Nyårsafton 2020

 

Det här året har redan fått många namn och många utlåtanden. Mycket kan sägas och har sagts. Det vi alla kan vara överens om är att vi vet egentligen ganska lite vad som väntar oss nästa dag och nästa år. 

Önskan vi ger varandra om ett "gott nytt år", har fått en djupare innebörd för många av oss. Även om vi alltid menat det, så är önskan ännu djupare och ännu innerligare nu.

I morse läste jag ur Natt och Dag, Ord för årets alla dagar, av Ylva Eggehorn. För årets sista dag citerar hon en av sina egna dikter:

Stå stilla i smärtan,

rotad i det som är ljus i dig.

Låt svärdet gå genom dig.

Kanske det inte alls 

är ett svärd.

Kanske det är 

en stämgaffel.

Du blir en ton.

Du blir den musik 

du alltid längtat efter 

att få höra.

Du visste inte

att du var

en sång.

De allra flesta händelser i livet påverkar oss på olika sätt. Så har också det här året påverkat våra liv, våra tankar, erfarenheter, rädslor, drömmar, kanske framtidsplaner... Mycket sätter sig i kroppen och i våra sinnen. Inte minst det som gör oss illa. Tänk, om det är som Y. Eggehorn skriver, att smärtan vi känner kanske inte är ett svärd, utan en stämgaffel. Något som stämmer "tonen" i vårt liv. Vår framtoning. Våra tankar, ord och handlingar. Och tänk om det skulle bli något vackert, gott och hoppfullt av det! Utan att förneka, gömma eller förringa all den smärta, sorg och besvikelse som det här året gett många människor i vårt land och över hela världen. De kan faktiskt tidvis finnas sida vid sida. Så märkligt är livet.

Jag vill önska mina läsare kärlek, hopp, frid/fred och ljus inför det nya året som vi strax kliver in i. Och jag önskar dig, liksom mig själv, att kunna vara och djupna i "det som är ljus i mig/dig".

"I din hand ligger mina dagar....

Låt ditt ansikte lysa över mig".

Psaltaren 31: 16, 17

Jul 2020

Så har det blivit jul även detta märkliga år. Även om mycket är annorlunda, är ändå - trots allt - julens budskap detsamma. Den första julen var inte heller precis rosa-skimrande, som det är på mina målningar, utan snarare ganska grå-smutsig. På flera sätt.

Herdarnas liv var, på den tiden, långt ifrån idylliskt. De var ett föraktat folk. De var inte vana vid att bli premierade på något sätt. Utan tvärtom. 

Men en natt, när det var som mörkast, skedde det mest osannolika de skulle kunnat föreställa sig. De skulle egentligen inte ens ha kunnat föreställa sig något liknande.

Plötsligt lystes hela himlen upp och ett helt gäng änglar visade sig. De började med att säga: Var inte rädda!

Sedan berättade de om ett barn som skulle födas. I ett stall. Ett alldeles vanligt och alldeles speciellt barn. Ett barn från Gud, en Räddare, en Hjälpare. Till - i kärlek - för varje människa. I  gråslaskigt väder, i pandemi, i sjukdom, oro, sorg. Men även till för den som har det bra.

 

Ett litet barn av Davids hus 

ska göra vinternatten ljus.

Ett barn ska hjälpa oss att tro,

här mitt ibland oss ska det bo.

(B.G.  Hallqvist)

Mitt ibland oss ska det bo även julen 2020.

En fridfull och god jul önskar jag er alla!

Ibland behövs det inte så mycket.

 Så glad för det lilla vita!

Tänk vad lite pudersnö kan lysa upp.

Ibland behövs det inte så mycket.

(Saffranssnittar med flingsalt)

Men ibland blir det lite väl färglöst i tillvaron, då får man försöka hitta ( eller göra) lite egna färgklickar.

Själv har jag provbakat en del inför juldagarna. När man provbakar får man också provsmaka 😊 Smakar det bra kan det bli så att man får baka en gång till innan jul.

Jag har också plockat bland mina akvareller. Även på målningar som inte blir så bra, finns det nästan alltid någon del som jag vill spara. Den kan vara mycket liten. Men kan användas till t.ex. collage eller gratulations- och julkort. Kanske målar jag något mer på den där lilla biten. Det är faktiskt väldigt roligt, tycker jag. Det blir ett slags återbruk. 

Ibland behövs det inte mycket för att bli glad, för att det ska bli gott, för att det ska bli fint - för att tillvaron blir lite ljusare.

Hörde ett citat av Sara Lidman på Helgmålsbönen på radion ikväll, som jag vill avsluta mitt blogginlägg med:

Lev!

Man måste leva medan man håller på.

Nu tändas tusen...

 

Under den här mörka årstiden tänds många ljus, inte bara stearinljus, utan också elektriska. Hörde på radion att det elektriska ljuset ökar för varje år på jorden. Det är inte bra för insekter och en del andra djur, som letar mat, parar sig mm i mörker.

Jag har tänkt mycket på det där. Jag är visserligen en förespråkare för ljuset, men helt klart har mörkret sin funktion också. Allt mörker är inte av ondo. Vi behöver mörker också. Mörkret kan t.ex. ge oss rätt att vila.

Vi har alla hört talas om hur det var förr, innan det elektriska ljuset var en självklarhet. Hur arbete och arbetstid rättade sig efter dagsljuset. Man följde naturens gång, årstidernas och dygnens rytm. Det var mindre effektivt. Men kanske mer hälsosamt.

Min mamma som sällan klagar kan ändå så här års säga att hon tycker att det är mörkt och att hon längtar efter ljuset. Men, fortsätter hon snabbt, om vi inte hade mörkret skulle vi inte uppskatta ljuset så mycket som vi gör. Så sant!

En anledning till att jag tycker om att vara i vår stuga även på vintern är att där ser vi på ett annat sätt än i stan månljus, stjärnor och norrsken - naturliga ljus i mörkret.

För att inte tala om alla vackra gryningar och skymningar. Tänk, att den där brytningspunkten mellan natt och dag kan vara så dramatisk och färgstark.

Var inte rädd för mörkret,

ty ljuset vilar där.

Vi se ju inga stjärnor,

där intet mörker är.

Erik Blomberg (v1)