Sensommartid

Sensommaren är här. Jag tänker tillbaka på årets sommardagar, på dagar som är och dagar som kommer. Varje år tycker jag att sommarvärmen och de ljusa kvällarna och nätterna går alldeles för snabbt förbi. Jag känner dock en stor tacksamhet och glädje över att det inte innebär att jag nu, när hösten närmar sig, måste anpassa mig efter arbetstider och scheman. Utan jag är fortsatt "ledig". Det är en skön känsla.     

Nog för att jag alltid har tyckt mycket om mitt arbete och jobbar även nu då och då. Det är jag glad för att jag får möjlighet till. Men jag är fri att tacka ja och tacka nej till jobb. Jag har lagt mycket tid på mitt arbete, inte minst i förberedelser av olika slag och i själavårdssamtal. Det har för mig känts viktigt och helt rätt, det är ingenting jag ångrar. Men allt har sin tid. Nu är en annan tid.

Det är fint att kunna ha mer tid för sina barn och barnbarn. Eftersom vi båda är pensionerade har vi också kunnat flytta närmare dem. 

Vi gläds åt att kunna vara mer tid i vår stuga än tidigare. Här lever vi nära naturen med dess alla växlingar. Det är förunderligt hur gott det kan göra för kropp och själ - även om det finns mycket jobb att göra!

Just nu är vi i stugan tillsammans med vårt äldsta barnbarn. I går kväll uppmärksammade han oss på den mäktiga regnbågen över vår tomt.

Samtidigt som jag kan njuta och vara glad och tacksam för att det finns så mycket gott och vackert, så fylls jag av så mycket tråkigt och ont varje morgon jag öppnar min mobil och läser rubrikerna som möter mig. Det är märkligt hur vi människor kan ha så många motstridiga känslor samtidigt. 

Mitt i allt det vardagliga småknogandet kan jag inte låta bli och fundera på hur allt kommer att bli i vårt land, i Europa, i vår värld. Det är så mycket otäckt som händer. Hur är det om ett år, om tio år? Hur blir våra barn och barnbarns framtid? Det finns så mycket som är osäkert och oroande, tycker jag.

Finns det något hopp? Vad finns att hoppas på? Vad kan vi göra? Hur tänker du?

I söndags var vi och såg på Van Gogh Alive i Skellefteå. Jag tyckte om kombinationen av målningar, texter och musik. Många Van Goghs citat var tänkvärda, som t.ex ovan: Var medveten om stjärnorna och oändligheten. Då verkar livet trots allt nästan magiskt.

Vi ska inte blunda för verkligheten och det som sker omkring oss - även det som vi helst inte vill ta in. Men det har stor betydelse för oss, tror jag, i smått som stort, om vi är medvetna om "stjärnorna och oändligheten".  Det är en verklighet det också. En verklighet större än oss själva.

Sommaren går mot sitt slut. Det känns i luften och det mörknar tidigare på kvällarna. Men när det är mörkt ute syns stjärnorna tydligare. Även andra ljuskällor. Ikväll har vi haft "stugsista" med brasa vid vattnet. Från vår plats har vi sett andras brasor där elden speglat sig i vattnet. Jag tror att vi är många som vill tända ljus i mörkret och blicka upp mot stjärnorna och oändligheten.

Ännu ett citat från Van Gogh:

Jag vet inte något med säkerhet men att se stjärnorna får mig att våga hoppas.