag tyckte att det lät lite väl optimistiskt att tro att den lilla skulle starta. Men se, det gjorde den! Direkt! Den fick stå på en stund med motorvärmaren i, medan Owe skrapade de helt igenisade rutorna. Sedan kunde jag köra till jobbet.




Ja, jag behöver inte skriva något mer, ni förstår nog vad jag tänker... det är inte alltid som man tror, eller som det ser ut att vara... Den lilla är kanske den stora och den stora den lilla...




Misstro aldrig den som verkar liten och frusen!