Världspoesidagen

I dag är det Världspoesidagen.

Jag citerar ett par texter som jag har skrivit:

MANNEN VID HAVET

När isen lagt sig

blir det tyst

säger mannen

som bor vid havet.

Stillsamt tyst

säger han

och tittar bort

mot horisonten.

Ja, fortsätter han lågt

så är det

när oron lagt sig

ilskan, nervositeten

rastlösheten

då blir det tyst

och stilla.

Vila.

Vissa ting

behöver lägga sig

säger han tankfullt

bli stilla

vilande

för att vi ska kunna

ta oss fram,

komma vidare.

Annan tid

sjunger isen

råmar

bråkar

bryter sig loss

och isär.

Förlossning.

Så är det

säger mannen

som bor vid havet.

Allt

sin tid.

NÄR JAG VÄNDE MIG OM

När jag vände mig om, stod en ung pojke i mitt kök. Jag hade aldrig sett honom förut. Han såg på mig med en blick som var äldre än hans ålder. Han bad vänligt om ett glas vatten. Han hade cyklat långt, berättade han, från grannstaden och ända hit.

Glittrande svettpärlor syntes på hans panna.

När han hade druckit sig otörstig, tackade han, gav mig ett varmt leende och drog iväg på sin blåa cykel. Tramporna lämnade efter sig en melodi som stämde med sången från mitt innersta djup.

När jag vände mig om - blommade växterna i köksfönstret.

Jag skulle vilja våga tro...

 

I söndags ledde jag gudstjänsten i Bygdeå kyrka tillsammans med musiker m.fl. Temat var: Kampen mot ondskan. Inga lätta texter. Inget lätt tema - även om ingen idag kan tvivla på att ondska finns. Dagligen blir vi påminda om dess existens. I alla möjliga former.

Jag predikade över evangelietexten (Markus 9:14-27) som handlade om en pappa som söker hjälp mot det onda som hans son drabbats av. Vi kan ana att han har sökt hjälp förut, men ingen har kunnat hjälpa. Nu står hans hopp till Jesus, men vågar han tro?! Naturligtvis finns rädslan för ännu en besvikelse. Men han VILL så gärna tro! Han säger: "Jag tror. Hjälp min otro". Jag tror att många av oss kan känna igen oss i de orden. Någon större bekännelse än så behövde inte Jesus. Han tog pojken och pappan till sitt hjärta. Och pojken fick den hjälp han behövde.

Efter predikan sjöng vi en psalm, som jag tror att pappan skulle ha kunnat stämma in i. Jag citerar v2,3 i T. Littmarcks Psalm nr 219 i Sv. Psalmboken:

Jag skulle gärna vilja tro, men vem törs göra så?

Jag skulle gärna vilja be, men vem kan bönen nå?

Jag skulle gärna vilja tro att någon ser 

den mening jag ej fattar mer.

Jag skulle vilja våga tro att någon ser all nöd.

Jag skulle vilja våga tro att Gud finns bortom död.

Jag skulle vilja våga tro att någon fanns

som ville att jag vore hans.

"Jag tror. Hjälp min otro".

En bön som räcker långt.