Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

måndag 28 februari 2011

Vad ser ni, systrar?

Hon var en gammal kvinna, som vårdades på ett sjukhus i Skottland. Hon såg inte ut att intressera sig för någonting, satt mest och bara stirrade ut genom fönstret. Efter hennes död hittades denna dikt bland hennes papper.

Vad ser ni, systrar?
Vad ser ni systrar, vad ser ni säj?
Tänker ni inom er, när ni tittar på mej:
"en knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,
osäker om vanor, med frånvarande blick,
som spiller ut maten och inte ger svar,
när ni muttrar om henne som aldrig blir klar.
Som inte ser ut att märka vad ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för,
som viljelöst låter er göra som ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till."

Är det så ni tänker, när ni ser mej, säg?
ÖPPNA ögonen, systrar, titta närmare på mej.

Jag skall tala om vem jag är, som sitter här så still,
som gör vad ni ber mej och äter när ni vill.

- Jag är ett tioårs barn med en far och en mor,
som älskar mej och min syster och min bror.
En sexton års flicka, smäcker och grann,
med drömmar att sanrt få möta en man.
En brud nästan tjugo - mitt hjärta slår en volt,
vid minnen av löften jag givit och håll´t.
Vid tjugofem - ännu har jag egna små,
som behöver mej i hemmets lugna vrå.

En kvinna på trettio, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid fyrtio är de alla vuxna och alla flyger ut.
Men maken är kvar, och glädjen är ej slut.

Vid femtio kommer barnbarn och fyller vår dag,
åter har vi småttingar, min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mej, min make är död.
Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.
De mina har nog med att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.

Naturen är grym, när man är gammal och krokig,
får en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna,
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.
Jag minns min glädje, jag minns min smärta,
och jag älskar och lever om livet på nytt,
jag tänker på åren, de allför få som flytt 
och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.

Om ni ÖPPNAR era ögon, systrar, så ser ni ej
bara en knarrig gumma.
Kom närmare, se mej!

Ur Det gäller livet, av Daniel Brattgård, Institutet för Medicinsk Rätt AB, 1990

Foto: B.R.

söndag 27 februari 2011

Konst i det vita

I går var min syster och jag i Stadsparken i Boden och tittade på "Konst i det vita". En härlig upplevelse i sol och vit snö.

Det vi möttes först av var Siv Johanssons glada och fina textilkonst, tovat och färgat.

Ulla Bjärefjord heter konstnären till denna fina målning.

Eva Sundesson från Ubbyn visade sina keramikmuggar och skålar.

Margareta Isaksson hade flera målningar av hus. De var underbart fina i härliga färger.



Sist kom vi till Staffan Pihls fantastiska målningar! Det var stora och härliga tavlor.

I mina ögon så var det mycket hög klass på ALL konst som ställdes ut i den vita snön. Det var en fröjd att få gå där och titta - det var förstås mer än vad jag visar här. Det var konst som gjorde i alla fall mig glad, upprymd och inspirerad!

lördag 26 februari 2011

Besök i Överluleå kyrka

Så var då det roliga slut! I kväll har vi kört min syster till tåget. Det har varit underbart roligt att ha henne hos oss några dagar!

Det blev en riktigt fin vårvinterdag idag, ett par minusgrader och sol. På förmiddagen var vi på stan. Vi började med att gå till Columbariet i Överluleå kyrka.


Ett columbarium är ett gravvalv med nischer avsedda för förvaring av de gravurnor i vilka de kremerade avlidnas aska finns. Columbarium finns inte på så många platser i Sverige. I Boden är columbariet i Överluleå kyrka. Columbariet ligger i det som var sakristia under de första hundra åren.


Uppe på en höjd vid Bodträsket ligger Överluleå kyrka. Under 1800-talet låg kyrkan i en medelstor by med namnet Boden, som i sin tur låg i den vidsträckta Överluleå socken. Därför heter kyrkan än idag Överluleå kyrka. Kyrkan invigdes 17 juli 1831. I kyrkan fanns då tre läktare och totalt bänkplatser för 2240 personer, idag finns det plats för 800 personer.


Vid renoveringen 1980 fick Pär Andersson uppdraget att måla ett altarskåp. Det blev ett ljust och färgrikt inslag i koret.

I Mariakoret i Överluleå kyrka finns en muralmålning, utförd 1953/54 av Simon Sörman med motivet Jesus välsignar barnen. Konstnärens strävan har varit att göra målningen till en ljus och samlande plats i dopkoret. Centralpunkten i målningen är Jesus tillsammans med en man och kvinna och deras lilla barn. Simon Sörman målade vardagliga, enkelt symboliserande motiv  med människor i bygd och natur. Genom att måla Jesus i en stadsmiljö förstås att Han finns överallt där människorna finns.
Uppgifterna om Överluleå kyrka har jag hämtat ifrån ett häfte  som heter Kyrkorna i Överluleå, Gunnarsbyns och Sävasts församlingar av Leif Nordenstorm, Lottie Rasmusson och Bengt Sveder m.fl.

Efter vårt besök i Överluleå kyrka var vi på "Konst i det vita". Det tror jag, att jag vill berätta om i morgon...




Vänskap

Större delen av dagen har jag tillbringat med min styvsyster - vad kommer "styv" ifrån? Någon som vet? I dag kanske man skulle säga bonus-syster. Ett bonus i mitt liv är hon i alla fall. Det är inte en självklarhet för alla att ha vänner eller släktingar att kunna prata med om livets med- och motgångar, att kunna skratta, gråta, minnas, hoppas tillsammans... jag känner en stor tacksamhet och glädje över min syster, liksom andra viktiga personer som jag får ha goda relationer med.

En trogen vän är ett starkt värn.
Att finna en sådan är att finna en skatt.
En trogen vän är ett omätligt värde,
en tillgång som inte kan vägas på våg.
Jesus Syraks vishet 6:14-15

Det finns många som upplever ensamhet, inte minst, kanske, när det blir helg. Många längtar efter en vän.
Britt G Hallqvist har formulerat en bön som det går att känna igen sig i, i Bönbok för barn:

Gud, jag är så ensam.
Ge mig du en vän,
så skall jag försöka vara snäll mot den.
En kamrat som alltid jag kan lita på -
allt går mycket bättre bara man är två.
Kanske finns det nån som ber till dig som jag.
Kanske att vi båda möts en vacker dag.
Kanske någon ensam väntar just på mig.
Hjälp mig hitta vännen,
Gud, det ber jag dig!

Foto från SB Nords hemsida.

torsdag 24 februari 2011

Släkten komma, släkten gå

Efter arbetsdagen, körde jag till min mamma och hämtade min syster som kom med tåg från Trosa på förmiddagen. Det är inte så ofta vi kan träffas, men desto roligare är det när det kan bli! Vi är inte "riktiga" systrar - min mamma har varit gift med hennes pappa (som är avliden sedan många år nu) - men vi har hunnit dela mycket av både glädje och sorg under de år vi känt varandra.
Min yngste bror och två av hans barn och ett litet barnbarn kom och åt middag med oss. Det blev lite av fest och släktträff en vanlig torsdagskväll. Såå roligt! Det fyller mig med tacksamhet, vi har goda relationer och har många goda minnen att glädjas åt tillsammans. Ja, inte bara det, utan också många lustiga situationer som vi kan påminna varandra om och skratta åt. Att kunna skratta tillsammans är ju faktiskt en gåva att ta vara på!


En sådan här kväll när vi möts och minns så blir det tydligt att "allt har sin tid", precis som Predikaren skriver om i kap 3 i Gamla testamentet.

Allt har sin tid, 
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala.
Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. 
Han låter människor urskilja ett sammanhang, 
men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. 
(Bibel 2000)


onsdag 23 februari 2011

Karin Boye

I kväll när jag skulle stryka ett par gardiner och en stor duk, satte jag på TV:n - för att det skulle kännas lite lättare med strykningen. Då var det ett program som tydligen handlade om poesi, programledaren talade mycket om och citerade Karin Boye.

Det var Karin Boye som fick mig att bli intresserad av poesi. När jag var barn åkte vi alltid till farmor och farfar i Fjällbonäs (utanför Arvidsjaur) på pappas semestrar. När jag började närma mig tonåren, tyckte jag emellanåt att det var väldigt långtråkigt och längtade efter min bästa kompis i Piteå. Då blev böckerna i bokhyllan i vårt sovrum på andra våningen min räddning. Farmor hade massor av böcker av Sigge Stark, dem slukade jag. Och det var där som jag också hittade en diktbok av Karin Boye, som jag började läsa...

Jag var i stort sett konstant kär på den där tiden. I Karin Boyes dikter fann jag formuleringar som tilltalade mig och som jag tyckte beskrev precis så som det var. En sådan dikt var:

FRÅN EN STYGG FLICKA
Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas att du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.

Och rätt som det är, så får du brått
att lägga dig rätt för att sova gott.
Jag hoppas det dröjer en liten stund...
Jag hoppas du inte får en blund!

En annan favorit var nr 14 ur Härdarna:

Jag vill gärna stå på gatan här och frysa
för att se två fönster på en gavel lysa.
Den som bor där inne är mig mycket kär.
Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.

Jag vill gå till hörnet, jag vill långsamt vända,
så att jag får se dig skymta fram kanhända.
Att du är så nära... Varför står jag här?
Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.

Ja, det blev lite minnen från tidig tonårstid. Karin Boye har fortsatt att vara en favorit. Hon har lyckats fånga mycket i sin lyrik. Inte bara förälskelse.

Jag citerar till slut en strof ur IDYLL, kan väl passa bra så här mitt i veckan:

Var inte rädd:
i vardagens innersta,
i allt livs hjärta,
brinner med stilla nynnande lågor 
en djup, hemlig helg.

Texterna är hämtade ur Dikter, av Karin Boye Den svenska lyriken, Bonniers 1974.

Foto: B.R. Det skulle ha kunnat vara från Fjällbonäs, men det är det inte, utan från Jäckvikk.

tisdag 22 februari 2011

Det är bättre

Det är bättre

Det är bättre att vara naiv
än att vara resignerad.

Det är bättre att tro på förändring
än att säga att ingenting tjänar något till.

Det är faktiskt bättre att hoppa lite
än att tappa hoppet helt.

Dikt av Lage Johansson

 Konfekt-Rydéns AB
Hämtat (med tillåtelse) från Karin Mannerståls hemsida.


Det är "tur" att det finns människor som orkar hålla modet uppe och vågar tänka "det är bättre att..."  i förändringsarbeten och processer som sker i stora politiska sammanhang, liksom i nära och personliga situationer.

måndag 21 februari 2011

Så skyddslösa är vi

I kväll får det bli några rader ur en dikt av Eeva Kilpi (kommer inte ihåg vad dikten heter). Jag tycker att de här få raderna säger så mycket. De handlar om livet sådant det faktiskt är. Vi har inget skydd, inga försäkringar eller garantier mot varken kärleken, livet eller döden. Livet, barnen, kärleken, liksom döden kan överrumpla oss och gå rakt in i oss, genom märg och ben. Så sårbara och utsatta är vi. Så skört är livet, på gott och ont. Det gör att livet är värt att vara varsam om och uppmärksam på.


Vi har inget skydd mot kärleken,
inget skydd mot livet,
inget skydd mot döden,
inget skydd.
Så skyddslösa är vi.
Det ligger nästan något storslaget i det.

(Ur Om kärleken och döden, samlade dikter, 1991)

Foto: B.R. Andaktsrummet, Sjukhuskyrkan.
Ljus kan vi tända både i tacksamhet och glädje och i sorg och saknad.

söndag 20 februari 2011

Må Gud välsigna dig

Så var det då redan söndagskväll - så fort en ledig helg går! En ny arbetsvecka ligger framför. För mig blir det sista veckan i Sjukhuskyrkan på ett tag. Nästkommande måndag (28/2) byter jag tjänst med min kollega i Porsökyrkan, hon kommer till Sjukhuskyrkan och jag till Porsökyrkan. I tre månader pågår bytet. Intern fortbildning, kallas det för. Det ska bli roligt, tycker jag - om än lite nervöst... Det är trots allt ganska olika jobb. Även om kärnan är densamma, så är verksamhetsformerna olika.

Jag vill önska Dig, liksom mig själv, välsignelse från Gud för de dagar som kommer. De kan se så olika ut, men vi behöver alla hjälp att leva som sanna människor i den värld vi lever i. Jag vet inte vem som har formulerat den här välsignelsen, jag fick den på ett mail en gång för flera år sedan.

Välsignelse för ett brinnande hjärta

Må Gud välsigna dig med olust
inför enkla svar, lätta sanningar
och ytliga relationer,
så att du må leva från djupet av ditt hjärta.

Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisor, förtryck och utnyttjande,
så att du må arbeta för
rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna dig med tårar att fälla
för dem som lider av
smärta, svält och krig,
så att du må sträcka ut en hand till tröst.

Och må Gud välsigna dig med dåraktighet
att tro att du kan förändra världen,
så att du kan göra det andra kallar omöjligt.

Må välsignelsen från Gud
- Skapare, Förnyare och Upprätthållare -
vara med dig nu och för evig tid.

 Detalj ur målning av Amalia Shtern

lördag 19 februari 2011

Mina barn kommer i dag

Den här dikten eller bönen, rättare sagt, hittade jag på baksidan av en SKTF-tidning på 80-talet. Tyvärr är författaren okänd. Det är en tänkvärd dikt, tycker jag.

MINA BARN KOMMER I DAG
Mina barn kommer idag. De menar så väl men oroar sig ständigt.
De tycker att jag borde ha ett räcke i hallen.
En telefon i köket.
De vill att någon skall finnas till hands när jag badar.
De gillar inte att jag bor ensam.
Hjälp mig att vara tacksam för deras omsorg.
Och hjälp dem att förstå att jag måste få göra det jag kan så länge jag kan.

De har så rätt när de säger att det finns risker.
Jag kan ramla i trappan.
Jag kan glömma att stänga av en platta på spisen.
Men det finns inget ansvar, ingen möjlighet till seger, inget verkligt liv utan risker.

När de var små och klättrade i träd och lärde sig cykla och åkte ut i skogen och campade
var jag dödsförskräckt.
Men jag lät dem hållas.
Ty att hindra dem hade varit att skada dem.
Nu är rollerna ombytta. Hjälp dem att förstå det.
Lär mig att inte bli förtretad eller halsstarrig mot dem. Men låt mig inte låta dem förkväva mig.



Foto: B.R.

Vilken dag!

Vilken dag! Vissa dagar är mer extra än andra. Tänk att denna kyliga dag (omkr. -30) skulle innehålla så mycket värme.
I Kyrkans hus i Luleå idag höll Göran Larsson (präst och terapeut) en föreläsning om Skam och Skuld. Jag har lyssnat på många bra föreläsare under mitt liv, men Göran Larsson hör absolut till de bästa. Han har en förmåga att tala så att det går rakt in i hjärtat. Han vet vad han talar om och han är närvarande och äkta i det han säger.
Han talade bl.a. om att vara tillhörig, tillräcklig och tillfreds, vilket ger livskänsla, självkänsla och medkänsla.
Några axplock från mitt anteckningsblock: Skammen förvränger verkligheten och förtränger mig själv och det sanna. Obearbetad skam skapar överdrivna skuldkänslor.
Behåll dina vackra drömmar. Ge aldrig upp själens längtan.Drömmen kan bli en förändrande kraft.
I bland växer vi ifrån våra drömmar, det blir för sent, omöjligt - då måste vi få sörja över det. När vi tillåter sorgen, kan nya drömmar väckas.

Göran Larsson inledde sin föreläsning med att citera ett par rader av Tomas Tranströmers dikt Preludier I-III.

Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån, en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Den som märker vad som håller på att hända 
 ropar förtvivlat: "Stanna!
vad som helst, bara jag slipper känna mig själv."


I kväll har jag varit på Sinnesromässa i Nederluleå kyrka. Sinnesromässorna är alltid upplyftande och berörande. Den här mässan skilde sig från andra genom att det också var en vuxenkonfirmation.  För mig och min make var det en stor högtid och känslomässigt starkt för vi kände konfirmanden sedan lång tid tillbaka, från en helt annan plats i Sverige. Hennes liv är totalt annorlunda idag jämfört med hur det var "då", på 80-talet, då vi träffades. Man ska aldrig sluta drömma och hoppas. Under sker också idag.

Tomas Tranströmers dikt är faktiskt också en bra sammanfattning av kvällens "delanden"; några deltagare av gudstjänsten delar alltid erfarenheter och tankar från sitt liv på ett enkelt och fint sätt.
Tack Gud, för en så givande dag!



Foto: B.R. Nederluleå kyrka, Gammelstad.

torsdag 17 februari 2011

Lina Sandell på Prästgården

Ja, i kväll var det Stugmöte i Prästgården med Lina Sandell. Det var säkert inte särskilt främmande för henne, hon är ju uppvuxen på en prästgård, Fröderyds prästgård i Småland. Hon föddes där 1832, som fjärde barn av fem. Linas liv var kantat av svårigheter. Hon fick redan som barn diagnosen nervfeber. När hennes jämnåriga kamrater var ute och lekte, tvingades hon leva ett stillsamt liv. Att läsa och skriva var tidigt hennes favoritsysselsättning. Hon var mycket tillsammans med sin far, prosten Jonas Sandell. Han var stolt över henne, men samtidigt orolig. Han var rädd för att hon skulle fördjupa sig för mycket i det litterära, så att hon skulle få avsmak för de yrken som "tillhörde hennes kön". Hans oro besannades. När hon flyttade från Småland och bosatte sig i Stockholm, ensam och svag, så fick hon anställning på EFS expedition för att skriva sånger, väckelseskrifter, barnlitteratur m.m. Hon fick en mycket viktig roll för EFS arbete och växt. I 35-års åldern gifte sig Lina Sandell med grosshandlare Oscar Berg - de fick ett barn tillsammans, som dog. Men hennes syskonbarn fick en stor plats i makarnas hjärtan. Lina kände en stor tacksamhet till nära och kära och framför allt mot Gud själv.

Jag kan icke räkna dem alla,
de prov på Guds godhet jag rönt;
likt morgonens droppar de falla och
glimma likt dessa så skönt.
Jag kan icke räkna dem alla, 
de prov på Guds godhet jag rönt.

Lina Sandell, Svenska Psalmboken med tillägg nr 260 v1

Det sista decenniet av Lina Sandells liv liv blev tungt och bittert. Oscar blev sjuk och sängliggande, boktryckeriet gick i konkurs, hennes bror Johan dog m.m. Lina Sandell fick själv somna in den 27 juli 1903 efter sviterna av en svår influensa.
Lina Sandell fick vara med om  mycket svårt i sitt liv, ändå hade hon en stor förmåga att.uttrycka Guds omsorg, beskydd och tröst. Mitt i allt hade hon en stark förtröstan på Gud.

onsdag 16 februari 2011

På väg ut

I ett samtal med kollegor idag, kom jag att tänka på en dikt som jag skrev på 80-talet då jag hade fått ett tidigt missfall. Vi, som jobbar med människor, vad ger vi våra medmänniskor för signaler - kanske utan att vi riktigt tänker på det?

PÅ VÄG UT
På väg ut genom dörren
stannar hon
och frågar - så där lite apropå - 
om jag har några frågor
angående operationen,
som jag nyss gått igenom.

Nej. Naturligtvis inte.
Fast huvudet är fyllt med frågor
och hjärtat värker av längtan
efter att få prata
om det som hänt.

Men man stör inte en läkare
som är på väg ut ur rummet
- till mycket viktigare ärenden.

tisdag 15 februari 2011

Håll vingarna fria

När jag fyllde 15 år, så fick jag av mamma som minne, psalmen/sången "Herre, låt ingenting binda de vingar" av Lina Sandell. Det var något i den psalmen som tilltalade mig. Det är väl därför som jag kommer i håg att mamma gav mig den nedskriven på ett gult papper - tror jag att det var. Det är nog frihetskänslan i den som gjorde att jag tyckte om den. Jag har citerat den nu och då under livets gång. Men jag vet knappt om jag har hört den sjungas. Den finns inte i Svenska kyrkans psalmbok, tyvärr.

Herre, låt ingenting binda de vingar,
vilka du en gång har givit åt mig!
Giv, att jag fri över jorden svingar,
lever och sjunger allenast för dig!

O, så håll vingarna fria, jag beder,
stärk dem till flykt och förnim mitt begär:
Lös dem från allt, som vill tynga dem neder,
Herre, du känner ju bäst, vad det är!

Lina Sandell, v1 och 4.

Nu när jag håller på och läser om Lina Sandell och hennes liv, så kan jag se att den här texten (med alla verserna) är rätt typisk för henne. Intressant är att lägga märke till att hon här, liksom i många andra psalmer och dikter har med begreppet "vingar", "vinge". Ofta "modersvinge" som en symbol för Gud. Vilan under modersvingen är en bild på själens vila hos Gud. Här används inte begreppet "vinge" om Gud, utan om "jag", den person som ber bönen till Gud. 

Nu ska jag försöka komma till vila och hämta ny kraft till nya vingtag.

söndag 13 februari 2011

Jag är en gäst och främling

Jag fortsätter att leva i Lina Sandells värld genom böcker, internet och Annica Dageryds uppsats om Lina Sandell. Lina Sandell levde och verkade under 1800-talets väckelse- och förnyelsetid. Vanligt under väckelsen var den eskatologiska förväntan, dvs förväntan på vad som skulle ske vid tidens slut. Flera av Linas texter handlar just om det, t.ex. Jag är en gäst och främling (Sv Psalmboken med tillägg nr 322). Det var ett viktigt tema för henne. Till skillnad från många andra så såg hon ändå livet här på jorden som något gott och rikt, samtidigt som hon längtade efter sitt "kära hem" i himlen. I många av hennes psalmer så ser vi att hon verkligen uppskattade det vackra och fina i naturen; träd, blommor, fåglar, stjärnor...
Lina uttryckte redan som tonåring sin längtan efter sitt "rätta urhem" som inte var här på jorden och det följde henne hela livet, ända tills hon dog 1903, drygt 70 år.
En anledning, tänker jag, kan ha varit att hon var mycket sjuk som barn och att hon tidigt i livet förlorade nära anhöriga. Men naturligtvis påverkades hon också av förkunnelsen som predikades vid den här tiden. I dag talar vi predikanter väldigt sällan om himlen. Kanske skulle vi behöva påminnas lite oftare om den aspekten i våra liv, utan att för den skull glömma att ta vara på livet vi har här och nu.

Jag är en gäst och främling som mina fäder här,
mitt hem är ej på jorden, nej, ovan skyn det är.
Där uppe bor min Fader i härlighet och ljus,
där ville jag ock vara uti min Faders hus.
Hem, hem, mitt kära hem, 
ej finns en plats på jorden så skön som du, mitt hem.

...

Hur jordens blommor doftar av friskhet och behag,
och hur dess fåglar sjunger den sköna sommardag,
hur vänner dyra, kära så ljuvligt möter mig,
mitt hjärta ändå längtar, o sköna hem, till dig.
Hem, hem, mitt kära hem,
ej finns en plats på jorden så skön som du, mitt hem.

(Svenska Psalmboken med tillägg nr 322 v 1 och 3)

Foto: Birgitta Ryås
Ett foto från vårt eget kära, jordiska hem.

lördag 12 februari 2011

Tryggare kan ingen vara

Nu är det inte så många dagar kvar tills jag ska vara på Stugmöte i Prästgården och berätta om Lina Sandell (f 1832) och hennes författarskap. Det har känts så länge dit ... Men vips så är vi nästan där. Jag kommer att berätta en del om Lina Sandells liv och bakgrund; viktiga personer i hennes liv m.m.
Naturligtvis kommer vi också att sjunga några av hennes psalmer. Lennart Johansson kommer att leda sången.
Min studiekamrat Annica Dageryd har skrivit en uppsats, som är mig till stor hjälp i mina förberedelser; Lina Sandell Om hennes gudsbild - i mötet mellan liv, poesi, psalm och lära, 2007.

En av de mest kända psalmerna av Lina Sandell är Tryggare kan ingen vara (nr 248 i 1986:års Psalmbok). Den hör till en av de äldsta bevarade psalmerna av Lina Sandell. Förmodligen skrev Lina den när hon var i de övre tonåren. Det finns en gammal tradition, som säger att Lina Sandell satt i ett stort askträd på tomten och skrev texten. Linas pappa, prosten Jonas Sandell hade gett trädet namnet Yggdrasil, ett namn från den nordiska mytologin, som betyder världsträdet. Kanske var det naturupplevelserna från trädets höjd som gav Lina inspiration till "stjärnan på himlafästet" och "fågeln i sitt kända näste", sitt bo.Men inspirationen kan också ha kommit från den oro som fanns i världen vid denna tidpunkt, en längtan efter trygghet.
Lina hade själv inget lätt liv, hon var ofta sjuk och svag, och nu sitter hon i sitt älsklingsträd och skriver om trygghet.

Psalmen var troligen inte från början tänkt just för barn, även om Lina tidigt kallade den för "Guds barns trygghet", så menande hon snarare barnaskapet i Gud.
I dag är psalmen en mycket populär doppsalm (den vanligaste?), men den förekommer ganska ofta också på begravningar. Det finns en trygghet i psalmen som många tycker om och är välbekant med.

Lina Sandell använde sig ofta av bibliska begrepp och bibelord i sina texter. Det är nog inte alla på en Dopgudstjänst i Svenska kyrkan idag, som känner till bakgrunden till de begrepp som finns i denna psalm, som t.ex. att fadern som "sig förbarmar" har sin grund i flera psaltarpsalmer i Gamla testamentet, t.ex. Psaltaren 103:13: Som en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem som fruktar honom. Gud som förbarmar sig, bär oss på sina fadersarmar. Här betona Lina Sandell Guds maskulina och faderliga sida, i andra psalmer beskriver hon Gud i modersbilder.



Foto från Karin Mannerståls Hemsida; Polarn o Pyret 2010.


Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.

Gläd dig då, du lilla skara:
Jakobs Gud skall dig bevara.
För hans vilja måste alla
fiender till jorden falla.

(Svenska Psalmboken med tillägg, Verbum nr 248 v 3 o 4)

fredag 11 februari 2011

En glöd under snön

Föreställningen att det finns
en glöd under snön
är naturligtvis absurd.
Man kan bara rycka på
axlarna åt sånt.
Men det måste sägas:
Det finns en glöd under snön.

Björner Thorson ur samlingen Fråga hästen

Jag älskar de här raderna. Det fyller mig med en hemlighetsfull och trotsig glädje på något sätt. Det ger mig hopp. Det finns en glöd under snön! Det kanske inte syns nu. Men en dag ska det visa sig... något händer i det fördolda.

Rent bokstavligt kan man verkligen tycka att det är absurt - mycket snö som vi har nu! Men faktum är, att om två, tre månader så visar det sig att det är sant - hur än omöjligt det ser ut nu! Det finns en glöd under snön.


torsdag 10 februari 2011

Till eftertanke

I dag har jag bl.a. talat om bemötande av människor i sorg och kris för en kurs i Etik och livsfrågor. Så här efteråt kom jag på, att jag kunde ha läst den välkända dikten Till eftertanke av Sören Kirkegaard. Den uttrycker så otroligt bra det förhållningssätt som jag tror på - och som jag tror, är det enda sättet vi kan hjälpa människor på ett respektfullt och värdigt sätt. Även om det är en välkänd och ofta citerad text så tror jag att vi ofta behöver påminna oss om vikten av att försöka möta människor där de är.
Här är texten:

Till eftertanke
Om jag vill lyckas
med att föra en människa mot ett bestämt mål
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det
lurar sig själv
när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå mer än vad han gör
men först och främst
förstå det han förstår.

Om jag inte kan det
så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet
börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon.

Fotot är från Karin Mannerståls Hemsida, Rand+Ruta Actera.




onsdag 9 februari 2011

Det önskade livet

Åter en intressant dag på arbetet;.Morgonbön, Personalmöte, Prästkollegium i Petrigården, då vi pratade om begravningsgudstjänsten och griftetalet. Efter lunchen gjorde jag en del besök på "mina" avdelningar på sjukhuset. Den sena eftermiddagen ägnade jag åt att förbereda morgondagens föreläsning om sorg och bemötande av sörjande. Klockan 19 var jag på Veckomässa i Nederluleå kyrka, efteråt samlades vi cirka tio stycken personer och förberedde Sinnesromässan nästa fredag (18/2)

När jag kom hem och sent omsider, skulle försöka skriva något i min blogg, så visste jag inte riktigt vad - men när jag nu skrivit ner de stora dragen från denna min dag, så tycker jag ändå att jag ser ett visst tema. Något om att ta vara på sin dag, sitt liv. Vid död, sorg och begravning så blir vi påminda om att vi har bara ett liv att leva och vi vet aldrig hur långt liv vi får. Många av de som är med på Sinnesromässorna har upptäckt det och har radikalt förändrat sina liv medan tid var. Men förändringar är sällan smärtfria, ibland tycks det lättare och tryggare att stanna kvar i det som är. Men lever vi det önskade livet - så långt som vi kan påverka det?

Lever vi det önskade livet
eller ett liv i väntan
på det liv vi önskar
I väntan på 
att en förändring skall ske,
vår medverkan förutan

....

Är vår långa längtan
egentligen bara en förhoppning om
att ingenting skall förändras?

Thord Wallén




tisdag 8 februari 2011

Instruktion för skalbaggar

På en Kvinnofrukost i Harads Missionskyrka i slutet av 90-talet lyssnade jag på ett intressant föredrag av Ann-Katrin Tideström. Det handlade om kvinnohistoria i Norrbotten, tror jag. Med i sitt program hade hon dikten Instruktion för skalbaggar av Margareta Ekström. Den dikten berörde mig djupt. Jag fick den efteråt av Ann-Katrin och har läst den offentligt många gånger. Fast egentligen läser jag den allra mest till mig själv.

INSTRUKTION FÖR SKALBAGGAR
För att man ska kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man ska kunna flyga
måste man högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man ska kunna flyga
måste modet vara 
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda


måndag 7 februari 2011

Detaljer och perspektiv

Klockan har blivit lite för mycket för att klara av att formulera de tankar som finns i mitt huvud ikväll. I bland är det svårt att få någon ordning och konsekvens i allt som rör sig inom en.  Det blir en salig/osalig röra. Det är märkligt hur vi människor kan ha flera tankekedjor igång samtidigt i våra huvuden och samtidigt göra något helt annat med våra händer och fötter. Fast ibland funkar det inte så bra förstås... det kan bli lite tokigt. Som i morse t.ex. då jag upptäckte jag stod på toaletten och försökte få in en flaska olivolja i toalettskåpet - det var ju i skafferiet den hörde hemma.

I arbetet, liksom i livet i övrigt, gäller det att ha rätt perspektiv på det man gör och tänker, så att man inte fastnar i detaljer och småaktigheter. Det är lätt gjort. Jag tycker att Kerstin Hesslefors har uttryckt sig bra i en bön, som jag önskar att jag kunde leva i. Bönen är från Hjärtats samtal, men jag har hittat den i Bönboken traditon och liv, Verbum,2003, nr 993.

Gud, låt inte alla detaljer dra kraften ur mig.
Hjälp mig att ha perspektiv i mina dagliga sysslor,
så att jag inte fastnar i det lilla.
Hjälp mig att ta mina uppgifter på allvar,
utan att gå för djupt in i dem.
Hjälp mig att se helheten
i mitt daglilga mångsyssleri.
Gud, när jag blir avbruten av annat,
som pockar på min uppmärksamhet,
hjälp mig då att se vad det är jag ska göra.


söndag 6 februari 2011

Symeon och Hanna

Den evangelietext som är förknippad med denna söndag, Kyndelsmässodagen, handlar om hur Jesus, 40 dagar gammal, bärs fram av Maria och Josef i templet, som sed var (nämnde om detta i Onsdags också).
I templet fanns gamle Symeon och Hanna. De hade båda mött både glädje och sorg i livet, som man ju hinner göra när man har kommit en bra bit upp i åren. Det som är härligt att se är att båda bar på förväntningar och drömmar, de hade inte resignerat och tröttnat, de längtade inte bara tillbaka till sådant som varit. Nej, de väntade fortfarande på att det bästa och största skulle hända...Vi behöver inte sluta längta och hoppas hur än gamla vi blir! Ett ljus i mörkret kan också bli verklighet för oss.

Caroline Krook skriver i häftet Lärjungabilder - Människobilder, Gothia, 1984, om bl.a. profetissan Hanna, Fanuels dotter av Asers stam.Har du möjlighet att få tag på den texten; läs den!



Ikon från Sjukhuskyrkans "Stillhetens rum".

Christina Lövestam har i Livets ande, le mot mig, Verbum, 2001, fångat något av Symeons lovsång. I Lövestams text säger Symeon förtröstansfullt: "Jag har sett ljus, som lyser i min död".
Denna text är också värd att sökas efter.





fredag 4 februari 2011

Själavård

En intressant och omväxlande dag på jobbet. Det blev många samtal av olika karaktär, ansikte mot ansikte eller öra mot öra. Många möten i sjukhuskyrkan är oförutsägbara - det är spännande och lärorikt. Jag känner en stor ödmjukhet och tacksamhet att få vara med och ta del av människors tankar och förtroenden.

En dikt, som tidigt i mitt liv har funnits som en målsättning i mitt arbete är Nils Bolanders dikt Själavård.

Inte ska jag predika för dig,
inte överskölja dig med svall av fromma fraser och schabloner,
inte anlägga den prästerliga korpralstonen
eller briljera med mitt psykologiska vetande
- ännu mindre sätta mig på några höga hästar och fälla dräpande domar.

Nej, låt oss slå oss ner tillsammans
och tala förtroligt och öppet med varandra som syskon,
två små människor,
som bägge har sitt att slita med
och bägge kommit till korta så bittert många gånger.

Jag ska lyssna uppmärksamt så länge du vill tala om ditt hjärtas ångest
och ditt väsens natt.
Ingenting skall chockera mig och göra mig förlägen,
inte det mörkaste mörka och det grövsta grova.

Och när du har talat dig trött och tom,
ska vi läsa gemensamt i den gamla, svarta boken med det nya, ljusa innehållet
om Honom som inte kastar ut den som kommer till Honom,
som förlåter sjuttio gånger sju gånger
och gör blodröda synder snövita.

Sedan ska vi böja knä sida vid sida,
två benådade syndare,
och tacka Gud för Hans osvikliga löften,
för hans långmodighet 
och för upprättelsens under.

Allra sist går vi fram till det heliga bordet,
dukat endast för syndare av syndares Frälsare,
offerplatsen, vigningsplatsen till ny, frimodig tjänst
i Guds bitterljuva värld.



Det var inte så lätt att hitta en bild till detta ämne, men jag väljer dessa Fiftyfifty ljusstakar, som är designade av Karin Mannerstål och finns både på hennes och S&B Nords hemsidor. Själv får man fundera på de tre ljusstakarnas symbolik.

.

torsdag 3 februari 2011

En ledig dag

I dag har jag varit ledig. Ändå har mina tankar varit mycket på jobbet. Det är inte så lätt att bara släppa jobbet för en dag, för att sedan återvända nästa dag igen.
Det är så mycket jag vill en ledig dag. Ta´ det lugnt, sova lite längre, läsa tidningen ordentligt (inte bara dödsannonserna). Ta igen en del av allt som ligger efter - tvätt, plock, damsuga... träna! Min tanke var att åka och träna. Jag hade packat väskan, tagit på mig ytterkläderna och skulle bara hämta bilnyckeln som låg på det lilla vita bordet. Men när jag skulle ta nyckeln låg den inte där! Jag visste att jag hade sett den där bara för en liten stund sedan. Å, vad jag letade... Jag började misstänka min man och ringde honom på jobbet. Nej, han hade ju den andra bilen, sa han - men, vänta... jo, den låg i en av hans fickor! Så förvånad han blev - jag blev inte lika förvånad :-) Ja, då "slapp" jag ett "måste" idag - och gjorde något extra roligt istället. Jag tog fram mina akvarellfärger och försökte måla av några vinter-fotografier. Det blev inte speciellt bra - men jag kunde i alla fall koppla av allt annat en stund. Det är vila. För det är ju ändå det som är det viktigaste med den här dagen, för att orka jobba åtta dagar till nästa ledighet.
I kväll har jag gått en lite längre promenad med stavar, som kompensation till den uteblivna träningen. Det var på nysnöade och oplogade vägar - så det kändes lite mer än vanligt efter promenaden. Lite konditionsträning blev det i alla fall.



Ett av fotona som jag försökte måla av idag. Inte så enkelt när det mesta är vitt.


onsdag 2 februari 2011

Kyndelsmässodagen

I dag är det den "riktiga" kyndelsmässodagen. På söndag firar vi den i våra kyrkor och då kan den också kallas för Jungfru Marie kyrkogångsdag. Det är den söndag som infaller närmast 40 dagar efter juldagen. Ordet kyndel hör samman med den gamla traditionen att fira ljusfest denna dag. Kyndel kan närmast översättas med bloss. Texten denna söndag (Lukasevangeliet 2:22-40) handlar om hur Jesus bärs fram i templet av Maria och Josef. I templet fanns Symeon och Hanna, två gamla, fromma människor, som tillbringade mycket av sin tid i templet i bön. När de såg Jesus visste de att det var Han. Det var honom de väntat på så länge och som profeterna talat om skulle komma. Hur kunde de veta?! Det var ju många föräldrar, som kom dit och bar fram sina små barn.
 Symeon sa om Jesus att han var ett ljus, ett ljus som skulle uppenbara räddningen för alla människor. Där kommer alltså kyndel, ljuset, in.


Den här gulliga, lilla kyrkan, är inget tempel precis - men har samma syfte. Här får man samlas till bön och gudstjänst. Kyrkan finns i Jäkkvikk.

Den ortodoxe teologen Alexandros Papaderos berättar om hur han som liten fann en spegelflisa och sedan övade sig att med hjälp av den göra solkatter - skicka strålar av ljus in i Kretas många mörka, kalla, grottor.
Så bör vårt liv levas, säger han; likt spegelflisor. Vi är inte ljuset, inte ljusets källa, men vi kan i våra liv återspegla något av det ljus som förmår lysa upp världens och själens många mörka, kalla rum. Komma med uppenbarelsens ljus.
Berättelsen har jag hittat i Dagboken med kyrkoalmanacka 2010-2011, skrivet av Johan Dalman.