Sånt är livet

 

Nu var det väldigt länge sedan jag skrev här. Dagarna och veckorna går fort. Speciellt när det händer en del, stort och smått, roligt och tråkigt/sorgligt. 

Jag har lyssnat på föreläsningar och läst böcker som berört mig. Jag har också nyss sett "6 dagar kvar att leva" med Carina  Bergfeldt. En film som "känns" och väcker många tankar.

Vi har haft sjukdom i familjen, som nu lyckligtvis verkar gå åt rätt håll. Jag har förlorat min äldsta kusin, som skulle ha kommit upp hit i sommar. Det känns så tråkigt.

Jag har jobbat en del i Bygdeå församling och jag har ett uppdrag/en beställning som jag håller på med.

Vi har varit mycket med våra barnbarn och resonerat och lyssnat på deras ofta kloka tankar och frågor.

Med mera. Med mera. 

Våran vardag är säkert lik många andras (pensionärers) vardag. Men tänk så mycket det ger av intryck, tankar och känslor ändå. Fast det är väldigt mycket som hör till det vanliga livet. Lägger man då till allt som händer i vårt samhälle och i Mellanöstern och världen överhuvudtaget, så finns det mycket att fundera på, bearbeta och söka strategier och mening i ... Jag skriver det som jag skrivit många gånger förut, det är märkligt hur ens tankar och hjärta kan fyllas av så många olika saker samtidigt.

Under den här månaden sedan jag skrev senast så har den kyliga (närmare -30 grader) vintern förvandlats till vårvinter och för det mesta på dagtid plusgrader. Mycket av snön har försvunnit. Speciellt i Umeå, i stugan har vi mer kvar. Vi ser fram emot ljusa och soliga vårvinterdagar.

 Än är inte norrskenstiden slut.

Under sportlovet (och andra dagar) har vi träffat våra barn och barnbarn. Många mysiga stunder! Våra barnbarn älskar att vara ute - och gärna sporta på olika sätt. Jag är ingen "sportare", men jag gläds att se dem att ha roligt och njuta - men också våga utmana sig själva och pröva nytt och mer och mer avancerat... 

När vi utmanas, barn som vuxna, så är det tryggt när det finns någon intill som kan stötta och "rycka in" om det behövs. Jag skulle verkligen önska att alla människor hade någon vid sin sida som ser och är beredd att räcka ut en hand, eller två. Så mycket mer vi skulle ha modet att klara av då. 

Livet pågår. I stort och smått. I vardag och stora livsförändringar. Det är inte alltid lätt att hitta en väg som känns framkomlig och "rätt" eller att hålla balansen mellan det ena eller det andra diket. Det finns gott om diken att falla i! Men det är sällan "hela världen" om vi faller. Vi kan resa oss och prova igen. Balansgång kräver övning, många försök och tålamod. Jag hade väldigt svårt för balansövningarna i grundskolan. (Och ännu mer nu!) Då sa min lärare till mig att jag skulle lyfta blicken och se framåt. Det har jag tänkt på många gånger... Livsvisdom.

Livets olika ögonblick och stunder kan vara som såpbubblor. De glimmar till och finns bara en kort tid. Att försöka fånga såpbubblor är svårt. Men ibland kan vi lyckas, även om själva bubblan inte varar så länge. Den är oerhört skör. Kan vi fånga dagen, livet, livets sköra stunder? De där ögonblicken som kan vara både vackra och svåra? Kanske inte fånga och låsa in, men ta till vara, ta i våra händer och till vårt hjärta - och i hjärtat kan de bestå även efter att "bubblan" spruckit.

Det finns många fina, sköra bubblor att ta vara på!

Lycka till!

Jag tror på ett hjärta, större än vårt eget, 

som älskar oss och vill följa oss genom livet.

En vintertur ...

 Vi hade tänkt åka tåg. Men p.g.a. praktiska omständigheter så tog vi bilen. Vi är tacksamma för att vi hade "tur med vädret" alla 176 milen. Så här års är det verkligen en chansning... Vi var "duktiga" och stannade till och sov och åt under vägen, mer än vi brukar.

Vi har sovit i olika sängar och ätit vid olika bord. Vi har träffat flera - sedan årtionden - gamla vänner  och kära släktingar. En bonus när man åker med bil (underlättar i alla fall!)

Under hela vägen var det minusgrader och snö. Vi hade två mål för vår resa och det ena var att komma till vår dotter Cornelia och hennes sambo i Stockholm.  De håller på att flytta, så vi fick hjälpa till lite grann där.

De har fina promenadvägar alldeles i närheten. Jag är lite avundsjuk på alla fina, krokiga träd som finns söderut, som vi inte har uppe hos oss.

Efter dagarna i Stockholm for vi vidare till Nyköping där jag fick träffa Fysioterapeut Emelie Mård (som också är min bonussysterdotter) på MÅRD SJUKGYMNASTIK OCH REHAB. Även om vi inte hade varit släkt så skulle jag ha sagt samma sak: Otroligt duktig! Lyssnar. Undersöker noga. Behandlar och ger träningsrörelser som känns helt rätt. Så glad och tacksam för detta besök! Synd att vi bor så långt ifrån varandra. Efter det åkte vi till min bonussyster i Trosa.

På vägen dit körde vi förbi Västerljung och det hus som vi bodde i början av 90-talet (fotot ovan). Alltid lite speciellt att se sina gamla hus och hem. Och träd och buskar som man planterat... Då var barnen små. Jag arbetade i Sjukhuskyrkan i Södertälje och Owe som skolkurator i Vagnhärad. Det var härifrån som vi sedan 1996 flyttade upp till norrbotten. Ja, allt har sin tid...

(Fotona är ifrån Stockholm, Hägersten)

Vårt andra mål för resan var en begravning i Västanfors kyrka (Fagersta). Det var Owes gamla morbror, 96 år, som lämnat det här jordelivet. Den siste i syskonskaran. Det kändes fint för oss att vi kunde vara med. Vi träffade Owes morbror i september, då sa han till Owe, att det här var nog sista gången som Owe fick se honom. "Äldre än så här kan jag inte bli", tyckte han. Och så blev det.

Owe fick också tillfälle att träffa många av sina kusiner på minnesstunden.

Sedan, efter 10, 11 dagar, var det dags för hemresan. En lång resa blir roligare när man har ställen att stanna till på. Ett sådant är i Ullånger.

Mjälloms tunnbröd! Här köpte vi ett par kartonger gott tunnbröd med oss hem. Bra ställe att stanna till på. När vi åkte ner åt vi vår lunch där också.

Sedan fortsatte vi vägen ända hem. Vi har ett vackert land.

Det finns en nattvardspsalm som börjar Vi bär så många med oss... och precis så känns det efter att vi träffat många som vi inte träffar så ofta. De finns i våra tankar. Vi önskar dem alla allt gott, det de  längtar efter och har behov av. Första versen slutar med orden: Vi bär  så många med oss, o Gud, vi ber för dem.

(Jag tycker mycket om hela psalmen, SvK Psalmbok nr 399. Många viktiga strofer.)

Kan jag lita på mitt minne?!

 

Ju äldre vi blir, desto färre känner oss sedan barndomen, känner till vår bakgrund, familj och det liv som vi har levt. När föräldrarna är döda och andra nära gamla släktingar - och kanske syskon och barndomsvänner, då är det inte många som vi kan fråga om det som varit eller att minnas tillsammans med. Ofta upptäcker vi det lite sent och många är vi, tror jag, som ångrar att vi inte frågade mer föräldrarna eller andra om olika saker...

I helgen som gick hade vi besök av Owes bror och svägerska från Uppsala. Bland många samtalsämnen fanns också minnen och funderingar kring barndom och uppväxttid. Så skönt att ha någon att dela sådant med! 

För min del så har jag mina yngre bröder och min barndomskompis att dela och påminnas om den tidigaste delen av mitt liv. Och inte bara våra egna enskilda liv, utan också hur livet i övrigt såg ut. Hemmen, skolan, stadsmiljön, ja, i samhället. Det är mycket som har förändrats!

Det där med minnen är intressant. Vågar man lita på sitt minne? När man samtalar med andra som "var med" så kan man minnas olika och framförallt ha upplevt det olika. 

Minnen kan uppenbara sig på olika sätt. Som bilder - plötsligt så ser man det framför sig. Ibland är det lukter och smaker som påminner en om något. Något obehagligt eller något som fyller en med en god känsla. För några dagar sedan var jag hemma hos en gammal studiekompis från mitten av 70-talet. Hon bjöd på ett matbröd som kändes så välbekant i smaken, lite "hemma" på något sätt. Jag tog en brödskiva till... Min vän frågade efter en stund om jag kände igen smaken. Ja, det gjorde jag. Men jag visste inte varifrån. Då hade det brödet bakats och bjudits på i den matsal som var på det internat där vi studerade teologi och bodde tillsammans på i Bromma. Länge sedan, men smakminnet fanns kvar.

Känslor är ju också starkt förknippade med minnen. Ibland kan jag känna en värme, glädje eller en oro, rädsla inför en person, ett ortsnamn, ett hus eller något annat. Jag kommer inte riktigt ihåg varför men kroppsminnet, känslan förknippas till något särskilt.

I samtal med andra så väcks också minnen, som vi inte visste om att vi kom ihåg. Människor, namn, upplevelser, känslor... Så mycket vår hjärna och kropp rymmer! Mycket mer än vad vi har en aning om.

Min barndomskompis och jag brukar fråga oss, varför kommer vi ihåg vissa saker, och inte annat?! Många gånger är det helt obetydliga saker, när vi skulle vilja komma ihåg det verkligt viktiga. Ja, minnet är ett intressant och märkligt fenomen. Det finns förstås forskning kring det...

Ibland kan vi lura oss själva och minnet. Det vi tänker är våra egna "minnen"  kan vara påverkat av foton, andras berättelser, mina egna fantasier eller egna konstruerade slutsatser. Så vi kan nog inte alltid helt lita på våra minnen. 

Hur som helst, är det roligt att ha några att prata med om det som varit, som minns och kan bredda mina minnen. Det kan både ge en förklaring och en förståelse av det som varit. Men som sagt; ju äldre man blir desto färre finns kvar att dela sina första minnen med. Jag är glad för dem jag har kvar i mitt liv!

Inget nytt under solen

 

(Fotat genom fönsterrutan)

Häromdagen var det 15 år sedan jag började blogga! Tänk vad tiden går!  1727 inlägg. Så många ord och meningar det har blivit. Från början skrev jag varje dag. Ja, det gjorde jag faktiskt för det mesta i flera år. Då jobbade jag och hade mycket tankar, texter och bilder ständigt i huvudet. En del blev bra, andra mindre bra. Ibland har jag tänkt att jag skulle ta bort en del inlägg, men det har inte blivit av än...

 (Fotat genom bilrutan på väg in i Umeå)

Livet blir helt klart annorlunda som pensionär. Visserligen finns det fortfarande många tankar och texter i huvudet, ibland så mycket att det är svårt att sova, men jag tänker att det kanske inte är sådant som är intressant för andra...  svårt att veta...

Men jag kör väl ett tag till. Mer eller mindre oregelbundet och med mer eller mindre intressanta inlägg. Bloggen heter "Inget nytt under solen" och det ska jag väl kunna leva upp till. Många upprepningar och inga stora nyheter. 

Bloggen utgår från mitt liv och mina reflektioner och då blir det mycket vardag, väder, naturens förändringar under året, barn och barnbarn, lite jobb då och då, mitt måleri, min tro och kanske något mer.

I dag t.ex. har vi träffat vår son med familj och vårt 6-åriga barnbarn åkte skridskor för första gången. Och det gick galant! Så roligt! Det var dessutom nästan minus 20 grader. Men det störde honom inte.

Ikväll har samma barnbarn varit hos oss medan pappan spelade pingis. Större delen av tiden lekte han förnöjt med gamla bilar från ca 60-talet o framåt. Byggde banor och fantiserade. Ibland behövs det inte så märkvärdiga saker.

Jag avslutar dagens inlägg med det här fotot som jag tog för ett par dagar sedan. Det var riktigt mörkt på himlen, men så såg jag några strimmor av ljus, som bredde ut sig mer och mer. 

En vy som ni har sett förut och en tanke som jag ständigt återkommer till, hur ljuset vinner över mörkret, hur än mörkt det ser ut att vara.

Önskar er alla en ny vecka med ljus, hopp och lite mer värme!

Första dagen...

 

Snart har det första dygnet på 2026 gjort sitt. Och sedan fortsätter 2026 dag efter dag... Vad 2026 kommer att leverera vet vi inte riktigt säkert. En del tror vi oss veta, men det är mycket som vi inte alls vet något om.

Det är mycket som vi skulle önska! Varje önskesten ser olika ut, samtidigt tror jag att vi är många som önskar ungefär samma saker: fred, medmänsklighet, uppriktig omsorg, hälsa och annat i linje med dessa exempel. Vi kan alla räkna upp många goda saker vi önskar oss, varandra och i världen.

Vi får försöka lita på att solen, ljuset, livet (med andra ord Gud) vill oss väl och finns bland trasiga isflak, kyla, död, oro och stökighet.

Sök tillsammans ljuset inför en okänd framtid.

Kärlek till er alla!

God fortsättning på året.

Det var så det började...

 

DET VAR SÅ DET BÖRJADE

Det var i det mörkaste mörka

i nattens råkalla timmar

i det främmande och provisoriska

med de oerfarna och jagade

- det var där det började

Utan mänskliga förutsättningar

i det hjärtskärande skriket

i den totala sårbarheten

i den absoluta maktlösheten

- det var där det började

På ett hårt trampat jordgolv

på ett urgammalt löfte

med ett buds fingervisning

med en stor stjärna i skyn

- det var där det började

Det var där det började

Birgitta Ryås

ANDETAG

Ett skört och utsatt litet barn

tar sina första skälvande andetag

andetag

efter andetag

andetag

efter andetag

andningen

pulserar

oavbrutet

i det ogästvänliga

i det råa och kalla

i det mest torftiga

ensamma   utsatta

andetag 

efter andetag

andetag

Birgitta Ryås

Den första egentliga julen var inte enkel. Så är det inte heller för många idag. Gud blev människa i det lilla utsatta barnet för att dela livet med oss, andetag efter andetag, dag efter dag. Gud är inte främmande för det som smärtar, oavsett vad det handlar om.

Julen kan vara svår. Den kan också vara skön och trivsam, varm och god.

Jag vill önska dig det bästa dessa juldagar! 

Ett av Jesu namn är Immanuel som betyder "Gud med oss". Det önskar jag oss alla.

GOD JUL!

Ljus och kärlek i decembermörkret!

Foto: Ellinor Ryås

Just nu är vi inne i den mörkaste tiden på hela året. Extra mörkt blir det när det inte är någon snö eller bara lite snö. Vad behöver vi då? Jo, kärlek! Och "mod och lust att tända ljus".

Som jag redan berättat på Instagram så fick vi glädjen att fira kärleken i decembermörkret. Tjugo år tillsammans firades med en superhemlig vigsel (som nu är officiell). Det var en disig och snöig dag, med en ganska svag (i alla fall bakom ett par stora granar) men "piskig" vind. Vi gladdes alla åt att just de här timmarna var det vitt på marken - dagen innan och dagen efter var det ingen snö alls!

Foto: Ellinor Ryås

Foto: Ellinor Ryås

Med på vigseln fanns Psalm nr 411 i Den Svenska Psalmboken med tillägg, med text av B.G: Hallqvist:

Gud har omsorg om vårt släkte

Gud har omsorg om vårt släkte, han har sett vår ensamhet.

Han har skapat man och kvinna, han har styrt i hemlighet

deras vägar till ett möte där de livets källa fann.

Kärlek ger han oss att räcka som en blomma åt varann.

När jag - under årens lopp - har haft vigselsamtal har jag förundrats många gånger över hur olika par (i alla konstellationer) har funnit varandra. Ibland har de funnits i samma stad och i samma sammanhang, men ibland har de levt på olika kontinenter, talat olika språk eller varit i helt olika sammanhang, haft vitt skilda intressen o.s.v. Det har varit fascinerande att höra hur de funnit varandra. Är det någon som "har styrt i hemlighet deras vägar till ett möte "? 

Foto: Ellinor Ryås

"Kärlek ger han oss att räcka som en blomma åt varann"

Foto: Ellinor Ryås

Gud är gränslös i sin kärlek, i sin skaparfantasi.

Fågelns dun och solens kärna är hans verk, och så är vi.

När det mörknar över jorden, när det skymmer i vårt hus

skaparkraft vill Herren ge oss, mod och lust att tända ljus.

Den andra versen tycker jag är väldigt fin. Den talar både om Guds skaparfantasi och vårt värde som människor och hur Gud vill ge oss kraft, mod och lust. Jag har inte tidigare tänkt på hur bra texten passar på en vintervigsel; den talar ju om mörkret och hur det skymmer och om att tända ljus.

Överhuvudtaget en vers som kan passa många av oss. Det kan dessutom vara mörkt och skymma bildligt talat. Det är mörkt på många sätt i världen och en del av oss kan också uppleva att det skymmer alldeles i vår närhet eller omkring oss, "i vårt hus". Eller rent av i oss.

Det finns ett löfte i psalmen att Gud vill ge oss "skaparkraft" och "mod och kraft att tända ljus". Det kan vi verkligen behöva i denna tid! Det kan faktiskt krävas extra mod och kraft att tända ljus och liv i vår tillvaro. Ja, lite av Guds skaparfantasi.

Så mer kärlek, ljus, mod och fantasi åt folket!

Foto: Ellinor Ryås

Min mamma har skrivit en liten dikt som heter Värmekällan, en uppmaning till oss alla:

Det är dimma och kallt.

Människorna fryser.

Gå ut,

sprid värme

till din omgivning!

Värmen

från innersidan

övervinner

kylan utifrån.

Astrid Hollingby Almroth

Jag måste sluta med en bild, som i mina ögon uttrycker glädjefyllt ljus och kärlek mitt bland såpbubblor och blött snöande. Det är min (bonus-) systerdotter Emelie och hennes Philip som just blivit vigda på vår stugtomt.

Foto: Ellinor Ryås

De hade mod och kärlek att våga vigas utomhus i december!