En man som heter Owe.

Augusti 2019

Det här blogginlägget ska handla om Owe. Min man sedan 39 år tillbaka. För han fyller år idag. Inte alls någon livshistoria eller så. Bara några bilder. De flesta från stugan.

 

Owe blev farfar. November 2019.

Owe blev pappa för första gången. September 1986.

Juli 2019

Owe och Cornelia har precis börjat bygga Cornelias stuga.

Och nu har de kommit till taket. Juli 2019.

Owe är inte precis den som ligger på latsidan. 

Han finns till för hela familjen. Och många andra.

                                                                          Maj 2021

Här byggs det altan.

Det finns en som ser upp till de stora grabbarna, dvs pappa och farfar. Farfars verktyg var väldigt tidigt intressanta. 

Men farfar kan inte bara snickra, han kan göra andra saker också.

Plantera växter till exempel. Juni 2021.

Owe betyder förstås jätte-mycket för mig! 

Han har alltid ställt upp för mig 

och stått på min sida. 

I alla lägen.

Tack

Tack för att just du finns, håller dig till mig

Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig

Tack för alla gånger du sträckt ut din hand

Och hjälpt mig komma upp ur det jag hamnar i ibland

....

Tack för att just du finns

Håller dig till mig

Låt av Bo Kaspers Orkester

Bara ett litet exempel på det Owe gör för mig. Han gör egna anpassade passepartouter till mina målningar och ramar sedan in dem. Jag skulle aldrig kunna räkna ut måtten och kunna skära rakt, för att de dessutom ska kunna passa i en ram! Men det är bara ett exempel på allt...

Grattis på födelsedagen, min alldeles egna man Owe!

Midsommartid

 

DU BEGÄR FÖR MYCKET AV SOMMAREN

Du begär för mycket av sommaren.

Sommaren begär ingenting av dig.

Lägg dig på rygg i gräset.

Gräset bär dig och när du rest dig väntar

det några timmar och reser sig igen.

Den har all tid i världen.

Du tror att du har ont om tid.

Den här gamla björken är bräddfull av tid

och delar med sig när du kommer

på trädgårdsgången.

På stenbänken sätter sig en fjäril

för att vila ut från allt doftande arbete.

Den säger: Gör som jag, vik ihop dina vingar

och flyg genom dig själv.

Du begär för mycket av sommaren.

Sommaren begär ingenting av dig.

Göran Greider.

Jag har hittat dikten på Göran Greiders instagram. Jag tycker att den är mycket tänkvärd. 

Jag vill önska dig en riktigt skön midsommarhelg.

Sommaren begär ingenting av dig!

Var jag går...

I månadsskiftet maj-juni jobbade jag i Svenska kyrkan i Lycksele två veckor.  När jag körde dit var det snö i dikena och löven hade bara börjat spricka ut. Men under de här två veckorna så fullkomligt exploderade naturen. När jag körde därifrån blommade både hägg och syren och många andra växter.

Förutom allt positivt jag mötte i pastoratet, anställda och församlingsbor, så fick jag se och uppleva så mycket vackert i Lycksele med omnejd. Tack vare Kicks, som var snäll nog och öppnade sitt hem för mig, och visade mig många vackra platser. Alla med sin historia. 

Här kommer ett par fotografier till från Vindelälven.

Många fina byar och hus i den fantastiska grönskan hann jag se.

De tre senaste fotografierna är ifrån Granön, här åt vi också en fantastisk middag på Granö Beckasin.

https://granobeckasin.com/?

Personalens våravslutning var på denna vackra plats, Gammplatsen, Lycksele.

https://gammplatsen.com/

Örträsk. Här hade jag en begravningsgudstjänst i den vackra kyrkan med dess underbara natur. Vi sjöng; "Var jag går i skogar, berg och dalar..." Så lämplig på denna plats!

Hela tiden jag var i Lycksele så var det soligt och högsommarvärme. Sådana dagar får en vara glad och tacksam för. Men alla våra sommardagar är inte sådana. Ibland är det rått, grått och trist. Tungt att gå och svårt att se det vackra. Också vid sådana tillfällen tänker jag på psalmen jag citerade nyss:

Var jag går i skogar, berg och dalar,

följer mig en vän, jag hör hans röst.

Han osynlig är, men till mig talar,

talar stundom varning, stundom tröst....

....

Allt vad vi på färden kan behöva,

allt för evigt har jag i min vän.

Allt som här mitt hjärta kan bedröva

känner han och tröstar mig igen....

Text: C.O. Rosenius. Den Svenska Psalmboken nr 251

De två sista bilderna är ifrån ett litet privat kraftverk i Örån.

När är jag "hemma"?

 

I maj körde Owe och jag ner till Stockholm för ett kort besök hos vår dotter. Hon hade flyttat till en ny lägenhet och behövde en del grejer som var instuvade i förråd och garage hos oss. Glada för att bli av med några kartonger, men framför allt för att få träffa Cornelia körde vi ner. Även om det blev kort så hann vi vara tillsammans en hel del.

Jag gillar de här kvarteren med stora, gamla hus, höga fönster, många våningar utan hiss, inte så sällan orenoverat... ja, det är lätt att säga för mig som inte bor där...

Ändå är det inte det här yttre som gör en lägenhet, eller ett hus till ett hem. Ett hem är så mycket mer än en bostad där jag står skriven. Jag kan känna mig som en "vilsen fågel" på en plats, eller i ett hus även om det formellt är mitt. Vad är det som gör en bostad till ett hem, en plats där jag kan känna mig "hemma"? Förutom att där kan jag känna mig trygg, kan slappna av och vara mig själv? Finns det något mer som avgör "hemma-känslan"?

Det handlar oftast inte om det är stort eller smått, dyrt eller billigt, modernt eller omodernt - även om det naturligtvis kan påverka ganska mycket, beroende på livssituationen. När känner du "här är jag hemma"? 

Att känna sig hemma, handlar inte bara om platsen där jag har min säng och får min post, utan den känslan kan vi också känna för ett område, en stad, en bygd, en arbetsplats, en kyrka, ett kompisgäng osv. Jag tror att det är viktigt att vi åtminstone har någonstans där vi känner oss hemma.

Har du några tankar om "hemma"?

Hoppas att du förstår...

 

Hoppas att du förstår 

varför jag inte ringer till dig längre.

Vi brukade prata varje kväll omkring klockan sju.

Ibland bara svamlade vi och skojade. 

Ibland pratade vi mer på djupet.

Ibland om det som varit

ofta om just det som var i stunden.

Jag kan inte ringa till dig längre

signalen når inte fram.

Hoppas att du förstår

att det är inte det att jag inte tänker på dig längre...

Jag ber Gud ibland

hälsa till dig.

I dag har jag bokat tid för urn-nedsättning.

Väldigt konstigt! Nästan makabert...

Det som finns där i urnan 

kan inte vara det enda som finns kvar av dig.

Du är så mycket, mycket mer!

Det är ömt bevarat någon annanstans.

Det kan inte dö!

"Det är fint där i Askgravlunden", skulle du ha sagt,

om jag hade kunnat berätta det för dig.

Birgitta

Ps. Fotot tog jag i dag vid solförmörkelsen.