Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

torsdag 15 november 2018

...det finns en rörelse vi inte ser...





Våren och det nya livet kommer,
det växer under marken,
det finns en rörelse vi inte ser.
Det är Guds rörelse,
genom korsets lidande 
till uppståndelsens liv.


(Ett citat av Pontus Bäckström från Dagboken med kyrkoalmanacka 2017-2018 för Tjugofjärde söndagen efter Trefaldighet 11/11).





Livet kan verkligen se och kännas trist och mörk. Omöjligt. Men det finns en rörelse vi inte ser. Guds rörelse. Vi kan inte veta och ha kontroll över allt. Det sker goda saker i det osynliga och omöjliga. Gud kan. Gud älskar.




måndag 12 november 2018

Att betrakta och begrunda




Att stanna till några dagar i novembers gråa och hinna se och fundera, är en ynnest.


(Stiftsgården)

Jag har varit på en tyst retreat på Stiftsgården i Skellefteå. Att det var grått och regntungt gjorde inte så mycket när det fanns tid att upptäcka allt det vackra i de dämpade färgerna.




När jag gick mina korta promenader tyckte jag att allt var så vackert. Jag ville fota allt. Stort och smått. Var det för att jag hade tid och ro att betrakta och begrunda? Var det därför som jag blev öppen och mottaglig?





En retreat handlar mycket om just det, att betrakta och begrunda. Orden blir tydligare och närmare, synintrycken starkare och mer berörande, smakerna, dofterna och känseln når fram på ett annat sätt än annars.

På en retreat är allt avskalat, tyst och stilla. Det finns utrymme att ta in.




Vid måltiderna satt vi var för sig, oftast nära ett fönster. Måltiden blev en högtid för kropp, själ och sinnen.




I det fina kapellet möttes vi alla morgon och kväll i Morgonmässa och Aftonbön. Så fina stunder med betraktelser som berörde och tankar att begrunda av retreat-ledarna.




Även när mörkret hade lagt sig över stiftsgården lyste det hoppfullt och varmt i kapellet. Alltid välkomnande.




Tänkte för mig själv på en av promenaderna, när jag tyckte att även det vissna och gråa var tjusigt på sitt sätt, att kanske det också kan finnas något vackert och skönt i mig när jag är grå och dämpad i min framtoning i dens ögon som har ro att se, att stanna till, som inte bara vill gå förbi...




Åtminstone i dens ögon som har skapat mig och känner mina årstider, min dag och natt och mitt ljus och mörker.




tisdag 6 november 2018

Kanske till våren när vitsipporna blommar






Hon pratar allt oftare om att åka till Alingsås. Hon längtar efter att, en sista gång, få återvända till sin födelsestad. "Man behöver ju inte åka tåg", säger hon och ser på mig hoppfullt, hon som är uppvuxen med en pappa som var rallare och en bror och en (avliden) make som arbetat inom SJ, "man kan ju flyga till Göteborg".

Jo, det kan man ju. Det skulle underlätta. Men ändå. Skulle hon verkligen orka?! Vi gör små utflykter ibland till fysioterapeuten och hälsocentralen bara några kilometer bort. Sedan orkar hon inte något mer den dagen. Det är långt till Alingsås.


(Foto från maj 2013)


Men jag ser längtan i hennes ögon och hör hur mycket hon önskar. Bara en gång till. En gång till, till Alingsås. Hennes stad. Hon flyttade därifrån när hon var 21 år. Flyttade från inte bara staden, vitsipporna, dialekten och vännerna, utan också från sina föräldrar, sina sex syskon och allt det som hörde ihop med hela hennes uppväxt. Hon gifte sig med Åke i Arvidsjaurs fina kyrka och de bosatte sig i Piteå. Hennes föräldrar fick aldrig möjlighet att komma upp och se hur hennes liv och vardag såg ut. Hennes mamma dog samma år som hon och Åke gifte sig.



(Arvidsjaurs kyrka)


Vad är det hon längtar efter? Vad kommer hon att finna? Staden är förändrad. Alla hennes syskon är borta. De gästfria syskonen som hon alltid bott hos när hon varit nere på besök. Det fanns ett starkt syskonband mellan dem. Även om hon glömmer mycket nu, kan hon lätt säga säga födelsedatumen på alla sina syskon.

Vad kommer hon att finna? Vad är det hon vill se? Vad står hennes längtan för?



(Efter många år boendes i en banvaktarstuga flytta hon och hennes familj hit. Det var väldigt modernt och fint mot för det tidigare hemmet.)



Jag tänker för mig själv att, det kanske handlar om att återknyta till begynnelsen, för att kunna "knyta ihop säcken". En slags förberedelse för sitt livs slut. Ett tack och farväl.

Eller kanske en längtan hem. Längtan efter det som ett hem står för när det är som allra bäst.




Jag skulle så gärna vilja göra den resan med henne. För hennes skull. För min skull. Kanske till våren, "om världen består och vi lever", som man ofta sa när hon var ung. Ja, om vi lever då, hon och jag. Till våren då vitsipporna blommar. Vitsippor, som hennes syskon och syskonbarn skickade till henne i många år. Då när snön ännu täckte all mark där hon själv gick. Det var fest, nästan heligt.


Kanske till våren när vitsipporna blommar, kära mamma. Sluta inte att hoppas.



(Från vår resa tillsammans till Alingsås 2013)