De vågade trotsa

DE TOG EN ANNAN VÄG

De vågade trotsa förnuft,
professionalitet, överhet

och följa en dröm!

Mötet med det lilla barnet

med den stora glädjen

med det osannolika 

släppte kraven att förstå
och förutspå

De tog en annan väg

för en dröms skull

för ett ansiktes skull

för livets egen skull

De tog en annan väg

utan karta

utan garantier

utan att veta

De tog en annan väg 

B.R.

Fotografierna är ifrån uppsättningen av Menottis opera
Amahl och nattgästerna
i Porsökyrkan januari 2012.
Om du vill se mer från den föreställningen finns det
här på bloggen 7-10 jan 2012.



Ibland måste man våga gå en annan väg!

Sjunga ut julen

Imorgon är det Trettondedag jul - och vi brukar påminnas om vise männen. De kom från olika håll, men de följde alla samma stjärna. Stjärnan som ledde dem till Jesusbarnet i stallet. Jag gillar den berättelsen, den har flera poänger som känns viktiga också idag. I dagens blogginlägg hade jag tänkt lägga in en text som jag har skrivit på det temat, men upptäckte att den fanns här redan:
Den 6 januari 2015 Trettondedag Jul
http://ingetnyttundersolen.blogspot.se/2015/01/trettondedag-jul.html

Jag leder ingen gudstjänst imorgon. I mitt huvud bearbetar jag istället texterna som är på söndag (om Jesu dop) och vår egen tanke att "Sjunga ut julen" - hur ska det gå att få ihop...? Det är inte alltid lätt att få en röd tråd genom en gudstjänst med flera olika inslag, men sådana utmaningar kan vara rätt roliga också, tycker jag. Oftast.

Reklam från en tunnelbana i Berlin :-) Hittade ingen bättre bild

"Sjunga ut julen" - ganska märklig formulering... Jag ser framför mig en kvinna (men det kunde ha varit en man också)  sjungandes och smådansandes plocka undan julsakerna; tomtar, bonader, ljusstakar, stjärnor... och med armarna om den barrande granen dansar hon ut den genom ytterdörren med en glad sång...

Att Sjunga ut julen i en gudstjänst brukar handla om att sjunga julpsalmer en sista gång för den här julen. Men kan man det? Kan man verkligen sjunga bort julen från gudstjänsten, kyrkan, förkunnelsen? Nej, det kan man förstås inte. Julens budskap om hur Gud kommer till jorden som människa och delar människornas livsvillkor, ligger till grund för påsken, för förlåtelsen, för frälsningen osv. Både julens, påskens och pingstens budskap är verkliga och levande hela året, de är förutsättningar för kyrkan och det kristna livet.

Kyrkoårets färger

Men vi människor har delat upp det och koncentrerat oss på olika områden olika tider under kyrkoåret för att lättare kunna ta till oss det. Så: Sjunga ut julen kan vi inte. Men sjunga julen kan vi. Och det ska vi göra på söndag. 

När Jesusbarnet låg en gång

på krubbans halm, vid änglars sång,

då tände Gud i himlens hus

den första julens stora ljus.

...

Han växte upp och blev en man,

så god och vis, så stark och sann

som ingen förr på jorden var

och ingen sedan varit har.

Och därför lyser än för oss

hans stjärnas underbara bloss.

Var gång vi följer glatt hans ord

det lyser bättre för vår jord.

....

Text: J. Oterdahl 1909, Musik: M. Luther 1539

Den Svenska Psalmboken med tillägg, Verbum nr 117 v 1,3,4.

Välkommen på Söndag till Matteuskyrkan kl 12. I gudstjänsten medverkar också Mikael Selberg, som berättar om sin resa med EFS till Etiopien.

God Trettondedagsjulhelg!

Trettondedag Jul

Jag tycker om berättelsen om de vise männen, som dagens evangelietext (Matteus evangelium kap 2 vers 1-12) handlar om. Intellektuella och högt uppsatta män vågar trotsa förnuft och logik - och finna något alldeles särskilt. Kanske tog det ett helt liv att förstå vad de fick vara med om.

Ett plus med berättelsen är också - tycker jag - att de faktiskt gick fel först. De gjorde ett misstag. Men det hindrade inte att de till slut kom rätt! Förmodligen tog det längre tid, men de fick ändå vara med om det fantastiska i stallet i Betlehem. Det känns skönt att veta, med tanke på hur ofta jag själv går fel...

DE TOG EN ANNAN VÄG

De vågade trotsa förnuft,
professionalitet, överhet
- och följa en dröm!

Mötet med det lilla barnet,
med den stora glädjen,
med det osannolika
släppte kraven att förstå
och förutspå.

De tog en annan väg
för en dröms skull,
för ett ansiktets skull,
för livets egen skull.

De tog en annan väg
utan karta
utan garantier
utan att veta


De tog en annan väg...
BR

Fotografierna är ifrån uppsättningen av Menottis opera
Amahl och nattgästerna
i Porsökyrkan januari 2012.
Om du vill se mer från den föreställningen finns det
här på bloggen 7-10 jan 2012.

http://ingetnyttundersolen.blogspot.se/2012/01/genrep.html
http://ingetnyttundersolen.blogspot.se/2012/01/operapremiar-succe.html
http://ingetnyttundersolen.blogspot.se/2012/01/gian-carlo-menotti.html
http://ingetnyttundersolen.blogspot.se/2012/01/lite-till.html

De tog en annan väg

De vågade trotsa förnuft, professionalitet och överhet - och följa en dröm! De som var så visa och lärda... Något i mötet med det lilla barnet, med den stora glädjen, med det overkliga, okontrollerbara  gjorde att de släppte kraven och viljan att förstå och förutspå.

De tog en annan väg. För en dröms skull, för ett ansiktes skull, för deras egen glädjes skull. 

De tog en annan väg. Utan karta. Utan garantier. Utan att veta vad det skulle innebära.

De tog en annan väg. Något nytt hade öppnat sig för dem. 

Ibland måste man våga gå en annan väg.

Matteus 2:1-12

Tecken?

Vi har olika stor tro på änglar, drömmar och stjärnor, hur de kan leda oss och föra oss rätt, eller hur? Överhuvudtaget tänker vi olika om "tecken".

Ett "tecken", som det pratas ganska mycket om idag är "magkänsla". Många lyssnar till sin magkänsla. Någonstans inom oss vet vi ganska väl vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Samtidigt vet vi också att känslor kan spela oss ett spratt. Den första känslan stämmer inte alltid.

En känsla bland många är glädjen. Hur mycket kan den leda oss rätt?

För min del har jag nog allt för lätt nonchalerat den känslans betydelse. Åtminstone teoretiskt. Kanske har jag ändå följt känslan mer än jag tror, utan att riktigt veta om det. Ja, det har jag nog, när jag tänker efter.

För visst kan glädjen var ett lika starkt tecken som en ängels röst, en dröm, en stjärna?

Hur som helst behöver vi alla glädje. Det ger styrka.

Jag kommer ihåg när jag hade min första tjänst inom Sjukhuskyrkan, det var på Södertälje sjukhus på 90-talet. Det var just vid den här tiden, då det var rea i butikerna. Jag köpte mig en röd kappa! Jag älskade den kappan. Den gav mig någon slags styrka varje gång jag tog på mig den. En motkraft till allt det svåra jag mötte i mitt jobb. Det är inte många plagg som jag har slitit ut, men den kappan slet jag verkligen ut. Jag har en röd kappa nu också, men jag trivs tyvärr inte lika bra i den...

Ibland kan vi nästan få dåligt samvete för att vi är glad, när det finns så mycket hemskt och eländigt i världen, ja, även mycket nära oss. Vi ska naturligtvis vara varsamma om glädjen på ett klokt och kärleksfullt sätt. Vi hjälper dock ingen människa med att avstå från glädje.

När glädje erbjuds oss, låt oss ta vara på den - vissa tider kan glädjen vara svåråtkomlig.

Var uppmärksam på glädje-tecken! Jag tror att de finns.

Stjärntydare

En trevlig kväll i Porsökyrkan med mat och musik, avslutades med andakt. En del av andakten får bli mitt inlägg ikväll.

I söndags firade vi Trettondedag jul, som handlade om vise männens väg till Jesus. Som främlingar och sökare kom de från olika väderstreck, bakgrund och kulturer för att finna det viktigaste i livet. De lämnade sina trygga liv och vandrade steg för steg, för att söka något som de egentligen inte visste så mycket om. De var beredda att ta stora risker. Risken att komma fel, att ha missförstått eller att bli betraktade som galna. Och de fann Gud - på oväntat ställe. De trodde och tog emot honom i sina hjärtan.

Männen från olika håll, med olika kynne och språk fann varandra på vägen och förenades när de mötte Gud i det lilla försvarslösa barnet.

De såg säkert sig själva som främlingar, som nya i landet och sammanhanget.

Men för Gud var de inga främlingar, de var kända och sedda. Gud ledde deras väg, steg för steg via en stjärna. Det tog förmodligen olika lång tid för dem innan de nådde fram till varandra och Jesus.

Alla är vi inte vise män, kungar eller stjärntydare, men vi kommer från olika håll och har olika ryggsäckar med oss, vi har vandrat olika länge och vi har sett något som vi söker efter. Låt oss följas åt. Det blir lättare så.

Oavsett om vi känner oss som främlingar eller är hemmastadda i kyrkan, så är vi sedda och älskade av Gud och han vill leda oss framåt. I all vår olikhet får vi tjäna Gud och varandra.

Stjärnan ledde visa män

fram till Jesus, deras vän.

Vi kan följa samma stjärna.

Om vi gör det glatt och gärna

/:ska vi också hitta hem.:/

Text: N F S Grundtvig. Vers 6 på Psalm nr 133.

----------------------------------------------------------------------------------

I dag är det två-års jubileum för min blogg! Under detta andra år har sidvisningarna till bloggen fördubblats - det känns roligt. Tack alla ni som vill läsa och för all uppmuntran jag får!

Gian Carlo Menotti

Premiärkvällen i Porsökyrkan

Gian Carlo Menotti (1911-2011) var en italiensk tonsättare bosatt i USA. Han är mest känd för sina operor, där han alltid stått för både text och musik. En sådan opera är Amahl och nattgästerna som visats både igår kväll och ikväll i Luleå i Porsökyrkan resp. Bergnäskyrkan. Operan Amahl skrevs 1956 för det nya mediet TV men blev snabbt spelad på många operascener.

I Italien är det tradition att barnen får sina julgåvor på Trettondedagen, till åminnelse av de gåvor som de tre vise männen hade med sig till Jesusbarnet. Som barn väntade Menotti varje trettonafton på de tre kungarna innan han somnade. Han lyckades aldrig se dem, men han kunde höra deras sång i fjärran innan han somnade. Tillsammans med sin bror föreställde han sig att åtminstone en av kungarna måste höra väldigt dåligt, eftersom de inte alltid fick de presenter som de önskat sig.

Som vuxen fick Menotti se en målning av renässansmålaren Bosch, föreställande de tre kungarnas tillbedjan. Plötsligt kom minnet tillbaka från barndomen, minnet av de tre kungarnas sång i fjärran, och den blev inspirationen till operan Amahl och nattgästerna.

Herdepojekn Amahl och hans mamma, har tvingats sälja alla får och allt de äger. Nu återstår bara att gå längs vägarna och tigga.

Till deras hus kommer tre vise män, kungarna Kaspar, Melchior och Balthazar, för att söka nattlogi. De har följt en stjärna i skyn och de har färdats långt och länge. De har med sig rika gåvor åt ett okänt barn. Det blir tydligt att två världar möts, den rika och den fattiga - och att de påverkar varandra.

Herdarna från trakten kommer och hjälper Amahl och hans mamma att bjuda kungarna på mat.

Medan vise männen sover, frestas mamman att stjäla ett smycke och upptäcks av pagen.

I sökandet efter barnet i krubban och mötet med mamman och herdepojken förändras kungarnas syn på Frälsaren och på medmänniskorna.

Herdepojken Amahl som var förlamad i ena benet upplever ett under, han blir frisk och stark i sitt ben - vilket väcker en oerhörd glädje hos samtliga.

Det är en finstämd och stark berättelse med både skratt och gråt.

Föreställningen har kommit till som ett projektarbete i Porsökyrkan och Bergnäskyrkan. Sex solister och nästan tjugo körsångare har under hösten arbetat ideellt inom ramen för kyrkans musikverksamhet. I projektet har också ingått diskussion av scenografi och kostym. Allt arbete i syateljé och verksatd har också skett ideellt. En regissör (Sarah Broberg) har arbetat med hela ensemblen och en professionell ljussättare (Sven-Erik Liljegren) har skapat ljuset till föreställningen. Projektledare har varit kantor Lars Magnusson.
Se namnen på sångsolisterna musiker på mitt inlägg "Amahl och nattgästerna" den 2:a januari.

Stående ovationer efter föreställningens slut!

Tack alla för att ni gav oss denna upplevelse!

Barnatro

 

På dopgudstjänst i Porsökyrkan idag (då vi vänt på bänkarna och satt längst ned i kyrksalen) sjöngs "Barnatro" av en sångare. Sången är skriven av Ejnar Westling, som var medlem i Frälsningsarméns musikkår i Ljusdal 1909, där han redan som 14-åring (!) skrev "O själ, du som vandrar din väg framåt". E Westling kom bort från de kristna sammanhangen efter skolgång och militärtjänst. Av en tillfällighet gick han in i en av Frälsningsarméns lokaler i Stockholm någon gång på 20-talet. När han kom in i lokalen sjöng just en kvinnlig frälsningsofficer "O själ...", den sång han skrev som 14-åring. Han blev djupt tagen, lyssnade tills sången var färdig, rusade sedan ut därifrån. Dagen efter sökte han upp officeren och överräckte sången "Barnatro", som han skrivit under natten.

Har du kvar din barnatro

ifrån hemmets lugna bo?

Kan du bedja än, som förr du alltid bad:

"Gud som haver barnen kär,

se till mig som liten är".

Gamla mor då känner sig så nöjd och glad.

:::::::::::::::

Du har kanske vandrat kring

runt kring hela jordens ring,

och i fjärran land du sökt att lyckan nå.

Du har gråtit mången gång

då du hört en gammal sång,

som du minnes ifrån hemmets lugna vrå.

................................

På eftermiddagens gudstjänst satt vi åt rätt håll igen. Ovanför altarbordet lyste "Betlehemsstjärnan", många stjärnor och andra ljusfenomen syntes på väggar och tak. Ja, t.o.m. golvet var stjärnbestrött. (Om du klickar på bilden kan du se stjärnorna som speglar sig i golvet). Vi fick en liten försmak av ljussättningen som blir på söndagens operaföreställning. Det passade väl in i gudstjänstens psalmer, sånger och texter.

Tänk, att vise männen kom rätt, fast de först gick fel!

De kom rätt, trots att de inte hade den "riktiga" teologiska kunskapen eller den "rätta" bekännelsen. De var ju sk hedningar.

De kom rätt därför att de hade modet att bryta upp från hem och folk och all slags trygghet, för att lyda  kallelsen ut i det okända.

De kom rätt - Någon väntade på dem och fanns där för dem.

"Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem."
(från V. Rydbergs "Gläns över sjö och strand..." 
Svenska Palmboken med tillägg, Verbum, nr 134).

Den vise mannens resa

 I eftermiddag när jag kom hem från jobbet så var julgranen flyttad till uterummet. Maken har varit ledig och hemma idag. Det var riktigt mysigt.

När jag ikväll letat efter något lämpligt att inleda gudstjänsten med i morgon, så hittade jag denna text som passar bra till trettondedag jul. Men jag kommer ändå inte att använda mig av den...
Jag citerar den senare delen av denna text.

Vi vill diskutera fenomenet - stjärnan

- och om den inte försvinner,

och om vi fortfarande känner oss nyfikna,

tänker vi resa.

Vi tänker söka på fel ställe,

ja, jag medger det,

eftersom visa män, makthavare, intellektuella

- kalla oss vad du vill -

inte är ofelbara.

Vi förväntar oss att en ny maktsfär

ska uppstå vid sidan av den gamla.

Vi förväntar oss att det resmål vi söker

ska stämma överens med det sunda förnuftets slutsatser.

Vi tänker bli upprörda, rentav arga,

över hur överlägsen Herodes är

och att hans palats inte är födelseplatsen.

Vi kommer att finna det  svårsmält

och intellektuellt krävande

att böja knä inför ett flyktingbarn.

Och allt detta...

all denna upprördhet kommer att

förvärras när vi upptäcker

att vi måste resa hem en annan väg.

Detta är problemet med Gud.

Gud låter dig inte vara densamme när du går

som när du kom.

Gud sänder dig tillbaka,

avklädd dina förutfattade meningar

hemåt på en annan väg.

Övers. Leif Nahnfeldt ur SOTW, Ordnära, Verbum, 2004

Barn i stjärnljus

I dag har vi planerat gudstjänsten på fredag, trettondedag jul, kl 17.00 i Porsökyrkan. Vi får sjunga många av julens psalmer tillsammans och lyssna till flera solosånger. Det blir nog en fin gudstjänst...

Med tanke på att trettondedagshelgen är nära väljer jag ikväll att skriva en  dikt av Elmer Diktonius:

Barn i stjärnljus

Det finns ett barn,

ett nyfött barn -

ett rosenrött nyfött barn.

Och barnet kvider -

det gör alla barn.

Och modren för barnet till sitt bröst:

då tystnar det.

Så gör alla mänskobarn.

Och taket är ej alltför tätt -

det är ej alla tak.

Och stjärnan sticker

silvernosen genom springan,

och söker sig till den lilles huvud:

stjärnor tycker om barn.

Och modern blickar mot stjärnan

och förstår -

alla mödrar förstår.

Och trycker lillungen skrämd

till sitt bröst -

men barnet diar lugnt i stjärnljus:

alla barn diar i stjärnljus.

Det vet ännu intet om korset:

det vet inget barn.

Elmer Diktonius ur Moll och moln, 1934