Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

måndag 31 oktober 2011

Fullt så död behövde du inte vara...

Bland mycket annat idag, så har vi också planerat "Musik till tröst" eller "Musik i Allhelgonatid" - vi har haft lite svårt att bestämma hur samlingen ska rubriceras... som vi ska ha på Onsdagkväll kl 19 i Porsökyrkan. Förutom fin sång och musik, så ska vi läsa några dikter. Det finns oerhört många dikter att välja mellan på det här temat. Det är svårt att välja...



Några dikter kan man välja bort, som kanske inte riktigt passar med stilen i övrigt den kvällen.
Dikten nedan är jag väldigt förtjust i, även om den inte riktigt passar in just den här kvällen. Jag tror att vi är många som kan känna igen tankegångarna. Jag citerar några rader:

Fullt så död behövde du inte vara, far
du kunde titta in ibland, sitta i gungstolen,
fatta min hand och hålla den länge när vi hälsar 
precis som förr.
......
Vem ska jag vända mig till i min klagan,
när inte du finns?
..........
För oss skulle det räcka med en vanligare, mindre,
anspråkslösare, oansenligare död. Strängt taget
med en som inget betydde, en liten bit av kanten bara,
.................

Varje morgon måste vi ge dig ifrån oss på nytt.
Varje morgon är far död.

Eeva Kilpi, Om kärleken och döden, samlade dikter 1991



söndag 30 oktober 2011

Vad livet har lärt mig

Textil-konsthantverk från Sörbyakyrkan, Antnäs



Livet har lärt mig…

Jag har sett en hel del
hunnit vara med om mycket

lyssnat till många livsberättelser

blir ofta inte så förvånad…

Livet har lärt mig att det är inte alltid
som det ser ut att vara

Förväntningarna är inte alltid så stora längre
kraven har minskat
 - eller ökat?!
på både mig själv
och andra,
olika förhållanden och tillställningar…

De stora orden biter inte på mig
avskyr ord som ”vi ska bli världens bästa på …”
det är ju omöjligt
och vem bedömer och vet det?!
Vi ska göra så gott vi kan just nu.

Jag vet att jag inte är ”världens bästa”
inte ens i den minsta av världar
jag är inte: 
alltför tydlig
alltför säker
alltför högröstad,
inte heller alltför rakryggad


Mina älsklingsord är ”kanske”, ”nog”, ”ganska”,
”förhoppningsvis”, ”det kan bli så…”

inget är säkert – nästan

Något som är säkert är
att det inte alltid blir som man tänkt sig!


ÄNDÅ så har jag inte slutat fantisera, hoppas,
drömma
och be om under

för det har livet också lärt mig
-   att ibland uppfylls drömmar
Gud svarar på bön
under sker!

Jag älskar trots allt Livet
det för mig tillräckligt goda livet!

Tänk att få vara en liten del i det stora,
förunderliga
och oberäkneliga

- mitt i allt det förutsägbara… 

Birgitta

lördag 29 oktober 2011

Sorgens ansikte

På tisdag ska jag träffa sjuksköterskeelever på universitetet och tala om sorgens många olika uttryck och bemötandet av människor i sorg/kris.

Eva Magnusson har skrivit en dikt som heter "Sorgens ansikte". Sorgen har många olika ansikten. Den här dikten är ett ansiktsuttryck. Det jag tycker speciellt mycket om i dikten är uppmaningen att våga stanna kvar hos den sörjande, modet att "stå ut" när den djupa smärtan släpps fram genom gråt, skrik, ilska, bottenlös förtvivlan... att våga vara närvarande, att vara tillåtande, visa respekt...


Ljusbäraren i Sjukhuskyrkan, Sunderby sjukhus

Sorgens ansikte
...
men stanna du
som vågar vara nära
när bedövningen släpper

bli kvar du som orkar se
smärtvågen komma
floden av förtvivlan
....

Eva Magnusson, Men sången glöder, Libris 1994


fredag 28 oktober 2011

Ljus i mörker






Stadsparken, Luleå. I bakgrunden Domkyrkan.

Ikväll åkte min man och jag in till Luleå för att se "Luleå i nytt ljus". 16 olika platser, byggnader, parker, torg och plank har ljussatts av olika ljussättare.
I mörkret och ösregnet, så var det läckert med de olika ljussättningarna. Stämningsfullt.

Stadsparken

Från reklamen på nätet (Luleå kommuns hemsida: www.lulea.se/forinvanare/luleainyttljus) om ljussättningarna i Luleå citerar jag:
Framtidens ljus sprider fortfarande värme men avger nästan ingen värmeenergi tack vare LED-tekniken, en mycket energisnål ljuskälla som nått dagens ljus. Man kan använda 20 stycken 3 watts LED-lampor för att förbruka lika mycket som 1 konventionell 60-wattslampa.



Stadshotellet

I "Luleå i nytt ljus" används LED-tekniken. Ett projekt som vill visa "hur man kan använda ny energieffektiv teknik samtidigt som vi mår bra av ljus som piggar upp" i höstmörkret.

Stadsparken

Ljus, mörker, färg, dimma (som föregående inlägg bl.a. handlade om) kan verkligen förändra och ge nya intryck av en välkänd miljö. En promenadväg i dagsljus kan upplevas helt annorlunda i mörker och kvällstid. Tänk vad ljus och färg kan liva upp! Det var kul att se att det var så många i alla åldrar ute och promenerade  i det minst sagt ruskiga vädret. Även om vårt regnväder och blåst inte ens går att jämföra med vad folket i Bangkok får vara med om just nu!

Stadsparken

Vi missade tyvärr att se föreställningen på Norrbottens museums fasad, som många pratat om var det bästa av allt. Men vi fick ändå del av några ljus-upplevelser.

onsdag 26 oktober 2011

Vadan och Varthän?

 Saltströmmen, aug 2011

Oj, vad dimmigt det har varit idag. Rått och fuktigt. Hela dagen. Det är inte så lätt att se var man är, eller vart man är på väg när det är dimma. Dimman skymmer och förvirrar.

På tal om vadan och varthän, så var jag på Onsdagsträffen i Missionskyrkan i Luleå idag och talade över det ämnet: Varifrån kommer jag och vart är jag på väg? Ämnet hade jag fått mig givet. Den rubriken kan man tolka på flera olika sätt, den har många olika bottnar.

Det kan vara en enkel fråga, som vi ställer till varandra när vi möts: Varifrån kommer du? Eller Vart är du på väg?

Det kan också vara en mer eftertänksam fråga som berör samhällslivet, eller världsläget: Hur kommer det sig att det blev så här - och vart är vi på väg?!

Det kan också vara en djupt mänslig, personlig fråga, som berör de djupa skikten i våra liv. Inte minst i krissituationer.
Vadan och Varthän är en stor och uråldrig existentiell livsfråga.

Saltströmmen

Det finns ett grundbehov hos oss människor att få det personliga livet mellan födelsen och döden insatt i ett sammanhang: varifrån kommer jag och vart är jag egentligen på väg? Vad är meningen i mitt liv? Mening och Sammanhang hör ihop.
Frågan om var jag som människa är rotad och har min förankring, är också svaret på frågan vem jag är - min identitet som människa.

Saltströmmen

Djupast sett, tror jag, att frågan Vadan och Varthän handlar om den svåra konsten att leva närvarande. (Någorlunda) medveten om varifrån jag kommer och vart jag är på väg, kan hjälpa mig att veta var jag står i livet nu. Jag tror att det är en viktig fråga att ställa sig; var kommer jag ifrån och vart är jag på väg? 

Saltströmmen

När jag åkte hem i dimman så tänkte jag; att just så här är ju livet också ibland. Dimmigt. Omöjligt att se så mycket framför sig eller bakom. Det synliga/det som finns, blir osynligt, kan bara anas ibland - och det man tycker sig se finns egentligen inte alls. Det är lätt att tappa orienteringen. 

I "dim-livet" är vi tvingade till att leva i nuet, precis där vi är.

I dimma är det extra bra att veta varifrån man kom och vart man är på väg, för då är det inte läge att söka några nya vägar...

P.s. Om du vill se bilderna bättre, klicka på dem, så blir de större.

måndag 24 oktober 2011

Fred

Den 24 oktober 1945 räknas som FN:s tillkomstdag. Dagen firas därför som en särskild högtid. Dagen handlar om oss som världsmedborgare. En manifestationsdag mot bl.a. rasism och främlingsfientlighet.

Vi är nog alla överens om att det borde vara fred och frihet överallt på jorden. Det är lätt att tycka att alla konflikter och all oenighet borde avslutas på direkten. På avstånd är det lätt att ha åsikter om hur andra borde skapa fred. Men tänk vilka konsekvenser det skulle få om vi tog orden rättvisa och jämlikhet på allvar! Och om vi kunde börja i vår närmaste omgivning...





Foto: O. Ryås

Fred är att tala med små, små ord,
att modigt leva sitt liv.
Fred är att skratta åt egna ord,
att våga ge andra beröm.
Fred är att sjunga när ingen hör på,
att ändå tro att alla hör.
Fred är att visa på vägar som skyms,
att rädda ett brutet rör.

Fred är att tänka med egna ord,
att tro på en större värld.
Fred är att lita på syskonskap,
att många kan mer än en.
Fred är att avsky de tankar som gör 
att män skjuter andra män.
Fred är att framställa arbetsredskap 
av vapen som allt förgör.

Fred är att stå för de ord som man sagt,
att medge att jag hade fel.
Fred är att kämpa mot ondska och makt,
att kriga med tankar och ord.
Fred är att tänka på fienders väl,
att glömma det som förläts.
Fred är att leva helt nära varann,
att ändå få vara i fred.

Text och musik: Börge Ring

söndag 23 oktober 2011

Skatten och pärlan

I kväll har vi firat Keltisk mässa i Porsökyrkan med söndagens tema Att lyssna i tro. Vi utgick från dagens evangelietext från Matteus evangelium kapitel 13 verserna 44-46.  Texten lästes på svenska, engelska och finska.

Utmärkande för den kristna keltiska andligheten är att den vill nå alla våra sinnen och den vill visa på att Gud finns i sin skapade värld. Den keltiska traditionen lyfter fram hur allting hänger samman: natur, Gud och människa, tid och evighet, ont och gott, individen och universum...





Köpmannen sökte efter fina pärlor, berättar dagens text. Om han hittar en dyrbar pärla, säljer han allt han äger och köper den. Är det någonstans det passar att påminnas om köpmannen och pärlan, så är det i Porsökyrkan! För i det höga taket hänger altarprydnaden; Pärlan. Konstnären Erik Strand hade denna liknelse i åtanke när han gjorde verket. När man sitter i kyrkbänken kan man ur vissa vinklar inte se pärlan i den, ur andra vinklar ser man klart och tydligt pärlan i all sin gnistrande skönhet. Så kan också vår relation till Gud vara, vissa tider känns Gud osynlig eller långt borta, andra tider upplever vi Guds närhet tydligt och klart.

Det var fin och varierande sång och musik under mässan, flera olika instrument berikade musikupplevelsen som gav ro och harmoni. Musik var det också under tiden som möjligheten gavs att vandra runt i kyrkorummet till olika "stationer".


Ljuständning, att få skriva ner sina böner, få gå in i en bönering och bli omsluten av förbön. Frälsarkransen och andra pärlor och tankar kring dem fanns det tillfälle att reflektera kring vid ett par stationer.



Skatten i åkern - som också fanns med i dagens evangelietext - illustrerades vid en station. På det vita arket finns dagens text på svenska, finska och engelska.



Här påminns vi om hur viktiga och värdefulla vi är i Guds ögon. "Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig", säger Gud genom profeten Jesaja kap 43 vers 4.



En illustration från dagens gammaltestamentliga text; Psaltaren 19 fick vi också uppleva, där det bl.a står.: Herrens stadgar är sanna, de är alla rättfärdiga, mer åtråvärda än guld, än rent guld i mängd, och sötare än honung, än självrunnen honung.
Här fick vi smaka på honungen och läsa texten på flera språk.


Mässan avslutades med att Sång till hälsa sjöng den irländska välsignelsebönen Må din väg gå dig till mötes... nr 730 i  Den svenska Psalmboken med tillägg.

Jag känner en stor glädje att få finnas med i det här sammanhanget och få vara tillsammans med så många härliga människor!

Alla bibelcitat är ifrån Bibel 2000.

lördag 22 oktober 2011

Trasiga redskap

Så här sent på lördagskvällen med lösa papper runt omkring mig, idéer, tankar inför morgondagens gudstjänster, så känns det skönt och hoppfullt att ta till sig Nils Bolanders dikt "Trasiga redskap":


Trasiga redskap tar han i sin hand
och arbetar med i sitt åkerland.

Plogar som ingen vill plöja med
ställer han i ordning, denne mästersmed.

Spelar en låt på en sprucken violin
så att man aldrig glömmer melodin.

Blåser en revelj i ett buckligt gammalt horn
som väcker dem som sover i Törnrosaslottets torn.

Dem som människor inte förstod
utvalde Gud i sin redskapsbod.

Den som i världen ingenting är
utväljer Gud i sin legohär.

Nils Bolander, ur diktsamlingen Korset blommar, 1975


fredag 21 oktober 2011

Skatten i åkern

Mitt på dagen idag gick jag ut på en promenad i solsken och blåst. I bakhuvudet hade jag söndagens predikotext, som jag håller på och jobbar med inför gudstjänsterna i Bergnäskyrkan och Porsökyrkan på söndag.


Jesus sade: "Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.
Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den." Matteusevangeliet kap 13 vers 44-46




Tänk att i det mest trista och gråa, vardagliga, ja, t.o.m. smutsiga kan vi finna himmelriket, en skatt som är värd allt vi äger!



Jag vek av från en större väg, in på en mer upptrampad stig. När jag gick där försiktigt i geggan, rädd att skorna skulle bli för smutsiga, upptäckte jag att himlen speglade sig i det leriga vattnet. Himlen ansåg sig inte för fin för det!


Bara en vattenpuss
ville jag vara
och spegla himlen!
Dom Helder Camara

onsdag 19 oktober 2011

Ibland måste man...

I Petrigårdens foajé, Arken

Det är inte bara växtligheten som nu börjar ladda för våren som kommer. Det har vi gjort i Nederluleå församling i dag också. Vi har haft vårplanering. Alla anställda tillsammans i Petrigården. Det är inte så lätt att mitt i höstrusket planera hela vårterminen. Men det är ju roligt också... något att se fram emot och hoppas på.

När jag kom hem, så hade jag tänkt fortsätta att jobba, men bestämde mig för att först lägga mig i massage-stolen för att vila huvud, tankar och kropp en stund. Det blev en lång stund. Jag somnade. Djupt. När jag vaknade fattade jag ingenting... jag blev så förvånad att jag låg i massagestolen! Jag var totalt borta! Jag kunde inte räkna ut vilken tid på dygnet det var, hur allting hängde ihop i tillvaron. Det var riktigt obehagligt. Men kanske nödvändigt? Någon slags nollställning... jag vet inte...

 
Ibland måste man...
Ibland måste man
öppna ett fönster inåt,
mot enkelheten.

Ibland måste man
sjunga sig genom galler
till liv och frihet.

Ibland måste man 
fly bort från fikonspråket
till enkla grundord.

Ibland måste man
uppleva relationen
som bara Jag-Du

och stryka ocket -
kompromissens signatur -
som ändå skiljer.

Ibland måste man
gå genom lögnen för att
hitta sanningen.

Ibland måste man
böja sig under korset
för att få leva.

Ibland måste man...

Daniel Kviberg, Bokstäver, Westerbergs förlag, 1983

tisdag 18 oktober 2011

Resterna av sommaren

I helgen plockade vi undan "resterna" av sommaren - som säkert många andra också gjorde. Det är med en viss sorg, samtidigt som hoppet och längtan efter en ny vår och sommar finns där...


De växter som överlevt så här långt fick komma in i "uterummet", så får de glädja oss så länge det är tillräckligt varmt där.

Eftersom det var soligt och fint, så var det ett nöje att gå de sista 8000 stegen för "stegtävlingen" i församlingen. Kameran fick följa med.

Jag gillar den här gula trädet som finns i närheten av där vi bor. Den lyser upp hela gatan.


Vad är det för träd? En sorts tall? Lärk - men de finns väl inte här uppe?

Det är mycket som dör nu i naturen, samtidigt så vet vi att marken och växterna börjar ladda om för en ny vår. Det är fantastiskt. Det finns liv bortom döden.

Det är nästan aldrig för sent
När allting tycks dött och förtorkat
skjuter ett friskt skott fram

Som då ett stycke olivträ
sågat och hugget i bitar
plötsligt kan grönska på nytt

Urban Andersson, Sjärnor Drömmar Mörka vatten, 1996



söndag 16 oktober 2011

Det finns träd som blommar innan bladen kommer

Magnolian, taget i maj i Örebro


Blommor från ingenstans 

nollpunktsteologi, säger han

Gud möter oss
på trots

i det som är

som magnolian

det finns träd
som blommar
innan bladen kommer
blommor från ingenstans

som om allt växte inifrån

kanske möts vi bäst
i det avlövade
kala grenar
tydliga konturer
nästan fula

då när vi närmar oss
det som är ingenting
tomheten
smärtan
över det som är
och inte är

det finns träd
som blommar
innan bladen kommer
blommor från ingenstans

som om allt växte inifrån

Kerstin Dillmar, Sjukhuspräst vid Akademiska sjukhuset, Uppsala
Dikten finns med i Svensk Kyrkotidning Nr 20, 2011



Mötesplatser kring tro och liv

http://www.svenskakyrkan.se/lulea
Mötesplatser kring tro och liv - Svenska kyrkan - Nederluleå församling

I Nederluleå församling finns flera mötesplatser för samtal.

Om du klickar på länken ovan och klickar vidare till Porsökyrkan så kan du där se vad som händer i den kyrka som jag är mest i. Där kan du också läsa om:

Vuxenkonfirmation/samtalsgrupp om kristen tro - även för dig som redan är konfirmerad
Vi delar frågor, tro, tvivel, erfarenheter och ser vad Bibeln vill uppmärksamma oss på.Inga särskilda förkunskaper behövs.
Första träffen är imorgon, måndag den 17 oktober kl 18.30-20.00 i Porsökyrkan.
Vi samtalar och fikar tillsammans och avslutar med en andakt.
Då bestämmer vi också plats och tid för de kommande sju träffarna fördelade under höst- och vårterminen.

Vad roligt det skulle vara om du kom med!

Vill du veta mer, kan du ta kontakt med mig, min e-post adress är:
birgitta.ryas@svenskakyrkan.se



lördag 15 oktober 2011

I livets villervalla

Boden. Foto: Astrid Hollingby Almroth

I linje med de senaste inläggen har mina tankar gått till Nils Ferlins dikt:

I livets villervalla
I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

Vi dölja våra tankar,
vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar 
och slår -

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

I livets villervalla
så nära vi gå -
men så fjärran från varandra
ändå.

En döddansares visor (1930)

Trots det lite lättsamma språket så speglar dikten något mycket tragiskt. Det är tragiskt om vi varje dag går förbi varandra, spelar våra roller och döljer våra tankar och sår: i familjen, släkten, på jobbet, i kyrkan... i de nära relationerna. Om det är så finns det en orsak, låsningar, rädslor - och då kanske man måste börja med att prata om det... Klimatet/miljön där vi lever nära varandra är vi alla delaktiga i. Ingen kan anklaga den andre. Vi är dessutom olika varandra, den ena har lättare för att dela sina tankar och sår än vad den andre har. Det måste vi komma ihåg och visa respekt för.

På bussen, tunnelbanan eller i en kö, så fysiskt nära varandra vi är - och ändå vet vi så lite vad som finns och rör sig inom den andre. Vi har alltid all anledning att visa varandra respekt!

Det fantastiska är att det faktiskt sker riktiga möten ibland! Trots omständigheter och miljöer. Ibland bara för ett ögonblick, ibland för att återkomma då och då ... Det hör till livets rikedomar, det får vi ta vara på, vara öppna inför - och våga bjuda på!

Boden. Foto: Min mor Astrid Hollingby Almroth


torsdag 13 oktober 2011

Att beröra varandra...

 Bodån, Boden

I går kväll hade vi en samtalskväll i Porsökyrkan, Luleå, om hur vi kan skapa en levande gudstjänst. Vi var alla överens om att det handlar inte i första hand om agendor, ordningar och former - även om de kan påverka, utan allra mest om relationer. Mötet med Gud, med andra och med mig själv.
I samhället, liksom i kyrkan är vi idag ganska mycket individualister. Mötet med Gud och med mig själv, kan många  uppleva i stillheten i kyrkan, i musiken, i ljuständning m.m.
Men hur är mötet med varandra? Vågar vi mötas? Se varandra "på riktigt"?
Det finns en risk eller möjlighet att mötet berör och förändrar oss.
För att det verkligen ska bli ett möte, så handlar det om, tänker jag, att våga vara den man är, vara äkta, ärlig - så långt det är möjligt. Det är inte alltid rätt att öppna sig helt och fullt. Jag tror att man kan vara äkta ändå. Man måste veta vem man utelämnar sig till. Det är viktigt. För det handlar om förtroende och respekt - och om en ömsesidighet.

Men för det mesta är vi kanske för rädda?! Om några av oss vågade släppa fram lite mer av oss själva, då skulle fler få mod att visa sig; sina svagheter och styrkor, längtan, oro, tro, hopp, tvivel... vi har mycket gemensamt - inget är nytt under solen. Även om vi inte skulle ha så mycket gemensamt, kan vi alltid lära oss nya saker av varandra, få nya perspektiv på tillvaron.

När någon rör vid en förvandlas man till den man alltid velat vara och en gång kanske var, men nära nog glömt bort. Göran Thunström

Fysisk beröring kan vi reagera olika på, av olika anledningar. Jag tror ändå, att den många gånger kan vara upprättande och helande, när beröringen görs på ett respektfullt och värdigt - och återigen: äkta - sätt. Fysisk beröring kan värma, trösta och lugna. Det är också då man påtagligt känner att man är någon - för någon har rört vid en.


När någon rör vid en...

I lördags, på föreläsningen som Göran Larsson hade i Petrigården om skuld och skam, så citerade han Göran Tunström:

När någon rör vid en
förvandlas man 
till den man alltid velat vara
och en gång kanske var,
men nära nog glömt bort.

Det är starka och fina ord, tycker jag. Våra möten med varandra är viktiga.
Ett ord att ta med sig under dagen. Jag hinner inte skriva mer nu, men kanske återkommer jag senare idag och skriver några rader vad jag tänker när jag ser de orden...

tisdag 11 oktober 2011

(H)järnkoll

I dag har det varit en rolig och annorlunda ledig dag. Jag har varit på Kurs/föreläsning på Sunderby Folkhögskola om den psykiatriska heldygnsvården: Bättre vård - mindre tvång. Under 2010-2012 satsas det 50 miljoner kronor per år för att utveckla den psykiatriska heldygnsvården med fokus på tvång och tvångsåtgärder. Anledningen till fokuseringen på tvång handlar om att våga utmana det svåraste och mest komplexa som den psykiatriska heldygnsvården har att arbeta med. Det utmanar kunskapsmässigt, etiskt och juridiskt.
En mycket intressant dag!

Främsta anledningen till att jag var där, var dock att min vän sedan många år, Susanne Rolfner Suvanto, från Västerhaninge var där som moderator under dagen. Ett tillfälle att få träffas. I detta projekt är hon Utbildningskoordinator. Det var roligt att få lyssna på Susanne, som jag inte hört i ett sådant här sammanhang förut. Hon var sig lik, som jag känner henne: inspirerande och engagerad med glimten i ögat. Härligt! Sådana människor behöver vi i vården, liksom i kyrkan och samhället i övrigt.

Glädjande nog så var också hennes medarbetare mycket entusiasmerande. Delprojektledaren Herman Holm (nedan till höger) och Rickard Bracken (till höger ovan) som är projektledare för "Etikcafé" för diskussion och reflektion. Det ger hopp för den psykiatriska vårdens utveckling i Sverige!

Med under dagen var också ett par Attitydambassadörer som med egna erfarenheter och diagnoser kunde berätta om sina liv, hur det är att leva med t.ex. damp, tourettes syndrom, bipolär sjukdom, autism mm. Det är lärorikt att få ta del av.

I en broschyr från (H)järnkoll läser jag:
I Sverige lever en av fyra med psykisk ohälsa. Trots det frodas myter och fördomar.
Fördomarna utestänger människor från varandra och arbetslivet, urholkar Sverige mänskligt och ekonomiskt. Människor förminskas till att bli ett hot istället för en möjlighet, till att bli en utgift istället för en tillgång.
För att avliva fördomarna krävs det kunskap och större öppenhet - kring köksbordet, på rasten i skolan, i fikarummet på jobbet, på det fackliga mötet och i chefsutbildningen.
Du kan göra skillnad - skaffa hjärnkoll på psykisk ohälsa och våga prata om det. Större förståelse och öppenhet gör hela Sverige friskare.

Läs mer på www.hjarnkoll.se och www.skl.se/tvangsvard



måndag 10 oktober 2011

Svårmod

I dag är det Världsdagen för mental hälsa. Samtidigt startar Psykiatriveckan här i Norrbotten Ingen fara, det är bara något psykiskt. En vecka med psykisk (o) hälsa i fokus 10 - 16 oktober. Under den här veckan hålls många olika arrangemang i hela Norrbotten för att sprida kunskap om och förändra attityder till psykisk ohälsa.



Jag tycker om ordet svårmod av någon anledning som jag inte är riktigt medveten om. När jag ser på ordet (ord ger mig ofta både bilder och känslor) så är det för mig något som är vackert, skirt och samtidigt smärtsamt, något som gör ont i mig. Svårmod har också ordet mod i sig, det säger något om hopp och styrka mitt i det svåra.

Det krävs mod
att leva med sitt svårmod
att bekämpa det
och på samma gång erkänna det
som en del av sig själv
Det krävs styrka
att leva med och överleva
det ständigt återkommande
svårmodet
att bevara samförståndet med det
men också hålla det på
avstånd
och med din lust till
fortsatt liv
bekämpa din lust att ge upp
att kunna vara som en
långsamt döende fågel
och ända in i det sista
glädjas åt
sina vingars lust att flyga.

Maria Wine


söndag 9 oktober 2011

Jag vill tacka livet



Jag känner mig glad och tacksam för en innehållsrik och fin Tacksägelsehelg. Så mycket jag har att vara tacksam för! Jag gläds över att jag får vara "tillhörig" (som Göran Larsson talade om igår) en familj, släkt, ett arbetslag och en församlingsgemenskap. G Larsson talade om vikten och behovet av att höra till ett sammanhang, att vara någon tillsammans med andra. Hemlöshet och utanförskap är svårt att bära och ger ofta känslan av skam.

I kväll har jag tänkt på Violeta Parras text Jag vill tacka livet (Gracias a la vida). Det finns åtminstone två tolkningar av texten, jag väljer ett par, tre verser från den som Brita Åhman skrivit, 1975 och som vi hört Arja Saijonmaa sjunga.

Jag vill tacka livet
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig två ögon
och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja
det svarta från det vita
och högt där uppe
himlens mantel strödd med stjärnor
i mängden mänskor mannen som jag älskar.
 
....
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig ljudet
och hela alfabetet
så att jag fick orden
för tankarna jag tänker,
moder, vän och broder, ljuset som upplyser
den karga väg min älsklings själ ska vandra.

....

Jag vill tacka livet 
som gett mig så mycket.
Det har gett mig skrattet,
det har gett mig smärtan
så att jag kan skilja
lyckan ifrån sorgen,
de två ting som skapar alla mina sånger
och era sånger som är mina sånger
och allas sånger som är samma sånger.




lördag 8 oktober 2011

Hjärta i handen

Tacksägelsehelgens högtid och festligheter fortsatte i dag i Petrigården (Församlingsgården) i Gammelstad, Luleå. Temat för helgen är "Längtan och Liv". Dagen började med en vacker och god frukost. Vi var drygt 100 personer som delade denna måltid.

Frukost i Petrigården
Foto: Owe Ryås

Bland många aktiviteter; Barnkörhörna, Meditationsvandring, Knytkalas, Barnkonsert och Lovsångskonsert, så var det idag också två föreläsningar av Göran Larsson, präst och terapeut. Han talade om skammens många ansikten och uttryck och hur den kan ta makten över våra liv.
Hans eftertänksamma sätt att tala och de många exemplen gjorde det lätt att - framför allt - känna igen sig själv, men också andra. 
Skam är en känsla som drabbar oss alla någon gång, även om vi inte alltid kan sätta ord på det obehag som skammen ger upphov till. Generad. Bortgjord. Utsatt. Missmodig. Känslan av att inte riktig duga eller inte vara som andra. Skammen påverkar våra liv, våra handlingar, vårt sätt att se på oss själva osv.
Göran Larsson visade också på några vägriktningar som kan hjälpa oss att komma ut ur skamvrån och till ett helare Jag. Det är ingen enkel och snabb väg och det finns ingen genväg; vägen går genom skammen.

 Göran Larsson. Foto: Owe Ryås

Göran Larsson spelade några sånger från en skiva av sin dotter Cecilia Bergqvist i sin föreläsning. Några av texterna var skrivna av hans fru Solveig Bergqvist-Larsson. Jag citerar några verser ur en av sångerna.

Hjärta i handen
Kanske ni inte kan 
se vad jag sträcker fram
kanske ni inte ser 
vad jag just nu ger till er

Jag står med mitt hjärta i min hand

Du kan se på mig ner
och jag vågar aldrig mer
Du kan sänka mig med en blick
Men du kan höja mig med en nick

Jag står här naken
min hud är tunn
jag behöver ditt leende
och ditt seende
och jag ska värma frusenhet
och tända mörka rum
och jag ska vända hopplöshet
och väcka glädje som blivit stum