Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

fredag 31 januari 2014

Januarimånadens sista timmar.


Ja, då är den här arbetsveckan slut. Så fort dagarna går! Tänk, att Januari månad också gör sina sista timmar.


I onsdagskväll bjöd vi på middag för Porsökyrkans idella medarbetare. Det var drygt 40 stycken som hörsammat inbjudan. 



Det var god mat och en glad och positiv stämning. Vi är glada för var och en som på olika sätt vill vara med och bidra till Porsökyrkans verksamhet och gemenskap. Varje enskild person är mycket viktig. Det är roligt att vi är olika varandra och kan olika saker. Tillsammans blir det oerhört värdefullt och berikande.



Innan kvällen avslutades med andakt i kyrksalen fick vi njuta av dessa underbara choklad-bakelser, som bara smälte i mun.

I torsdagskväll ledde Porsökyrkans diakon och jag vår andra träff i Samtalsgrupp om sorg. Återigen blev vi påminda om vad mycket det betyder när vi vågar berätta för varandra om våra upplevelser och erfarenheter i livet. Alla har vi något att bidra med!

Nu ska jag avsluta mitt inlägg för den här gången och istället titta på TV11 på filmen "Skicka vidare", som ska vara mycket bra, enligt säkra källor :-)

Undrar just om man får äta något mer gott den här veckan? Vi fick en glass-maskin av våra barn i julklapp...

Gott slut på Januari!

tisdag 28 januari 2014

När ambitionerna faller

Som jag skrivit förut har jag fått boken Det händer när du vilar av Tomas Sjödin (Libris, 2013). Det finns mycket klokt och bra i denna bok. Härom dagen läste jag :

... där ambitionen faller öppnar sig ett utrymme, en yta, som gjord för.... (s 80)




Jag har stavat på de orden de sista dagarna.
Ibland tappar jag ambitionen p.g.a. trötthet, tidsbrist eller motstånd
Ibland låter jag ambitionen falla för att jag inser att det finns viktigare saker att prioritera. Och genast öppnar sig ett utrymme, en frihet, ja, en befrielse. Bilden jag ser framför mig är ett öppet landskap med ljus och mycket luft. Luft som är lätt att andas.

Naturligtvis ska vi inte släppa alla ambitioner, då kan vi inte tro på oss själva längre och ger upp innan vi ens börjat. Men vissa ambitioner håller vi ibland fast vid i ren envishet, stolthet, prestige - fast de egentligen inte passar in i livssituationen eller sammanhanget. Det är då vi måste låta dem falla - och ett utrymme öppnar sig för oss, gjord för vila, något vi behöver, längtar efter eller något som andra i vår närhet verkligen skulle ha glädje av...
Vi får fylla i själva vad ytan är gjord för.
Det upptäcker vi nog inte förrän vi låtit ambitionerna falla...


Kanske vägen mot centrum...


söndag 26 januari 2014

När min man agerade barnmorska

Efter tre gudstjänster idag, sjunker jag nu ihop vid datorn och drömmer mig bort. Förra inlägget var från en händelse i Jordbro, här kommer ett annat från samma hus. Ja, t.o.m. från samma trapp-uppgång. Christofer kallade sin lekkamrat från våningen ovanför oss för "R i taket". Familjen bodde ju ovanför vårt tak.




Det var 1990. Grannkvinnan "i taket" väntade sitt andra barn, liksom jag. Våra barn var beräknade med ca 14 dagars mellanrum. Vårt barn skulle födas i slutet av februari och grannarnas till ca 14 dagar in i mars, om jag minns rätt. Barn kommer inte så exakt, som bekant, så det skulle kunna bli nästan samtidigt. Vi hade rätt mycket koll på varandra den sista tiden - på lite lustiga sätt, som jag inte går in på nu. När det var dags så skulle vi banka på den andres dörr, oavsett vilken tid på dygnet det var, hade vi sagt.

En mycket tidig morgon bankade det på dörren. Det var pappan till barnet. Nu var det dags för dem!
Fjorton dagar för tidigt - på vårt datum! Jo, vi lovade att ta hand om storasyster R. De skulle lämna in henne på vägen ner till taxin. Men det dröjde. Jag hörde hur det bankade och slog i väggen däruppe, och hur någon skrek. Jag sa åt Owe att gå upp och ta hand om R och se till att de kom iväg.

När Owe kom upp till dem, stod pappan i telefonen. Han hade sagt ifrån taxin och ringde nu ambulans. Barnet var på väg! Inne i vardagsrummet låg mamman i tvåsitts-soffan i röd täckjacka och ropade "nu kommer den, nu kommer den" och när Owe  kom in där var barnets huvud halvvägs ute. Pappan hade svårt att ta in att det var NU det hände - han sa "det är lugnt, det är lugnt vi har två timmar på oss" för så var det förra gången. Owe fick agera banmorska, så barnmorkse-son han är. Det lilla barnet kom och han fick ta emot det och lägga det på mammans bröst!

Där nere låg jag och försökte förstå vad som hände. Plötsligt kom Owe nedrusandes och frågade var kameran var. Jag undrade varför de aldrig kom iväg någon gång. Då berättade han att barnet redan var fött! Jag måste erkänna att jag blev rätt arg på Owe som inte hade talat om för mig vad som var på gång. Snabbt tog jag på mig något och gick upp.




När ambulanspersonalen kom, frågade de om det var en pojke eller flicka. Det visste vi inte! Ingen av oss hade ens tänkt på att kolla. Vi var så uppfyllda av det lilla underverket som plötsligt hade gjort sin entré i världen. Det var en flicka. Allt hade gått bra.

Just då låg Owes mamma på sjukhus, hon hade fått proppar i båda lungorna, hon var riktigt dålig. När Owe ringde och berättade vad han hade varit med om, så blev hon både glad och rörd över att sonen "ärvt" hennes älskade yrke.När personalen sedan kom på rond kommenterade de direkt att hon såg så glad ut och undrade varför. "Ja, kan man vara annat, när sonen vikarierat för mig i morse", sa hon.

Vår dotter föddes 10 dagar över tiden! Gissa om den väntetiden kändes lång?!


Ja, det är så här jag minns det, 24 år senare. Kanske minns grannarna "i taket" det på annat sätt...?

fredag 24 januari 2014

Förortsliv

Vid middagsbordet idag pratade Owe och jag om våra år i Jordbro. Anledningen var att vår dotter köpt en lägenhet i en förort till Stockholm. Naturligtvis kan man som förälder oroa sig. Men vi påminde varandra om att vi själva som unga bott i en - då i alla fall - mycket stökig förort och överlevde det. Ja, vi trivdes faktiskt riktigt bra! Det var dessutom lärorika år på många sätt.




Det var 1989. En dag gick min son, Christofer, 2 1/2-3 år och jag utanför vårt långa 3-våningshyreshus. Vi mötte en man, en indier, när vi hade gått förbi varandra, vände han och ropade på mig. Han berättade att han skulle till jobbet, pendeln skulle gå om några minuter. Hans lille son, som var i Christofers ålder, var kvar ensam hemma i lägenheten. Han ville att vi skulle gå upp till sonen på tredje våningen och vara hos honom tills frun kom hem. Hon skulle komma när som helst med pendeltåget. Han la nyckeln i min hand och sprang till tåget.




Plötsligt stod jag där med en nyckel till en helt främmande lägenhet - och jag visste inte vad jag skulle tro...
Jag öppnade porten till den uppgången - och jag hörde genast ett barn gråta förtvivlat. Då var det där med barnet sant i alla fall. Tillsammans traskade vi upp för trapporna Christofer och jag. Jag försökte vara lugn för Christofers skull, för han förstod att det var något som var konstigt...




När jag låste upp dörren kom pojken springandes, men tvärstannade och sprang och gömde sig när han såg att det inte var pappa eller mamma. Försiktigt försökte vi närma oss honom, förklara, lugna och trösta...

Samtidigt funderade jag på om jag gått i en fälla... tänk om det inte skulle komma någon mamma... tänk om han skulle komma tillbaka och göra oss illa, kanske tillsammans med flera män... tänk om han stack för alltid... tänk om det faktiskt skulle komma en mamma och hon inte alls skulle förstå varför jag var där...

Jag lånade deras telefon (jag hade ingen mobiltelefon på den tiden) och ringde till min man på jobbet och talade om var jag var, ifall det skulle hända något...




Jag kunde tiderna på när pendeltågen kom, så jag höll utkik i fönstret för att se om det skulle kunna vara en mamma till pojken som var på ingående... tåg efter tåg kom och ingen mamma. Det kändes ganska oroligt.

Till slut kom mamman i alla fall! Hon blev något förvånad när hon upptäckte oss. Lite nervöst berättade jag hur det kom sig att vi var där. Till min stora lättnad förstod hon svenska - och skrattade hjärtligt åt sin "tokiga" man. Hon var så tacksam för att vi hade varit där hos deras son.
Det kunde ha slutat på ett helt annat sätt.
För att inte tala om vilken risk pappan tog!




Kvinnan och jag lärde känna varandra lite grand, träffades ibland. Vid ett senare tillfälle berättade kvinnan om sitt liv som invandrad indisk kvinna och mamma. Det var inget lätt liv! Ungefär ett år senare, lämnade mannen henne och pojken. Det var hon glad för. Han var inte snäll mot dem.

Det var ett av många människoöden i denna spännande förort.


Fotona är ifrån Jordbro, men från 2012.

onsdag 22 januari 2014

Sagolandskap


I dag blir det bara några foton från kyrkbyn.
Fotona gör inte alls verkligheten rättvisa.



Men det var som att vandra runt i ett sagolandskap.
Tyvärr kom jag ut med kameran en timme/en halv timme försent.
Solen var på väg bort.


Det var så läckert hur kyrkan "lyste fram" mitt i allt det vita.



Ursäkta; det blev samma motiv på alla bilderna!
En annan dag får det bli ett annat motiv :-)

I dag har det varit omkring 15-20 grader kallt.

Nu ska jag mumsa i mig en citron och sedan gå och lägga mig. Trött!
God natt!


måndag 20 januari 2014

Allt vi tänker, känner och minns...





Vi har fortsatt kallt. I morse var det - 34 grader i Boden. Och solsken! Solen gnistrar som guld på den vita snön. Fotografierna är ifrån lördagen.



Det har varit en period nu med ovanligt mycket begravningar. Församlingen har fått sätta in extra tider för att hinna med alla. Normalt har vi begravningstider på torsdagar och fredagar kl 9.30, 12 och 14.30.



När jag träffar anhöriga i ett begravningssamtal, så berättar de olika mycket och berör olika områden av den dödes liv och relationer. Jag får ju bara en liten, liten del av den människans liv. Och på något annat sätt kan det inte heller vara. Samtidigt så tänker jag att det kan finnas andra med i begravningsgudstjänsten; anhöriga, grannar eller andra bekanta som sett andra sidor än dem jag fått berättat för mig och är uppfylld av det under begravningsgudstjänsten. Det kan vara både positiva och negativa tankar eller upplevelser. 




Därför känns det så bra att få bedja i en av bönerna (från nya handboksförslaget) under begravningsgudstjänsten:

...................
Gud, omslut oss
i allt som vi tänker, känner och minns,
i allt som blev och inte blev.
..................

Förslag Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, del 1,
Svenska kyrkans utredningar 2012:2

I den bönen finns möjligheten att lägga in sina egna tankar om den döde, men också tankarna som kommer inför sin egen död, allt det man själv känner och alla sina egna minnen. Det kan finnas både tacksamhet och besvikelse över det som blev och inte blev. Allt kan få rymmas i bönen, alla känslor och tankar är tillåtna - allt kan vi få lämna till Gud.



lördag 18 januari 2014

Första hjälpen

Efter väg 97


Det har varit en riktigt kall dag idag. Nu ikväll är det -32 grader. Owe och jag körde till Luleå och gjorde några ärenden. På vägen tillbaka stannade vi till i kyrkbyn och hälsade på vår kyrkstuga. Vi var tvungna att se så att den inte hade frusit ihjäl. Men den verkade må bra. Den har varit med förr.



Nederluleå kyrka, Gammelstad


I går la jag in videoklippet Även äldre har ont i själen som Cornelia gjort till SKL:s projekt om äldre och psykisk hälsa med Susanne Rolfner Suvanto som delprojektledare. Jag tycker att filmen har mycket tänkvärt i sig.

Filmen nedan Första hjälpen till psykisk hälsa - äldre har Cornelia också gjort till SKL.
Är du intresserad av det här viktiga ämnet finns mycket att hämta på  här på SKL:s hemsida
T.ex  HÄR om äldres psykiska hälsa








fredag 17 januari 2014

Vem kunde ana...


Mina tankar har idag rört sig kring sådant som händer runt omkring oss som vi knappt lägger märke till, ja, kanske inte ens har en aning om - förrän det plötsligt en dag uppenbaras. Då kan det bli väldigt dramatiskt för alla inblandade.

Ibland händer det att vi upptäcker att vi vet väldigt lite även om dem som vi har nära intill oss. 
Så kan det faktiskt vara även med våra äldre släktingar, grannar...  Exempel på det visar filmen "Även äldre har ont i själen" som vår dotter Cornelia gjort för SKL (Sveriges Kommuner och Landsting).

Vem kunde ana...?  Tänk om vi i kärleksfull omsorg kunde vara lite mer uppmärksamma...

Här kan du läsa mer om SKL

http://www.kunskapsguiden.se/Sidor/start.aspx

Klicka på pilen och sätt på ljudet. Du kan se filmen på helskärm om du klickar på rätt ställe.


onsdag 15 januari 2014

Prästgården


Efter att ha mött mitt arbetslag i Porsökyrkan på morgonen körde jag sedan till Prästgården i Gammelstad för att träffa mina kollegor i konfirmationsarbetet. Vi har ett par dagar för visioner och planering.

Medan jag väntade på "nyckelpersonen" tog jag några foton. Det var ljust och vackert  - och kallt, omkring minus 20.



Här har tidigare kyrkoherdar med sina familjer bott. Sedan några år tillbaka (kanske 8-9 år sedan) används inte längre huset som privatbostad, utan i församlingens verksamhet.


Idéplattform för Prästgården:

”En anspråkslös mötesplats för samtal om livet, för återhämtning, retreater och andaktsliv. En mötesplats där man bara får vara och där olika kulturer kan mötas”.
 Läs mer här om verksamheten i Prästgården och om Prästgårdens vänner

  


Står man med ryggen vänd mot prästgården har man den här fina vyn framför sig med Nederluleå kyrka. 



Närmast granne med Prästgården är friluftsmuseet Hägnan med sina gamla fina hus och allt som påminner oss om det Norrbottniska kulturarvet.



Här på Hägnan är det mycket aktiviteter framför allt under sommaren.



Mycket ideellt arbete har lagts ned i Prästgården. Praktiskt arbete invändigt och utvändigt. Jag tror att allt som finns i möbelväg, porslin och textilier har skänkts. 



En del av inredningen har gjorts på plats. Det har t.ex. funnits vävstolar uppställda, där det vävts till huset. De fina målningarna på väggarna är ifrån olika "Skapardagar".



Ett foto genom köksfönstret.



Till slut ett foto genom vardagsrumsfönstret.
En grillplats och ett kors. Inte så dum kombination.


måndag 13 januari 2014

Jorden skall brukas av alla




Jorden skall brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans.
Den känner inga rika, bara fattiga, som den föder.

Det är inte av ditt goda du ger åt den fattige.
Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.
Citat från biskop Ambrosius, 300-talet

En text som följt mig sedan 70-talet, och som nog påverkat mitt tänkande ganska mycket. Då på 70-talet sjöng sånggruppen Fjedur den här texten. Det var väl därför den fastnade. De var mina stora favoriter.

Här kan du lyssna på Fjedur!

Det är lätt att tänka att man är "snäll" och "hjälper" - när man i själva verket bara ger tillbaka något som tillhör andra. Gamla ord från 300-talet, som är minst lika aktuella idag på 2000-talet.




Fotona är ifrån Långared (utanför Alingsås) i slutet av maj 2013

lördag 11 januari 2014

Ljuset är på ingående

Kyrkbyn, Gammelstad

I dag gladdes jag åt ljuset! Var tvungen att ta ett foto, fast jag har hur många som helst foton av det här motivet. Nu har det äntligen blivit riktigt kallt, mellan 16-20 minusgrader, som det ska vara i januari. Och därmed blir det också klarare och ljusare. Dessutom kanske det börjar synas att det har vänt, att vi går mot ljusare tider.


 Boden

Såg ikväll när jag bläddrade i Psalmboken den här fina gamla psalmen:

Jesus kär, 
var mig när
och livets väg mitt hjärta lär.
När dagen gryr, när natten skymmer,
Jesus kär, 
var mig när.

Håll du mig
tätt vid dig
och jämna för min fot din stig.
I glädjen och i sorgen lika,
håll du mig
tätt vid dig.

Lina Sandell, 1889
(Den Svenska Psalmboken med tillägg, Verbum 1986, Psalm nr 184)



torsdag 9 januari 2014

Livet på vägen

Varje kväll jag kommer hem och kör in bilen på tomten, andas jag ut och känner mig tacksam över att jag också denna dag kommer hem helskinnad. Dvs jag har inte kört av vägen och jag har inte ramlat och slagit mig. Det är verkligen något att vara glad för!




Inte heller har jag åkt fast för fortkörning - men det är däremot inget konstigt i dessa dagar. I dag när jag var ute och körde på E4:an i snö och kraftig blåst, kom en stor blå timmerbil farandes bakom mig. När den var ganska nära, blinkade chauffören med helljuset. Jag tolkade det som att han (för det var väl en han?) tyckte att jag körde för sakta. Min Honda är en bra bil på många sätt, men just när det blåser är den lite väl kinkig, tycker jag. Då vill den gärna följa med vinden. Det tycker jag är obehagligt.

 Fotot är inte ifrån idag. Utan från november.


Annars? Jo, jag försöker treva mig fram på "andra vägar", som jag skrev om sist; att ibland måste vi välja att gå en annan väg än vad vi först hade tänkt. Det är skrämmande, främmande och spännande. Men vågar vi följa hela vägen fram, så kan det bli riktigt bra :-)

Tänk om jag skulle våga mig på att gå fler "andra vägar" 2014. För det är inte alltid så bra att följa de djupa spåren på vägen. Åtminstone inte om man har breda däck, som jag har på min bil - det har jag blivit varse den här vintern. När däcken är lite bredare än spåren kan det hända att bilen rätt som det är far iväg åt ett helt annat håll - och det kan ju som sagt vara spännande, men också skrämmande farligt! Så nu försöker jag, när spåren är för smala, att köra vid sidan av spåren, eller på kanterna ovanför spåren, om ni förstår vad jag menar.


Om det spårar ur, kan det gå så illa, att man hamnar här. 
Kyrkogården i Gammelstad.


Ja, man ska nog passa sig för de smala spåren under livsvägen, där är det lätt att spåra ur.

Nu har jag nog själv spårat ur en del - ska försöka hitta en framkomlig väg till sängen.

tisdag 7 januari 2014

De tog en annan väg




De vågade trotsa förnuft, professionalitet och överhet - och följa en dröm! De som var så visa och lärda... Något i mötet med det lilla barnet, med den stora glädjen, med det overkliga, okontrollerbara  gjorde att de släppte kraven och viljan att förstå och förutspå.

De tog en annan väg. För en dröms skull, för ett ansiktes skull, för deras egen glädjes skull. 

De tog en annan väg. Utan karta. Utan garantier. Utan att veta vad det skulle innebära.

De tog en annan väg. Något nytt hade öppnat sig för dem. 



Ibland måste man våga gå en annan väg.

Matteus 2:1-12

söndag 5 januari 2014

Tecken?


Vi har olika stor tro på änglar, drömmar och stjärnor, hur de kan leda oss och föra oss rätt, eller hur? Överhuvudtaget tänker vi olika om "tecken".

Ett "tecken", som det pratas ganska mycket om idag är "magkänsla". Många lyssnar till sin magkänsla. Någonstans inom oss vet vi ganska väl vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Samtidigt vet vi också att känslor kan spela oss ett spratt. Den första känslan stämmer inte alltid.





En känsla bland många är glädjen. Hur mycket kan den leda oss rätt?

För min del har jag nog allt för lätt nonchalerat den känslans betydelse. Åtminstone teoretiskt. Kanske har jag ändå följt känslan mer än jag tror, utan att riktigt veta om det. Ja, det har jag nog, när jag tänker efter.

För visst kan glädjen var ett lika starkt tecken som en ängels röst, en dröm, en stjärna?





Hur som helst behöver vi alla glädje. Det ger styrka.

Jag kommer ihåg när jag hade min första tjänst inom Sjukhuskyrkan, det var på Södertälje sjukhus på 90-talet. Det var just vid den här tiden, då det var rea i butikerna. Jag köpte mig en röd kappa! Jag älskade den kappan. Den gav mig någon slags styrka varje gång jag tog på mig den. En motkraft till allt det svåra jag mötte i mitt jobb. Det är inte många plagg som jag har slitit ut, men den kappan slet jag verkligen ut. Jag har en röd kappa nu också, men jag trivs tyvärr inte lika bra i den...

Ibland kan vi nästan få dåligt samvete för att vi är glad, när det finns så mycket hemskt och eländigt i världen, ja, även mycket nära oss. Vi ska naturligtvis vara varsamma om glädjen på ett klokt och kärleksfullt sätt. Vi hjälper dock ingen människa med att avstå från glädje.

När glädje erbjuds oss, låt oss ta vara på den - vissa tider kan glädjen vara svåråtkomlig.




Var uppmärksam på glädje-tecken! Jag tror att de finns.


lördag 4 januari 2014

Reklampaus


25% på plåtburkar med griffeletikett


Ja, nu blir det reklampaus mellan julhelgernas budskap. Snart träffar vi de vise männen, men först går vi till URBANSTORE - därmed inte sagt något om det är stjärnan som leder och lyser dit...


Sänggavel 4290 kr


Det lyste i alla fall i butiken idag när jag var ute en sväng. Eftersom jag inte träffat min bror efter nyår, ville jag gå in och önska honom och brorsdotter en god fortsättning på året.


Tavellister i ek, 4 st 30 cm 100 kr, 4 st 60 cm 150 kr


Det var mycket folk där. Men vi hann i alla fall prata en stund.
Kul att träffa dem!




Rean pågår för fullt. På lagret finns superbilliga saker. Kolla t.ex. den här skohyllan för 150 kr, ord pris är 1260:-  Det är nästan man vill köpa bara för att det är så billigt... Den måste inte användas som skohylla, man kan t.ex. ställa två, tre sådana hyllor bredvid varandra, för att ha någonting annat i och på den... Kanske kan man ställa dem på varandra...



I själva butikslokalen finns andra erbjudanden,
som t.ex. 10 % på hela sortimentet från Ermatiko.

Vet inte om denna soffa är ifrån Ermatiko...


Roller bord vitlack 1675:- ord 2090
ek 1620:- ord 2025


15% på mimous sortiment


Jag gillar deras kuddar!




Mimous har också handdukar och överkast


Slut på reklaminslaget för idag.


Det sista jag såg innan jag lämnade URBANSTORE.
Inte så dumt budskap att bära med sig resten av dagen.