Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

fredag 23 februari 2018

Barnens rimbok




Hur många känner igen Barnens rimbok? Jag hade den när jag var barn. Gissar att jag fick den när jag var 7, 8 år. Boken är tryckt 1955. Men det finns upplagor från 20-talet också. I min bok har jag både målat och skrivit. Jag använde den nog ganska mycket en period.


Teckningarna är fina, tycker jag. Och många texter är klassiska visor och rim.


Mamma läste för oss många ramsor när vi var små. Jag känner igen en del från boken även om det inte är exakt samma ordalydelse.



Om du klickar på bilden ser du texten bättre.


Opp och hoppa,
ligg ej och dra dig.
När du blir gammal
vill ingen ha dej.


Jaha, bäst att passa sig! 😊



När jag för någon vecka sedan bläddrade i boken blev jag verkligen förskräckt när jag såg denna vers:

Våra barn är vackra barn
trinda i ögat som katten,
grannens barn är fula barn
långa i ögat som grisen.

Och så är det en teckning på barn från asiatiska länder ( under texten), tolkar jag det som i alla fall! Förskräckligt! Det var ingen bättre människosyn förr!




Så bad vi Gud som haver, när jag var barn. När vi i dag ber bönen är slutorden "Du förbliver fader vår". För Gud älskar alla. Olycka som drabbar oss beror inte på om vi är älskade av Gud eller inte. 

Språk, formuleringar, insikter förändras. Ofta till det bättre. Men det är alltid nyttigt att fundera, reflektera och ifrågasätta. Även det som vi "alltid har sagt" eller gjort.


söndag 18 februari 2018

I smyg




I SMYG
Jag tränar mig, Jesus, att säga ditt namn.
Jag säger det tyst, som i smyg.
Jag söker dig här och jag söker din famn.
I närheten blir jag som blyg.

Jag tränar mig, Jesus, att möta din blick,
att se dig som den som du är,
att se dina steg och de vägar du gick,
att se dig som mänska och här.

Jag tränar mig, Jesus, att höra din röst,
att lyssna till dig och förstå,
att låta dig fylla min tomhet med tröst
och längtan i mig med din nåd.

Tre av fyra verser av Psalm 854 i Psalmer i 2000-tal
Text: Tomas Boström


En text som en av konfirmanderna, Eva, läste idag på Temamässan med konfirmation i Matteuskyrkan.




Två vuxna konfirmander! Det har varit såå roligt att träffa dem under hösten och början av denna termin; läsa, samtala och fundera tillsammans om kristen tro.




Till konfirmationsmässan idag var de med och valde psalmer att sjunga och texter som de ville läsa. Sista gången vi träffades pratade vi om Trosbekännelser; gamla, nya och egna. "Hur vill jag formulera min tro"? Ja, jag tror att många kan känna igen sig i psalmen ovan, att det är lite så där i smyg och att man vill gå lite försiktigt fram, "öva sig" att tro, att be, att uttrycka sig... och det är helt ok!




Malin hade hittat en annan text, en koncentrerad trosbekännelse i lite mera moderna ordalag.

Vi tror, trots världens mörker 
på Fadern som skapar och bär,
på Sonen som älskar och befriar,
på Anden som tolkar och enar.
Vi tror på Gud mitt ibland oss!
(Thomas Kazen)



Trivselklang med Kjell Sandberg var med i mässan och sjöng.


Många ville fotografera de glada konfirmanderna.



Jag vill önska Eva och Malin glädje och tillit i sin tro!

Obs! om man inte redan är döpt eller konfirmerad kan man göra det i vuxen ålder. Det är aldrig försent!


fredag 16 februari 2018

Omvända roller




I dag har jag varit ute tillsammans med mamma för att hjälpa henne med några klädes inköp. Hon överlät med lättnad och tillit åt mig att tänka, välja och bestämma. Hon var mest glad för att vi var ute tillsammans. Och hon litade fullständigt på mig. Utom en gång då hon protesterade mot ett mönster på en topp. Nej, den ville hon inte ha.




Jag tänkte på hur många gånger mamma följt med mig på stan och hjälpt mig att tänka, välja och fatta beslut, när jag var barn och speciellt under tonårstiden. Hon fick stå ut med att jag blev missnöjd och deppig och inte tyckte att någonting passade. Mamma tala om för mig att jag var fin, att jag inte alls var tjock, att jag passade bra i det klädesplagget. Vilket tålamod hon hade! Hon som inte ens var speciellt intresserad av kläder. 
Skillnaden då mot för idag, var att jag litade inte på henne (som hon har litet på mig idag), hon var ju "bara mamma"! Hon förstod inte... och det var klart att hon, som var min mamma, tyckte att jag var fin... det räknades inte riktigt. 

Livet förändras. Nu är det omvända roller. Inte bara när det gäller klädesinköp.




Självklart tänker jag på hur det kan bli en dag då min dotter eller son följer mig ut på stan för inköp av det ena eller det andra. Hoppas att de har tålamod och att de kan känna en viss glädje över att få göra mig den tjänsten. Kanske minns de att jag varit med dem i butiker, funderat, sett alternativ och stöttat i besluten... :-)

Vi följs åt, mina barn och jag även nu för tiden - när vi är på samma plats - vi rådfrågar varandra och fattar våra egna beslut, men en dag kommer jag förmodligen att vara beroende av dem och  ännu mer lita på vad de tycker... hoppas att jag gör det, förresten! Tänk om jag blir väldigt envis och tror att jag vet bättre...! Man vet aldrig, när man blir äldre kan nya sidor dyka upp... Tur ändå, att jag har kloka barn! De vet nog hur de ska ta mig. Kanske lockar de med en bakelse, eller något annat gott.




söndag 11 februari 2018

Första lediga veckan




Så har då första lediga veckan - på min halvtidstjänst - snart gått till ända. Som jag skrivit förut kommer jag att jobba varannan vecka i fortsättningen.




Det känns faktiskt som en innehållsrik vecka. 
Både väderleksmässigt och på annat sätt.




I går fick Owe och jag en del gjort, som vi tänkt ett bra tag. Det känns alltid skönt. Bl.a. var vi till kyrkstaden i Gammelstad (Luleå) och "hälsade på" vår kyrkstuga.






Owe skottade och drog igen fönsterluckorna. Det skulle vi ha gjort för länge sedan - men nu blev det i alla fall gjort. Om några månader får vi öppna luckorna igen. Det ser jag fram emot.



Men än så länge är det vintervila som gäller. Det ser ut som många av stugorna sover djupt. De har gått i ide.




Medan Owe jobbade på, så fotograferade jag.
Det var kanske inte helt rättvist.
Men livet är som bekant inte rättvist.




Jag älskar de här stugorna med sina ojämnheter och sneda vinklar. De är liksom "halta och lytta". Det finns något mycket vackert i det! Det är säkert många som håller med mig. Men tänk om vi kunde tänka så om varandra också, och inte minst om oss själva. Så ofta vi skäms för det som inte är perfekt, rakt och vinkelrätt i våra liv och kroppar. Det kan faktiskt vara något vackert med det också!




Det finns en väg fram. Om än snön ligger djup.

Vad var det Jonas Gardell sjöng i går kväll på Melodifestivalen?

Det finns en väg 
ut ur rädslan
ut ur skam
och ett löfte om att en gång komma fram
...



torsdag 8 februari 2018

I det vitaste vita







I det vitaste vita finns många nyanser




I det vitaste vita
finns det också ett och annat som vill synas




Nästan dränkt av snön finns där en gatuskylt
som vill säga bilisterna något




Men det är kanske inte så lätt att bli hörd






I det vitaste vita finns det 
en del som vågar ta mer plats än andra -




- och bara lyser!
Trots det igenfrusna.
(Se fönsterrutorna)




Andra är mer försiktiga,
men står ändå där rakryggade.

-

Vi kanske finns där, du och jag,
i det vitaste vita,
i det tysta,
vackra
överväldigande

en del av oss lyser, tar plats
andra av oss får kämpa för att
hålla näsan över snödrivorna

Liksom snön smälter med tiden
kan också våra livssituationer förändras
Livet har sina årstider
Ljuset kan dock alltid sippra fram
vilken tid det än är på året




tisdag 6 februari 2018

Ett ljus gick upp


Boden Arenan idag.


De hade väntat och längtat, bett och hoppats, år efter år. Förmodligen hade de också tvivlat och tappat modet. Men det som utmärkte dem var ändå deras iver och tålamod. De var inte unga längre och de väntade fortfarande...


Mariakyrkans klockstapel, Sävast

Symeon och Hanna, som de två gamla, fromma hette, tillbringade mycket av sin tid i templet. Jag vet inte hur väl de kände varandra, men de hade säkert sett varandra där. Ofta hde de sett föräldrar komma med sina barn dit. Men den här dagen gick det upp ett ljus för dem! Uppenbarelsens ljus. När Josef och Maria kom med sin lille son, Jesus - då visste de bara! Det var honom de hade väntat på hela sitt liv. Messias! Det var något som gjorde att de SÅG det... ljuset... (Luk 2:22-40)




I Söndags ledde jag gudstjänsten i Mariakyrkan i Sävast. Det var Kyndelsmässodagen och Kyrkomusikens dag. Kjell Lindström spelade till psalmerna och ledde kören som sjöng om ljuset, Jesus Kristus.




Efter gudstjänsten var Kjell och jag i Mikaelskyrkan (Heden) och ledde en dopgudstjänst där. Här hänger Kjell psalmsiffrorna 248 och 791.




Den här söndagen som många gånger annars, så frapperades jag över hur vackra miljöer jag får jobba i! Vackra rum med många fina detaljer. Det mesta med en bestämd tanke bakom. Det finns liksom många "små" budskap utan ord i en kyrksal.




På tal om ljuset, har det varit flera riktigt vackra dagar nu! Gnistrande vitt och klarblå himmel. Och kallt! I går -30 grader och idag omkring -25.




I dag har det varit en fantastisk ljusbåge kring solen.
Haloring, heter det visst.

lördag 3 februari 2018

Snö och ljus




Jag mötte en av våra grannar på stan. Hen undrade var vi hade varit, hen hade inte sett oss på länge.  Jo, visst vi har varit borta en del i januari, men nu har vi varit hemma ett bra tag, berättade jag.






Tänkte sedan när jag körde in på våran gata, att det är kanske inte är så konstigt att vår granne inte har sett oss. Vi syns inte så mycket, inte någon av oss på gatan. Man ser mest snötäckta tak och ett hål här och där i snödrivorna, gångar in till husen.

Men så är det inte bara i Norrbotten, utan nu verkar det vara så i andra delar av landet också.




Vi kan kanske se varandra bättre allt efter som dagarna går. Varje dag ökar ljuset några minuter. Det går ganska fort. Och rätt som det är minskar snöhögarna också.




Ljuset hjälper oss att se. Se varandra. Se omvärlden. 
Se det som är viktigt i livet.

I morgon, söndag, är det Kyndelsmässodagen. 
Kyndel betyder ljus, bloss.



Fotografierna är ifrån Boden.