Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

tisdag 29 mars 2011

Liten trosbekännelse

Det finns en lite annorlunda bok, tycker jag, som heter Barnens stora bönbok. Text och urval av Eva-Stina Sjöberg och illustrationer av Alison Jay. Boken är utgiven på Libris, 2000. Orginalutgåvan av denna bok The Lion Treasury of Childrens´s Prayers är sammanställd av Susan Cuthbert. Några av dessa texter har översatts i den svenska utgåvan. Jag citerar en "Liten trosbekännelse":

Jag tror på kärleken, liksom du.
Jag tror att varje gång vi gör det minsta lilla gott
så blir mörkret mindre skrämmande
och ljuset en aning vackrare och starkare,
som om en duva landade på din axel.

Jag tror på livet, liksom du.
Det finns förlåtelse
för det onda och det dåliga vi gjort.
Jag tror att den som pinats, ändå får upprättelse,
och att döden inte behöver vara slutet.

Jag vet att tron kan öppna dörrar
som inte kan öppnas med andra nycklar,
och att allt det som människor inte kan lösa, kan lösas ändå!
Jag tror att det finns en fader som fångar dig och mig
varje gång vi vågar hoppa ut i det okända.

Foto: B.R.

måndag 28 mars 2011

Berättelsen om Jim

Foto: B.R. från Överluleå kyrka

Berättelse
Varenda morgon
berättas det -
gick Jim in i kyrkan
på väg till jobbet.
Han tog av sig mössan
gick längst fram
i den tomma kyrkan
och sa:
"Jesus, det är Jim".

Det var hela hans morronbön
hela hans gudstjänst,
men den bar honom hela dan.

När olyckan hade hänt
och Jim låg på sjukhuset
förundrade Jims glädje och tålamod
alla som arbetade där -
han var ju så hemskt sönderslagen
och ensam.

Men en dag förklarade Jim
hela hemligheten:
"Han kommer varenda morron",
sa Jim
(och personalen tittade menande på varann)
"han kommer varenda morron
hit till sängen
och säger:
´Jim, det är Jesus`, -
... varenda morron..."

Och plötsligt förstod man
- och bland dem fanns det några som trodde.

Daniel Kviberg, ur På begäran, Libris, 1985

söndag 27 mars 2011

Mina vuxna barns änglar

Denna söndag heter Jungfru Marie bebådelsedag. Evangelietexterna handlar förstås om Jesu mor, Maria.
Gud väljer en ung och fattig flicka från den oansenliga staden Nasaret när han behöver hjälp att visa världen sin kärlek. Maria får uppdraget att föda Guds son. Hon tar risken och säger sitt ja till Guds kallelse, fast hon inte riktigt kan veta vad det ska innebära. Hon satsade sitt liv på detta barn.
Inte blev hon rik i värdslig mening, inte blev hon stark eller mäktig, inte blev hon speciellt lycklig - men hon blev en Herrens tjänarinna och det var det som var meningen med hennes liv.

Maria fick ett rikt liv tillsammans med Jesus, mycket glädje, många fantastiska upplevelser - men hon fick också leva med mycket oro, vånda och rädsla. Hon var med vid sin älskade sons dödskamp och död.

På många sätt var Maria som vilken annan mamma som helst; hon följde sin son i glädje och stolthet, men också i oro och sorg. Hon sände säkert många böner till Gud, ja inte bara böner om beskydd, utan också sina frågor, sina varför och  sin vanmakt.
Hur många mammor/föräldrar ber inte för sina barn. Oron, våndan och längtan efter sina barn blir inte mindre för att de är vuxna och "sina egna" - kanske tvärtom.


Foto: B.R.

Viola Renvall har skrivit en bön/dikt som heter "Mina vuxna barns änglar" där jag tror att vi är många som kan känna igen våra egna frågor och böner.




lördag 26 mars 2011

Som barn

 
Det finns en oro i världen
som inte barnet känner.
Inte barnet
och den som är som barn.

Det finns en ro i världen
som inte världen känner.
Bara barnen
och de som blir som barn.
                                                            
Daniel Kviberg, Bokstäver Westerbergs förlag, 1983

Foto: Karin Mannerståls hemsida, från Äntligen hemma 2009

torsdag 24 mars 2011

När jag blir gumma

Även om jag ofta betraktas som "försiktig" av min omgivning, så tycker jag nog själv att jag blivit allt modigare med åren - och man kan ju undra, hur det blir när jag blir ännu äldre! Då ni, alla ni som tycker att jag är lågmäld och försiktig, då kanske ni drar bestört efter andan - åtminstone om jag blir som den här gumman:

När jag blir gumma ska jag
klä mig i purpur
och hatt i rött
som inte matchar
och inte klär mig.
Och jag ska använda 
folkpensionen till brännvin
och genombrutna handskar
och sandaler av satäng
och säga att vi inte 
har råd med smör.

Jag ska sätta mig på gatan 
när jag är trött
och provsmaka i affärer
och tillkalla brandkåren
och dra med käppen
efter staketet
och ta igen för att 
jag var nykter som ung.

Jag ska gå ut i regn 
i tofflor
och plocka blommor 
i andras trädgårdar
och lära mig spotta.
Man kan klä sig i 
rysliga blusar
och bli fetare
och äta två kilo korv 
på en gång
eller bara bröd och pickles
en hel vecka
och samla blyerts-
och bläckpennor 
och ölbrickor
och grejor i askar.

Men nu måste vi gå klädda
för att hålla oss torra
och betala hyran
och inte svära på gatan
och föregå barn 
med gott exempel.
Vi måste bjuda vänner
på middag
och läsa tidningar.
Men kanske borde jag
öva mig redan nu
så att folk som känner mig
inte blir alltför
bestörta och förvånade
när jag plötsligt blir gammal
och börjar klä mig i purpur.

Ja, kanske skulle man börja öva... man vet ju inte hur länge man får vara gumma - vore ju synd att missa!

De enda uppgifter jag har om dikten är att författaren är okänd. Men att den ska finns i diktantologin Den nyaste ordmusiken, En bok för alla. Jag har inte själv boken, tyvärr.

Inte två kilo korv, men annat man kan bli fet av...
Foto: B.R.

onsdag 23 mars 2011

Jag ser dig

I kväll, efter Veckomässan i Nederluleå kyrka, samlades vi några stycken i Sockenstugan intill, vid brasans sken, och samtalade med varandra. Vi delade upplevelser som haft avgörande betydelse för vår andliga vandring genom livet.
I samband med det berättade en av deltagarna att han tyckte mycket om filmen Avatar. Där hälsar man på varandra, inte "Tjenare, hur är läget?" - utan med orden "Jag ser dig". Vi samtalade om det sättet att bemöta varandra. Även om man inte uttalar orden, så kan man själv ha den inställningen till den man träffar på. Det gör skillnad.


I välsignelsen, som också förmedlades ikväll, får vi höra att Gud säger till oss: "Jag ser dig".

Herren välsigne dig och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. 
Amen.


När vi verkligen ser varandra, då kan vi lättare ta till oss att Gud ser och bejakar oss.

måndag 21 mars 2011

Förnöjsamhet

I dag har jag varit ledig och tagit det ganska lugnt. Det har känts bra.
Det finns ett gammalt ord som nästan aldrig används längre; förnöjsamhet. Det är nästan som om man inte riktigt får vara det i dag; nöjd med det vardagliga och enkla. Men idag har det varit en sådan dag för mig. Förnöjsamhet gör gott i kroppen och själen. Tänker på M Melins dikt "Livet i sig är nog", citerar en del av texten:


Livet i sig är nog
När ögonen öppnas
för att livet i sig,
redan i sina enklaste former,
är en serie otroliga under -
då behövs inga extra underverk
.....

Livet i sig är nog,
mer än nog,
alltför underbart
för att begripas.

Margareta Melin

Jag är medveten om att inte alla kan känna förnöjsamhet eller att "livet i sig är nog" när allt rasat omkring en eller man mår dåligt av andra orsaker. Men jag som har det bra på så många sätt behöver påminna mig lite oftare om underverken i vardagen.

Foto (med tillåtelse) från SB Nords hemsida.

söndag 20 mars 2011

Kvinnan utan namn

Reflektion från dagens evangelietext (2:a sönd i fastan, 3 årg) Markusevangeliet 14:3-9 (en liknande berättelse finns i Lukasevangelium 7:36-8:3):

Kvinnan utan namn
Å, vad jag beundrar dig,
du namnlösa kvinna.
Att du vågade!
Tänkte du aldrig på hur det kunde uppfattas?
Olämpligt? Oanständigt? Slösaktigt?
Var du inte rädd att det skulle bli fel?
Hur kunde du vara säker på
att Jesus skulle uppskatta det?
Vilken risk du tog.

Nog hade du väl ändå en inre kamp
innan du tog de vågade stegen
in på denna mans-måltid.
Du tog ett beslut mot alla sociala regler.
Gick raka vägen fram till Jesus
- utan att fråga om lov eller be om ursäkt.
Det var ett måste, för dig.
Rädslan och de darriga benen
kunde inte stoppa dig.

Flaskan med äkta och dyrbar nardusbalsam
bröt du sönder
och hällde ut,
alltihop,
varenda droppe
över Jesus.
Hur klokt var det på en skala...?

Kanske hade du sparat flaskan länge,
ville använda den vid rätt tillfälle,
sparat och sparat.
Hur ska man kunna veta
att det inte blir ett ännu bättre tillfälle
längre fram?

Du vågade bestämma dig NU.
Du gick in med ditt hjärta och med din kärlek.
Du nådde ända fram
till Den som älskar tillbaka och vill ta emot.
Som ser med insiktens och kärlekens ögon.

Tänk om också jag
med darrande ben
och hög puls
skulle våga följa mitt hjärta mer ...?!
Nu.

Birgitta R.


lördag 19 mars 2011

En "onödigt ordentlig" syndabekännelse

Jag är ledig den här helgen. Det känns skönt. Jag behövde det.
Innan jag blir ledig brukar jag tänka på allt jag ska, vill, borde göra när jag blir ledig. När sedan ledigheten infinner sig och jag stannar till, så kommer tröttheten, som ett brev på posten - och allt det där jag borde göra känns nästan oöverstigligt... och kan jag inte tänka klart, så är det lätt att "allt det där" som jag vill, skulle, borde göra blir krav, som jag ger dåligt samvete.
Lena Bergström har skrivit en "onödigt ordentlig" syndabekännelse. Hon menar att om vi  ger ord åt allt som belastar vårt samvete, så kan vi inse hur mycket som bara är tom tyngd. Sådant som vi helt enkelt bara kan lämna. "När vi kommit så långt i vår bekännelse dyker det upp som tynger oss i djupet. Då är det tid att sträcka sig efter förlåtelsen", skriver hon i boken  Att ge plats för en annan om andlighet, föräldaskap och vardagsliv, Cordia, 2002.

Gud,
Jag bekänner inför dig att jag idag:
Inte tog trapporna i stället för hissen
Drack för mycket kaffe
Såg onödigt mycket tv
Inte är sportig och sund
Inte vattnade blommorna
Lagade falukorv och makaroner, igen
Glömde göra tänjövningarna och inte ids göra dem nu
Blev arg när "ingen" hade plockat ur diskmaskinen
......
......

Gud,
Den verkliga tyngd som bor inom mig,
den som drar mig mot avgrunden
och hindrar mig att älska,
den tyngden vill jag att Du tar i dina händer.
Där vill jag att din Sons blod rinner och renar.
Där vill jag bli botad och förlåten.
Gör min insida ren,
så att jag ser Dig och min nästa
lite klarare.
Amen.


Sakristian, Nederluleå kyrka. Foto: B.R.

fredag 18 mars 2011

Sinnesro

Ni som följer min blogg ganska regelbundet har nog förstått att jag tycker om Sinnesromässorna i Nederluleå kyrka (Gammelstad). I kväll var det dags igen. Tänk att det kan komma så mycket folk en fredagskväll kl 18! Barn, unga, medelålders och äldre. Människor med olika bakgrund, även om många kommer från Tolvstegs-rörelsen. Den lilla musikgruppen som sitter i kyrkgången spelar med stor känsla och smittande glädje. Yngst av dem är en pojke i kanske 12-års åldern - ett musikaliskt underbarn. Tre personer delade med sig av sin väg till tron på Gud/en Högre kraft. Ärligt och uppriktigt; vägen är inte så lätt att gå, men hur skönt det känns när man upptäcker att den bär.

I bänkarna ligger mjukisdjur till barnen och papperslappar och pennor för att kunna skriva ner sina böneämnen, som sedan samlas in i en stor korg. Ett par personer ber högt för det som är skrivet på lapparna som inte är hopvikta. De hopvikta bärs också  fram inför Gud, men endast Gud vet vad som står på dem.
Möjligheten finns att få personlig förbön, tända ljus och att få del av nattvardens bröd och vin (druvjuice).
Längst ner i kyrkan står två, otroligt söta, äldre "kyrktanter". De kommer varje Sinnesromässa. De har kassar med pizzabullar med sig varje gång. De dukar upp med jucie, pizzabullar, chips, ostbågar o.d.y.l. På ett annat bord finns kaffe och te och kanske någon kaka. Under hela gudstjänsten finns detta tillgängligt gratis för alla som vill ha.

Sinnesromässan avslutas med att alla hundra personer tillsammans bildar en ring och ber Sinnesrobönen.En mäktig och varm avslutning.


Ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Reinhold Niebuhr, hämtat ur boken Hur hel kan man bli? En bok om livets möjligheter och begränsningar av Larsåke W Persson, Libris, 2010.




En målning av Nederluleå kyrka av GEA, återfinns i Petrigården.
Den nedre bilden är en detalj ur den större för att jag skulle få med konstnärens signatur.
Foto: B.R.


torsdag 17 mars 2011

Mitt i världens oroligheter

Mitt i världens oroligheter, så händer våra egna personliga katastrofer - och glädjeämnen.
För min egen del så har min tjänst i Nederluleå församling förändrats i dagarna; från att ha varit sjukhuspräst på Sunderby sjukhus till distriktspräst  i Porsökyrkan. Tanken var att jag och min kollega bara skulle byta tjänst i tre månader - nu blir det tillsvidare tjänster istället, efter förfrågan från våra chefer och våra ja. Det känns spännande och roligt. Jag är oerhört glad och tacksam att jag har fått den här chansen. Samtidigt så är det naturligtvis inte så enkelt att lämna Sjukhuskyrkan - den har ju funnits i mitt liv sedan 1991 - även om jag inte hela tiden har haft tjänst där - men det tänket, inriktningen och intresset har jag burit med mig i 20 år. Det kommer naturligtvis att prägla mig fortsättningsvis också.

Längtan efter att utvecklas som präst och längtan efter att få jobba mer med gudstjänster, förrättningar och annat som det inte finns så mycket av i Sjukhuskyrkan, fick mig att tacka ja till erbjudandet.

Som alltid (hos mig) så kommer tankar och tvivel på mig själv och mina förmågor. Kan jag? Duger jag?
Jag får återvända till den dikt, som följt mig hela mitt vuxna liv och påminna mig om att i Någons händer duger jag, Mästaren av Bo Setterlind ur Trohjärtat, Bonniers, 1975.


Sjukhuskyrkan, Sunderby Sjukhus. Foto: B.R.

Sjukhuskyrkan. Foto: B.R.


Porsökyrkan. Foto från mobilen: B.R.

Porsökyrkans entré. Mobilfoto: B.R.


onsdag 16 mars 2011

Kanske

I din närhet
Kanske jag inte behöver veta,
kanske jag inte behöver förklara.
Kanske krävs ingen redogörelse
av det jag känner.
Kanske kan jag bara vara, 
Gud, i din närhet.
Ellika Timén Bråliden (f 1974)

Mobilfoto från Porsökyrkans altarbord: B.R.

tisdag 15 mars 2011

Världen förändrar sig varje dag

Det är konstigt hur livet är. Så mycket som händer samtidigt. Hela tiden får vi rapporter från Japan om all tragik, alla dödsfall, letande efter anhöriga, alla farhågor kring kärnkraftsverken och oro för nya skalv... Det är så förskräckligt så det finns inte ord! Så många tusentals människor som är drabbade. Så stor och omfattande ödeläggelse... det går inte att fatta. Jag har kört många svängar med bilen idag och lyssnat på nyheter och rapporter från Japan på radion. Jag har tänkt på de välkända orden av Alf Henrikson, som man rätt ofta kan se i dödsannonser:

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.

Ja, ibland så hejdar sig tiden ett slag. För drabbade känns det ofattbart att trafiken fortsätter att gå, att människor äter, sover, går till sina jobb, tvättar, kollar Facebook, köper nya grejer...
Men ibland verkar det som om inte ens de största katastrofer påverkar oss som inte är direkt berörda. Vi fortsätter och kivas om småsaker, förtalar varandra och gnäller om snö och blåst - och kan samtidigt njuta av vårsolen,  glädjas åt goda besked, skratta och skämta. Ja, livet är väl sådant. Livet måste ju fortgå på något sätt, ibland haltande och trevande och skadat, ibland målmedvetet, självklart och i högt tempo. Då och då med lyckliga små skutt.
Förhoppningsvis föder sådana här stora händelser hos oss som är lyckligt "odrabbade" också tacksamhet för allt gott vi har i våra liv, eftertänksamhet och en vilja att ta vara på livet och varandra.

Det väcker naturligtvis också rädsla och  många frågor: Varför? Hur kan Gud tillåta? Finns det någon mening?

Mitt i allt det meningslösa
som vi möter här på jorden
blir vårt hjärtas rop till bön:
Gud, vi ropar: finns du Herre?
Finn oss, rädda oss ur mörkret!
Herre, lyft oss upp ur djupen!
Svein Ellingsen, Jan Arvid Hellström

Foto från mobilen: B.R.

måndag 14 mars 2011

Väder och vind

Vädret kan vi ju alltid prata om - om vi inte har något annat att säga... men det är icke att förakta! Det är något med vädret som fascinerar oss, hur föränderligt det är, hur det påverkar oss... Vädret är också något att hoppas på, drömma om osv.
Det har varit jätte-fina vårvinterdagar ett tag nu, mycket sol och milt. De två sista dagarna har det förutom solen och de relativt milda graderna snöat och blåst, drivit. Mindre kul, tycker jag. Jag har svårt för blåst, får ofta ont i huvudet då - så också idag. Det hjälpte inte med huvudvärkstablett.
Ja, vädret påverkar oss på olika sätt. Tänk, vad vi lovordar ljuset - ljuset betyder så mycket för oss, påverkar sinne och tankar. Men kan tyvärr också ge depressioner - ljuset blir kanske för avslöjande och starkt, för uppfordrande; man ska vara pigg och fräsch och vårfin - för att inte tala om allt damm och alla fläckar som blir synliga i hemmet...
Att tala om vädret är ofta en bra ingång till samtal, det är lite ofarligt och något som man alltid kan säga något om.

Jag tycker att Tomas Sjödin har uttryckt det så befriande och tänkvärt i sin bok Jag lutar åt Gud, Libris, 2010. Det är från sidan 155:
"Det finns viktigare ting att tala om än väder och vind, säger folk, och så pratar de om datorer som hängt sig och om konstiga tv-program som ingen gillar men alla verkar se. Jag tycker att vi borde prata mer om vädret. Och om allt annat som står utom vår förmåga att påverka. Vädret styrs inte av våra önskningar och liknar därmed själva livet."

Så här ser det ut på våran gata just nu. Tippning av snöskrap från gatan. Lite komiskt med "Tippning av avfall förbjuden". Snö är tydligen inte avfall.
Det känns inte riktigt aktuellt att börja titta efter vårblommor längs huskanten än...
Men fortare än vi anar så finns de där! Lika överraskande varje år.
Fotona är tagna av mig, inte speciellt vackra, men sanna. Så ser vår ute-verklighet ut just nu.
Blir det bara lite sol, så upplever vi snöhögarna på ett helt annat sätt. Då vill vi bara vara ute och njuta.

söndag 13 mars 2011

Prövningens stund

Den gammaltestamentliga texten i dag handlar om hur Adam och Eva frestas via Ormen att ta frukt från trädet som Gud förbjudit dem att ta ifrån. När Gud kom till lustgården gömde sig Adam och Eva. När de kom fram var de draperade och utklädda. Fikonlöv och ord var deras kamouflage när de stod inför Gud. Det är inte så svårt att känna igen sig, tycker jag. Gömställen, fikonlöv och ord som skyler - och svårt att tro att man duger som man är, naken och oförställd.


Foto:B.R:

lördag 12 mars 2011

Vid bristningsgränsen

I morgon, första söndagen i fastan, så handlar evangelietexten, Markusevangeliet kap 1 v 12,13, om hur Jesus prövas 40 dagar i öknen. Ingen av oss människor undkommer ökendagar och nätter. Mer eller mindre tid blir vi tvungna att vistas där. I "prövningens stund", som temat är i morgon, kan det kännas som "nu orkar jag inte mer", mörkt och hopplöst.

VID BRISTNINGSGRÄNSEN
du möter honom där
vid bristningsgränsen
när dina fötter vägrat och din tanke stannat

ändå har han gått där hela tiden
i sand och svett och salt
och ökentorka
och gråtit dina egna heta tårar
när vattenkrukan föll ur dina händer
och det som var din räddning
gick till spillo

Han stannar där
vid bristningsgränsen
och fångar upp dej när du sjunker
ner i sanden

förundrad ser du hur
bland smuts och skärvor
en källa springer fram med 
självklart vatten
och du får dricka tills din törst är stillad

då böjer Han sej ner och
tvättar dina fötter

Eva Magnusson, Låt livet blomma, Libris, 1984

Foto: B.R.

torsdag 10 mars 2011

Spela med nya tangenter

I dag har jag varit med om en fin och hoppfull upplevelse. En bönesamling på universitetet med kristna från flera olika länder med olika traditioner bakom sig. I samma rum och under samma tid böjde muslimer knä på sina bönemattor och bad till Gud. Många böner sändes till vår Gud på olika språk och i olika former. Jag tänker mig att Gud gladdes och tog i kärlek emot all längtan och alla behov.

Det är skönt när vi vågar prova nytt, utanför våra vanliga register - våga spela med nya tangenter.

Foto: B.R.

Slitna tangenter
Det blir lite slitet på vissa tangenter.
Favoritknapparna använder jag flitigt.
Det är tryggt att veta precis hur de låter.

Jag glider över tangenterna,
men håller mig inom mitt vanliga register.

Nu vill jag prova fler,
spela med nya tangenter,
smaka på tonen,
känna klangen,
våga prova,
lära mig nytt.
Inte slita på vissa,
utan pröva fler.

Dikten har jag hittat i SKS häfte nr 9 Att räcka till, Ett samtalsmaterial om att vara kvinna mitt i livet av Kerstin Hesslefors Persson, 1999.

onsdag 9 mars 2011

Askonsdag


Krucifix i Petrigården. Foto: B.R.


Med askonsdagen börjar fastan som sträcker sig 40 vardagar fram till och med påskafton (söndagarna är inte fastedagar). När man på Bibelns tid klädde sig i säcktyg och strödde aska över sitt huvud så ville man rent kroppsligt uttrycka sorg och botfärdighet, ofta i kombination med fasta.



Nederluleå kyrka. Foto: Owe Ryås

tisdag 8 mars 2011

Internationella Kvinnodagen

I dag på internationella kvinnodagen finns det naturligtvis mycket jag skulle kunna skriva om, fina texter att citera ... jag väljer att vara "from" och citera från en av de kvinnliga böckerna från Gamla testamentet, Ruts bok kap 1 v 16, 17 som handlar om två starka kvinnor, som gör sina val i livet. Rut säger till sin svärmor Noomi:


"Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud, är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt".


Foto: B.R.

Noomi är en invandrarkvinna. Hennes man dör, men hon lever kvar i det främmande landet tillsammans med sina båda söner med hustrur. Efter tio år dör också hennes söner och Noomi bestämmer sig för att flytta tillbaka till sitt hemland. Hon förväntar sig inte att hennes sonhustrur ska följa med. Den ena sonhustrun Orpa stannar kvar i sitt land, medan Rut vill följa med sin svärmor.


Rut och Noomi behövde varandra.
Vi kvinnor behöver ofta varandra
- för att bli fria.



måndag 7 mars 2011

Höga visan

Jag fortsätter på Fastlagssöndagens tema Kärlekens väg. Den gammaltestamentliga texten var ifrån Höga Visan kap 8 v 6-7.

Stark som döden är kärleken,
lidelsen obeveklig som graven.
Dess pilar är flammande eld,
en ljungande låga.
Mäktiga vatten kan inte
släcka kärleken,
floder kan inte svepa bort den.
Om en man gav allt han ägde
för kärleken,
vem skulle ringakta honom?

Glashjärta av Linnéa Nyberg, Heta hyttan
Foto: B.R.

Den tråd som Kärleken spinner
är finare än allt,
den är det finaste och starkaste
som finns.

Slutstrof ur Afrodites kärlek av Bo Setterlind, Kärlekens lov, Bonniers, 1983

söndag 6 mars 2011

Keltisk mässa

I Porsökyrkan var det i kväll Keltisk mässa  med temat Kärlekens väg. Vi var flera stycken som förberedde kvällen och som också medverkade på olika sätt.Det är roligt att få vara många som "gör" en gudstjänst tillsammans.

Ett misslyckat foto, som ändå blev lite läckert... en bild av nattvardens mystik

Mässan är indelad i tre steg:
Vi närmar oss Gud; där beredelseord och bön om förlåtelse och förlåtelseord ingår.

Guds tilltal; med vandring i kyrkorummet under musik. Det var olika "stationer" där texter fanns att läsa och reflektera kring, möjlighet att få skriva ner sin bön, få förbön, ljuständning m.m.


Här ingick också textläsning och betraktelse och en sjungen trosbekännelse.

Vårt svar på Guds tilltal; Nattvardsmåltiden och Välsignelsen.



torsdag 3 mars 2011

Keltisk andlighet

På söndag kväll har vi Keltisk mässa i Porsökyrkan. I en slags mental förberedelse inför den har jag läst lite i Keltisk andlighet, av Harald Olsen, Cordia, 2000.
Vi har pratat om att tända i öppna spisen i kyrkans entré (kyrktorget) på söndag kväll. Och det passar extra bra när det är en keltisk mässa, för i de keltiska kyrkorna och klostren så var elden en symbol för Guds närvaro. Dag och natt, år ut och år in, skulle elden brinna. Det sägs att i ett av Irlands största kloster brann elden oavbrutet i mer än tusen år.

I den keltiska traditionen finns böner när man gav elden nytt bränsle på morgonen och när man dämpade den inför natten.

Foto: B.R.

Bön när elden tänds
Denna morgon, när jag tänder upp elden på härden,
ber jag att Guds kärleks låga
skall brinna i mitt hjärta,
och i allas hjärtan som jag möter i dag.

....

Må jag få värma dem som är ensamma,
de som har kalla och livlösa hjärtan,
så att alla kan få känna
den tröst som Guds kärlek ger.



Bön när elden dämpas för natten
Herre, bevara elden,
liksom Kristus bevarar oss alla.

...

Herre, låt den blossa upp
till liv i morgon bitti,
liksom vi skall uppstå
med Kristus till evigt liv.

Bönerna är ifrån Keltisk andlighet, Harald Olsen, Cordia, 2000.


onsdag 2 mars 2011

Norrsken

Foto: Owe Ryås

I går kväll när vi var ute och gick med hunden, så var det norrsken. Min man försökte fotografera - utan stativ.
Norrskenet, Aurora borealis, uppträder på himlen ofta som långa, slingrande gulgröna band som med en förvånansvärd hastighet förflyttar sig och ändrar form. Vad är detta mystiska himmelsfenomen som med sitt förgsprakande skådespel trollbundit folk i alla tider? Var kommer det ifrån?

Foto:Owe Ryås

Norrsken är ett samspel mellan solen och jordens magnetfält. Det börjar när laddade partiklar kastas ut från solen som solvind, en vind av laddade partiklar. En del av partiklarna fångas upp av jordens magnetfält och när de når atmosfären har de en mycket hög hastighet. Ljusfenomenet uppstår när dessa partiklar kolliderar med luftens atomer och molekyler som, om kollisionen är tillräckligt stark, omvandlar en del av partiklarnas rörelseenergi till ljus, norrsken.
Färgen är oftast gulgrön, men kan variera.
Det mest intensiva norrskenet ligger på ca 100 km höjd och omfattar 10-30 km i höjd.
Uppgifterna har jag hämtat från www.fjallen.nu/besoka/sken.htm




Foto:Owe Ryås

Ljus är din klädnad, Herre Gud:
i norrskensprakt och stjärneskrud
din himmel skådar neder.
Dig bliver intet mörker när,
du våra fötters lykta är,
som oss i natten leder.

Zacharias Topelius,
Den Svenska Psalmboken med tillägg nr 518 v2


Välsignelse
Så som norrskenet klär natten i ljus,
så som isen gör vattnet starkt
så som snön skyddar jordens kryp,
må Gud vara med dig.

Martin Lönnebo



tisdag 1 mars 2011

Elefanten och de fem blinda

I går kväll började min tre-månaders-tjänst i Porsökyrkan (i Nederluleå församling) med att planera Keltisk mässa till på söndag kväll. I dag har jag gjort min första riktiga dag i Porsökyrkan tillsammans med trevliga arbetskamrater. Det har varit Sportlovskul och Stickcafé, så jag har fått träffa både unga och äldre, som gillar att vara i kyrkan.
En av mina uppgifter i dag har varit att förbereda en samtalsgrupp som ska prata om "vem Gud är för mig". När jag kom hem letade jag rätt på den här berättelsen, som jag tänker kan passa in på temat:

Elefanten och de fem blinda
Fem blinda var ute på en promenad i djungeln. Då mötte de en elefant, men eftersom ingen av dem kunde se vad det var fick de treva sig fram över djurets kropp. Men ingen lyckades känna sig fram över hela elefanten utan var och en fick tag i sin del av djuret.
När de kom tillbaka var alla fem upphetsade och talade i munnen på varandra. När de skulle beskriva vad det var som de mött sa den första: "Elefanten det är något som är stort och hårt och längst ut är det alldeles spetsigt."
"Nej!", protesterade den andre. "Elefanten är ju som ett snöre med en tofs längst ner. Den hänger och dinglar och man kan dra i den."
"Aldrig!", sa den tredje. "Elefanten är som ett stort flak som kan fladdra fram och tillbaka."
"Pyttsan!", sa den fjärde och skakade på huvudet. "Elefanten är som en slang med en öppning längst fram. Och den kan spruta vatten ut genom öppningen."
"Aldrig i livet!" utropade den femte. "Elefanten är som ett stort golv man kan stå på. Och står man på det golvet når man högt upp i trädens kronor."

Alla hade de rätt på sitt sätt, men ingen av dem kunde ge en riktig beskrivning av hela elefanten.
Så är det också med Gud. Vad viktigt och spännande att få lyssna på varandras bilder och berättelser om Gud... Gud är alltid större.

Berättelsen är hämtad från www.bibelsajten.se