Sommaren har lämnat oss...

 

Sommaren har lämnat oss. Det är med stor saknad, men med många fina och ljusa minnen. Det är inte med ett tomrum utan med ett rikt innehåll, som sommaren nu gått vidare. Ja, för oss har sommaren varit mycket innehållsrik på många olika sätt och så har också hösten börjat... Istället för att berätta om det, så försöker jag vara här och nu, det känns enklast nu när jag gjort ett sådant långt uppehåll i bloggskrivandet.

 

 

Det är något speciellt med hösten. Med dess klara luft, vinden, alla färgerna, alla grönsaker och frukter. Lite nystart. Förhoppningar.

 

 

Men ska man vara sanningsenlig, så är inte alla höstdagar färgglada. Inte är det heller alltid med klar och hög luft. Det finns rå och fuktig luft också, råkalla dagar, regn, riktigt starka höstvindar och färgerna man ser går i gråa nyanser. Ibland kan det finnas en tjusning i det också, men inte alltid!

 

Vi påverkas av vädret och årstiderna, det kan kännas både i sinnet och i kroppen. En del är mer känsliga än andra. Vi är alla olika, precis som dagarnas variationer under året. Men vi har alla gemensamt, tror jag, att vi kan upptäcka ljus, godhet, glädje och styrka oavsett färgglada eller gråa dagar. Mer eller mindre. Ibland behövs det bara något mycket litet.

En liten hand

 

En viktig hälsning (fr Robertsfors kyrka)
 

Måla ute 

En vacker sten

 

Ibland lättar det mörka och tunga när något rör vid våra sinnen och tankar.

 

Ibland får vi leta efter det som vi behöver för att må bra. Det är kanske inte det som vi "borde", eller som vi eller andra förväntar sig. Vi får lyssna in och känna efter. Mår vi bra kan vi också lättare betyda något för andra.

 

 

 Jag kom just att tänka på en psalm som heter "Trosbekännelse" av Ch. Lövestam i Den svenska psalmboken med tillägg, nr 766. Samme Gud som beskrivs i psalmen har sagt: Jag är med er alla dagar till tidens slut.  (Matt 28:20)

 

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,

som ger kampglöd och identitet.

En helande Gud som gör trasigt till helt,

som stärker till medvetenhet... 

 Jag tror på en Gud som gråter med mig,

när jag gråter så allting är gråt.

En tröstande Gud som kan trösta likt den

som väntar tills gråten gått åt....

Jag tror på en Gud som bor inom mig

som bor i allt utanför.

en skrattande Gud som vill skratta med mig,

som lever med mig när jag dör,

som lever med mig när jag dör,

som lever med mig när jag dör.

 

 

Önskar dig många fina höstdagar!

Sommar-bilder i Juli 2026

Så här sista timmarna i juli tänkte jag dela några sommarbilder från den här månaden.

I början av juli var det "Hantverk i sommarnatt" i Robertsfors. En tradition sedan flera år tillbaka. Mellan kl 18-24 kan man åka runt till sju olika platser i kommunen och njuta av slöjd och hantverk i trä, textil, keramik mm.

Här är några bilder från "Hantverk i Ratan", även om det inte är just några bilder på hantverk, utan mer på naturen där.

Tittar man riktigt noga på de två sista bilderna kan man skymta en vit fyr längst bort i bild, ett kännetecken för Ratan.

Våra barn med familjer har varit (och är!) hos oss i stugan. Det skulle inte vara lika roligt och meningsfullt med stugan om inte de kom hit!

Här kör de en gammal bilbana.

Barnbarnen spelar ett handgjort rävspel som Owe och jag fick som bröllopspresent 1982.

  

Målning i ateljén.

Mycket bär har blivit plockat och rensat av både barn och vuxna.

Det är populärt att få åka ut med SUPen.

Men allra populärast är lillkusinen från Stockholm. Honom har de fått hålla i, trösta, fått finnas med vid bytning och amning mm. Såå de har längtat efter att han och hans föräldrar skulle komma upp till stugan. Och det har vi väl alla gjort! Vilken förmån och glädje att få ha dem alla samlade här några dagar! Just nu är det "bara" "lillkusinen" med föräldrar här. Men snart ses vi allihop igen.

På tal om kusiner så har jag haft kusinträff i stugan för mina kusiner. Det är kusiner (på min mammas sida) med respektive, från södra Sverige. Inte trodde jag att de ville åka så långt för att komma på kusinträff hos oss, men så blev det. Även om inte riktigt alla kunde komma, tyvärr. Det var så roligt - och nästan overkligt - att ha dem här samtdigt.

Här är vi fyra kusiner på utflykt till Nettingforsen. 

Vädret växlade mellan regn och solsken. Därav min regnkappa.

Vi traskar över en skakig hängbro vid Nettingforsen.

Här såg vi också vita rallarroser.

Vi besökte också samernas hantverk och konst i Ånäset, Lavvo Sami Art & Nature.

Efter fika, prat och mat i stugan gick vi en promenad med regnet hängande över oss.

Ja, vädret har växlat i juli. Solsken och värme, blåst och vindstilla, regn och åska.

God fortsättning på sommaren!

Njut av det du tycker om.

Dagarna och livet går så fort, 

låt oss värna om det som är gott, äkta 

och allt som kan leda till fred i både små och stora sammanhang.

Var rädd om dig själv och andra i din närhet.

 

Några dagar i slutet av juni

 Några dagar efter att vi firat midsommar och bröllopsdag körde vi ner till Stockholm. Det finns en liten man som drar oss dit. Här gör vi en paus vid Höga kusten bron.

Ett foto från ett hotell som vi bodde på några nätter. Vi var i Stockholm när det var som allra varmast.

Vi fick dela några dagars vardagsliv med vår dotter och hennes lille son. Det uppskattade vi mycket. Vi träffade förstås också vår dotters fina sambo, men han jobbade på dagarna, så det blev inte lika mycket tid med honom. Men vi ses igen snart, då han har semester.

En dag följde vi med till Barnavårdscentralen. Det visade sig att barnmorskan och jag hade många gemensamma kopplingar - så lustigt!

Tunnelbanetågen hör också till vardagslivet i Stockholm. Där delas vardagen med många människor i alla åldrar och med olika nationaliteter och livserfarenheter. Tänk, så många levnadshistorier som ryms i bara en vagn! Det mesta syns inte utanpå, utan är dolt, även när man bara är milimeter ifrån varandra.

Återkommer om tunnelbaneturerna...

Det var inte bara vardag (som inte är så "bara"), utan vi fick en helg tillsammans också. Här sitter vi ute och äter, strax innan regnet. Vi var också till Vinterviken som är en favoritplats.

Här har bl.a. Gunnel Moheim sin konst på väggarna. Jag gillar hennes måleri!

På vägen hem stannade vi i Uppsala och träffade Owes bror och hans tjej. Vi åt en fantastiskt god buffé. Det passade bra eftersom det var Owes födelsedag.

På tal om tunnelbanan... vid rulltrapporna såg jag de här affischerna.

"Prata väder med någon på bussen, för hjärnans skull" och "Gå med i en lokal löpklubb, för hjärnans skull". Det fanns också en affisch där det stod, typ: "Bjud ut mamma på en kopp kaffe (säkert funkar det med te också!), för hjärnans skull." Det är Hjärnfonden som ger dessa viktiga uppmaningar.

Det behövs inte alltid så mycket och märkvärdigt för att någon annan och/eller jag själv ska må bättre. Det kan rymmas i vardagslivet. För hjärnans skull. Men också för hjärtats sull.

Vi tog en paus i Veåsand på vägen hem. Ligger vid Skuleberget i Ångermanland. Det är så vackert där! Vi har jobbat i Veåsand för lääänge sedan.

Tänk på hjärnan och på hjärtat för din nästas skull - och för din egen skull!

Midsommartid

 (Foto från vår lägenhet i Umeå)

Nu har vi ljust dygnet runt. Det är underbart. 

Det är överhuvudtaget en härlig årstid nu. På många sätt. Inte minst allt det gröna, växande livet. Så mycket vackert att njuta av.

Det är dock inte självklart ljuvligt och skönt för alla. Även den vackraste dag sker olyckor, sörjer och  lider människor. Ändå får vi när vi kan, njuta av det som är gott och fint när det finns i vår omgivning. Ibland samtidigt som svåra saker händer. Så komplicerat är livet.

Den röda himlen färgade av sig i vattnet. Så hör vi ihop och påverkar varandra.

Jag har i dagarna hållit på med ett collage. Jag målade först bara "på lust", sedan tog det stopp och jag visste inte hur jag skulle fortsätta. Då tog jag fram min låda med akvarellpappers-bitar, som jag sparat från gamla misslyckade målningar. Och så försökte jag hitta bitar som skulle kunna passa här och där. Det var inte enkelt. Jag ville förstås att det skulle bli någon sorts helhet och harmoni i bilden. Och djup. Jag tänkte medan jag höll på och "pusslade", att så här är livet. Vi har alla en bakgrund och en strävan att ta oss fram i livet, men då och då tar det stopp, vi vet inte vart vi ska gå eller det blir inte som vi har tänkt oss... Då får vi "lappa och laga",  söka bitar som passar in i livet, bitar som överbryggar, leder oss vidare, förgyller, förstärker osv. 

Hur än fin en sådan där "akvarellpappersbit" är, så är det inte säkert att den passar just mitt liv. Det handlar om ett sökande efter något som "håller ihop" bilden/livet. 

Det fina är att "skärvorna" av det misslyckade kan vara just det som tillför livet en sorts harmoni.

Tittar man på målningen ser man tydligt att det är lappar/bitar som limmats på.  Något är tillfört "utifrån". Ibland skäms vi för de där "skarvarna", att de syns så tydligt - men egentligen, så tror jag, att vi alla har sådana där bitar som vi har fått lappa och laga våra liv med. Det hör till människolivet här på jorden. Det visar att vi lever. Livet är som ett collage. Ettt levande collage.

Liksom mitt akvarellcollage inte är "perfekt" ur konstsynpunkt, så är inte heller mitt liv det. Men både målningen och jag får finnas ändå 😊

Efter dessa omständliga tankar, vill jag önska er alla en fin midsommarhelg! Inget behöver vara perfekt. Kör försiktigt! Stanna till ibland och fundera på vad som ger ditt liv harmoni och vila, helhet och läkedom. Bland det som tycks misslyckat kan det finnas bitar att ta vara på, det gör inget att kanterna/ skarvarna syns. Vi bär alla skarvar och sår. Njut så mycket du kan av ljuset och det vackra i livet!

Var rädda om varandra! 💚