För det nya obekanta ...

 

I mina förberedelser inför söndagens predikan kom jag att tänka på en psalm som Britt G Hallqvist skrev 1966 (finns i Herren Lever 1977 och Psalmer och Visor 1976). En text som jag tänker på då och då, när jag ser tillbaka på det som oroat mig. Så många gånger jag varit tacksam för att det blev som det blev!

För det nya obekanta ryggar jag.

I sin vanda fåra löper helst min dag.

Plötsligt kommer undrens Herre. Allt blir nytt.

Allt gammalt och beprövat blir förbytt.

 

Jag står häpen och förvirrad, utan råd,

tills jag märker: det jag fruktat är en nåd.

Han som fanns i det förgångna bor ock här.

Om än hjärtat bävar, vet jag: grunden bär.

   

"det jag fruktat är en nåd"

Sockerfritt, laktosfritt, köttfritt...

Vi har firat påsk i stugan tillsammans med våra barn med respektive och barnbarn. En dag var också en av mina bröder med.

När vi är tillsammans handlar det en hel del om mat och fika. Vårt fyraåriga barnbarn har lärt sig att alla inte kan äta allt. Han är mån om att rätt person ska få det som hen mår bäst av. Därför frågar han ofta när vi satt oss vid bordet: Är det sockerfritt, laktosfritt och köttfritt? 😊

Vädret har växlat. Men vi hann vara ute ganska mycket i den generösa snön. Det är vår svärdotter Ellinor som tagit de fina utebilderna.

Alla åkte skidor utom Ellinor (fotografen) och jag.

  

   

 Lite inne aktiviteter blev det förstås också. Här "inviger" vi min tillbyggda ateljé. Inte alls färdig. Men det gick att sitta där och rita och måla bland verktyg, golvplattor och väggfärg mm. Skönt att ha mera plats när vi är många.

........

(Här äter vi vår matsäck på vår utflykt.  Ellinor och Christofer saknas på bilden. Det är Ellinor som fotar)

Jag började mitt inlägg med att skriva om mat, som vi mår bra av. Jag avslutar med att återknyta till det utifrån söndagens evangelietext, som jag hade förmånen att få predika över i Robertsfors kyrka och i Flarkens kapell.

Jesus hade visat sig ett par gånger efter sin uppståndelse. Men det kan ha dröjt ganska länge till nästa gång. Det var säkert en prövosam tid för lärjungarna. Tänker mig att det kom tankar som "Levde verkligen Jesus?", "Var hans uppståndelse bara en hallucination, inbillning eller en önskedröm?"

Petrus och några fler av dem som hade funnits kring Jesus återvände till fisket, som de hade jobbat med innan de träffade Jesus ". Den natten fick de ingenting, står det i texten. 

Efter en kall och dyster natt grydde en ny dag. Och på morgonen stod Jesus där på stranden (fast de visste inte då att det var han).

Han frågade dem: Har ni ingen fisk? Har ni inget att äta? Han har nyss besegrat döden, men han pratar inte om sig och sitt, utan frågar efter hur de har det. Sedan säger han till dem: Kom och ät. Och när de kom i land såg de en "glödhög och fisk som låg på den och bröd". Han bjöd dem på värme och fisk och bröd. När de hade gett upp, mötte han dem i deras tvivel och frustration med kärlek och omsorg.

Har ni något att äta? Den frågan ställs varje dag i hela världen i omsorg och inte så sällan i oro. Det är många som inte har någon mat att äta.

Tänk att vi kan - på olika sätt (t.ex skänka pengar) - vara med och ge omsorg och värme och mat till dem som behöver.

Väldigt bra gjort om du har läst ända hit!

Önskar att du får det du behöver om det så är sockerfritt, laktosfritt, köttfritt eller inte. 😊

Att bara "titta förbi"...

 

Jag har tänkt lite på en gemenskapsform som nästan inte existerar idag; att bara titta förbi någon granne eller släkting utan någon speciell inbjudan. Så som det var förr. Naturligt och självklart. Ytterdörren var sällan låst.

Jag minns hur det var när jag var barn och mamma var "hemmafru". Vi bodde mitt i stan i Piteå och det var många som kom förbi och trängdes i vårt lilla kök. Mamma hade alltid kaffepannan på spisen och kringlor fanns det oftast att plocka fram från någon burk. Mamma avbröt det hon höll på med, för att en stund, i all enkelhet, sätta sig ner vid köksbordet och prata med den som kom.

(Gästmugg i Lycksele 😊)

Ibland var samtalen djupa, andra gånger mer lättsamt prat. En paus i vardagslunken som gav känslan av tillhörighet och sammanhang, som så många saknar idag. Det prestigelösa mötet och enkla brödet gav mening och livskraft i vardagen.

(Naturligtvis hände det att elakt skvaller fördes vidare på sådana här kafferep. Men i stort, tror jag, att det var betydelsefulla stunder för dem som möttes).

På söndag är det Midfastosöndagen. På gudstjänsterna predikas över temat "Livets bröd". Kanske var kaffetåren och bullen för många något av "livets bröd". En räddning att orka lite till.

Jesus säger: "Jag är livets bröd" (Joh 6:34). Det bröd som ger liv. 

Brödet var basfödan på Jesu tid. Brödet för överlevnad.

Vi behöver gott om "livets bröd " i vår värld idag! I alla dess betydelser och tolkningar!

På söndag ska jag vara i Svenska kyrkan i Vännäsby och leda Högmässan. Jag ska predika om pojken som kommer för att dela med sig av sina fem kornbröd och två fiskar till folkmassan som var samlad. Att DELA MED SIG av det man har - även om det verkar väldigt lite i sammanhanget - har också med "livets bröd" att göra. Dvs det som ger liv och mening både för den som ger och den som tar emot.

Då kan det t.o.m. bli lite feststämning...

Ps Inte helt fel att påminnas om "titta förbi"-brödet så här på Kvinnodagen. Tänk så många kvinnor som bakat, alltid varit beredda på att bjuda, att lyssna och att diska och sopa mm. för sina grannar, vänner, släktingar.

Himlen är inte alltid blå

 

Himlen är inte alltid blå, det är inte heller alltid  vattnet. Träden och gräset är inte alltid grönt. Solen är inte alltid gul. Snön är inte alltid vit.

Himlen är ibland väldigt, väldigt mörk - och ibland mycket ljus, nästintill vit. Och allt däremellan.

Himlen kan skifta i så många färger, liksom solen,  träden, marken, bergen, snön, isen...

Så är det egentligen med det mesta här i livet. (Inte minst i Guds skapelse!) Allt är inte svart eller vitt. Inte heller stämmer alltid våra förutfattade meningar. Så lätt att vi fastnar i det vi tror oss veta eller kunna, utan att riktigt se efter hur det verkligen är. 

Fast vi ser, så ser vi ändå inte. Det stämmer inte med vår bestämda uppfattning eller kanske vår innerliga önskan.

Det är tydligt när man målar. Men också i åsikter, debatter, beslut, handlingar mm.

Jag önskar att jag kunde se mer med "öppen blick".  Att inget ska skymma sikten. Se nyanserna och det som jag inte alls trodde var möjligt. I både smått och stort. Gott och ont.

Himlen är inte alltid blå.

Ingenting kan hindra ljuset

 

Så underbart det är med ljuset som nu kommer tillbaka mer och mer. 

Jag tänker på en dikt som mamma (Astrid Hollingby Almroth) skrivit. En av hennes allra bästa, tycker jag.

INGENTING KAN HINDRA LJUSET

Ingenting

kan hindra ljuset

när det vill fram.

Genom dimma och mörker

tränger det

och bryter igenom.

Ingen

kan hejda dagen

att gry.

Även den svartaste natt

måste ge vika

för morgonen.

Och aldrig

är ljuset så ljust

som när det nyss

har lämnat mörkret.

Ingenting kan hindra ljuset när det vill fram!

Ett nytt år!

Det har snart gått ett dygn sedan det blev ett nytt år när jag skriver det här inlägget. Det mesta är ungefär som vanligt. Solen lyste vackert och hoppfullt imorse. (Ser ni solljuset på träden på bilden nedan?) Vi åt vår frukost lite senare än vanligt med yoghurt med hjortron. Det händer då och då. Hjortron är de bär vi har mest av nu.

 

 

Owe och jag firade in det nya året mycket lugnt och enkelt. Jag målade och Owe läste. Vi åt gott. Häftiga fyrverkerier visade sig plötsligt vid midnatt på himlen. Det var stuggrannarna som bjöd på det.

Det finns mycket att önska, sträva efter och be om inför det här nya, okända året. Både på det personliga/familjära planet - och ännu mer i ett större perspektiv; vår värld. Det är tråkigt - minst sagt! - att hämnd, våld, krig, makt och pengar ska styra så mycket över människors liv och leverne. Dessutom påverkas djur, natur och miljö. Vår framtid. Barnens framtid. 

Det är helt ofattbart att vi människor inte är klokare än så 2024!!

Tomas von Brömssen läste Tennysons "Nyårsklockan" på Skansen inatt, som säkert många av er såg. Den dikten har blivit allt starkare och starkare för mig de senaste åren. Vilket innehåll - om än ålderdomliga ord. Tomas von Brömssen har själv sagt, enligt Aftonbladet, att man får försöka se den "som en bön".

Jag citerar några delar av den:

"... Ring lögnens natt från världen ut 

och ring in sanningen till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten 

och ring tröst till sargad barm.

Ring hatet ut emellan rik och arm 

och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden 

och ring den frusna tiden åter varm.

Ring ut det fasansfulla våldets larm 

och ring till allas hjärtan levnadsglöden.

.....

Ring, klocka, ring och seklets krankhet vike.

Det dagas, släktet fram i styrka går!

Ring ut, ring ut de tusen krigens år, 

ring in den eviga fredens rike!"

Önskar att det nya året

får innehålla mycket av

kärlek, ljus, sanning och fred!

"... låt ditt milda ljus få lysa..."

 

Mest foton tar jag när vi är i stugan. Det är nästan alltid vackert där. Men ibland tycker jag att det är riktigt fint när jag tittar ut från våra fönster på fjärde våningen i Umeå. Alla lampor som lyser. Så här års är det extra mycket ljus både ute och inomhus.

Vi ser bara en liten del av Umeå. Ändå, så många människor det finns bakom alla dessa fönster! Vad jag vet, känner jag ingen av dem - trots att de finns så nära vårt liv och boende. Vilka är de? Hur mår de? Hur ser deras liv ut? Hur ska de fira jul.

Många olika människoöden döljer sig bakom fönstren.

Jag tänker på en psalm som sjungs mycket nu: 

Nu tändas tusen juleljus av E. Köhler (1898), Psalmnummer 116. Jag citerar de två sista verserna, som också är min bön:

Du stjärna över Betlehem,

o, låt ditt milda ljus

få lysa in med hopp och frid

i varje hem och hus.

I varje hjärta armt och mörkt

sänd du en stråle blid,

en stråle av Guds kärleks ljus

i signad juletid.

GOD JUL!

Ljus, hopp och kärlek!

Mamma Ellinor fotar tomtebarnen!