Ett ljus som skiner igenom

Det finns nästan ingenting som är så vackert som ett ljus som skiner igenom. Ett ljus som bryter fram mellan moln, trädstammar och hus, mellan dörrar, persienner och rullgardiner eller annat som kan skymma ljuset.

Det är en påminnelse om ljusets styrka.

I bildkonsten har ljuset stor betydelse, En ljus yta - ibland bara en liten vit prick - i ett landskap eller i ett rum kan ge betraktaren luft, rymd, ana en öppning. Den kan väcka nyfikenhet och ge fantasin och längtan utrymme.

En vit plats på kartan, en vit fläck i bildkonsten eller en "vit prick" i livet kan öppna upp för det som är okänt, dolt, osynligt för blotta ögat. Ljuset som skiner igenom, i dess många olika former, kan ge oss hopp och tro. Kanske en vision av framtiden.

Ljus och mörker, liv och död, glädje och sorg är varandras kontraster och samtidigt varandras förutsättningar. De hör oskiljaktigt ihop. I kreativiteten är det spännande att finnas där någonstans, vid gränsen - det är som om det händer något då. Något föds. I skapandet.


För några år sedan (2014) skrev jag några rader om det.

Just i det motsägelsefulla

i korsningen emellan

glöder kärleken

lever konsten

sker det osannolika

I det flyktiga

osäkra

obegripliga

i det totalt bottenlösa
finns en ljus öppning

Motpolerna möts

i en akt av

styrka och svaghet

ljus och mörker

lycka och smärta

och levande liv uppstår

B.R.

Första stroferna i psalm 797 i Den svenska psalmboken med tillägg:

Var inte rädd för mörkret,

ty ljuset vilar där.

Vi ser ju inga stjärnor

där intet mörker är.

Text: E. Blomberg 1920

En önskan

Önskningar kan variera från dag till dag och från år till år. Så är det i alla fall för mig. Men vissa önskningar, inriktningar kan följa en på olika sätt under livet.

I tidiga tonår, upptäckte jag Karin Boye. I en bokylla hos farmor och farfar fanns en tjock diktbok (en samlingsvolym) av Boye. Den läste jag, om och om igen. Det var många av dikterna som jag tog till mig. Och som följt mig genom åren.

En sådan dikt var:

EN MÅLARES ÖNSKAN

Jag ville måla ett ringa grand

av slitnaste vardag, så nött och grått,

men genomlyst av den eld, som förmått

all världen att springa ur Skaparns hand.

Jag ville visa, hur det vi försmå

är heligt och djupt och Andens skrud.

Jag ville måla en träsked så,

att mänskorna anade Gud.

Den dikten inledde jag vår Skapardag i akvarellmålning i Matteuskyrkan i Boden igår. En dag till för att inspirera till att komma igång att måla akvarell, eller fortsatt inspiration för den som målat tidigare. På en dag hinner man inte lära sig så mycket, men man kan ha roligt!

Vi var i kyrkans lekrum passande nog. För min önskan var att det i första hand skulle vara lustfyllt,  att få leka och pröva sig fram med olika färger och papper, testa olika tekniker och våga exprimentera. Att släppa prestationen och känna att det behövde inte "bli något". Målandet i sig har ett värde.

(När den här bilden togs var det tyst och koncentrerat, andra stunder var det mer rörelse och liv. Det var 12 deltagare, om jag minns rätt, förutom husmor och mig.)

Men det blev ju något i alla fall! Och ännu många fler än de jag visar på bild.

Några hade aldrig målat tidigare och andra hade målat en hel del. Så fick vi mötas och dela erfarenheter, tips, skratt och tolkningar av varandras målningar. Så olika saker vi kan se i en bild.

Så olika önskningar vi kan ha i livet. Och så annorlunda det kan bli. Och ändå bli bra.

Flera av målarna berättade att de hade tänkt måla en viss sak, men det blev något annat. Ibland på grund av vattnets och färgens egna vilja. Och det blev ändå bra!

Jag tror att vi alla behöver något att inspireras av och vägledning, förslag och tips i livet. Både som målare och som livsvandrare på jorden. Och mat, vila och gemenskap.

Vi var glada och tacksamma för husmor Ulla i Matteuskyrkan som skämde bort oss med god mat och gott fika. 

Det var mörkt när vi lämnade mysiga Matteuskyrkan.

Vad är 48 cm i den här världen?!

Ja, vad är 48 cm och 3 kg i den här stora världen? Försvinnande litet. Och ändå. Allt! Det största.

Alldeles speciellt för några här på jorden. 

Tänk, att en sådan liten människa tar en sådan stor plats! Bara självklart tar plats i våra hjärtan, våra tankar, vår omsorg, vår tid, vår kraft, kanske sömnlöshet - och så många praktiska saker....

48 cm och lite drygt 3 kg tar plats och ska så göra. 

Vilket äventyr det är att födas! Vilken omställning. Och ändå kan det lilla nyfödda barnet vara så tryggt och helt förlita sig på dem som tar vård om det. 

Totalt beroende av kärlek och goda händer och någon som kan ge föda. Så vist livet är. För det mesta funkar det. Det finns nedlagt i det lilla barnet, liksom hos den som får vårdnaden.

I dag för en vecka sedan, tidigt på morgonen, föddes vårt första barnbarn. I sin litenhet så stor för oss. Vi gläds över honom och med hans föräldrar. Det går liksom inte att se sig mätt på honom...

Det var i söndags, på Fars (och farfars) dag, som vi fick träffa Caspian för första gången. Längtar redan till nästa gång.

Vår son, Christofers, första Fars dag. Fast egentligen är från och med nu alla dagar Fars dag och Mors dag i dess många olika betydelser... Här betydde det att pappan fick vänta länge innan han fick äta av tårtan, för det var någon som ville vara nära, hud mot hud. Allra bäst trivs denna underbara lilla varelse på 48 cm och lite drygt 3 kg bäst i mamma Ellinors och pappa Christofers famn. Han vet var han hör hemma.

Beata Solitudo

"Beata solitudo - Heliga ensamhet
Stillheten doftar ro
Bjuder till vila från tankar om tid

Beata solitudo - Heliga ensamhet
Ljudlöst som änglaspråk
talar min ande in i mina tomrum

Beata Solitudo - Människan är ensam
och sårbar i själens nakenhet
Där källan finns finns din egen Gud

Beata solitudo - Heliga ensamhet"


Text: Anders Caringer
från skivan Sorgens koltrast

Allra finast är texten som sång.

(Har tillåtelse att citera texten)