Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

söndag 31 mars 2013

Han visade sig bara




Varje påsk fascineras jag över
att det är så tyst och stilla kring Jesu uppståndelse.
När Jesus dör är det förutom sorl, skrik och hammarslag,
flera uppseendeväckande saker som händer.
Det "föll ett mörker över hela jorden" (Matteus kap 27), 
 som varade i tre timmar.

När Jesus gav upp andan  
"brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, 
jorden skakade och klipporna rämnade, 
och gravarna öppnade sig" enligt Matteus kap 27.

När Jesus uppstår
sker inga speciella ljusfenomen, inga jordbävningar,
inga änglar som spelar trumpet.
Det är lugnt och stilla.
Han bara finns där.
Stillar oro och sorg,
väcker förundran och glädje.

Inga uppmaningar till stora reklamkampanjer
eller pressuppbåd
om att Jesus uppstått från döden.
Nej, han visade sig bara.
Först för kvinnorna,
de som inte räknades,
som berättade för sina vänner
och sedan fortsatte det
och fortsätter än...



lördag 30 mars 2013

Stillhetens by


Vilka fantastiskt klara och soliga vårvinterdagar det är nu!
Måste vara drömväder för alla skoteråkare, många minusgrader på nätterna och soligt och varmt på dagarna. Måtte det bara inte hända några skoterolyckor. Det är inte särskilt säkra isar, har jag hört.
Själv nyttjar jag varken skotrar eller isar,
men har varit och promenerat vid älven.



Tycker faktiskt att den här stora blå saken är riktigt vacker mot den gnistrande vita snön. Den finns vid Bodens biogasanläggning så den kanske har något med den att göra.

Annars så är ju själva naturen inte så pjåkig.


Har idag tänkt på Kristina Wallbings dikt Stillhetens by,
som jag har tillåtelse att citera.




STILLHETENS BY
Jag är framme i Stillheten
en by i ett lugnare land.

Vägen slutar här.
Jag har gått den många gånger
vet varje kurva och krön.

Men byn är aldrig densamma
den förändras varje gång.

Varje gång
jag går djupare in
öppnar den sina lugna hus

ett efter ett
för mig.




fredag 29 mars 2013

Mellan skrik och tystnad


Slagen och misshandlad.
Genomborrad.
Hat.
Rädsla.
Skrik.



Foto: Lars-Erik Gunnars


Övergiven.
Föraktad. Förnedrad. Hånad.
Blod och smuts och tårar.

Tystnad.





Sorg och bottenlös förtvivlan.
Saknad. Tomhet.
Kallt.
Mörkt.

Förvirring.


Med ett högt rop slutade Jesus att andas.
Då brast förhänget i templet i två delar,
uppifrån och ända ner.
När officeren som stod vänd mot honom 
såg honom ge upp andan på det sättet sade han:
"Den mannen måste ha varit Guds son"
Bibel 2000 Markus 15: 37-39
I dag har vi fått följa Jesu lidandesväg fram till korset under stillhet och eftertanke i Porsökyrkan. Det skedde med musik, vandring, meditation och bild. Bilderna på Jesu lidande och död var konstverk av Lars-Erik Gunnars, Luleå. Här kan du se hans konstverk

torsdag 28 mars 2013

Skärtorsdag


Ikväll har det firats Skärtorsdagsmässa i Porsökyrkan, liksom i många andra kyrkor.
På Skärtorsdagen minns vi på ett särskilt sätt Jesu sista måltid, dvs när nattvarden instiftades.


Välsignelsens bägare som vi välsignar,
ger den oss inte gemenskap med Kristi blod?
Brödet som vi bryter,
ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp?
Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många -
en enda kropp,
för alla får vi vår del av ett och samma bröd.
Första Korinthierbrevet 10:16-17
www.bibeln.se 


I slutet av mässan dukades altarbordet av och ljusen släcktes allteftersom. När orgelmusiken tonade ut och allt ljus var släckt, gick vi alla tysta i mörkret ut till entrén.


Musiken och mörkret gav en ödesmättad stämning, och som någon sa efteråt, "det var nästan lite kusligt". Ja, det var det naturligtvis den den där sista kvällen innan Jesu död; obehagligt och farligt. Det handlade om hat, förräderi, rädsla, allt gick det säkert inte att sätta ord på.
Vi som lämnade kyrkan ikväll behövde inte känna samma rädsla, vi har facit. 
Det finns ett ljus, ett kors, ett hopp. 

Kristi kropp för dig utgiven.
Kristi blod för dig utgjutet.

tisdag 26 mars 2013

Vintern rasar ut


Vintern rasar bokstavligen ut allt mer och mer - men det finns mycket att ta av...


På förmiddagen var det riktigt klart och soligt.


På min promenad förbi travet idag mötte jag en buss där det stod "Ha en bra dag" där destinationsorten brukar stå. Ja, tänk om man kunde kliva på en buss och åka till "Ha en bra dag".
Hur skulle den orten se ut? Vad skulle finnas där?
Det skulle kanske bli svårt att få sittplats.
Vad skulle bussbiljetterna vara värda?

Jag har haft en bra dag utan att åka buss någonstans.
Det är tur att en bra dag kan vara där man är,
att man inte jämt måste åka någonstans eller göra något speciellt.



Kryptan, Missionskyrkan, Piteå


Vi är nu inne i den s.k. Stilla veckan.
Stillheten kommer inte automatiskt till oss.
Det är inte lätt att leva i stillhet när man arbetar eller har små barn
eller annat som pockar på uppmärksamhet.
Stillheten måste man söka.
Man kan försöka hitta små stillhets-stunder, mitt i allt man är i.
Ta vara på köer, väntetider, små pauser istället för att bli irriterad och otålig.

Även om det är mycket ljud och rörelse runt omkring en,
så har säkert du, liksom jag,
ibland varit med om att ändå uppleva stillhet och ro inombords.
Det är en förunderlig gåva.
Det vill jag önska den här veckan.



Från Bergnäskyrkan, Luleå

måndag 25 mars 2013

Vinterorgel




Bara lite korta anteckningar från dagen:

Så här dagen efter en lång och intensiv arbetsvecka är det mycket som snurrar runt i huvudet - och lite som kommer ur händerna. Den övervägande eftersmaken är glädje och tacksamhet att jag får arbeta tillsammans med många duktiga och roliga kollegor, kyrkvärdar, ideella, alla som kommer och deltar i gudstjänster och olika aktiviteter, för frågor, i samtal m.m. Glad för att jag får leva ett sådant rikt liv!

Också den här dagen har solen lyst och det har droppat från taken. Kände hur solen verkligen värmer trots promenad i motvind.




På Bekväma Skor har jag motstått frestelsen att köpa skor, som i längden tyvärr inte skulle vara bekväma skor för mina underliga fötter. Hemma i klädkammaren kikade jag i eftermiddag om jag möjligen hade något vårlikt att sätta på mig så småningom - och tänk det hade jag (för man kan väl ha svarta vårkläder också?)! Aj då! Det skulle ha varit roligt med något nytt... i färg.

Mitt mamma-hjärta har glatts åt att mina barn har träffats idag och ägnat dagen åt varandra. Det är inte så ofta de är i närheten av varandra.

Efter ett visst sökande hittade jag det tunna svarta nylontyget som jag har tänkt ta med till kyrkan till Skärtorsdagens och Långfredagens gudstjänster, imorgon ska jag leta spikarna...


Inga våfflor har osat i vårt hus idag, kanske blir det imorgon istället. För egentligen har inte våfflorna någonting med Marie bebådelsedag att göra, även om traditionen blivit sådan p.g.a. ljudlikheten mellan vårfrudagen och våfflor. Men det är en god tradition.


Så spretiga blev alltså den här dagens anteckningar.

För att skriva något vettigt så avslutar jag med den sista delen av Erik Axel Karlfeldts dikt Vinterorgel, som handlar både om vårvinter och Jungfru Maria.


Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagskoral
det växande hvisslet av salcional,
den första vårliga eolin
i morgonens hvin -

till dess Maria går skär av sol 
på skarens glans
och fäster kring skogens mörka kjol
en hasselfrans
och säger: "Syster, det töar från kvist.
Nu hvila, du hvita organist!
Av musikanter ett brokigt band
styr upp mot vårt land".


söndag 24 mars 2013

Hosianna

Porsökyrkans palmblad

I dag är det Palmsöndag. Palmsöndagen bär en dubbelhet med sig. Där finns både glädjen och festen - och allvaret. Jesus rider in i Jerusalem i riktning mot korset och döden. Men under vägen hinner mycket hända.

Jesus ber sina vänner att hämta en åsna med hälsningen "Herren behöver den". När Jesus rider in i Jerusalem på åsnan var det ett tecken på hopp, ett fredligt framtidshopp.

Åsnan var också ett lastdjur, ett vardagsredskap helt enkelt.
Vardagsredskap och vanliga människor är vad Jesus behöver. Det är där han hittar möjligheterna, resurserna som han vill ta vara på. 
Det var något speciellt med Jesus, det var det nog svårt att förneka. Det var något konungsligt över honom, trots det skraltiga yttre. Och sällskapet han hade med sig...!
Konungslighet och vardagsmänniskor. På ett sätt gick det inte riktigt ihop sig.

Hosianna är både ett jubelrop och en bön om räddning; fräls mig, hjälp mig. I det ropet kan vi alla vara med oavsett om vill tacka och jubla, eller om vi ropar efter hjälp och räddning.
Jag gillar att ett och samma ord innehåller både jubel och en bön om räddning. För precis så motsägelsefullt är livet! Det är mitt i detta liv som Jesus rider in på ett lastdjur i riktning mot korset medan folket jublar och hyllar honom med sina palmblad. Jesus lever mitt i livet, han finns där vi är, i all vår kluvenhet och dubbelhet - det skrämmer honom inte. Därför kan vi våga närma oss honom precis som vi är; vardagsklädda, i trötthet och sårbarhet, med ett liv blandat med ont och gott, glädje och sorg, äkthet och ytlighet... ja, allt det där typiskt mänskliga.



Efter en intensiv helg, med en dag om påsken med konfirmanderna igår och idag Palmsöndags-gudstjänster i Bergnäskyrkan och Porsökyrkan och där emellan en Dop-gudstjänst med samiska inslag i Porsökyrkan, ska jag nu vila ett par dagar. För att sedan få fira Skärtorsdagsmässa och Långfredagsgudstjänst med korsvandring i Porsökyrkan. Det ser jag fram emot!


Porsökyrkan

torsdag 21 mars 2013

21:a Mars


I kväll firades Världspoesidagen på Luleå stadsbibliotek med att poeter från hela norrbotten läste egna dikter. Dikterna är utvalda från en poesi-tävling i Norrbotten, ett gemensamt projekt mellan Ordanvid och biblioteken i Norrbotten. Dagen till ära hade en poesiantologi, Snöstjärnor, tryckts upp med de vinnande bidragen.
http://www.varldspoesinorrbotten.se/ 

Min vän Kristina Wallbing, min mamma och jag åkte tillsammans dit, vi hade alla tre fått bidrag med. Det var kul! Många fina dikter lästes upp med olika stil och olika innehåll. Vad roligt det är att det är så många som skriver. Den yngsta poeten var omkring 10 år, gissar jag.

Jag läste följande dikt:


FÖRTROENDE PÅ PENDELTÅG
Vi tvekar något när vi ser honom
men sätter oss mittemot
Han är punkare
hans hår står rakt upp
och hänger i testar ner över ansiktet

Han har en kasse öl med sig
dricker - fast man inte får

Vi skymtar hans blick
känner att han ser på oss

Han böjer sig fram och frågar:
- Är ni systrar?

Vi samtalar om att vara lika
om kärnkraften och skogen
- Det skulle vara lättare att leva om det fanns 
mer skog, sa han

Innan han steg av vid Handens station,
drog han undan håret
- och vi fick se hans ansikte!

Det här en konkret händelse som min mamma och jag var med om i slutet av 80-talet. Jag ser alltihop fortfarande framför mig... därför blev jag så förvånad när min vän Kristina såg Emmaus-vandrarna och Jesus ( Lukas 24:13-35) i dikten. För min egen del gav det en ny dimension åt dikten, en tolkning som jag gillade. Så värdefullt det är att dela tankar och intryck med varandra - plötsligt kan någon visa mig något helt nytt i något gammalt och välbekant.


Positiv publik :-)

onsdag 20 mars 2013

En liten papperslapp



När jag i eftermiddag hade svängt ut på 97:an och kommit upp i fart, upptäckte jag till min förvåning att det satt en liten vit papperslapp fladdrande under ena vindrutetorkaren. Det var inte en böteslapp. Det var inte heller reklam. Jag såg att det var skrivet något med en kulspetspenna. Vad var det för meddelande? Naturligtvis tänkte jag först att det var någon som ville läxa upp mig, att jag stått på fel parkeringsplats eller någonting liknande. Samtidigt som jag funderade på vad det stod så höll jag hela tiden ett öga på lappen. Tänk om den skulle flyga iväg och jag skulle aldrig få veta vad det stod. Tänk om det var en hemlig beundrare... :-)
Efter en stunds grubblande så anade jag vad det kunde handla om. Någon hade kanske skadat bilen och lämnat ett telefonnummer. Då blev jag väldigt ivrig att hitta någonstans att stanna och livrädd att lappen skulle flyga iväg!
Ja, så var det! Någon hade backat in i bilen och lämnat ett mobilnummer. Efter inspekterande av både maken och mig så hittar vi inget annat än några svaga små skrapmärken. Men så roligt med en ärlig människa!




Det påminner mig om ännu en ärlig person. Det var för några veckor sedan. En stund efter att jag hade pratat med min dotter som bor i Stockholm, så ringer min mobil. Jag ser dotterns ansikte på skärmen och blir lite förvånad över att hon ringer igen. Men så kan det ju vara.
När jag svarar så hör jag att det inte är dotterns röst. Många tankar hinner fara genom huvudet.
Det är en tjej som hittat dotterns mobil på ett säte i tunnelbanan! Hon ringer upp mig, eftersom jag var det senaste numret (eller för att det stod mamma kanske). Jag fick hennes telefonnummer och jag lovade att försöka få tag i dottern. Det var inte så enkelt eftersom jag inte kunde nå henne per telefon och jag visste att hon var ute på stan. Jag kunde föreställa mig hur förtvivlad hon var som tappat mobilen. Jag lekte detektiv och lyckades få tag i en kompis (som jag aldrig träffat) till henne via FB - och när hon en stund senare träffade dottern kunde hon berätta hur allt låg till. Dottern hade inte märkt att hon hade tappat mobilen - så hon trodde att det var ett skämt först!
Allt ordnade sig. Vi känner en stor tacksamhet och lättnad över att det var just denna unga ärliga tjej som tog hand om hennes mobil!


Kudde från Urbanstore

Härligt att det finns ärliga personer!
Så skönt det är att få konstatera att det faktiskt finns rätt många människor som vill och gör gott för enskilda människor, men också för hela mänskligheten.

Hörde just på nyheterna ikväll om 15-åriga pakistanskan Malala hur hon fortsätter - trots mordförsöket! - att ivrigt tala om och vilja lära sig om mer om sociala rättigheter. Vilket föredöme för både barn och vuxna!

måndag 18 mars 2013

Jag - tävlingsmänniska?!

Vid Boden Arenan

Kan man tävla i musik? Konst? Fotografering? Poesi?
Egentligen kan man inte det, tycker jag. Ändå gör man det.
Till och med jag gör det, som inte alls är någon tävlingsmänniska. Tror jag.

Jag skickade in några foton till en fototävling i höstas för Bodens Kommuns almanacka för 2013. Och fick med ett foto för November månad! Stort va´? Nja, kanske inte. Men kul.

Nu har jag gjort det igen. Jag som inte är någon tävlingsmänniska...
Jag mailade några dikter till en tävling för Världspoesidagen i Norrbotten. Ett gemensamt projekt mellan Ordanvind och biblioteken i Norrbotten.
Här kan du läsa mer om det och alla dikter som är inlämnade

Var fick jag den frimodigheten ifrån? Kanske är det bloggandet - jag lämnar ju ut mig själv så mycket ändå. Men er läsare ser jag inte - det känns på något sätt värre att några ska sitta och tycka, bedöma och jämföra...  Å andra sidan görs det ändå, för oss alla, utan att man vet om det. Man får inte tänka för mycket, då törs man ingenting.

Ja, ja, hur som helst har två av mina dikter blivit uttagna till Världspoesidagen på Luleå stadsbibliotek den 21 mars och till den Antologi som trycks upp med ca 45 dikter och lämnas ut den dagen. Det var roligt! Uppmuntrande.
Allt sådant där som man skapar från sitt inre är det svårt att bedöma själv hur bra det är... Det är väl därför det tar emot att våga visa för andra.

Medan min make har försökt prata med mig om försäkringar, om vi ska ändra eller inte, vilket bolag vi ska välja, vad vi ska ta med eller inte, så har jag med lite hummande här och där (för det där med försäkringar begriper jag mig inte mycket på!), tittat på mina dikter, läst dem och gruvat mig lite för när jag ska läsa upp dem på torsdag...
Stackars min man, han har inte mycket hjälp av mig!

Men jag är glad för min man som kan räkna, våndas, jämföra, resonera - och är snäll nog att ta mig med i sitt funderande, fast jag inte hänger med särskilt bra. Att tävla inom sådana områden skulle jag då aldrig göra!

Tur att vi är olika.
Vilket försäkringsbolag det blev? Just ja, vilket blev det nu... vad var det han sa?! Ska kolla det.

Till slut vill jag ändå bestämt påstå att jag inte är en tävlingsmänniska. Egentligen.


 Efter Mockträskvägen

söndag 17 mars 2013

Våga låta det bli som det blir

Porsökyrkan jan 2012

Vad var det som hände?!
Det är det egentligen ingen som kan svara på.

Maria blev mitt i sitt vardagsliv fullständigt överraskad.
Hon försökte förstå, orientera sig...
Alla tilltal, hälsningar eller budskap är inte från Gud.
Så klokt av Maria, så ung hon var, att fundera på vad det här kunde betyda.

Någonting hos ängeln eller i ängelns budskap övertygade Maria att det var "på riktigt".
Hur skall då detta ske?
Kanske hade Maria redan accepterat uppdraget och var redan med på noterna. Frågan kan vara ställd skeptisk, ifrågasättande eller också ivrigt och nyfiket; hur kommer jag in i det här, vad blir min uppgift?

Maria kunde omöjligt förstå vad hon gav sig in i, vilka konsekvenser det skulle få.
Livet rymmer många hemligheter.

Maria klarade av att leva i sin undran och förundran, hon krävde inga djupa förklaringar, att det obegripliga skulle bli begripligt, att hon skulle förstå precis allt.

Det jag vill ta till mig av dagens evangelietext (Lukas kap 1 v 26-38) är:
Att tillåta frågorna och undran komma, samtidigt lita på att Gud vill mig väl och ger mig den kraft jag behöver. Ibland tar oron för hur det ska bli mer kraft än det som verkligen sker.

Marias undran: Hur ska detta ske, byts snart till: Må det ske med mig som du har sagt.

Min bön idag är att lite mer våga låta det bli som det blir, eller låta det vara som det är. Inte i likgiltighet eller nonchalans, utan mer i tillit och förundran. Att kunna vänta. Jag vill vara mer rädd om livets hemligheter, mysterium, ja, det ofattbara - som det faktiskt finns gott om. Nära.

Var inte rädd...
Herren är med dig... den helige Ande ska komma över dig och den högstes kraft skall vila över dig.


Porsökyrkan jan 2012

fredag 15 mars 2013

43 år sedan


I dag har jag varit i Hoppets kapell i Piteå. Det var 43 år sedan sist. Den 11 April 1970. Det var på min pappas begravning. Vad jag kan minnas så har jag inte varit där sedan dess.
Min tanke var att jag skulle ha fotograferat med mobilkameran, men jag glömde alldeles bort det när jag väl kom dit. Fokus var - helt rätt - på annat.
När jag några timmar senare skulle köra hem tog jag ett kort på avstånd - vilket inte gjorde sig så bra.

Den som begravdes idag var, märkligt nog, precis lika gammal som min pappa var då, dvs alldeles för ung. Förutom jag själv, var en person till med på begravningsgudstjänsten som också var med 1970.




När jag kom hem var jag tvungen att leta rätt på foton från pappas begravning och upptäckte då en likhet till; det var samma psalmer! I den gamla psalmboken var det nummer 355 och 594. Ps nr 355 var Blott en dag (nu 249). Den andra psalmen, 594 sjungs sällan idag, i alla fall i de sammanhang som jag rör mig i Tänk, när en gång det töcken har försvunnit... och i andra versen; Tänk, när en gång vart varför blir besvarat... (Text: W.A. Wexels 1841, 1845, E. Silén 1920, A. Frostenson 1980. Musik: O. Ahnfelt 1850.) Den finns i Den Svenska Psalmboken på nr 320. Valet av den andra psalmen, tänker jag, var just ordet varför och längtan efter att förstå, eller åtminstone någon gång få förstå.




Trots att kapellet är renoverat sedan 1970 så stämde min bild av kapellet ganska bra. Speciellt kommer jag ihåg det stora fönstret som är kapellets "altartavla". Annars så minns jag nog mest alla svarta kläder och alla ledsna människor. Mamma hade svart flor över ansiktet som var vanligt på den tiden. Det var lite skrämmande... minns nu i skrivande stund att min yngste bror, som bara var 8 år hade svårt för alla svarta tunna tyger efteråt en tid.


Mamma och jag april 1970

I dag är vi många som ofta går i svarta kläder och svarta strumpbyxor (eller leggings/tajts) - både till vardag och fest, det är inget konstigt med det. Då var svart mer reserverat för sorg.

Dagen efter pappas död gick mamma och jag ut på stan för att köpa oss var sin svart klänning - det var viktigt att vara sorgklädd. Mamma hade bara ett par dagar innan, tillsammans med pappa varit i en av klädbutikerna i Piteå och köpt en klänning, som hon inte hade hunnit använda. Nu bytte hon den mot en svart klänning. Jag kommer ihåg att personalen i butiken visade att de var berörda.
Denna morgon stod det om dödsolyckan på första sidan i Piteå-Tidningen med stora rubriker, utan att nämna pappas namn - men en del av dem vi mötte förstod att det var pappa när de såg oss. Piteå var (är) en liten stad och vi bodde mitt i stan.

Det var min första svarta klänning. Förunderligt nog så blev jag inte avskräckt - det har blivit måååånga svarta kläder under dessa 43 år!
 

onsdag 13 mars 2013

Det som inte går att fånga



Jag känner ibland en sådan längtan efter att få uttrycka det som far runt inom mig av glädje, sorg, vemod... Upplevelser och möten. Men jag kan inte fånga det i ord. Jag gör mina försök - men det är svårt att hitta rätt. Det är väl därför jag tycker mycket om poesi där det obeskrivliga formuleras på ett annat sätt än i vårt "vardagsprat". Orden används på oväntade sätt.  Ibland ler jag för mig själv när jag läser vad någon annan skrivit för det är precis det jag känner eller tycker, men jag visste inte att det kunde uttryckas på det viset, med de orden eller med en sådan bild.

Varför är det så viktigt att formulera det där innersta, eller känna igen sig i någon annans ord? Jag vet inte. Handlar det om bekräftelse? Eller om att "få tag i det", "hålla fast det", få kontroll? Jag vet inte. Vad tror du?
Ja, för min del är det nog, när jag tänker efter, ett sätt att "bevara" känslan eller upplevelsen. Få titta på den, liksom. Ibland att få uppleva den igen.

Samma längtan kan finnas i målandet också. Och samma svårighet att fånga.
Kan man träna sig? Ja, till en viss grad, tror jag - med tid och tålamod, med sökande och prövande.

Samtidigt finns det en tjusning i att allt inte går att sätta på papper, eller att tala om... - och i själva sökandet.

Kan detta att man inte riktigt kan fånga allt som rör sig inom och utom en säga något om att det finns en värld, ett liv, bortom förnuft, beräkning, ramar och mönster? Att det finns något mer, något större, något ofattbart?

Det är skönt att få konstatera att jag förstår inte allt och jag behöver inte förstå och förklara allt.

Egentligen så är det väldigt lite som jag förstår och kan sätta ord på.

Att försöka sträcka sig efter det ogripbara är mycket av det som ger spänning, lust - och smärta i livet, dvs det som gör att jag lever. I det ogripbara finns ett hopp.


tisdag 12 mars 2013

Förtvivlan

Så grymma och hemska människor kan vara!
- Så ful - ta livet av dig! Hur kan man säga en sådan sak?!
Jag tänker på 13-åringen från Kumla (?) som inte längre orkade med all mobbning i skolan och på nätet och avslutade sitt liv härom dagen. Det är så hemskt, det finns inte ord för det...




Det tragiska är att det inte bara är den s.k. 13-åringen, utan alldeles för många, i alla åldrar...

På loppmarknaden i Porsökyrkan i söndags kunde jag inte låta bli att köpa några böcker, trots att vi inte har några fler hyllmeter att fylla upp. Böcker är svårt att motstå. I dag tittade jag i en av dem; Kärlek och Uppror 210 dikter för unga människor. En antologi sammanställd av Siv Widerberg och Anna Artén. Här finns många dikter som säkert just unga människor kan känna igen sig i, men även vi som inte räknas som unga längre.


FÖRTVIVLAN
Riktig förtvivlan
har inget tal,
sitter där bara,
mal och mal.

Riktig förtvivlan
har ingen gråt,
gråten befriar -
efteråt.

Riktig förtvivlan -
O mänskosjäl,
skydde dig himlen
riktigt väl! 
Anna Greta Wide


Några blad senare står dikten nedan. Det är precis vad jag önskar var och en som mår dåligt. Någon som ser, håller om, stöder och värmer.

JA TACK
En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.
Sonja Åkesson


Målning från barnens utställning i söndags.

måndag 11 mars 2013

Frågor utan svar


En av sångerna som sjöngs i musikalen av Karin Runow igår hette "Frågorna det inte finns nåt svar på". Visst finns det många frågor som vi inte hittar några svar på. Ja, det finns nog fler frågor än svar.

Varför finns det hårda stormar, krig och hungersnöd?
Det var en fråga som ställdes i Änglar utan vingar.

I ett bildspel som gick under gårdagens Internationella dag i Porsökyrkan kunde man ta del bl.a. av följande:

(Om du klickar på bilden blir den större och lättare att läsa)

En upplevelse som många föräldrar och syskon är med om.
Hur hemskt skulle det inte vara??!





Jag tycker om den här teckningen som en av barnen från Körkul eller Björnligan i Porsökyrkan har gjort. Jag tolkar den så att det är det större barnet (4 år) som är ledsen och att det är det lilla barnet (1 år) som visar omsorg och frågar: Hur är det?
Vi är aldrig för små eller obetydliga för att vara till stöd och hjälp för andra, även om de kan tyckas större och starkare eller kommer från ett annat land eller kultur.
Ofta är det till stor hjälp och tröst bara det att någon ser och frågar hur man har det. 

Det är precis som det uttrycktes i musikalen igår i sången Du tror att du är den enda:

Ingen ser att jag är ensam,
fast jag har rätt många vänner.
Varför finns det inte någon som kan se vem jag är?
.................
Du tror att du är den enda, 
som ingen lyssnar på,
men jag behöver dig,
som du behöver mig,
det är det enda vi kan va säkra på.
....................
Karin Runow

Vill du lyssna till en del av sångerna ifrån Ängel utan vingar och se framförandet

En bön som sjungs i barngrupperna i Porsökyrkan

söndag 10 mars 2013

Att bry sig om




Vissa dagar är bättre än andra. Om jag ska känna efter så ömmar det ont i mina fötter OCH en god och varm eftersmak dröjer sig kvar efter dagen. Den senare känslan är mer dominerande.

Dagen började med en glad Gudstjänst för stor och liten i Bergnäskyrkan sedan körde jag några kilometer till Porsökyrkan för att tillbringa resten av dagen där.

 Körkul och Björnligans tankar om att bry sig om varandra
 
En Internationell dag i Porsökyrkan med loppmarknad, utställning, försäljning av Fairtrade-varor, knytkalas och Musikal - behållningen från Loppmarknaden och kollekten efter musikalen gick till Svenska kyrkans internationella arbete Allt för att utrota hungern.



Många hade skänkt varor till loppmarknaden

Under dagens lopp hann mycket folk passera Porsökyrkans lokaler. En hel del gjorde riktigt bra fynd...


Över åttio personer tog del av knytkalaset. Det fanns mycket gott att välja mellan; pajer, sallader, bröd, korv och mos, linssoppa. En trevlig samvaro blev det också.


I dag, liksom alla dagar, fanns det möjlighet att handla Fairtrade varor. Både sådant man kan äta, ha på sig eller använda på annat sätt.




Dagens höjdpunkt var musikalen Änglar utan vingar av Karin Runow. Kyrksalen var mer än fullsatt! 
En musikal om änglarna i himlen och änglar och människor på jorden. Det var sång, dans och teater, inlevelse och engagemang som berörde. Otroligt fina texter, som både barn och vuxna kan känna igen sig i. Man skulle kunna tro att en musikal om änglar skulle vara väldigt gullig och "lycklig", den här musikalen tog verkligen upp de svåra frågorna om ensamhet, utanförskap, sorg, relationsproblem... samtidigt som vi blev påminda om :

Jag har en ängel vid min sida,
som vakar över mina steg.
Och jag kan ana ängelns vingar
när den snuddar vid min kind 
och tröstar mig