Ju äldre vi blir, desto färre känner oss sedan barndomen, känner till vår bakgrund, familj och det liv som vi har levt. När föräldrarna är döda och andra nära gamla släktingar - och kanske syskon och barndomsvänner, då är det inte många som vi kan fråga om det som varit eller att minnas tillsammans med. Ofta upptäcker vi det lite sent och många är vi, tror jag, som ångrar att vi inte frågade mer föräldrarna eller andra om olika saker...
I helgen som gick hade vi besök av Owes bror och svägerska från Uppsala. Bland många samtalsämnen fanns också minnen och funderingar kring barndom och uppväxttid. Så skönt att ha någon att dela sådant med!
För min del så har jag mina yngre bröder och min barndomskompis att dela och påminnas om den tidigaste delen av mitt liv. Och inte bara våra egna enskilda liv, utan också hur livet i övrigt såg ut. Hemmen, skolan, stadsmiljön, ja, i samhället. Det är mycket som har förändrats!
Det där med minnen är intressant. Vågar man lita på sitt minne? När man samtalar med andra som "var med" så kan man minnas olika och framförallt ha upplevt det olika.
Minnen kan uppenbara sig på olika sätt. Som bilder - plötsligt så ser man det framför sig. Ibland är det lukter och smaker som påminner en om något. Något obehagligt eller något som fyller en med en god känsla. För några dagar sedan var jag hemma hos en gammal studiekompis från mitten av 70-talet. Hon bjöd på ett matbröd som kändes så välbekant i smaken, lite "hemma" på något sätt. Jag tog en brödskiva till... Min vän frågade efter en stund om jag kände igen smaken. Ja, det gjorde jag. Men jag visste inte varifrån. Då hade det brödet bakats och bjudits på i den matsal som var på det internat där vi studerade teologi och bodde tillsammans på i Bromma. Länge sedan, men smakminnet fanns kvar.
Känslor är ju också starkt förknippade med minnen. Ibland kan jag känna en värme, glädje eller en oro, rädsla inför en person, ett ortsnamn, ett hus eller något annat. Jag kommer inte riktigt ihåg varför men kroppsminnet, känslan förknippas till något särskilt.
I samtal med andra så väcks också minnen, som vi inte visste om att vi kom ihåg. Människor, namn, upplevelser, känslor... Så mycket vår hjärna och kropp rymmer! Mycket mer än vad vi har en aning om.
Min barndomskompis och jag brukar fråga oss, varför kommer vi ihåg vissa saker, och inte annat?! Många gånger är det helt obetydliga saker, när vi skulle vilja komma ihåg det verkligt viktiga. Ja, minnet är ett intressant och märkligt fenomen. Det finns förstås forskning kring det...
Ibland kan vi lura oss själva och minnet. Det vi tänker är våra egna "minnen" kan vara påverkat av foton, andras berättelser, mina egna fantasier eller egna konstruerade slutsatser. Så vi kan nog inte alltid helt lita på våra minnen.
Hur som helst, är det roligt att ha några att prata med om det som varit, som minns och kan bredda mina minnen. Det kan både ge en förklaring och en förståelse av det som varit. Men som sagt; ju äldre man blir desto färre finns kvar att dela sina första minnen med. Jag är glad för dem jag har kvar i mitt liv!
