Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

fredag 31 juli 2020

Där det himmelska och jordiska möts



Med båda fötterna på jorden, mitt i den krassa verkligheten, kan vi ibland få vara med om något som vi skulle kunna kalla himmelskt, gudomligt, heligt. Det kan vara i båten en stilla sommarkväll eller en myggig dag i hjortronskogen. Det kan vara i konsten, lyriken och musiken. Det kan vara i bönen, i mässan. Några tycker sig klarast ha sett himmel och jord mötas i det lilla nyfödda barnet. Och andra har upplevt det vid någons dödsbädd. Har du någon sådan där speciell stund, som du tänker på?




I söndags var det Kristi förklaringsdag. Evangelietexten berättar om hur Jesus tog med sig tre av sina lärjungar upp på ett högt berg. Där fick lärjungarna vara med om en ljusupplevelse som de aldrig förr eller senare varit med om. Jesu ansikte och kläder blev vita och lysande, står det. I den stunden förstod de att Jesus var mer än en vanlig människa, att han kom ifrån Gud. Ett moln kom över dem, berättar texten, och ur molnet kom en röst som sa: Lyssna till honom (Markus ):1-13). Vilken upplevelse! Där på berget möttes det jordiska och himmelska. De fick en riktig förklaringsstund, en helig aha-upplevelse.




Vi måste inte bestiga berg för att få en Gudsupplevelse. Oftast är det ändå i vår vanliga tillvaro, som vi kan få de där svindlande ögonblicken då himmel och jord möts. Det heliga och det alldeles vanliga. Det gudomliga och typiskt mänskliga.

Stunder som kommer plötsligt och lika snabbt försvinner. Efteråt finns ändå något kvar, ett hopp, en tillförsikt, en förklaring...




Jag tror att vi mår bra av att vara uppmärksamma på de där korta stunderna där det himmelska och jordiska möts och ta vara på dem. Det är ett sätt att lyssna till honom, som rösten ur molnet uppmanade.





måndag 20 juli 2020

Vatten och färg





En del av en målning

Jag hade en ambition, eller snarare dröm om att som pensionär kunna måla åtminstone något varje dag. För tränings skull. Jag vet att många gör det. Men så har det inte blivit för mig. Åtminstone inte än. Inte ens under sommaren. Men jag målar då och då och det är nästan alltid lika roligt. Även om långt ifrån allt blir bra.






I stugan har jag ett par frigolitskivor vid huvudänden av min säng, för på vintern kan det vara kallt och dragit där. På de skivorna har jag satt upp målningar allt eftersom de har blivit någorlunda klara. Klara är de inte förrän de har fått passepartout och ram. Fram till dess är jag där då och då och petar. Speciellt om de hänger framme. Då ser jag hela tiden sådant jag vill lägga till - eller ta bort. Ibland slutar det med att jag har förstört målningen. ☹️ 
På akvarellkurser uppmanas det gång på gång att lära sig att sluta i tid. Det är viktigt och oerhört svårt. Först efteråt blir det tydligt när den tiden var. 

Det är en viktig lärdom på andra områden i livet också. Hur ofta envisas vi inte för länge med vissa saker? Hur ofta är vi inte "för mycket"? Vi måste ibland våga ge upp, våga tro "att det räcker", att det är good enough? osv




När jag började måla, målade jag mest utomhus. Men sedan har det oftast blivit inomhus. Men i sommar har jag faktiskt varit ute flera gånger, både i stugan och hemma. Det är roligt och då kan jag använda mycket vatten, hälla och drälla utan att det gör någonting.




Att skapa är tillfredsställande och gott för kropp och själ. Skapandet kan se ut och vara på många, många sätt. Många gör det, utan att tänka på att de "skapar". 

För första gången på många år har jag bakat "Smålandskringlor", som min mamma gjort ända sedan jag var liten. De har varit ett litet "signum" för mamma, och hennes systrar, tror jag. För min mormor bakade också dessa kringlor. Men nu bakar inte mamma längre. Så nu försöker jag föra kringel-arvet vidare ☺️ Inga vackra skapelser, men goda.




Ett rofyllt och inspirerande skapande för många är att driva upp växter, ta sticklingar, plantera och plantera om mm. Ibland börjar det redan vid 8 månaders ålder 💜







Att renovera är också att skapa.


"Renoveringsobjekt" kallar jag denna för.

onsdag 15 juli 2020

Sommaren levererar



Jag har tillbringat sommardagarna som hittills varit i vårt fritidshus i Robertsfors (men nu är jag hemma i Boden). Allra mest tillsammans med vår dotter Cornelia och vår son Christofer med familj. Jag tycker att jag har upplevt sommaren - med allt vad den innebär - så påtagligt i år. Jag har känt den i min kropp, i mina sinnen, jag har sett och hört och smakat sommaren mer än någonsin. Åtminstone som vuxen. 



Midsommar, sol och värme.



En hel del byggarbete, renovering och "tillputsning" i våra stugor hör också till sommarens dagar.




Mat, och inte minst grillning hör stuglivet till. På vår matsedel har det varit blandade rätter, men övervägande vegetariskt.




Jag njuter mycket av att vi har naturen så inpå knuten.


Åkerbärsblommor.


Jag fascineras av de vilda växterna och de vilda djuren.


(Hararna är tagna genom olika fönsterrutor mitt i natten)

En natt när jag var uppe såg jag en liten räv springa omkring på tomten.
På ön mitt emot vår stuga ser vi en och ibland två renar strosa omkring, de stannade här istället för att följa med upp på fjället. Det är ganska mysigt.


Vädrets makter, uttryck och färger är alltid vilda. Ingen människa kan styra dem. Åtminstone inte lokalt och på kort sikt. Det blir så tydligt hur det kan växla från ena timmen till den andra när man bor i skogen nära havet.

 

En förmiddag var det dimma och den växte sig tätare och tätare. Till slut kunde man inte urskilja nästan några färger.

På kvällen var det helt annorlunda!


Jag såg först inifrån vår stuga hur solen lyste på stugan på ön mitt emot och hur det speglade sig i vattnet. Jag gick ut. Den halvtimme som följde hör nog till de mest vackra stunder jag har varit med om. Så dramatiskt och starkt! 









Så kan allt förändras. Från dimma, färglöshet och osäkerhet till ett nytt genomskinligt och färgstarkt ljus. Vem hade kunnat tro det på morgonen?! Ibland händer det otänkbara, ofattbara, underbara! Det får vi hoppas och tro på.


söndag 14 juni 2020

Sommar!




Så skönt med sommar! Så mycket liv och rörelse det är i naturen. Där är inga restriktioner.




I det här gamla, stora fågelboet, har vi sett att det har flyttat in en familj. Det behöver inte alltid vara nytt och modernt för att liv ska kunna födas.




Ekorrar ser vi lite var överallt så här års. Även mitt i stan och i bostadsområden. Den här ekorren  verkade nästan tam. Den satt på bron och tittade länge på mig, fast jag kom närmare och närmare.




Till sommarens djur hör också myggorna. Men man får vara glad ändå! Det är inte dumt med myggnät...




Sommaren är skön för alla åldrar. Det gjorde det möjligt att träffa mamma och Börje en stund en vacker dag. Vi placerade mamma och Börje i Syrenbusken, för att de skulle få lite skugga.



Till sommaren hör också bad. En liten pool är varmast och bäst så här i början av sommaren.



Före


och efter.




Avslutar med ett par sommarblomster från tomten. De vajade i vinden hela tiden, så det var omöjligt för mig att få till någon skärpa.


O, vad världen nu är skön, klädd i sommardräkten.
Känn i skog, på äng, på sjön milda, friska fläkten,
ljuva dofter, fågelsång. Mänska, höj ock du din sång!
Den svenska Psalmboken med tillägg nr 751
Text: J.A.Josephson 1861





måndag 8 juni 2020

Det är kontrasterna som gör det...


(Från Miros Museum i Barcelona)


Jag har fått lära mig att det är kontrasterna i en målning som gör den intressant. Någonting i bilden som bryter av. Jag vet inte om det alltid måste vara så. Men jag tror att det ligger mycket i det.

Det kan handla om ljus och mörker, komplementfärger, eller kalla och varma färger. Det kan också vara stort och litet, svagt och starkt, lugnt och oroligt, långt och kort, rakt och krokigt osv. osv. Det behöver inte vara "rättvist", dvs lika mycket av varje. Utan många gånger är det just det där lilla som bryter av, eller sticker ut, som gör att man ser ett konstverk.


(Miro)


Jag har funderat på om det är likadant med livet. Är det kontrasterna i det vardagliga som gör att vi lever upp ibland, eller kanske är det det där udda, avvikande i livet som påminner oss om att ta livet på allvar eller som gör oss tacksammma för allt det där "vanliga", som vi annars bara tar för givet.


Sagrade Familia, Barcelona)


Vi är olika som människor. En del gillar allra mest när livet går "sin gilla gång", utan några större störningar. Andra behöver mycket kontraster, mycket spänning i livet, annars blir de uttråkade eller rastlösa.

Jag tror ändå att alla har mer eller mindre kontraster i sitt liv, om inte, behöver vi det, oavsett om vi vill det eller inte. Om inte annat för en stunds eftertanke.





I en målning kan ett mörkt moln, eller en mörk skugga göra en målning mer levande, mer intressant. I verkliga livet avstår vi gärna från mörka moln och skuggor, de kan göra ont och försvåra livet. Ändå är det mångas erfarenhet att just de där mörka och avvikande kontrasterna har varit lärorikt och gett livet en större och rikare dimension. Men det ser vi först en tid efteråt.






När jag skriver om ljuset och mörkret så kommer en strof upp i minnet av Erik Blomberg. Texten finns också psalm i Den svenska Psalmboken med tillägg, nr 797. På länken nedan har du hela texten.

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

https://jordenaverikblomberg.weebly.com/





Kontrasten behöver inte vara "ond" eller svår. Den kan vara ett ljus som lyser, något varmt som värmer, något glatt, något "tokigt" som vänder upp och ner på det som är. En sådan kontrast önskar jag dig!


(Från en Is-konsert i Luleå)


(Märker just, att jag har skrivit om vad som gör en målning (eller konstverk) intressant, men jag har ingen bild på en målning... Ja, det får bli en annan gång.)

måndag 25 maj 2020

Att inte nå ända fram...




Ni vet, den där känslan att inte nå ända fram...

Såå nära, men det räcker inte.



Den känslan!




Där har vi alla varit.
Så ytterst nära, men ändå inte!




Ibland får vi nöja oss med att vi har försökt och acceptera att vi inte nådde längre.


Ge mig sinnesro 
att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
(Sinnesrobönen)




Ibland får vi ta nya tag, försöka igen, växa, våga sträcka oss längre, mogna. Livet och förutsättningarna kan förändras. Ibland når vi ända fram.

Det gäller bara att ha förstånd nog att inse när vi ska acceptera att vi inte når längre och när vi ska försöka sträcka oss ännu längre. En av livets stora brottningar.

(Om du förstorar sista bilden så kan du se en båt med två personer i. De nådde - med rätt redeskap - ända fram).