Var är du?

 

VAR ÄR DU?

Trädgårdsmästaren 

hade anlagt en trädgård åt henne 

vackrare fanns inte på denna jord 

Nu kom han gående 

i den svala kvällsvinden 

bland blommor och fruktträd

Han längtade efter henne

men han fann henne inte

Trädgårdsmästarens rop 

blandades med dofter och fågelsång

Var är du? Var är du?

Hon hade gömt sig

i skuggorna mellan träden

hon var rädd 

skämdes över sin nakenhet

ville inte visa sig

Var är du, frågade han,

ännu en gång

Hon kom fram

klev ut ur mörkret

iklädd fikonlöv och allehanda försvar

Trädgårdsmästaren såg inte hennes klädnad

hörde inte hennes bortförklaringar

sökte bara hennes ansikte

hennes blick, hennes röst

han älskade henne så

Ja, tänkte han

jag skulle kunna dö för henne...

I söndags var vi på Högmässa i Bygdeå kyrka. När texten från gamla testamentet lästes, kom jag att tänka på den här texten, som jag skrev för rätt många år sedan nu. En text som jag inspirerats från 1 Mosebok 3:1-13.  Där berättas det att Gud kommer till sin paradis-trädgård och söker människan, Adam och Eva. Tänker att Gud fortsätter att söka efter oss, även om vi inte lever i något paradis.

Fyra trappor upp

Även om vi inte bor på de vackraste ställena i Umeå så kan vi, särskilt vissa dagar njuta av en skapligt fin utsikt från vår balkong.

Vi har höga tallar utanför fönstren. Det är mycket vackert när solen lyser på stammarna. Mindre roligt är det när det blåser kraftigt.

Just nu är träden tunga av snö. Jag kan förundras över att snön kan ligga kvar på grenarna trots att det blåser en hel del.

Ett foto från vår parkeringsplats. En tråkig parkering lyses upp av snöiga björkgrenars solglitter.

Jag önskar såå att ljuset från ovan skulle lysa upp det mörka, tråkiga, onda och såriga i vår tillvaro. I det vardagsnära, som i hela världen, inte minst där krigen härjar.

I dag är det Askonsdag och jag citerar en bön av KG Hammar:

Gud, välsigna vår fastetid

och hjälp oss att se den som en påminnelse

om din kärleks väg mitt i livet.

Befria oss från självupptagenhet,

så att vi ser dig och din kärlek mitt i bland oss

och ser vår medmänniskas behov av denna kärlek

- genom oss.

Du som är livets bröd för var och en av oss,

låt oss bli livets bröd för varandra.

Hjälp mig att inte fly smärtan

utan ge mig modet att bli kvar i den,

både andras och min egen,

så att jag anar hur korset och kärleken hör samman.

Gud, låt mig se

hur Kristi kors berör också mitt liv

och kan bli den grund jag bygger mitt liv på.

Mot en okänd framtid?

"Mot en okänd framtid" - ja, framtiden är alltid mer eller mindre okänd, eller osäker. För oss alla. Vi vet inte exakt vad som kommer att hända, eftersom vi inte kan styra allting själva.

För vår egen del, Owes och min, är framtiden spännande och osäker. Vi hoppas, men vi vet inte riktigt vad framtiden ska föra med sig. Vi har nu äntligen lämnat nycklarna till huset i Boden till nya ägare och tränar oss numera att kalla vår lilla lägenhet i Umeå för "hemma".

Att flytta - har för oss varit en stor process på alla nivåer. Ändå har vi flyttat ganska många gånger under vårt liv tillsammans. Det har alltid varit en process, men jag tror att den var större och vidare den här gången. Kanske beror det på att vi är äldre, att vi är pensionärer, att vi flyttar till mycket mindre, att vi har "tvingats" göra oss av med mycket. Mycket av det som varit väldigt förknippat med våra liv. Samtidigt som det kan vara en sorg, kan det också vara en befrielse.

Sak efter sak har vi plockat ut från huset, till slut hade vi bara det allra nödvändigaste kvar. Mycket blev "sista gången". Här äter vi vid vårt gamla matbord (slagbord) för sista gången. Sedan bar Owe ut bordet.

Just i samband med alla "sista gången" hittade jag en dikt av Viola Renvall i en dödsannons, som jag sedan tänkte mycket på - även om vårt "sista gången", inte riktigt var detsamma som i dikten. Men en gång är det "sista gången" med allt, fast vi kanske inte vet om det. "Dagen liknar de andra. Du vet inte när och vill inte veta" skriver hon i dikten.

När vi hade lämnat nycklarna, sagt hej då till några, var vi också till askgravlunden där mammas namn finns skrivet på minnesstenen till höger på bilden. Det var ett fint avslut. Och en vacker vy över Boden.

En "sista gång" vid en flytt leder till en "första gång". För vår del är det något positivt och hoppfullt. Något vi längtat efter. Mitt i all trötthet och bland alla kartonger, ser vi fram emot flera roliga, meningsfulla, inspirerande "första gången".

Vi är tacksamma för de många åren i Bodens kommun. För alla våra goda vänner och arbetskamrater - och förstås släktingar i Norrbotten. Vi hoppas kunna hålla kontakten och ses igen! ❤️

Hej då huset och alla fina grannar!

Livet är en process och allt har sin tid. Och nu är en tid.

När vi första februari körde från Boden till vårt hem i Umeå lyste solen vackert och hoppingivande.

.