Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

torsdag 30 april 2015

Gud är som en blomma i en orensad rabatt


Så har jag då för första gången firat Valborg i Matteuskyrkan, Boden. Det var många glada och trevliga människor där, trots den kyliga luften. Traditionell och vacker körsång av Matteuskören, ett vårtal och ett fyrfaldigt hurra för våren. Sedan tändes brasan - och ganska snart började många söka sig in i kyrkan, där man kunde köpa godis i kiosken, eller våfflor och varm korv i serveringen.


Så såg det ut i dag när jag kom tillbaka efter lunch,
sedan tror jag att högen växte, innan den fick brinna ner.


Det som slår mig, år efter år, är att det som växer upp under våren, kommer trots att det gamla finns kvar; vissnade löv, torkade kvistar, karamellpapper, plåtburkar och annat skräp... Det finns en sådan sprängkraft i det nya växtlivet, att det kan inte och behöver inte vänta tills det är rensat och krattat i rabatter och dikesrenar.





På något vis tycker jag att den här blandningen av gammalt och nytt är kännetecknande för våra liv. Det finns så mycket både omkring oss och inom oss som är både fint och vackert, skräpigt och smutsigt, nytt och fräscht och slitet och trasigt.

Jag tänker att Gud är som en blomma i en orensad rabatt. Gud väntar inte tills vi är glada, snälla och duktiga - utan mitt i bråten, bland allt vissnat och skräpigt och fult, nytt och skört - vill Gud ge oss hopp och liv och förmedla sin kärlek.


Från Kryptan i Församlingsgården, Boden


Naturligtvis behöver vi rensa och kratta ibland, städa och laga det som är trasigt - men vi får tillhöra Gud, Skaparen av allt liv, under tiden som vi håller på, vi behöver inte vänta tills vi ordnat upp allting. Gud vill vara med oss också i de områden i livet som vi skäms över och tycker är fult.

Det finns liv som föds på nytt och på nytt - och där får vi vara med, precis sådana som vi är.

Glad vår!



Ser just, att sedan jag kom hem, har det börjat snöa. Det är alldeles vitt ute. 
ÄNDÅ är det vår! Så det så!

tisdag 28 april 2015

Kontrastens sång



Läste häromdagen om någon "som njöt av Kontrastens sång". Det skulle förstås ha varit Koltrastens sång. Men jag tänkte att kontrasterna har också en sång. En sång som faktiskt kan vara njutbar. Färg-kontraster, smak-kontraster, personligheter, toner (dur och moll) ...  är ofta en förutsättning för att det ska bli riktigt vackert, levande, gott, spännande...

Våren är full av kontraster. Ena dagen snöar det, det blir alldeles vitt ute och det kan blåsa riktig kall nordanvind, nästa dag är det kortärms-väder, det är varmt och solen skiner. Det är inte alltid så lätt att hänga med och veta hur man ska klä sig. Även om snö och blåst inte är särskilt njutbart, kan de ändå ha en viktig funktion. Vi brukar ju trösta oss med att den nya snön tar bort den gamla och blåsten hjälper till så gott den kan...




Kontrasternas sång behövs. Både lovsång och klagosång har rätt att få plats.

Det vore väldigt trist om allting var konstant likadant jämt. Men lika svårt skulle det vara om allting hela tiden växlade; upp och ner, fram och bak, varmt och kallt, så osäkert och oroligt det skulle vara...! (Precis så kan det vara för en del människor som lever i kaotiska förhållanden eller livssituationer. Alltid vara på sin vakt.)

När det gäller våren och aprilvädret så tycker jag att det är så skönt att fåglarna kvittrar även om det är kalla nordanvindar och ljuset består, även om det snöar och det blir frost.
Mitt i kontrasterna finns det vissa saker som är konstanta, som består - det är väl därför vi ofta kan uppskatta kontrasterna i livet.

Hur än allt förändras, trender kommer och går, utvecklingar och bakslag, död och liv, så berättar bibeln att Gud är densamme igår, idag och imorgon och att Gud har lovat att hålla sina löften. Annars så vet vi ju hur det kan vara med löften...




Jag tror att Gud är kontrasternas Gud - vi kan aldrig säga att vi vet precis vem Gud är, kan och vill. Hur många gånger har vi inte blivit överraskade av Gud?! Det går inte att placera Gud i en mall.
Samtidigt tror jag att Gud är den konstante Guden, den som består, stannar kvar, håller ut, den fasta klippan, den som var, är och blir densamme.

Både kontrasterna och det konstanta har sin källa i Guds kärlek till oss.

lördag 25 april 2015

Till minne av Ingrid Andersson

Ingrid 2013

Det var när jag kom till Eskilstuna 1971 som jag lärde känna Ingrid Andersson. Jag var bara 17 år och skulle jobba i Baptistförsamlingen ett år som "Tid åt Gud-arbetare", dvs som volontär/evangelist/"ettåring". Jag fick bo hemma hos Ingrid, som arbetade som Ungdomsledare i församlingen.

Ingrid i yngre dar, kanske på 80-talet?

Trots att Ingrid var i min mammas ålder, blev hon allra mest en kompis. Hon behandlade mig som en jämlike, trots min unga ålder och all min oerfarenhet. Vi pratade väldigt mycket med varandra om det mesta. Hon berättade vad hon kämpade med, vad hon hade varit med om, vad hon längtade efter mm. Det betydde mycket för mig. Då vågade jag också berätta om mig... Hon såg, reagerade och reflekterade. Ingrids sätt att vara och tänka har påverkat mig och följt mig genom livet.




Den där stunden på kvällen då vi tände ljus och drack te, pratade och bad tillsammans kan jag än minnas hur det kändes.




I Ingrids manchester hörnsoffa har mååånga ungdomar suttit i många timmar och under många år. Det var ju inte bara jag som fanns i Ingrids liv. Många, många unga hade Ingrid delat stunder med i den här soffan. Hur många samtal har hon inte lyssnat på under årens lopp?! Många var före mig, ett stort ungdomsgäng fanns där när jag var där och nya kom efter min tid. Med på bilden är Zissi som ensam hade kommit till Sverige från Grekland, han hittade en plats i gänget.




Som jag berättat tidigare i bloggen var  1971-72 ett spännande år för mig. Under mitt arbetsår i Eskilstuna bildade vi en storfamilj och bodde i ett s.k "Jesushus" (kom ihåg att det här var på 70-talet då hippie-rörelsen och Jeususfolks-rörelsen var aktuell). Bilden ovan är från den tiden. Känner ni som var med på den tiden igen affischen?




Jag återvände många gånger till Eskilstuna, efter mitt arbetsår där. När Ingrid flyttade till Rättvik hälsade jag på henne där. Vi har semestrat ihop flera gånger både i Sverige och utomlands. Många gånger fick jag träffa Ingrids släkt. Speciellt Ingrids yngsta bror Lars-Erik (på bilden ovan) och hans familj i Barkarö. Det var alltid roligt att komma dit. Här fick Ingrid och jag följa med Lars-Erik på en flygtur. Jag tror att det var första gången jag flög överhuvudtaget. Det var spännande!
Ingrid tog livet och medmänniskorna på stort allvar och - just därför - tror jag, kunde hon också hitta på en del roliga och galna saker. Vi hade kul ihop!




Fredag den 10 april avslutades Ingrid liv här på jorden. De sista 30 åren har Ingrid och jag inte träffats så ofta. Men sommaren 2013 var vi och hälsade på henne på ett Äldreboende/Servicehus i Västerås. Jag är såå glad för att jag fick träffa henne en gång till! Även om kroppen var svag, så var hon väldigt mycket den Ingrid jag delat så mycket med. Fina Ingrid!


Strömsholm 2013. En plats Ingrid väl kände.

Tack kära Ingrid för allt!
Vila i Guds frid!

torsdag 23 april 2015

I väntan


I väntan på ett par personer tog jag fram kameran och tog några foton. Alla fotona är precis bakom Överluleå kyrka. Det var ett sådant vackert ljus precis i brytningen mellan isen och det öppna vattnet - men det syns, tyvärr inte på fotona.


Vad brukar du göra när du får några minuter över, eller väntar på någon eller något? Många av oss tar fram mobilen och kollar "det senaste". Det gör jag också ofta. Men inte alltid. Det beror på vad jag väntar på. Ska jag tala, så kikar jag på vad jag ska säga, en gång till... Ska jag möta någon/några inför kyrkliga handlingar påminner jag mig själv om namn och var och när osv. Ja, ja det var väl inte så intressant för er att veta... Men det kan vara intressant att fundera på vad man gör av de där små "mellanrummen" eller rättare "mellantiderna".


Tänk om man skulle passa på att vila, blunda, slappna av, be en bön. Det är kanske precis det vi ofta behöver i väntan på.... då kan de där extra minuterna bli mycket värdefulla.

När jag fotade såg jag inte att en papperskorg hamnade mitt i bilden. När den nu finns där, får vi fundera på hur mycket skräp vi går omkring och bär på, egentligen, alldeles i onödan? Att slänga skräp är en befrielse, det blir så mycket lättare att gå och ger en känsla av tillfredsställelse och vila.

måndag 20 april 2015

Hej Birgitta...

Från Triloba Trädgård, Hortlax


Hej Birgitta! Hur är det med dig? Och vad har ni för väder i Boden?....

Nu har jag vant mig. Alla som kallar mig vid namn, känner mig inte. Förr när telefonen ringde och den på andra sidan luren sa mitt namn, trodde jag att det var någon som jag kände. Men nu vet jag att det kan vara en försäljare. Egentligen blir jag ganska irriterad på den stackars försäljaren som försöker vara trevlig och personlig - för jag vet ju att hen inte alls är särskilt intresserad av hur jag mår och vad det är för väder i Boden. Det är bara ett trick för att få mig att bli glad och intresserad av vad hen har att sälja.


Ibland låter det mer än vad det är...

Tänk vad känsliga vi är (om än olika mycket) för äkthet. Precis samma ord kan sägas av två olika personer och vi upplever det helt olika. Många gånger har det med rösten och tonfallet att göra. Och på något sätt tror jag att ärlighet och närvaro kan höras. Ibland tvärs igenom alla andra ljud. I alla fall om jag lyssnar lite mer medvetet efter en sådan röst.

Men - i ärlighetens namn - visst blir vi rejält lurade ibland! Så väldigt lätt är det inte att skilja den ena rösten från den andra. Speciellt när vi är i ett läge då vi så gärna vill tro att det här är "rätt" röst ... Vi blir inte bara lurade av andra, utan också av oss själva emellanåt.




Jag är kvar i gårdagens evangelietext om den gode herden (Joh 10) som kallar vid namn... Fåren kände igen sin herdes röst och kunde därför föras till "rätta vägar" och goda betesplatser.

Det finns så många röster som pockar på vår uppmärksamhet. Inte bara av elakhet eller egenintresse, utan också av angelägna och viktiga skäl. Ändå måste jag välja vad och vem jag lyssnar på och vart jag låter mig föras... eftersom jag själv är begränsad i tid, kraft och förmåga.

Min bön är att kunna känna igen min herdes röst, som känner mig inte bara till namnet utan också till kropp och själ - och som vill mig väl.



lördag 18 april 2015

Den gode herden


Några bilder inspirerade av morgondagens evangelietext 
från Johannes evangelium kap 10 v 1-10
om Den gode herden


Jesus säger: Tjuven (eller den onde herden) kommer bara 
för att stjäla, slakta och döda. 
Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.
Bibel 2000, Joh 10:10

Ett bra kriterium att gå efter när man ska välja 
vilken herde man ska lyssna till!



Jesus: Jag är grinden.
Den som går in genom mig skall bli räddad.
Han skall gå in och han skall gå ut,
och han skall finna bete.
Joh 10:9


Liv i överflöd.

Alla fotografierna är ifrån Österlen i somras, 
utom det sista som är ifrån Agios Nikolaos park,
Naousa, Grekland i januari.

torsdag 16 april 2015

...någon som bor på en ö i en grotta...



Som jag skrev för något inlägg sedan, så läser jag mycket Hjalmar Gullbergs dikter just nu. Jag hittar mycket som jag tycker om. En sådan text är  Slutstrof Enslingen på Salamis, ur Memoria mortuum:


Eftersom alla är upptagna jämt och har mycket att göra, 
är det av synnerlig vikt att en man reser bort från det hela 
för att på avstånd begrunda vårt faktiska läge i nuet
och tyda de hemliga lagar
som härskar över vårt liv.
Ärade samtid, min sång vill betona att världen behöver
någon som bor på en ö i en grotta och vakar och lyssnar
vid tillvarons gränser, en andlig spion,
en utpost i ingen mans land!

Hjalmar Gullberg, Dikter, Norstedts



Tänkvärda rader för vår samtid, tycker jag. Hur många är beredda att "resa bort från det hela" för att begrunda, analysera, vaka och lyssna för att förstå, se vad som händer och vad det ger för konsekvenser, för att kunna säga, välja och handla rätt. Hur många är beredda att hålla sig på avstånd för att få perspektiv... och hur många har ro att "bara" vaka och lyssna?! Och att bedja.


Fågelperspektiv från en grotta?


På alla nivåer av beslutsfattande; i hemmet som i världspolitiken, behöver vi själva eller "nyckelpersoner" som är beredda att bo "på en ö i en grotta". Då skulle mycket se annorlunda ut i världen. Och på vårt sätt att uttala oss och se på varandra.




Men så klart kan den som reser bort för att bo på en ö i en grotta bli missförstådd, det står det om i strofen innan, i Motstrof 2. Leta gärna rätt på den.
Jag lockas av slutraderna på Motstrof 2. Förtalet är i gång, men det hinner inte ifatt mannen i grottan;
tystnadens älskare, stjärnornas vän, eremiten i grottan;
hans enda musik är måsens rop
och dyningens aftonbrus.

Inte konstigt att han kan tänka klart... Därmed inte sagt att vi alltid ska bo i en grotta. Vi behövs i brusande livet också. Men ibland.

Återigen är fotografierna från Grekland

tisdag 14 april 2015

Minnesord över Mr X



Jag är med i en skrivgrupp som träffas ungefär en gång i månaden. Till varje träff har vi ett tema. Till den här gången hade vi bestämt det "galna" temat: X.
Det är såå roligt att träffas och lyssna på varandras texter; samma ämne, men väldigt olika!


Så här blev min text:

MINNESORD ÖVER MR X

Extreme Mr X var en komplex krumväxt person med dyslexi och stor kaxighet. Han var ingen sexbomb precis, men exotisk på något vis, med sina oxögon och vaxgula hud. Hans lunchbox bestod av häxörter och ett och annat mariekex. Lyxvaror var ingenting för honom. För att tala i klartext led han av anorexia.

Flexibel kunde ingen säga att Mr X var, däremot utmärkte hans fixering av taxibilar och växellådor. Mr X hade lätt för att hamna i extas, exempelvis när han spelade altsax eller dansade foxtrot. 

Ortodox som han var, var han expert på exegetik, Exodus kontext, allt om exilen, lagtexter och om kyrkors krucifix. Exalterad blixtrade hans ögon när andra baxnade över hans kunskaper. Ändå tog han aldrig någon examen.

Mr X var uppväxt med växthus och laxodling och tyckte om att experimentera. Han var exakt med tider och timtaxa. Nu har Mr X maxgräns nått sitt slut på livets tidsaxel. Vi kommer alltid att minnas hans exklusiva existens. Närmast sörjande är Mr X:s Boxervalp.

Pax, Mr X.



Ser ni X:en i fotografierna? Båda från Grekland.

Som ni säkert förstår är ord som krumväxt, dyslexi, oxögon, anorexia, ortodox m.fl bara valda för att det finns x i dem och inte menat att nedvärdera eller göra narr av någon.

Jag har varit väldigt X-seende på sista tiden. Har ni tänkt på hur mycket X det finns i tillvaron? På skyltar, i stickbeskrivningar, på dörrar, korsstygn, vägkorsningar, målkryss...  :-)

måndag 13 april 2015

"Misstagen blir en del av slutresultatet"


Häromdagen tog jag tag i alla mina misslyckade målningar - som jag inte nämnts slänga - och sorterade upp dem i högar med liknande färger (det finns fler högar än dem på bilden). Det är ju så - åtminstone för mig - att även de målningar som inte blir bra, ofta har någon liten del som kan vara svår att skiljas ifrån; en färgkombination, en form, ett ljus eller något annat. Även "misslyckade" målningar går att använda, även om det blir på annat sätt än det först var tänkt.


Här är några av de målningar som jag inte är nöjd med - men med ungefär samma färger. Jag har länge tänkt att jag skulle försöka göra collage av bilder som jag har. Jag tycker ofta att det är kul det där att "sätta ihop" saker/material. Det kan gälla olika områden, t.ex. "sätta ihop" en temagudstjänst med texter, psalmer, böner, en vandring i rummet, bilder som har med samma tema att göra osv. 
I går bestämde jag mig för att försöka göra ett collage av de fyra bilderna ovan.


Jag köpte en svart pannå (målarduk) på DollarStore för 10 kr, tror jag att det var och klistrade med ett vanligt Kontorslim också från DollarStore. Inget dyrt konstnärsmaterial här inte!
Ja, ja, det blev inte så revolutionerande, ungefär samma motiv som innan - nästa gång ska jag försöka vara lite mer vågad. Det var ju första gången...

Konstnär Kaijsa Petterssons Mandela gjort av spillbitar

Det kan ta emot att klippa eller riva i något som man har gjort, även om man inte är speciellt nöjd med det. Tänker att så kan det vara i livet också. Hellre är man ibland kvar i något som man inte är så nöjd med än att börja riva i det, för det finns inga garantier att det blir bättre för att man river sönder, prövar något nytt, tar bort, delar itu - men ibland kan det det. Åtminstone ge nya perspektiv, öppna upp och ge "nya ögon" för det välbekanta. Det kan vara värt det.


Nästa gång väljer jag nog något mer vårlikt. Kanske de här bitarna... och ev några till.

Just nu läser jag Hjalmar Gullbergs dikter och Konstnär Lars Lerins bok Naturlära, Bonniers, 2014, som jag fick i julklapp av min dotter.
Lars Lerin skriver på sidan 16:
Det skulle ju vara tråkigt att inte lämna några spår efter sig av tvekan och försök. Jag lägger till och drar ifrån, syr ihop, lägger samman, suddar ut. Misstagen blir en del av slutresultatet.

Oavsett om man vill det eller inte, så blir misstagen, kriserna, sorgen en del av livet, av slutresultatet. Det behöver inte betyda att livet (eller vi själva som människor) blir sämre för det.
Ibland måste man våga riva.

lördag 11 april 2015

Inte i Alperna utan i Buddbyn


En riktigt solig och fin dag idag. På eftermiddagen tog vi oss en paus från allt vardagsslit och åkte ut till sol och snö. Dock inte så långt som till Alperna. Utan bara till Buddbyn. Det var ungefär så här härligt som på fotografiet från tidningen Se från januari 1966. Fast jag var lite mer påklädd... och ingen cigarett. Annars så...


Med stugan i Buddbyn följde en del överraskningar, många hade vi gärna varit utan... På vinden fanns det bl.a. högvis med gamla tidningar från 50, 60, 70... -talen.

Hemmets Journal 24 juni 1958

Någon gång har jag tänkt att jag skulle gå igenom dem... än har det bara blivit lite sporadiskt bläddrande. 

Hemmets Journal 24 juni 1958

Speciellt roligt är det att se på reklam och annonser. Klicka på bilden så ser du texten bättre. Tänk, det där med filmrullar... att hitta rätt och bäst...

Hemmets Journal 24 juni 1958

Hemmets Journal nr 26 24 juni 1958 Pris: 60 öre!



Tidningarna passar bra in i vår stuga :-)
Fast de här grejerna följde inte med den här stugan.


Saftflaskorna kommer däremot från vårt gamla hus i Svartlå, som från tidernas begynnelse var en affär. I ett hemligt rum utan ingång hittade vi flaskorna. Man fick ta sig in genom att klättra upp på en stege och så in genom ett fönster. Kakformarna och rivjärnet är där ifrån också, om jag minns rätt. Termosen har vi däremot köpt på någon loppis.


Förutom kakburkarna är också detta från hemliga rummet i Svartlå. När jag tänker efter så har vi bott i ganska många gamla spännande hus. När vi bodde i ett gammalt kapell i Helgum hittade vi också en del, mest riktigt gamla kläder faktiskt, som vi fick ta med oss när vi flyttade. Oj, oj, så mycket gammalt som vi samlat på oss under årens lopp... dags att rensa ut, eller rättare sagt, fortsätta att rensa... för vi gör ju faktiskt våra försök ibland.


Vad är det det står...? "Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara." Matteus kap 6 vers 19-21.
Just det, Birgitta.
God fortsättning på helgen!

onsdag 8 april 2015

Sol och Påsk



De vanliga dagarna har infunnit sig för min del.
Men de bär en doft med sig, eller kanske är det en känsla ...

 

Vi har haft besök av vår dotter Cornelia och hennes sambo Richard.
Husets rum och luft blir som annorlunda när man har sina barn hemma.
 Och det sitter kvar i väggarna ett tag efteråt...


Vi överraskades av mer sol än vad som var utlovat...


... och det måste man ta vara på!
Det är bara att falla ner på knä och ta emot - var man än är.


Sista dagen i högtiden, Annandag Påsk, firade vi i Matteuskyrkan, innan våra ungdomar flög tillbaka till Stockholm igen. I Matteuskyrkan var det Familjemässa med Påskbuffé. Kyrkan var absolut fullsatt med människor i alla åldrar. En spontan Påskkör hade uppstått, med smittande glädje 
sjöng de om påskens budskap; Jesus är uppstånden!
Efteråt satt folk i alla rum, skrymslen och vrår och åt av den fantastiska påskbuffén!

En helg väl värd att minnas.

(De två första fotografierna har Cornelia tagit)