Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

måndag 12 november 2018

Att betrakta och begrunda




Att stanna till några dagar i novembers gråa och hinna se och fundera, är en ynnest.


(Stiftsgården)

Jag har varit på en tyst retreat på Stiftsgården i Skellefteå. Att det var grått och regntungt gjorde inte så mycket när det fanns tid att upptäcka allt det vackra i de dämpade färgerna.




När jag gick mina korta promenader tyckte jag att allt var så vackert. Jag ville fota allt. Stort och smått. Var det för att jag hade tid och ro att betrakta och begrunda? Var det därför som jag blev öppen och mottaglig?





En retreat handlar mycket om just det, att betrakta och begrunda. Orden blir tydligare och närmare, synintrycken starkare och mer berörande, smakerna, dofterna och känseln når fram på ett annat sätt än annars.

På en retreat är allt avskalat, tyst och stilla. Det finns utrymme att ta in.




Vid måltiderna satt vi var för sig, oftast nära ett fönster. Måltiden blev en högtid för kropp, själ och sinnen.




I det fina kapellet möttes vi alla morgon och kväll i Morgonmässa och Aftonbön. Så fina stunder med betraktelser som berörde och tankar att begrunda av retreat-ledarna.




Även när mörkret hade lagt sig över stiftsgården lyste det hoppfullt och varmt i kapellet. Alltid välkomnande.




Tänkte för mig själv på en av promenaderna, när jag tyckte att även det vissna och gråa var tjusigt på sitt sätt, att kanske det också kan finnas något vackert och skönt i mig när jag är grå och dämpad i min framtoning i dens ögon som har ro att se, att stanna till, som inte bara vill gå förbi...




Åtminstone i dens ögon som har skapat mig och känner mina årstider, min dag och natt och mitt ljus och mörker.




tisdag 6 november 2018

Kanske till våren när vitsipporna blommar






Hon pratar allt oftare om att åka till Alingsås. Hon längtar efter att, en sista gång, få återvända till sin födelsestad. "Man behöver ju inte åka tåg", säger hon och ser på mig hoppfullt, hon som är uppvuxen med en pappa som var rallare och en bror och en (avliden) make som arbetat inom SJ, "man kan ju flyga till Göteborg".

Jo, det kan man ju. Det skulle underlätta. Men ändå. Skulle hon verkligen orka?! Vi gör små utflykter ibland till fysioterapeuten och hälsocentralen bara några kilometer bort. Sedan orkar hon inte något mer den dagen. Det är långt till Alingsås.


(Foto från maj 2013)


Men jag ser längtan i hennes ögon och hör hur mycket hon önskar. Bara en gång till. En gång till, till Alingsås. Hennes stad. Hon flyttade därifrån när hon var 21 år. Flyttade från inte bara staden, vitsipporna, dialekten och vännerna, utan också från sina föräldrar, sina sex syskon och allt det som hörde ihop med hela hennes uppväxt. Hon gifte sig med Åke i Arvidsjaurs fina kyrka och de bosatte sig i Piteå. Hennes föräldrar fick aldrig möjlighet att komma upp och se hur hennes liv och vardag såg ut. Hennes mamma dog samma år som hon och Åke gifte sig.



(Arvidsjaurs kyrka)


Vad är det hon längtar efter? Vad kommer hon att finna? Staden är förändrad. Alla hennes syskon är borta. De gästfria syskonen som hon alltid bott hos när hon varit nere på besök. Det fanns ett starkt syskonband mellan dem. Även om hon glömmer mycket nu, kan hon lätt säga säga födelsedatumen på alla sina syskon.

Vad kommer hon att finna? Vad är det hon vill se? Vad står hennes längtan för?



(Efter många år boendes i en banvaktarstuga flytta hon och hennes familj hit. Det var väldigt modernt och fint mot för det tidigare hemmet.)



Jag tänker för mig själv att, det kanske handlar om att återknyta till begynnelsen, för att kunna "knyta ihop säcken". En slags förberedelse för sitt livs slut. Ett tack och farväl.

Eller kanske en längtan hem. Längtan efter det som ett hem står för när det är som allra bäst.




Jag skulle så gärna vilja göra den resan med henne. För hennes skull. För min skull. Kanske till våren, "om världen består och vi lever", som man ofta sa när hon var ung. Ja, om vi lever då, hon och jag. Till våren då vitsipporna blommar. Vitsippor, som hennes syskon och syskonbarn skickade till henne i många år. Då när snön ännu täckte all mark där hon själv gick. Det var fest, nästan heligt.


Kanske till våren när vitsipporna blommar, kära mamma. Sluta inte att hoppas.



(Från vår resa tillsammans till Alingsås 2013)







onsdag 31 oktober 2018

Livet är en gåva




Allhelgonahelgen närmar sig och våra tankar finns hos dem som gått före oss. Många ljus tänds runt om på Sveriges kyrkogårdar i helgen.

När vi var i Grekland i september och hälsade på vår släkt, så var vi också till min kusins grav i Naousa.




Vi promenerade med Haris (min kusins make) till kyrkogården. Haris är ofta där och sköter om graven. Där finns också hans mor och syster.

Många änkor och änkemän i Grekland går svartklädda resten av livet, när de förlorat sin make eller maka. Men inte Haris. Han går i en solgul T-shirt. Jag tycker att det är så fint!






Haris hade en sax med sig. Under vägen plockade han med sig växter till graven. Han vill att Ingabritt alltid ska ha färska blommor/växter. Det han håller i (på den nedre bilden) är en växt (typ vass? ) som håller sig länge, även som torkad är den vacker. En växt som Ingabritt alltid ville ha i sitt hem.














I "fotändan" av varje grav kan man tända ljus. Här har vi tänt var sitt ljus för Ingabritt. I värmen och solen. Lite annorlunda mot för vår stora ljushelg här hemma i Sverige, som ofta kan vara grå och rå. Men behovet att tända ljus är dock densamma.



Haris syster, som också dog alldeles för tidigt.



Haris syster har tidigare haft en grav. Men när det har gått fem år, kostar det 8000 euro om man vill ha kvar gravplatsen. Alternativt får man en platta med den dödas namn uppsatt på en vägg.






Medan vi var på kyrkogården pågick en gravsättning med öppen kista, som man har här. 




Det pyttelilla kapellet alldeles intill Ingabritts viloplats.




Så lämnade vi den vackra kyrkogården i Naousa med sina fina vita välskötta marmorgravar för den här gången. Alla kyrkogårdar påminner oss om att livet här på jorden varar inte för evigt. Livet är en gåva. En gåva som vi har fått att förvalta efter bästa förmåga.




måndag 29 oktober 2018

En välsignelse





Här hemma vid datorn hänger en lapp med en välsignelse från en andakt under prästvigningshelgen i Luleå Domkyrka 2008. Jag tycker om den.





Må Guds välsignelse omsluta oss.
Må änglar och vänner dela vår resa.
Må vi bli visa, starka och kreativa.
Må vi få fira livet och hoppfullheten.
Må bilderna av Gud växa i oss.
Må skrattet och modet göra oss hela.
Må livets glädjebud göra oss uthålliga.
Alla dagar på resan framåt.
Amen.

(Okänd förf. åtminstone för mig)





Alla fotografierna är ifrån en kyrka på Island.

tisdag 23 oktober 2018

Oktobersol





Så här i slutet av oktober börjar dagsljuset bli allt kortare för varje dygn. Men solen finns också i oktober! 




Kanske gläds vi åt solljuset ännu mer nu än i somras. Solljus i oktober är för mig en bild av nåd. Inget självklart och inget vi har rätt att kräva - som vi kan tycka att vi har under sommarmånaderna...




Lite sol och hela landskapet förändras. Det som såg grått ut, lyser i all sin prakt.




Oktobersol kan också liknas vid ett oväntat glädjebesked, omsorg, några vänliga ord, uppmuntran - något som vi inte riktigt räknat med. Och tillvaron, dagen, stunden, besluten förändras. Lyses upp. 




Solljus är inget vi kan prestera, inget vi kan åstadkomma själva, eller på något sätt göra oss förtjänta av - det är en gåva, som vi får ta emot och ta vara på och njuta av. Ingen av oss kan äga det, det är något vi alla får ha tillsammans.

Jag önskar dig oktobersol de dagar som är kvar av denna månad. Sedan får vi hoppas på novembersol...



Tidig morgonsol genom fönstret.

torsdag 18 oktober 2018

Grå-toner




På den akvarellkurs som jag går nu, jobbar vi med grå toner. Det finns färdiga grå färger. Men vi tränar oss på att få fram grå nyanser av andra färger. Det blir vackrare och mer levande så. Till "läxa" har vi att blanda rött och grönt till olika grå nyanser och likaså med  blått och brunt. Det är spännande och inte alldeles enkelt.



(Oj, bilden blev åt fel håll. Färgerna som jag har blandat är längst till höger)

Här har jag gjort en färgkarta med rosa resp. rött blandat med ett par olika gröna färger. Det blev inte så många "vanliga" grå, jag tror att jag har för mycket färg i penseln. Hade jag haft mer vatten så hade de gått mer åt grått..




När man leker med färger, så ser man (=jag) de överallt. Och nu upptäcker jag också att grått har många olika nyanser i sig.




En grå dag kan - om man tittar noga - innehålla många nyanser av grått.




Det som på långt håll ser grått och trist ut, är många gånger fyllt av olika färger - och är hur vackert som helst!





Tänk, så många färger det är i de grå tall-stammarna!






Och så många färger i de grå stenarna!
Ser ni den lila-violetta färgen i den nedre stenen?




Det som först ser ut som en grå dag, en färglös människa, en trist uppgift kan visa sig innehålla många nyanser av färger - om man inte bara avfärdar allt på en gång - eller på avstånd.




En skön blå-grå natt önskar jag dig. I morgon kommer en ny dag med nya nyanser och färgskalor. 


Själv ska jag fortsätta att träna mig att måla grått... 



                          Färgprov med Opera Rose och Viridian Hue.