Vi har alla minnen som vi särskilt minns. Händelser, som skett för länge sedan, men som känns som om det vore igår. Detaljer finns kvar, smaker, dofter, känslor, hur det kändes i kroppen mm.
Jag har märkt hos mig själv, men även hos andra, att minnen från graviditet, väntan på ett barn överhuvudtaget, förlossning och första tiden med sitt barn, är minnen som finns nära till. Det är minnen som är lätt att plocka fram och känna.
(Ursäkta ful och suddig bild)
Sådana minnen"ploppar" snabbt fram när en träffar någon som är gravid, eller just fått sitt lilla nyfödda barn.
Jag lever i många sådana minnen nu, när min son och hans sambo väntar sitt första barn. Jag har t.o.m. plockat fram de där kartongerna som jag har skrivit "Nostalgi" på. Jag har förstås rensat bort väldigt mycket under årens lopp, men vissa saker är svårt att göra sig av med.
Nu kikar jag på om det finns något som går att använda i nästa generation.
Vi visste inte om vi skulle få en flicka eller pojke när vi väntade våra två barn. Jag har, liksom många andra, stickat och sytt en del till barnen. När vi väntade vårt första barn, Christofer, så valde jag att sticka och sy mycket i aprikos, som var populärt då, för jag tyckte att det skulle vara en bra färg för både en pojke och flicka. Det var lite mer "flick- och pojkfärger" på den tiden. Tack och lov är det annorlunda idag.
Mycket vitt blev det också. Det var inga avancerade klädesplagg jag gjorde, men de fungerade - och jag tyckte att det var väldigt roligt! Så när jag tittar på dom nu, är det med en härlig känsla. När jag satt vid symaskinen och sydde, väntade och längtade jag efter det där lilla barnet, som jag inte kände annat än genom sparkar och en stor mage.
Nu är en del av de här kläderna trettiotre år gamla...
Men i mina nostalgilådor finns även det som är ännu äldre, omkring 60 år gammalt! Och drygt det. Två babyfiltar från när Owe och jag var små. Nästan likadana. Den typen av filtar, tunna och mjuka, måste ha varit moderna på den tiden. Jag har en rosa variant också med vita prickar.
Likaså gamla lakan där det stod broderat Baby.
Den här fina åkpåsen fick vi av en vän från Hongkong.
Många minnen och känslor är förknippade till den där första tiden som vi var föräldrar. Det är naturligtvis inte så konstigt eftersom det är en sådan omvälvande och stor händelse i livet. Det känns liksom i hela kroppen, fast det är så länge sedan. Och jag tänker, att det är därför att det är så fysiskt med ett litet barn.
Minnen och händelser kan verkligen sätta sig i kroppen. Kroppen minns. Det är fascinerande. Så är det också med det som har gjort ont, sårat och skadat. Även om vi inte alltid kan berätta vad som hände, så minns och reagerar kroppen. Ständigt blir vi påminda om hur hela människan hör ihop. I alla tider i livet.
Den här T-shirten fick Christofer av en faster. Ett foto på honom när han sitter i hennes bil. Det har gått några år sedan... men samma fina och goda kille är han idag!
