Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

söndag 7 mars 2021

Livets pulsslag

 


Livet har en förunderlig kraft att bara gå vidare och vidare. Dag efter dag, sekund efter sekund, pulsslag efter pulsslag. Det är märkligt hur det pulserande livet bara fortsätter trots död och sorg, naturkatastrofer och krig, som om inget hade hänt. Trafiken fortsätter att rulla på, TV-programmen går i sina kanaler, reklamen trillar ner i brevlådorna, telefonförsäljarna fortsätter att ringa...

Det kan nästan tyckas hänsynslöst eller respektlöst mot de döda, eller mot de som djupt sörjer en livskamrat, ett barn eller en ung förälder. Men i det till synes respektlösa finns en nåd. Hur skulle det annars vara?! Hur skulle annars de överlevande ha någon chans att komma tillbaka, komma vidare?



Även om upplevelsen är att tiden har stannat, eller går ryckigt och världen utanför dörren verkar främmande, finns det något gott i pulsslagen som fortsätter att slå, ett efter ett, om och om igen. Och det är det många som också bekräftar. Rutiner och "det vanliga" är ofta en hjälp i en känslomässigt kaotisk tid.



Det är fint när det finns små barn med i en begravningsgudstjänst, tycker jag, för de påminner om att livet fortsätter. Det gör inte mig något om de rör sig eller låter. De är påtagliga representanter för livet. På begravningen för min mamma för lite drygt en vecka sedan, fanns lilla Ella med. Hon hängde ihop med sin mamma Desirée. Ella, som fått möta sin gammelfarmor en gång, gjorde sin röst hörd ibland... kanske var det något hon ville säga... 





När vi kom hem från begravningsgudstjänsten möttes vi av vårt barnbarn Caspian, som inte bekymrade sig över att vi tagit farväl av hans gammelmormor, som han aldrig träffat pga pandemin. Han hade fullt upp. Han hämtade den ena skon efter den andra från klädkammaren och ställde på skohyllan i hallen, han ville leka titt-ut och tyckte att det behövde sopas riktigt ordentligt. Livets pulsslag.





Det är andningen och pulsslagen som bär oss och för oss vidare. Rytmen varierar, ibland snabbare, ibland mer långsamt. Men så länge pulsen slår, lever vi. Så länge vi lever får vi ta vara på livet.




(De två första bilderna är ifrån våren 2013, då mamma och jag var i Alingsås och trakterna däromkring. Mamma älskade vitsippor och saknade dem varje vår i Norrbotten. Kanske finns det vitsippor i himlen...? 💗 )

onsdag 3 mars 2021

Ett sista farväl

 


I lördags tog vi farväl av 

vår älskade mamma Astrid. 



I Skogskapellet i Boden.



Det finns naturligtvis mycket att säga om den här dagen. Min upplevelse var i alla fall att det blev fint och värdigt och mycket Astrid. Vackra solosånger och lyhörda och duktiga medarbetare från kyrkan möjliggjorde en minnesvärd begravningsgudstjänst.

Den första psalmen som vi sjöng heter "Trosbekännelse" (text av Ch. Lövestam), som handlar om en tro på en Gud som är helig och varm. En Gud som ger kampglöd och som är beredd att både gråta med oss, och skratta med oss. En Gud som bor inom oss och i allt utanför. En Gud som lever med oss när vi dör. En trosbekännelse som helt stämmer med mammas övertygelse. 



Efter mammas andra mans plötsliga död, skrev hon intensivt dikter i några år, som resulterade i två diktböcker. Det var en sorts sorgebearbetning. En dikt lästes alldeles i inledningen av begravningsgudstjänsten och en fanns med på agendans baksida. Det var svårt att välja vilka dikter som vi ville ta med...

Det finns mycket att säga om mamma Astrids liv. Allt kan inte sägas och minnas i en begravningsgudstjänst. Ett människoliv rymmer så oändligt mycket mer.  Men hon har haft ett innehållsrikt liv, om än inte alltid så enkelt. Men genom allt har hon haft en djup tro på Guds kärlek och omsorg. Allt har hon i stor tillit kunnat  prata med Gud om. Det har hon gjort när hon har varit ensam, och det har hon gjort tillsammans med sina livskamrater.

Som mamma har hon varit tillåtande och uppmuntrande, lyssnat och stått på vår sida i alla lägen. Alltid beredd att stötta och hjälpa på sitt sätt.



 

Tack kära mamma för allt!

Vi saknar dig redan.


Gud, i dina händer lägger jag mig ned.

När jag går till vila är du med.

Dina händer bär mig genom rum och tid.

Jag förblir i ljuset i din frid

Text: P. Harling




onsdag 17 februari 2021

"idag är det februari"

 



Snart blir det vår

men just idag är det februari

och snön finns kvar på åkrarna

och fåglarna väntar med sången.

Idag är också en dag.

Det finns frid här för den som vill.

Ylva Eggehorn, Natt och Dag Ord för årets alla dagar.




Snart blir det vår. Känslan är som slutstrofen i en dikt som min mamma har skrivit:


...Och jag känner

en kittlande

aning

om en ny vår!

Astrid Hollingby Almroth


Den där kittlande aningen kan man känna trots att det är februari, massor av snö och minus 24 grader kallt! Snart är det vår. En ny vår! Men redan i dag finns det frid här för den som vill, som Ylva Eggehorn skriver.





söndag 14 februari 2021

Kärlek och värme i kylan


 

I dag på Alla hjärtans dag och Fastlagssöndagen med temat Kärlekens väg, har Owe och jag promenerat i kyrkbyn i Gammelstad. Kyligt ute, men klarblå himmel och sol. Vinter, helt enkelt.



Kärlekstecken på stugväggen, eller?





Kärlek och kärlekshandlingar är inte alltid så lätta att förstå sig på. Vi tänker och uttrycker vår kärlek på olika sätt, eftersom vi är olika som personer. Men alla vill vi ha kärlek i våra liv - och jag tror, att vi också vill ge kärlek. Men ibland kan rädslan att bli sårad hindra oss att våga.




Trots den kyliga luften, kunde vi känna att solen värmde. På en plats med lä fick solen en extra chans att förmedla värme och ljus. Så behöver också vi, då och då, uppsöka platser som skyddar och ger lä för att lättare kunna att ta emot och ge kärlek till varandra.



Det händer så mycket i världen, nära och långt borta. Gång på gång blir jag besviken på lögner, svek,  fördomar, orättvisor... Trots det har jag mitt hopp i orden i Första Korinthierbrevet kap 13 vers 13:

Men nu består 

tro, hopp och kärlek,

dessa tre,

och störst av dem är kärleken. 

Om sann och uppriktig kärlek består i världen och i oss själva då kan det mest otänkbara och bästa hända. 




Vi skottade fram ingången till vår stuga, satte på elementet och tände några ljus och stod upp och drack vårt medhavda te och åt var sin bulle. Det hann nog bli någon plusgrad i stugan. Även i det kyligaste rum kan värmen sakta men säkert sprida sig. 



Det var en fin, avkopplande och mysig vandring i fina kyrkbyn mitt i allt annat som händer i våra liv.


Störst av allt är kärleken!




måndag 8 februari 2021

Så kom då den här dagen...

 

Jag visste ju att den här dagen måste komma. När och hur kunde jag inte veta. Jag ville inte att den skulle komma under Coronatid. Men det tog den inte hänsyn till.

I lördagskväll drog min mamma sina sista andetag, 88 år och drygt två månader gammal. (Dock inte i sviter av Corona). 

I just detta blogginlägg nöjer jag mig med att bara citera ett par av hennes dikter. Jag har suttit och bläddrat bland hennes dikter för att välja något till dödsannonsen. Alla dikter berör mig eftersom de är så mycket mamma.




Den första dikten är en slags beskrivning av en stor del av hennes liv när hon var lite yngre. Texten är skriven i slutet av 80-talet.




JAG SÖKER EN HÅLLPLATS! 

Jag sitter i en vagn 

och åker och åker

 genom sammanträdesrum

och sångövningslokal 

vägen går genom förberedelser

och protokoll

i en kurva väntar

ett besök hos någon

som behöver mig

efter raksträckorna

ligger oskrivna brev

olästa böcker

och där

åker jag genom

mitt ostädade rum.

Tätt efter varandra

ligger programrådet

och gårdsrådet

hjälp, jag vill hoppa av

finns det ingen hållplats!

Nu går vägen genom andaktsrummet

och böneringen

jag skymtar en parkeringsplats.

Bara jag kan stanna.

En stund.

Jag behöver tanka.


Nu har mamma stannat vid en hållplats. En parkeringsplats. En viloplats.




När jag läser bland mammas dikter blir det så tydligt hur ljuset spelade stor roll i hennes liv, liksom i hennes texter. Hela den här hösten och vintern har hon sagt nästan varje dag, att hon tycker att det är så mörkt ute; "jag längtar efter ljuset".




Det här är en av alla hennes "ljus-dikter":


MOT LJUSET

Det gryr alltid

en ny dag.

Ljuset kommer

sakta,

du vaknar

sträcker dig 

mot den nya dagen.

Skaparen

Livgivaren

står där

i uppvaknandet,

i övergången

till en annan tid...


Kärlek

och barmhärtighet

flödar

som en "soluppgång

för dem som är i mörkret".


Du får lämna natten

och gå mot ljuset.

Det gryr alltid

en ny dag.



Nu har du lämnat mörkret, mamma och går mot ljuset, en ny dag.







onsdag 3 februari 2021

Vinterspår

 


I helgen var vi i stugan. Vi kände oro för taken. Så mycket snö som har kommit de senaste veckorna och all blåst, tänk om...



Vi kom sent på kvällen. Vi kikade i mörkret på taken på våra stugor. De såg okej ut. Sköönt! Men det var mycket snö! Ingången till den här stugan var igendriven av snö.


Men så småningom kom vi in där också. ☺️



Här står en bil översnöad. Nästan helt osynlig.


Men den skottade Ellinor (vår svärdotter) fram sedan.



Taken hade klarat sig. Men en stor tall hade rasat omkull. På ett altangolv. Det är så mycket snö, så det är svårt att avgöra, men vi tror att golvet klarat sig utan några större skador. Vilka krafter det finns i vind och blåst.




Ibland får vi frågan varför vi är i stugan på vintern. Det är väl mörkt och kallt och mycket snö... Jo, visst kan det vara mörkt, det inte finns några gatulampor här. Kallt kan det också vara. Den stuga som Owe och jag bor i, är byggd som sommarstuga och därför inte så välisolerad, men vi har värmepump och braskamin och gjort en del för att det ska bli varmare.




Men när vi vaknar på morgonen och ser solen lysa på den vita orörda snön, eller står och skalar potatis och ser ut genom köksfönstret och ser ett gäng renar traska förbi på isen - ja, då kan vi inte låta bli att åka hit även på vintern.




Jag älskar den orörda gräddlika snön. Men jag blir också glad när jag ser spår i snön. Spår av olika djur; renar, harar, räv, kanske älg...



Eller spår av pulka...



...av små och stora skor...

Spåren är tecken på liv. 


Spår finns det lite över allt. Inte bara i snön. Utan också inomhus, i hem, på arbetsplatser, på sjukhus. I ansikten och händer. I vardag och högtid. Alla spår fyller oss inte med glädje. Men vi får leta efter spår som är tecken på omtanke, kärlek,  hopp, liv... Spår kan vara mycket små. Men låt oss hålla ögonen öppna. 




lördag 23 januari 2021

Snö

 


Är ni trötta på att höra om snön? Less på att se alla snö-bilder som florerar på sociala medier? Eller kanske en mer relevant fråga: Är ni trötta på att skotta och köra snöslungan flera gånger om dagen, eller vänta på att plogbilen ska komma? 



Eller oroas för all snö på taken?!

Snön kan verkligen både oroa, lugna, skydda och glädja.



Ja, mycket kan sägas om snö! Snö-ämnet fyller  många samtalsämnen och rubriker.

Det är kanske inte så konstigt att samerna har många ord för snö. Det finns många olika sorters snö. Lös snö, lätt och luftig, blöt snö, isig, trampad, hård snö, skare mm. Vi brukar också prata om nysnö, snöstorm, snörök och orörd snö. Och snöblind. Jag har läst någonstans att det finns omrking 200 ord för snö.



Vi tycker lite olika om snö också... 

För min del så varierar det. Jag tycker sämst om snö när jag kör bil, om det är snörök eller halt. Annars tycker jag att snö lyser upp och att vit, orörd snö verkligen kan vara oerhört vackert och vilsamt på något sätt (för ögat!). Men jag är lyckligt lottad som ytterst sällan behöver skotta! 

Det är ändå något fascinerande med snö... Vilket påfund!