Sista söndagen i Maj

 Sista söndagen i Maj är i år både Pingstdagen och Mors dag. På många håll i landet är det också Konstrundor. I Norrbotten infaller den alltid sista helgen i Maj.

(Från Robertsfors kyrka)

För min del har jag idag lett Mässan i Robertsfors kyrka. I dag på Pingstdagen är den liturgiska färgen röd. 

Den röda färgen i kyrkan hör bl.a. ihop med elden och blodet och symboliserar ofta den heliga Anden och Kristus.

Rent allmänt brukar den röda färgen förknippas med starka känslor, kraft och energi. Det stämmer faktiskt bra med (den ursprungliga) pingstens händelser också.

I den text som läses varje Pingstdag i kyrkan (från Apostlagärningarna kap 2) berättas det om hur människor från alla nationaliteter hör budskapet om Gud på sitt eget modersmål. 

Modersmål är det första språk vi hör. Ett språk som oftast är förknippat med att ett ansikte är vänt till oss i kärlek och omsorg.

Inte helt fel att påminnas om idag på Mors dag. 

När jag plockade bland mammas grejer efter hennes död, hittade jag en lapp i hennes plånbok som jag tog vara på. Jag ser det som en hälsning till oss från henne:

Jag önskar er ej guld mina barn

ej heller pengar och makt

men jag önskar er mod att vara er själva

och stå för det ni sagt.

Jag önskar er inte en stenfri väg

men kraft att vägen gå.

Jag önskar er kärlek i rikligt mått

och vänner att lita på.

Lycka till på grusvägen!

(Jag vet inte om hon har skrivit det själv, eller hittat texten någonstans)

Samtidigt som vi önskar varandra lycka till på grusvägen får vi be den bön som vi sjöng allra sist i gudstjänsten idag:

Grip du mig, helige Ande,

drabba mig låga klar.

Visa vägens riktning,

ge mina frågor svar.

(Sv.Ps nr 646 v1. )

Kristi himmelsfärds dag

I dag är det Kristi himmelsfärds dag. En ledig dag för många. För mig hör Kristi himmelsfärds dag ihop med sk "Gökotta", dvs en gudstjänst tidigt på morgonen. Utomhus. Ofta på ett berg (i dagens bibeltext är Jesus och lärjungarna högt upp på ett berg).

När jag var barn och ung var vi alltid på Gökotta på Bredviksberget i Öjebyn (utanför Piteå). (Minns inte att det blev inställt någon gång eller inomhus pga regn el.dyl. Men så var det kanske ändå...) Jag ser framför mig hur den bärbara tramporgeln kånkades upp för berget. Många gånger var det min mamma som spelade på den till psalmerna.

Undrar om det fortfarande är Gökottor där?

I morse var vi till Flarken (i Robertsfors kommun och Bygdeå församling) på gökotta. Vi hade klätt oss varmt och tagit med oss "fikakorg", som brukligt är.

Det blev inomhus i kapellet pga det osäkra vädret. Det blev mycket fint ändå 😊

Gökottan inleddes av den mycket lämpliga psalmen (av E. Farjeon 1931, A. Frostenson 1976), v 1 och 2:

Nu är det morgon, dimmorna lyfter,

fågelsång över vakande jord.

Tacka för sången, tacka för ljuset

och ljusets källa som är Guds ord.

Skapelsemorgon - nu genom regnet,

havsbruset, vinden Guds röst oss när.

Tack, Gud, för marken, skogarnas grönska.

Varje ny morgon ny är din nåd.

Kristi himmelsfärds helgen har också förr om åren hört ihop - för vår del - med konferenser och barnsångarläger mm. Men ofta har vi också konstaterat att löven slagit ut denna helg, oavsett om helgen varit tidig eller sen. I år slog löven ut några dagar tidigare i Umeå. Här i stugan, som vi är nu, nära havet är det bara en aningens knopp, men kanske innan helgens slut... 

Jag föreställer mig att det är många som öppnar sina sommarstugor, krattar, räfsar, sår, planterar mm den här helgen.

Är det något speciellt som hör ihop med den här helgen för dig?

Den gamla damen...

 

Jag såg igår en bild på Astrid Lindgren som vuxen gunga i en lekpark. Då kom jag att tänka på en text som jag skrev för några år sedan.

Den gamla damen är ensam i lekparken. Hon sitter i gungställningen. Gungar och gungar. Tar fart och gungar ännu högre. Det går så bra att tänka här. Eller låta bli att tänka. Det kittlar skönt. Högt upp i luften och ner mot marken. Högt upp och ner.

När hon är där uppe ser hon villakvarteren hon bott i hela sitt liv. Träden har vuxit upp med grova grenar. Nu kan barn klättra i dem. Husen har renoverats, byggts ut, rivits och nya har tillkommit. Hon ser nytt och gammalt. Minns årens växlingar.

När hon är nere, nära marken, är hon barn igen. Grusgången är nära, lekarna lever, såren svider på knäna, tårarna och skratten är inte långt borta...

Oftast går hon till lekparken på nätterna när hon inte kan sova. Då är det ingen som ser henne. Förutom tidningsbudet. Men han säger ingenting om det. När han har tid över kommer han en stund och åker karusell. Runt, runt. Vänder och åker runt åt andra hållet. Sedan vinkar han hejdå och skyndar vidare.

Det är tidningsbudet som tidigt en morgon hittar henne. På marken. Död. Med ett leende. Hon är högt uppe. Långt borta.

Han sätter sig i gungställningen och vågar för första gången i livet att gunga. Högt. Tar fart och gungar ännu högre. Sedan ringer han de samtal han måste. Vinkar hejdå, när de hämtar hennes kropp.

Nästa morgon är det tidningsbudet som sitter i gungställningen. Han tänker så bra här. Eller kan låta bli att tänka. Det kittlar skönt.

(Jag har förmodligen skrivit texten i bloggen förut)