Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

fredag 29 april 2011

Ja visst gör det ont

Från förra vårens lövsprickning - snart är vi där... Foto: B.R.


JA VISST GÖR DET ONT
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja, nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - 
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye


Foto: B.R.

Efter denna klassiska valborgsdikt, vad finns att säga? Inget annat än; ja, så är det att leva och finnas. Från födelse till död. Önskar er alla en trevlig Valborgmässoafton!

torsdag 28 april 2011

Balans

Den här skapelsen kallas för Balans, om jag inte minns fel och finns i Örebro.
Foto: B.R.

I dag har mina kollegor och jag varit på Universitetet för att informera om Kyrkan på Campus och göra kyrkan synlig. Vid flera samtal så kom vi in på svårigheten att hitta rätt balans i livet. Balans både i jobb, studier och privatliv. Ofta handlar det om att våga välja bort vissa saker. Rensa.

Själv har jag alltid haft dålig balans. Bara genom att vrida ett halvt varv runt så blir jag yr i huvudet. Det dåliga balanssinnet kanske också påverkar mitt mentala balanssinne? För visst blir det, för nig, konstig övervikt åt ena eller andra hållet ibland... då är det lätt att trilla.

Jag kommer i håg hur det var i skolan på gymnastiken, då man skulle gå balansgång på en bom en bit upp i luften. Det avskydde jag! Min lärare sa till mig, gång på gång, att lyfta blicken. Inte i rädsla se på bommen, då går det inte, utan se framåt... Kanske var det det bästa jag fick med mig från grundskole-gymnastiken. Och det tränar jag på fortfarande.


onsdag 27 april 2011

Soldatens påskdag

Porsökyrkan, Luleå. Mitt i ett bostadsområde och nära Universitetet.
Foto: B.R.

Arbetsdagen avslutades med Veckomässa i Porsökyrkan. Påskljuset var tänt och de sex ljusen på altarbordet. Den liturgiska färgen var vit - högtidens och festens färg.


Porsökyrkans altarbord ikväll. Tagit med mobiltelefonen. Foto:B.R.


Under påsktiden får vi följa flera av Jesu närmaste vänner, när de möter Jesus för första gången som uppstånden och deras reaktioner på det. Men hur reagerade makthavarna, soldaterna, de som hånat, slagit, spikat fast Jesus på korset - när de hörde ryktet om Jesu uppståndelse? Hur kändes det för dem? Vad tänkte de?


Kristusljuset som tändes på Påskdagen. Porsökyrkan.


Daniel Kviberg har reflekterat kring en av soldaterna nära Jesus. Jag citerar en del av dikten:

Soldatens påskdag
Jag korsfäste honom i fredags
och vaktade graven i natt 
mot tjuvar, sömnig och frusen
och lite rädd där jag satt
i mörkret och tänkte på orden
jag ännu i öronen hör:
Fader! Förlåt soldaten
som inte vet vad han gör!

Då rivs mörkret bort som en bindel
av ett ljus som jag aldrig sett!
....

Han lever - han som jag har dödat.
Han vill bli min bror och min vän,
och inga mutor i världen
kan ändra den sanningen.
.......

Daniel Kviberg, Bokstäver, Westerbergs förlag, 1983


Altarbordet i Nederluleå kyrka. Foto: B.R.



måndag 25 april 2011

Under det fula och skräpiga finns nytt liv

I dag kom tröttheten. Naturligtvis orkade jag inte så mycket som jag ville ... men jag har i alla fall varit ute en hel del, som jag längtat efter. Vi har börjat räfsa och rensa i rabatterna - man får glädjas åt det lilla som blir gjort och inte bara tänka på allt som inte har blivit gjort, vilket jag har en tendens att göra.

Foto:B.R.

Varje år blir jag lika fascinerad över det nya livet, som finns under fula, smutsiga och vissnade blad och strån! Det som inte såg ut som någonting annat än skräp, var ett slags skydd för nytt, friskt och starkt liv.
Det känns som om luften nu vibrerar av längtan efter lövsprickning och blomning.

På vägen till stugan. Foto:B.R.

På eftermiddagen åkte vi en stund till stugan. Där höll vi mest på inne. Efter bodelningen från min makes föräldrar så fick vi några gamla möbler, som vi nu försökte hitta bra platser till. Det är redan ganska fullt, så det tog ett tag innan vi fick till det någorlunda.
Foto:B.R.

I stugan har vår gamla Schäfertik (12 1/2 år) en given favoritplats under köksbänken på sin bädda som hon fick när hon var valp. Hon har verkligen blivit gammal och trött på sista tiden. Det kommer att bli konstigt att åka till stugan utan henne...

Foto:B.R.

Så var då den här påskhelgen slut. Men påskens innehåll får vi fortsätta att leva i (och av), som tur är... eller rättare sagt: det är nåd. 
"Frid åt er alla" , som Jesus säger i dagens evangelietext (fr Joh. 20).

söndag 24 april 2011

Påskfest

Foto: B.R.

I dag var det Påskfest i Porsökyrkan - och det var verkligen fest! Det var många som mötte upp. Vi samlades alla i foajén, utropade tre gånger påskropet: Kristus är uppstånden- ja han är sannerligen uppstånden och gick sedan in i procession med sång och påskliljor. Min företrädare Gertrud framförde påskens evangelium genom dockspel och sedan firade vi mässa tillsammans.
Foto: O.R. Porsökyrkan

Sedan bjöds det på skink-sallad, varmkorv med bröd och påsktårta! Mycket gott och trevligt. Glädjande nog var det många som stannade kvar och delade gemenskapen.

I dag blev också min kollega Gertrud avtackad efter sju år (tror jag) som präst i Porsökyrkan med blommor, present och många kramar. Det känns skönt att veta att hon inte försvinner så långt bort, hon finns kvar i församlingen, men nu i Sjukhuskyrkan.
Vi var också tre stycken medarbetare som hälsades välkomna. Jag fick en lila tulpan-bukett, som passade perfekt hemma i vardagsrummet. Lila är en av mina favoritfärger.

Foto:B.R.


Till glädje för alla som varit lediga så har det varit ett fantastiskt påskväder. Mycket sol och värme. Här och där skymtar man krokus och tulpaner. Det går så fort när väl värmen och ljuset kommer. Underbart! 
För mig har det varit en mycket innehållsrik vecka eftersom vi var nere i Örebro i början av veckan och sedan har jag varit i tjänst alla dagarna från Skärtorsdagen till och med idag. Det är stort att få finnas med och följa hela påskens dramatik. Men nu ska jag vara ledig två dagar - och hämta ny kraft...

.....
Vintermörkret har skingrats,
morgnarna blir ljusare och kvällarna längre.
Vi ber att din uppståndelses glöd
får uppfylla våra hjärtan och sinnen
så som solens välsignade strålar
nu värmer våra kroppar.

Några rader av Kate McIlhagga, från IONA

Foto: B.R. Från Örebro i tisdags.

lördag 23 april 2011

Vid det första gryningsljuset

Foto: B.R. Sjukhuskyrkan, Sunderby sjukhus


Vid det första gryningsljuset
var det ingen som hoppades något.
..........
Undret skedde ändå!

Caroline Krook
Ett bönens år, Verbum, 2009



Foto: B.R.

JESUS KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN
JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!

fredag 22 april 2011

Ingen annan Gud har sår

Min dag började med Långfredags-gudstjänst i Nederluleå kyrka i Gammelstad. På Skärtorsdagskvällen stängdes altarskåpet och altarbordet tömdes. Långfredagen präglas av sparsmakad enkelhet. Inga kyrkklockor och ingen musik. Psalmerna sjungs akapella.

Foto:B.R. Nederluleå kyrka

Foto:B.R.
Ett litet altare ställdes i mittgången. De fem röda rosorna symboliserar Jesu fem sår.

Foto: B.R. Krucifix från Nederluleå kyrka

Långfredagen firas till minne av Jesu lidande och död. Korset är det främsta kristna tecknet och visar på Guds kärlek till os människor. Gud går i döden för vår skull. Genom korset besegras ondskan och vi blir försonade med Gud.

På kvällen firades Långfredagsgudstjänst i Porsökyrkan. "Jesu sju ord på korset" framfördes av en vokalensemble och instrumentalister. Det är ett musikverk av Henrich Schutz, skrivet 1645, som skildrar Jesu sista ord under korsfästelsen. Jesus talar till lärjungen Johannes och till sin mor och han ropar till Fadern. Men han talar också till den botfärdige rövaren vid sin sida, och han förlåter dem som korsfäster honom. Hans två sista ord är "Det är fullbordat" och "Fader, jag befaller nu min själ i dina händer".

Foto: B.R. Krucifix från Porsökyrkan


Tänker på Ylva Eggehorns dikt
Ingen annan Gud har sår
speciellt orden:
....
hans ansikte berättar om din smärta
som han har tagit in var dag i sig
hans kropp har böjts och han har blivit sårad
han är till döden trött men ger dig liv
och aldrig har han skyddat sig emot dig...
.......

.....



onsdag 20 april 2011

Lång dags färd

I går var en intensiv dag och anledningen till att vi var i Örebro. Det var bodelning efter mina svärförädrar med allt vad det innebär av känslor, uppbrott och avslut.
För mig innebar dagen också annat. Vid Nikolai kyrka hade jag stämt träff med en ungdomsvän.

Vi hade inte setts på ung 20 år! Det kändes fantastiskt att få mötas igen. Vi berättade och berättade... skrattade och grät.

Det var en solig, varm och vacker dag. För mig som norrbottning så var det härligt att få del av den begynnande grönskan och "blomlivet". Här är en backe full av krokus.

Magnolia på väg att slå ut

Efter att ha suttit och pratat vid en uteservering gick vi sedan runt i Örebro och fortsatte dela tankar och upplevelser, blandat med gamla minnen...

Läckra träd som jag inte vet vad de heter

Wadköping

Så rikt det är att ha vänner och vänner som består! Det är märkligt det där med vänner och släktingar, hur man med vissa personer nästan bara kan fortsätta prata där man slutade sist, trots att det kan ha gått många år och många händelser emellan. Något att vara rädd och varsam om!
Framåt kvällen lämnade min man och jag Örebro för att fara norrut igen.


Vi stannade till i Uppsala igen, hos svåger och svägerska. Där vi fick goda samtal och mackor. Sedan fortsatte vi (oklokt?) att köra hela natten lång.

Passerade Höga kusten bron tidigt på morgonen. Fortsatte till Umeå, där vi lämnade en möbel som vi köpte på IKEA i Västerås på beställning till sonen och hans sambo, som nyss flyttat ihop i en tre-rums lägenhet. Där sov vi ett par timmar innan vi körde den sista biten  (30 mil) hem till Boden.

Så mycket några få dagar kan rymma, inte bara av mil, utan framför allt av möten. Möten med dem vi är släkt med och andra viktiga personer i livet. Vi vet mycket om varandra och våra bakgrunder, men vi vet inte allt ... tänk så mycket som ryms i en människa; all kamp, all längtan, drömmar och mål, besvikelser och sår - och allt detta formar oss till de unika personer vi är. Så viktigt att visa varandra respekt, för trots att vi tycks känna varandra väl, så vet vi egentligen ganska lite... 

Min sons söta sambo är jätte-duktig med växter. Det här är en av hennes fina orkidéer - det får representera det sköra och vackra i oss människor som i sin svaghet samtidigt är vår styrka.

måndag 18 april 2011

På väg

 Ankan hör hemma i Umeå hos sonen och hans sambo.

Stilla veckan är inledd. För min och min makes del så blir den nog inte så stilla. Efter min arbetsdag i söndags, så körde vi till Umeå, till vår son och hans sambo.
Kvar hemma i huset är vår schäfer som fått sällskap de här dagarna av min mamma och hennes man.
I morse fortsatte vi vår väg söderut.
 
Anledningen till vår resa väcker många tankar och känslor, eftersom den handlar om mina svärföräldrars bortgång.

Vi har kört den här vägen många gånger, alla årstider och alla tider på dygnet. Det är många platser man hinner passera - och många platser väcker minnen...
Piteå, där jag är född och uppvuxen; Umeå, där jag läst; Docksta, där vi jobbat ett par somrar på Veåsand (Sommarhem); Uppsala, där jag också har läst, Hallstahammar, där jag hade min första församlingstjänst... osv osv

Höga kusten bron


Många mil blev det idag. Och många platser och upplevelser har jag/vi hunnit vara med om under vår livsväg så här långt. Vägarna är inte alltid lätt framkomliga - spännande är det ändå att leva och se vad som händer bakom krönet...

Hemma hos svåger och svägerska i Uppsala

I Uppsala blev vi bjudna på mat hemma hos svåger och svägerska innan vi fortsatte den sista etappen till Örebro. Mat och gemenskap gav ny styrka till fortsatt färd. Det är tur att det finns rastplatser och vilopauser under livsvägen.
Och glädje. Sista bilden är på en tovad "Muntergök", som hänger i taket i vardagsrummet i Uppsala.

Muntergök

fredag 15 april 2011

Tomas Tranströmer 80 år

Ja, idag, den 15 april fyller den store svenske poeten Tomas Tranströmer 80 år. Jag tycker att det är otroligt fascinerande att läsa hans dikter, jag förstår säkert inte ens hälften, men det finns något speciellt i dem, som gör att jag inte kan låta bli. Det är nog att jag kan känna igen mig i situationer och känslor - som jag själv aldrig skulle ha kunnat formulera. Han är fantastisk på att beskriva, han är verkligen en iakttagare, en observatör. I somras när jag var på akvarellkurs så läste jag varje kväll några dikter av Tranströmer innan jag somnade. Då la jag märke till hur ofta han beskriver situationer och upplevelser i färger - det blev så levande när jag just då hela dagarna lekte och prövade mig fram med olika färger.

En del dikter av Tranströmer citeras ofta, inte minst den underbara "Inne i den väldiga romanska kyrkan..." där de välkända orden är:
Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall
...

En dikt, eller kanske snarare berättelse, som inte är speciellt känd, tycker jag att jag kan känna igen mig i, mardrömskänslan av förvirring och skräck:

Namnet
Jag blir sömnig under bilfärden och kör in under träden vid sidan av vägen. Rullar ihop mig i baksätet och sover. Hur länge? Timmar. Mörkret hann falla.

Plötsligt är jag vaken och känner inte igen mig. Klarvaken, men det hjälper inte. Var är jag? VEM är jag? Jag är nånting som vaknar i ett baksäte, snor omkring i panik som en katt i en säck. Vem?

Äntligen kommer mitt liv tillbaka. Mitt namn kommer som en ängel. Utanför murarna blåser en trumpetsignal (som i Leonorauvertyren) och de räddande stegen kommer snabbt snabbt nerför den alltför långa trappan. Det är jag! Det är jag!

Men omöjligt att glömma de femton sekundernas kamp i glömskans helvete, några meter från stora vägen där trafiken glider förbi med påslagna ljus.
Ur Dikter 1954-1989, Bonniers,1997


onsdag 13 april 2011

Sefanja 3:17

Efter en lång arbetsdag, vill jag sluta med ord av profeten Sefanja. Efter veckomässan i kväll så möttes vi ett 10-tal personer och planerade den Keltiska mässan som vi ska ha den 1 maj i Porsökyrkan. I slutet av den samlingen lästes detta gammaltestamentliga bibelord, som vi alla får ta till oss av:

...var inte rädd,
låt inte händerna sjunka i missmod.
Herren, din Gud, bor hos dig,
hjälten och räddaren.
Han jublar av glädje över dig
i sin översvallande kärlek.
Sefanja kap 3 vers 16, 17

Tänk, att det finns någon som jublar av glädje över dig och mig! "Han gläder sig över dig med lust och tiger stilla i sin kärlek" stod det i den gamla översättningen, om jag inte minns fel...

Med de orden vill jag önska en god natt och en ny god dag!

Foto:B.R. Från Sjukhuskyrkan.

tisdag 12 april 2011

Vanlighet


Livets hemlighet
bor i varje vanlighet
förgäves söker den
som söker i det annorlunda

Lars Björklund, Nära, Libris, 1990

För min egen del så hör inte kaffedrickande till vanlighet, men fotot får stå för den vanliga, enkla samvaron som man kan ha i ett hem om man bor tillsammans med någon eller några. Vanlighet kan ju också handla om det dagliga arbetet, vardagssysslorna, promenaden.... Livets hemlighet finns nära oss.

måndag 11 april 2011

Goda råd mot tro

Orgeln i Porsökyrkan. Foto fr mobilen: B.R.

I en spalt, i Norrbottens Kuriren i dag, var rubriken; Goda råd mot tro, underskrivet av Svavelstickan. Tänker mig att det är skrivet med ironi - eller är det inte det?! Är det en person som är djupt besviken på Gud och kyrkan? Bedöm själv. Så här stod det:

Här är några knep om man inte vill tro:
* Sätt aldrig en fot i en kyrka och delta absolut inte i en gudstjänst.

* Om man av någon anledning (vigsel, begravning dop ... man har ju vänner) inte kan undvika ett kyrkobesök - känn alltid efter hur obekväma, hårda och felvinklade bänkarna är.

* Psalmer är urtrista. Delta inte på några villkor i sjungandet och dra absolut inte i dig orden.

* Tänk på någonting annat under textläsning och predikan. Stäng öronen under bönerna.

* Om du råkar lyssna på prästen - försök att hitta fel på det sätt hon/han predikar. Kritisera hur prästen står, ser ut och låter. Alltid finns det något att anmärka på.

* Kollekten - vad är det för trams. Alla kyrkor och organisationer tar ändå alltihop, för vem kontrollerar var pengarna tar vägen. Förresten, kanske stoppar den som räknar kollekten pengarna i egen ficka. Själv har du ju annat att lägga pengarna på och du har det ju inte så gott ställt.

* Sitt och längta hem till matchen på tv eller på att prästen ska sluta så att du får gå hem.

* Öppna aldrig en bibel.


* Slå av radio och tv när de eventuellt sänder gudstjänster.

* Låt inte andra i kyrkbänken tala med dig. Drick aldrig kyrkkaffe - det kan ju kosta.

* Varför ska man tro på sådana floskler som jungfrufödsel, uppståndelse och mirakel? Gud finns inte. Så är det bara.


* Så varför gå till kyrkan när en katastrof har hänt? Tända ljus, det kan man göra själv därhemma.

* Tro icke. Tvivla blott. Det är goda råd att lita på.

Slut på citat. Det är ju uppenbart att kyrkorummet, sången, bibeltexterna, bönerna har en dragningskraft, vilket jag också tror - och som i sin tur kan leda till tro. Frågan är om man kan stänga till helt för Gud? Jag tror att Gud tilltalar oss också utanför kyrkan, i andra människor, i naturen, i händelser m.m.


Foto fr mobilen: B.R.


Foto fr mobilen: B.R.


söndag 10 april 2011

Fågeln

Foto: B.R.


Fågeln
Det sjöng en fågel
genom vinterkylan
En liten röst
i det överhängande mörkret
men en röst
med eldars styrka
och vårblommors doft

Det sjöng en fågel
och mitt stelnade hjärta
löstes upp
blev vatten
och regn som föll

Det sjöng en fågel
genom hopplösheten
En liten en
försvinnande liten
men en fågel
med tusen vingars styrka
och vårfloders dån

Lars Björklund, Nära, Libris, 1990

Det finns sådana fåglar, jag har hört dem...

Foto: B.R.

lördag 9 april 2011

Det börjar i luften

Några timmar idag var maken och jag ute vid vår stuga. Det blåste ganska mycket, men vi har bra lä där, så vi kände inte så mycket av det. Istället var det solen vi kände, och takdroppet som vi hörde. Det var vår i luften. Det händer mycket med snön nu, när det är sol, milt och blåst.

Kanske ändå att vi kan sitta här om en månad... Nu ser det inte så inbjudande ut. Men snart... Även de mest ruckliga uthus blir riktigt fina i solen.
 Foto: B.R.

Vår
Det börjar i luften,
det börjar i doften,
det börjar i vinden.
Det är bara där
i en skiftning på himlen - 
men steget blir lätt när jag går.
Det är vår!

Det är som en viskning,
det är som en smekning
som snuddar vid kinden.
Som att vara kär
när en hisnande aning
har gett mig besked
att jag får.
Det är vår!

Daniel Kviberg, Bokstäver,Westerbergs förlag, 1983

Foto: B.R.

fredag 8 april 2011

Skilda vägar




Skilda vägar
Nej, Gud
jag gör inte det.
Jag går inte dina vägar.

De är alldeles för smala
för mig
för kyligt rena
genomlysta
upphöjda
och totalt befriade från
jordiska utdunstningar, så

tyvärr, Gud.
Jag håller mig nog här hemma
vid de vanliga bygatorna.

Jag bor, förstår du, där vi grälar
och älskar
och sviker
tröstar och snörvlar
svär åt ungarna
hatar och förlåter - ibland
och sjunger - ibland
med armarna om varandra.
Och näsan
full av jorddoft
alldeles rusiga
av lycka
Så är det, Gud
men tack i alla fall,
för inbjudan.

Men - herregud, Gud
nu har du nog gått fel
- det här är bygatan!

En dikt som finns bland alla mina urklipp. Tyvärr har jag inget namn på författaren.


onsdag 6 april 2011

Vid himlens grind

Jag fortsätter på samma tema som igår. När jag funderade på vad jag skulle läsa i går kväll på återträffen för sorgegruppen, så såg jag så många fina dikter:

 FRÅGA
Ingen frågade
om jag var lämplig
att följa ett barn den del av livet
som aldrig plånas ut

Från ingenstans
kom ansvaret
och du var här

Ingen berättade
om den sorg som följde
när uppdraget 
det största som livet gav mig
var slut

Från ingenstans
kom tomheten
och du var inte här

Lars Björklund, Ett skimrande trots, Libris, 2004

Mobilfoto: B.R.

VID HIMLENS GRIND
Vid himlens grind
där blåser en vind
från närmaste stjärna
så sval mot din kind.

Vid himlens port
står tofflor på rad
när barfota änglar
går molnpromenad.

I himlens sal
är väggarna blå.
Där leker Vår Herre
tittut med de små.

Britt G Hallqvist