Mellan hägg och syren

 

Vi har varit en vecka i Stockholm och hälsat på vår dotter och hennes sambo och deras lille nyfödde son! Så fantastiskt att få se honom och vara med om det stora när en ny människa tar plats på jorden. Ja, tar plats gör de verkligen, så små de är! Inte bara allt man behöver till ett litet barn, utan plats i hjärta och sinne, i känslor och tankar... De intar hela livet och framtiden hos sina föräldrar. Och de berör mycket också oss omkring. 

Det blev verkligen en vecka mellan hägg och syren. Vi fick dofta på dem båda. 

Som norrbottning fascineras jag av alla stora, olika sorters träd. Jag älskar björkarna i norr, men tycker också mycket om dessa träd, som vi inte har uppe hos oss, som ofta breder ut sig med sitt grenverk. Det är så vackert, inte minst den här årstiden.

 

När jag packade för vår resa trodde jag att det skulle bli lite varmare än vad det sedan blev. Men vi fick ändå en hel del soliga dagar - även om vinden inte alltid var så varm.

Promenader i det fina närområdet hann vi med. Här med en stolt morfar som kör barnvagnen.

En amningspaus i det fria.

Ibland ville han hellre vara i bärsele.

Glädjande nog fick vi för första gången träffa barnbarnets farmor och farfar från Nottingham. De kom till Stockholm så vi hann vara där samtidigt några dagar. Så roligt att få mötas och dela vår kärlek och glädje över detta vårt minsta barnbarn.

En kväll träffade vi min bror Urban, som bor här och min syster Ingela, som bor i Trosa. Vi pratade och fikade tillsammans. Ett par mysiga timmar! Alltid kul att ses! Bonus var att vi träffade på en av Ingelas döttrar med familj under kvällen. Så kul!

Så var då den här efterlängtade veckan förbi. Men vi ses igen...

Inom mig förundras jag över; hur varje litet barn bär ett budskap om sårbarhet, om totalt beroende - och samtidigt om styrka, livsvilja och mod. Varje litet barn vädjar till oss med sin blick och sin kropp, kan vi svara och möta upp...? Jag tror att de flesta föräldrar kan det, mitt i sin egen känsla av otillräcklighet och innerliga önskan...

PÅLYSNING

Min världs härskare

och en ny tidräknings början

Guds hjärta synligt

under fontanellens hinna

Havens pärlor

hans händers naglar

Livets älv

i ådran vid hans tinning

Blomblad mot mina läppar

de späda fötterna

snäckor gömda

i mina händer

Eva Norberg

"Vi är inte mäktiga när vi segrar utan när vi älskar"

 

Det glittrar på vattnet och sjöfåglarna är alldeles lyckliga. Det är vår! Ja, idag ska vi faktiskt officiellt välkomna våren, det är Valborgsmässoafton. Väderleksprognoserna pekar på att det ska bli riktigt varmt. Så härligt!

Jag är glad för Påve Leo som vågar stå för fred och godhet. Han viker inte undan trots hot och hån. Här är en liten del från hans Skärtorsdagspredikan:

"Vi är inte mäktiga när vi segrar utan när vi älskar. Vi har så lätt för att se oss själva som mäktiga när vi dominerar, som segerrika när vi besegrar våra likar och som stora när vi är fruktade. Men istället erbjuder Kristus oss ett exempel på självutgivelse, tjänande och kärlek."  Påve Leo

Vi hängde upp ett hjärta av enris ute inför en vigsel i december, den börjar bli lite "hängig" och risig, men håller fortfarande ihop och kan t.o.m. lämna en skugga av kärlek på marken. Vi "vanliga" människor är inte alltid så goda och kärleksfulla, som vi kanske önskar, men vi kan ändå sträva efter - i vår "risighet" - att lämna ett spår, en skugga av kärlek omkring oss. Det kan betyda mer än vad vi tror. "Världen behöver vår kärlek" står det i en psalm. Mer sant än någonsin!

Vi behöver se, lyssna och samtala mer med varandra. En bristvara i de stora sammanhangen och konflikterna i världen. Våld och krig löser inga problem. Tyvärr kan det också fattas i våra mindre sammanhang. Men vi kan träna oss i att bli bättre på att se och lyssna och att ha dialog med varandra.

I går var jag med på ett konvent för präster och diakoner i Robertsfors kyrka med biskop Åsa. Det handlade mycket om just vår etik, vårt förhållningssätt i mötet med människor i olika situationer. Det är inte alltid så enkelt... det finns ofta flera dimensioner att ta hänsyn till. Fint att få mötas och samtala och hjälpa varandra att se ur olika perspektiv.

På kvällen var jag på den tredje och avslutande gången (andra gången var jag tyvärr sjuk) på kursen "Landskapsmålning med flytande akvarellfärg" i Umeå. Kul att få prova på flytande färg! Inga fantastiska målningar, för min del, men det blir rätt fina färger, tycker jag.

Önskar dig en trevlig långhelg!

Fred och kärlek!

Vårtecken

 

När jag tog den här bilden i slutet av mars var det fortfarande is kvar på vattnet. Nu har påskdagarna passerat och det är ingen is kvar på vattnet. Sjöfåglarna har anlänt istället.

Tyvärr, inte så fina foton, men ändå ett vårtecken!

Ett annat vårtecken! Skidor och skridskor, som nyss var så kul, har nu med glädje bytts ut till cykel! Det är roligt med variation och olika årstider. Ja, jag är också glad för att vi har olika årstider i den här delen av världen. Det betyder mycket, tycker jag, att få dela upp året i olika tider och glädjas, se och upptäcka det särskilda för varje tid.

Vårvintern är en uppskattad tid här uppe i norra Sverige. I år var det dock en konstig vårvinter eftersom det var så lite snö.

"Aprilväder" hör väl också till vårtecknen. Bakslag. Snön som kommer och överraskar när vi tagit undan snöskyffeln och kanske bytt till sommardäck... och vi har börjat tro på vår. Men den snön försvinner snart igen och tar med sig den gamla snön. En del av den i alla fall.

I går kväll (söndag) ledde jag kvällsmässan i Bygdeå kyrka och talade om lärjungen Tomas, som vi ibland kallar för Tvivlaren. Efter påskdagens jubel och segervisshet, kommer eftertänksamhetens och tvivlets, vacklandets och ifrågasättandets söndag. Bakslag, kanske man kan säga...

Tomas hade svårt att tro på de andra lärjungarnas ivriga berättelser om att Jesus hade uppstått från döden och att de t.o.m. hade träffat honom. Tomas gör ingen hemlighet av sina tvivel, han deklarerar tydligt att han vill ha tecken! Bevis på att Jesus lever. Annars kan han inte tro.

Jag gillar Tomas. Han vågar visa vem han är. Han är ärlig, både inför sig själv och andra. Han är en uppriktig sanningssökare. Han har behov av att få ifrågasätta, att tänka och undra, att söka efter tecken/bevis. Det är helt ok, ja, det är t.o.m. bra! Inte minst idag. För allting som sägs eller görs i Guds namn är inte i enlighet med kristen tro och Guds vilja. Tvivel, tvekan, skepticism hjälper oss att skärpa blicken och tvingar oss att se verkligheten som den är. Det är mycket i livet och i världen som är tvetydigt och svårt att förstå.

Det blir trots allt vår hos Tomas. Han har ett öppet sinne och kan därför till slut tro på Jesu uppståndelse, trots att han inte kan förstå och förklara vad som hänt. Det behövs ett öppet sinne för att kunna ta till oss det som logiken inte rår på. Jag tror absolut att vi får be om tecken, men ibland måste vi släppa det och bara ta emot (enklare sagt än gjort!) utan att kunna förstå och greppa allt. Men det är väl det som är tro? Jag tror att Tomas var viktig i lärjungaskaran, men han är också viktig i våra kyrkor och församlingar idag. Det är genom att våga lyfta frågor och tvivel med varandra som vi växer och lär av varandra - det hjälper oss också att vara uppmärksamma på vad som är sant, gott och rätt och tvärtom. I trons värld finns det utrymme för tvivel och ifrågasättande.

Jesus hälsade sina lärjungar när han träffade dem efter uppståndelsen med orden:

Frid åt er alla!

Det gäller oss också

Sånt är livet

 

Nu var det väldigt länge sedan jag skrev här. Dagarna och veckorna går fort. Speciellt när det händer en del, stort och smått, roligt och tråkigt/sorgligt. 

Jag har lyssnat på föreläsningar och läst böcker som berört mig. Jag har också nyss sett "6 dagar kvar att leva" med Carina  Bergfeldt. En film som "känns" och väcker många tankar.

Vi har haft sjukdom i familjen, som nu lyckligtvis verkar gå åt rätt håll. Jag har förlorat min äldsta kusin, som skulle ha kommit upp hit i sommar. Det känns så tråkigt.

Jag har jobbat en del i Bygdeå församling och jag har ett uppdrag/en beställning som jag håller på med.

Vi har varit mycket med våra barnbarn och resonerat och lyssnat på deras ofta kloka tankar och frågor.

Med mera. Med mera. 

Våran vardag är säkert lik många andras (pensionärers) vardag. Men tänk så mycket det ger av intryck, tankar och känslor ändå. Fast det är väldigt mycket som hör till det vanliga livet. Lägger man då till allt som händer i vårt samhälle och i Mellanöstern och världen överhuvudtaget, så finns det mycket att fundera på, bearbeta och söka strategier och mening i ... Jag skriver det som jag skrivit många gånger förut, det är märkligt hur ens tankar och hjärta kan fyllas av så många olika saker samtidigt.

Under den här månaden sedan jag skrev senast så har den kyliga (närmare -30 grader) vintern förvandlats till vårvinter och för det mesta på dagtid plusgrader. Mycket av snön har försvunnit. Speciellt i Umeå, i stugan har vi mer kvar. Vi ser fram emot ljusa och soliga vårvinterdagar.

 Än är inte norrskenstiden slut.

Under sportlovet (och andra dagar) har vi träffat våra barn och barnbarn. Många mysiga stunder! Våra barnbarn älskar att vara ute - och gärna sporta på olika sätt. Jag är ingen "sportare", men jag gläds att se dem att ha roligt och njuta - men också våga utmana sig själva och pröva nytt och mer och mer avancerat... 

När vi utmanas, barn som vuxna, så är det tryggt när det finns någon intill som kan stötta och "rycka in" om det behövs. Jag skulle verkligen önska att alla människor hade någon vid sin sida som ser och är beredd att räcka ut en hand, eller två. Så mycket mer vi skulle ha modet att klara av då. 

Livet pågår. I stort och smått. I vardag och stora livsförändringar. Det är inte alltid lätt att hitta en väg som känns framkomlig och "rätt" eller att hålla balansen mellan det ena eller det andra diket. Det finns gott om diken att falla i! Men det är sällan "hela världen" om vi faller. Vi kan resa oss och prova igen. Balansgång kräver övning, många försök och tålamod. Jag hade väldigt svårt för balansövningarna i grundskolan. (Och ännu mer nu!) Då sa min lärare till mig att jag skulle lyfta blicken och se framåt. Det har jag tänkt på många gånger... Livsvisdom.

Livets olika ögonblick och stunder kan vara som såpbubblor. De glimmar till och finns bara en kort tid. Att försöka fånga såpbubblor är svårt. Men ibland kan vi lyckas, även om själva bubblan inte varar så länge. Den är oerhört skör. Kan vi fånga dagen, livet, livets sköra stunder? De där ögonblicken som kan vara både vackra och svåra? Kanske inte fånga och låsa in, men ta till vara, ta i våra händer och till vårt hjärta - och i hjärtat kan de bestå även efter att "bubblan" spruckit.

Det finns många fina, sköra bubblor att ta vara på!

Lycka till!

Jag tror på ett hjärta, större än vårt eget, 

som älskar oss och vill följa oss genom livet.

En vintertur ...

 Vi hade tänkt åka tåg. Men p.g.a. praktiska omständigheter så tog vi bilen. Vi är tacksamma för att vi hade "tur med vädret" alla 176 milen. Så här års är det verkligen en chansning... Vi var "duktiga" och stannade till och sov och åt under vägen, mer än vi brukar.

Vi har sovit i olika sängar och ätit vid olika bord. Vi har träffat flera - sedan årtionden - gamla vänner  och kära släktingar. En bonus när man åker med bil (underlättar i alla fall!)

Under hela vägen var det minusgrader och snö. Vi hade två mål för vår resa och det ena var att komma till vår dotter Cornelia och hennes sambo i Stockholm.  De håller på att flytta, så vi fick hjälpa till lite grann där.

De har fina promenadvägar alldeles i närheten. Jag är lite avundsjuk på alla fina, krokiga träd som finns söderut, som vi inte har uppe hos oss.

Efter dagarna i Stockholm for vi vidare till Nyköping där jag fick träffa Fysioterapeut Emelie Mård (som också är min bonussysterdotter) på MÅRD SJUKGYMNASTIK OCH REHAB. Även om vi inte hade varit släkt så skulle jag ha sagt samma sak: Otroligt duktig! Lyssnar. Undersöker noga. Behandlar och ger träningsrörelser som känns helt rätt. Så glad och tacksam för detta besök! Synd att vi bor så långt ifrån varandra. Efter det åkte vi till min bonussyster i Trosa.

På vägen dit körde vi förbi Västerljung och det hus som vi bodde i början av 90-talet (fotot ovan). Alltid lite speciellt att se sina gamla hus och hem. Och träd och buskar som man planterat... Då var barnen små. Jag arbetade i Sjukhuskyrkan i Södertälje och Owe som skolkurator i Vagnhärad. Det var härifrån som vi sedan 1996 flyttade upp till norrbotten. Ja, allt har sin tid...

(Fotona är ifrån Stockholm, Hägersten)

Vårt andra mål för resan var en begravning i Västanfors kyrka (Fagersta). Det var Owes gamla morbror, 96 år, som lämnat det här jordelivet. Den siste i syskonskaran. Det kändes fint för oss att vi kunde vara med. Vi träffade Owes morbror i september, då sa han till Owe, att det här var nog sista gången som Owe fick se honom. "Äldre än så här kan jag inte bli", tyckte han. Och så blev det.

Owe fick också tillfälle att träffa många av sina kusiner på minnesstunden.

Sedan, efter 10, 11 dagar, var det dags för hemresan. En lång resa blir roligare när man har ställen att stanna till på. Ett sådant är i Ullånger.

Mjälloms tunnbröd! Här köpte vi ett par kartonger gott tunnbröd med oss hem. Bra ställe att stanna till på. När vi åkte ner åt vi vår lunch där också.

Sedan fortsatte vi vägen ända hem. Vi har ett vackert land.

Det finns en nattvardspsalm som börjar Vi bär så många med oss... och precis så känns det efter att vi träffat många som vi inte träffar så ofta. De finns i våra tankar. Vi önskar dem alla allt gott, det de  längtar efter och har behov av. Första versen slutar med orden: Vi bär  så många med oss, o Gud, vi ber för dem.

(Jag tycker mycket om hela psalmen, SvK Psalmbok nr 399. Många viktiga strofer.)