Medräknad, eller inte?

Markägaren var och sökte arbetare till sin vingård. Han var ute flera gånger om dagen för att få arbetare. Arbetsuppgifterna tog inte slut. Han behövde hela tiden fler. Sista timmen innan arbetsdagen var slut var han ute igen och fann då några som inte hade något arbete. Han frågade varför. Deras svar var: Därför att ingen har lejt oss. (Från söndagens evang.text Matt 20:1-16)

Jag kan känna igen den där känslan i magen, när man inte blir medräknad, när man inte blir vald eller anförtrodd en viktig eller rolig uppgift... för att inte tala om hur det var i skolan när det skulle väljas till fotbollslag, brännboll osv.

Varför var de inte efterfrågade? Kanske var de för gamla, för unga, för svaga, för långsamma, för blyga, för raka? Eller hade det med kön att göra? Sexualitet? Hudfärg? Religion?

Ingen ville ha dem.

Liknelsen slutar med att Markägaren ger alla lika mycket betalt (det som de hade kommit överens om innan anställningen), samma lön till dom som kom först och till dom som kom i elfte timmen. Det väckte förstås förtret hos de först anställda!

Och då säger markägaren: Ser ni med onda ögon på att jag är god?

Det Jesus vill förmedla med sin  liknelsen handlar inte om arbetsmarknadsavtal och löner, utan om människosyn. I Guds ögon är alla människor lika mycket värda. Oavsett allt!

Efter gudstjänsten i Matteuskyrkan i söndags körde jag några mil bort för att leda en dopgudstjänst, där en hel familj valt att låta döpa sig. Fyra familjemedlemmar. Så fint det kändes!

Där sjöng vi, som ofta på dopgudstjänster, en psalm som också skulle ha passat att sjungas efter söndagens predikan.

Du vet väl om att du är värdefull,

att du är viktig här och nu,

att du är älskad för din egen skull,

för ingen annan är som du.

Det finns alltför många som vill tala om

att du bör vara si eller så.

Gud Fader själv han accepterar dig ändå 

och det kan du lita på.

Du passar in i själva skapelsen,

det finns en uppgift just för dig.

Men du är fri att göra vad du vill med den,

säga ja eller nej.

Du vet väl om att du är värdefull,

att du är viktig här och nu,

att du är älskad för din egen skull,

för ingen annan är som du.

(Sv Psalmboken nr 791, Text och musik: Ingemar Olsson 1978)

Alla fotografierna (utom det med dopljusen) är gamla foton från Barcelona och Berlin.

2015 Januari - Juni

I dag är första dagen på det här nya året och man ska väl egentligen se framåt, lämna det gamla bakom sig. Men eftersom jag är lite långsam av mig så har jag inte lämnat det gamla än. Om man någonsin riktigt kan det...
Jag tänkte i alla fall, mest för min egen skull, göra en liten resumé över året som gått. Eftersom det är 365 dagar på ett år, hinner det hända mycket och det är mycket som påverkar och berör. Men detta är en del av det som jag tänker på just nu och som jag kan tänka mig att "visa" mina bloggläsare, om nu någon skulle vara intresserad...
Nu väljer jag inte de vackraste fotona... utan några av mina minnesbilder.

Januari handlade mycket om avsked för min del. Jag gjorde mina sista veckor i Porsökyrkan och Nederluleå församling. Av alla hundratals bilder därifrån väljer jag ett ganska tråkigt foto, en bild från mitt kontor, där jag tillbringade många timmar i förberedelser och samtal. Jag kunde ju ha valt Porsökyrkans kyrksal, mina arbetskamrater, människor som kom till kyrkan vardagar som helger, eller kanske från kyrkbyn, Nederluleå gamla kyrka, eller det nya Stillhetens kapell... Alla dessa bilder har jag både i mitt foto- och hjärtearkiv.

Semesterveckan mellan min gamla och min nya tjänst tillbringade Owe och jag i Grekland. I första hand i Naousa där min kusin Ingabritt med familj haft sitt hem i ca 20 år (vet inte exakt). Här är Haris och jag på väg upp till deras lägenhet. 

Vid deras köksbord har vi ätit många goda rätter och haft många trevliga samtal. Det här besöket i januari blev också ett avsked. När vi åkte därifrån visste jag, liksom Ingabritt själv, att det var sista gången vi såg varandra på det här sättet. Den känslan glömmer jag aldrig. En vecka efter att vi hade lämnat Grekland dog Ingabritt.

Om januari månad präglades av avsked så var februari en månad av välkomnande. Den andra februari började jag min tjänst som präst i Matteuskyrkan och Svenska kyrkan i Boden. I flera olika sammanhang fick jag presentera mig och berätta en del om mig själv.  Och jag fick träffa många nya människor, barn som vuxna.

Mars var en intensiv månad på många sätt. Det var bl.a. höstplanering och påsksamlingar för dagis och skola och "Matteustorsdag" med Kaijsa Pettersson, som berättade om sitt måleri.

I April firade vi bl.a. påsk med Familjemässa och påskbuffé i Matteuskyrkan på Annandagen. Cornelia och hennes kille Richard kom hem under påsken till Boden och njöt tillsammans med oss av den norrbottniska vårvintern.
När man är ny i en tjänst är det mycket som är för "första gången" så var det t.ex. på Valborg, som traditionsenligt samlar mycket folk i Matteuskyrkan.

Maj månad förknippar jag mycket med dagarna tillsammans med Cornelia i Berlin. Trots att vi tog det ganska lugnt hann vi se en hel del, framför allt fick vi i lugn och ro promenera och göra saker ihop.

I början av juni kom ett busslass vänner från Porsökyrkan på besök. Som minne därifrån fick Matteuskyrkan denna fina röda fågelholk som några av dem hade tillverkat. Den hänger nu på en tall utanför kyrkan. Ett hem för himlens fåglar.

I juni var jag också på Präst- och diakonvigning i Domkyrkan i Luleå. Det var bl.a. min vän Sanna Bergamark som prästvigdes. Alldeles intill Domkyrkan pågick samtidigt Pridefestivalen, som jag också hann besöka. Till juni månads minnen hör också midsommarfirandet i Matteuskyrkan.

Nu stannar jag här. Halva 2015. Mer kanske inte läsaren orkar läsa och mer orkar inte jag just nu. Tro det eller ej, men det blir många minnen och känslor som återuppväcks hos mig när jag tittar på alla de foton som jag har tagit. Mina djupaste intryck syns inte på varken bilder eller i text, men de finns hos mig... 

I nästa blogginlägg fortsätter jag med små glimtar från Juli t.o.m. December.

God fortsättning, alla ni andra som lever i 2016! Jag kommer jag också så småningom...

Vila och arbete

Sommardagarna går en efter en. Känns som om de går lite för snabbt. I dag har vi mest varit i stugan. I vila och arbete. Solen har nådigt lyst över oss.

Owe är den som har jobbat hårdast av oss. Skrapning. Inför målning. Ingen lek för axlar och handleder. Jag skulle omöjligt kunna utföra sådant arbete. Tyvärr.

En annan arbetare. Ett av våra många små husdjur. Vackert skapad. Annars har vi alltid numera vår moderna "myggjagare" Thermacell med oss till stugan - den lyckas verkligen att hålla undan myggen. Det räcker så bra med alla andra smådjur.

Sommar och ledighet hör ofta ihop med både vila och arbete. Båda kan ge glädje och tillfredsställelse. Men det gäller att hitta balansen. Som med allting annat i livet. Ett bra balanssinne är mycket värt. För att kunna hålla balansen ska blicken vara riktad en bit framåt, har jag lärt mig, inte precis där man står. Så det handlar också om mod och tillförsikt. Något att öva på hela livet...

(Från Berlin)

Hen för sin hatt

Visst finns det en speciell lockelse med hattar?! Det är någonting med hatten....

Jag föreställer mig att det är ganska många både män och kvinnor som drömmer om att bära hatt. Att våga bära hatt. Ja, jag tycker att jag hör det nu och då... Varför krävs det extra mod för att bära hatt? Eller gör det inte det? Krävs det något särskilt av den som bär hatt? En viss stil? Jag vet inte. På en del ser det så naturligt ut, självklart på något sätt... När jag sätter på mig en hatt, känns det som om jag klätt ut mig, men det kanske bara handlar om att vänja sig?

Det finns ett uttryck "att vara karl för sin hatt", som betyder att duga något till, att låta göra sig gällande, att stå för sina åsikter, sitt varande... som naturligtvis borde gälla lika mycket kvinnor som män.
Förr var hatten en symbol för den fria mannen. Herrar med hatt var friherrar, de kunde klara sig själva, vara sina egna herrar. Det kanske gällde kvinnor också? Friherrinnor? Friherrarnas hustrur var kanske inte såå fria som herrarna själva, men jämfört med andra kvinnor så...

Det finns många olika sorters hattar i form och färg och kvalité. Vilken hatt passar mig/dig? Vad skulle den hatten säga om oss? I dag tror jag inte hatten alltid betyder att man är en fri människa. En hatt med breda brätten kan man gömma sig i, liksom hattar med flor över ansiktet. Jag kommer ihåg att mamma bar svart hatt med ett tunt svart flor när pappa hade dött. Det förklarade hon för oss att det var för att hon inte så "naket" och öppet behövde visa sin sorg och sina tårar för alla. Det var ett slags skydd. Liksom solhatten skyddar mot strålar och värme.

I dag, tror jag, de flesta bär hatt för att de tycker att det är snyggt, passar deras stil och som ett alternativ till mössa. Det är snyggt och "lite roligare" med hatt än med en "vanlig mössa" (vad det nu är?), tycker jag. Det finns roliga mössor också, förresten.

Cornelia provade hattar när vi var i Berlin - och köpte så småningom en svart.

Oavsett om vi bär huvudbonaden hatt, eller inte, är det bra om vi vågar vara "hen för sin hatt", vara dem vi är, våga stå för våra åsikter. Det är minsann inte alltid så lätt. Ibland får vi lov att dra ner brättena och skydda oss mot omgivningen. Det är viktigt det också. Förhoppningsvis ska vi ändå - för det mesta - kunna vara fria män och kvinnor; få göra våra val, misslyckas och lyckas, få pröva oss fram på de vägar vi önskar och tror på.

Kom i håg att det finns många olika hatt-modeller. Någon passar säkert dig och någon mig...

Alla foton är ifrån Berlin.

Språk som vi inte helt förstår...

Cornelia och jag besökte Domkyrkan i Berlin 
när vi var där för ett par veckor sedan. 
En mycket stor och vacker kyrka.

Vi var där på en kvällsandakt. Vi lyssnade till en kvinnlig präst som talade och på mäktig orgelmusik. Det var en vilsam och skön upplevelse i slutet av en dag med mååånga steg.

Prästen sitter längst ned till höger på bilden. Knappt synbar. Det är ganska lätt att känna sig liten i denna stora och höga kyrka.

Luther var också där. Han tittade ner på oss. Det kändes som om han ville ha lite koll på oss...

Jag tyckte mycket om altartavlan.

När vi gick därifrån konstaterade vi att det kändes bra att vi inte bara varit där som turister, utan faktiskt också fått fira gudstjänst. Predikan var naturligt nog på tyska. Ingen av oss kan språket, ändå tyckte vi båda två att vi hade förstått ganska mycket av det prästen sagt. Dels för att många tyska ord är lika de svenska och dels för att prästen använde sig ganska mycket av kroppsspråket.

När vi berättade för varandra hur vi hade uppfattat vad som hade sagts, så visade det sig att vi hade uppfattat predikan ganska olika. Vi hade gjort egna tolkningar av orden och gesterna. Men båda tyckte vi att det hade varit bra och gett oss något att tänka på.

I dag tänkte jag just på att det finns mycket i den kristna tron som vi inte förstår och som vi aldrig kan förstå med vårt förstånd. Det kristna mysteriet talar ett språk som vi inte helt behärskar. Vi kan ana, vi kan tolka, vi kan uppleva, vi kan bli berörda - och det räcker väldigt långt. Samma budskap kan betyda olika saker för oss, just då och just där - och det ena behöver inte vara mer rätt eller fel än det andra. Det är väl det som gör Guds tilltal till oss så "stort" ( kommer inte på något bättre ord just nu) - och personligt. Jag tror, att det har något med det där att "bli som barn att göra".

Eller, hur tänker du?

Han ville stanna kvar

En dag i Berlin såg vi honom. Han var så uttrycksfull i kroppsspråk och mimik och hela stämningen där vid kanalen var som i en film, tyckte vi... fantasin drog iväg med oss...

Han kom med cykel, hoppade av

stannade vid broräcket

tittade på turistbåtarnas

eleganta färd fram genom kanalen

Han vände sig om
hans blick föll på ett förälskat par

över ansiktet spreds ett ljus

ett leende

länge såg han efter dem -

tills nästa par gick förbi

samma lyckönskande leende sände han dem

Det var den första riktiga vårdagen

luften, dofterna, stämningen

vidrörde minnen och längtan

generöst gladdes han han med dem

som fått smak på kärleken

Han ville stanna kvar här

i solstänk och nyvaken grönska

han ville stanna kvar här

bland hoppfulla människohjärtan

Han lät cykeln stå vid broräcket

han skulle stanna kvar här

(mitt bidrag till #1000vårtecken2015)

Mannen på fotografierna är bara ett "offer" för min fantasi.

Jag hoppas att han lever ett bra liv. Han såg så vänlig ut...

Att kommunicera

Jag kunde inte motstå att köpa denna glada skål från FIFTYEIGHT PRODUCTS. Här kan du se fler varor därifrån Jag köpte den på museet som jag skriver om nedan.

Min minisemester är slut och jag är hemma igen och jobbar. Den här dagen innehöll bl.a. två möten om att kommunicera. Om Närradio och tidningen Kyrkfönstret.

Här kan du läsa senaste numret av Kyrkfönstret

Berlin

Vi pratade mycket om hur vi kommunicerar idag och att uttrycken kan vara olika för unga och äldre. Mina tankar gick två dagar tillbaka i tiden, när Cornelia och jag var i Berlin.

Ett kvarter från hotellet upptäckte vi ett Museum för Kommunikation. Eftersom vi båda jobbar med kommunikation på olika sätt så bestämde vi oss för att uppsöka museet i söndags.

Det var ett häftigt hus. En stor port med höga dörrar. Jag kände mig som en liten hobbit när jag skulle trycka ner dörr-handtaget.

I detta stora, härliga hus med flera våningar fanns allt om kommunikation från "tidernas begynnelse" till idag. Det var signaler, ljud, tecken som man fick prova på. Det var lite "Teknikens hus"-stuk på vissa avdelningar. Det här var ett museum som passar alla åldrar. Det fanns utställningar på skrifter, brev, frimärken, postlådor, postfordon. Allt som har med telefoner och datorer att göra, kroppsspråk mm. Kan verkligen rekommenderas!

Länk till museet

Alla de här färggranna klisterlapparna gör reklam för museet.

Museum fur Kommunikation Berlin

Egentligen kommunicerar vi hela tiden - frågan är vad det är vi säger? Vad vill vi förmedla? Och andra kommunicerar med oss. Vad vill vi ta till oss, och vad tar vi in utan att vi tänker på det? Det är ett mycket intressant ämne. I dag finns det så många olika kommunikationssätt och vi kan nå långt och många på en gång.

Så såg Museet ut på kvällen.