Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

fredag 30 januari 2015

Val


I söndags var det val i Grekland - som ni säkert vet - och vi var där! Vi var och hälsade på min kusin med familj i Naousa i norra Grekland (9 mil från Thessaloniki). 


Vi fick följa med min kusins make, som är ursprungs-grek, till ett par olika vallokaler. Mycket folk och bilar trängdes om utrymmet. I Grekland kan man inte poströsta, utan bara där man är skriven, dvs oftast där man kommer ifrån och på den rätta dagen; därför var det många tillresande. Vallokalerna som vi var till, var i skolor. Precis som det brukar vara hemma.


Det var långa köer in till de olika skolsalarna.


Det fanns skyltar som talade om vilken sal man skulle gå in i och rösta.  Det var efter alfabetisk ordning.





Tillvägagångssättet var ungefär som i Sverige. Lite mer livligt i lokalen.
Många partier fanns att välja på.


Efteråt gick man ut och åt eller fikade och umgicks.


Owe och jag gick till parken i stan och promenerade.
Vi tyckte att det var skönt ute, cirka + 9 grader.


På kvällen följde vi valresultatet på TV (med tolk) hemma hos min kusin. 

Aten

Vi anar nytt hopp inför framtiden hos grekerna...
och vi önskar dem verkligen det!

onsdag 28 januari 2015

Sprickor




Vägen har sprickor
fallgroparna är många
träden skjuter skott




Det är en haiku som jag skrev för inte så länge sedan. Om det inte är snö så är det något vi ser ganska ofta, sprickor och gropar i marken. Vilket kan göra att vi snavar och faller. I samma sprickor eller gropar kan vi upptäcka att en maskros vuxit upp, eller en tallplanta, hallonbuske eller ett skott från en björk eller annat träd. 

Jag tänker att det ofta är så i livet också. Ur det som brustit, gått sönder eller på grund av misstag, skador eller något annat som vi inte tycker ska vara där kan nytt liv tränga fram, knoppas och slå rot och slå ut.

Det är sällan den absolut släta vägen, den "perfekta" marken som ger det rikaste och mest meningsfulla livsinnehållet och inte heller de bästa konsekvenserna.
Hur ofta är det inte genom misstagen, sprickorna i vägen, som man får nya insikter och det görs nya upptäcker?! 

Men man måste naturligtvis vara uppmärksam för farliga fallgropar. Hålen ser inte alltid svarta och otäcka ut, utan snarare lockande med guld och glans, med stora ord och löften.  Därför är det kanske bra att gå med uppmärksamhet och eftertänksamhet.





måndag 26 januari 2015

Nostalgi 2


Allting har sin tid
skulle rubriken idag också kunnat vara.
Livet förändras hela tiden.
Så också Porsökyrkan.


De stora och tunga kyrkbänkarna i Porsökyrkan är rörliga. Men inte alltid så medgörliga. De har flyttats på, vänds och vridits åt olika håll, i huvudsak för att få bättre ljus, men också beroende på vilken gudstjänstform vi har haft. På måndagen efter min sista gudstjänst i Porsökyrkan började en ny förändring; ny belysning sattes upp och bänkarna ställdes tillbaka till den ursprungliga  riktningen. 


På något sätt tycker jag att byggnadsställningarna i kyrksalen utmärker Porsökyrkan. Den är flexibel, anpassningsbar, öppen för förändring. Och det är mycket högt till tak! Därför har jag tyckt att det har varit så roligt att jobba i Porsökyrkan. På bilden syns Lennart Johansson, musiker i församlingen (Stadsökyrkan), som tillfälligt var i kyrkan och - tror jag - fixade ljud och högtalare. Och så är det kyrkans husmor/vaktmästare Elaine Jonsson, vår "allt-i allo", som funnits i Porsökyrkan i mååånga år.


Så här ser kyrksalen ut nu. Det var längtan efter att få ha mer gudstjänster och kyrkliga handlingar (dop, begravningar, vigslar) som jag valde att lämna Sjukhuskyrkan efter ganska många år. Jag tycker att det är väldigt roligt att få vara delaktig i olika gudstjänstformer. I de sammanhangen möter man många människor som ibland leder till samtal, vilket gör arbetet ännu mer meningsfullt.


Jag har uppskattat mycket att få jobba ihop med mina underbara smågalna kollegor i Porsökyrkan; musiker, diakon, pedagog, husmödrar, studentpräst i gudstjänstsammanhang och andra verksamhetsformer, liksom bara i den vanliga vardagslunken. Mycket har vi fått dela med varandra, vi har alla haft nära till både skratt och gråt.


Nu har jag lämnat mitt kontor i Porsökyrkan, för att snart flytta in i ett annat.
Allting har - som sagt - sin tid.


"Sista måltiden" i personalrummet i Porsökyrkan med några av mina kollegor.

söndag 25 januari 2015

Nostalgi 1



En liten förvarning: Nu kommer ett par ganska korta nostalgi-inlägg. Mest för min egen skull. Sedan ska jag skriva om annat...

Min första kontakt med Nederluleå församling var 2003 när jag började vikariera i Sjukhuskyrkan på Sunderby sjukhus, Luleå. Jag trivdes direkt. Älskade mitt jobb. Sammanlagt blev det rätt många år i Sjukhuskyrkan.



Sjukhuspräst Gunnar Olsson fanns i Sjukhuskyrkan under de år som jag också arbetade där. Tyvärr fick han för tidigt lämna det här livet.

Det som gjorde att jag tyckte så mycket om mitt jobb där var framför allt att alla möten med patienter, närstående och personal var "på riktigt". Det var inte så ofta "väder och vind"-snack, utan ganska snabbt kom man in på samtal som rörde det verkligt väsentliga i livet. Vid sjukdom, sorg och kris blir mötena raka och "nakna". Min uppgift har allra mest handlat om att aktivt lyssna, vara närvarande med kropp och själ, att bejaka/bekräfta, vara tillåtande, ibland att "normalisera"...

Tiden i sjukhuskyrkan har påverkat mycket av mitt tänkande och varande, tror jag. Jag är mycket tacksam för åren i Sjukhuskyrkan både i Södertälje och på Sunderby sjukhus.



Sjukhuskyrkans symbol (ovan) vill illustrera, att även ur det som har gått sönder, brustit, kan nytt liv gro och växa till, ja t.o.m. blomma. Korset vill förmedla hopp.

Nostalgi 2 kommer om någon eller några dagar.

fredag 23 januari 2015

Sista dagen


I dag är sista dagen som jag är i tjänst i Nederluleå församling. Mitt sista uppdrag var i kyrkbyn, Gammelstad. En begravningsgudstjänst.


Det är en stämningsfull väg att gå från Petrigården (Församlingsexpeditionen) till kyrkan. Jag kan aldrig se mig mätt på dessa underbara hus. Se, hur vackert de är smyckade! 


Jag tror faktiskt att kyrkbyn och kyrkstugorna är allra vackrast på vintern, när den vita frosten bitit sig fast på de röda gamla trähusen. Ibland ser man inte ens att de är röda!


Denna ståtliga två-våningsstuga står mitt emot kyrkan. De har förmodligen mycket fin utsikt från fönstren.


Nederluleå kyrka, också tjusig i vit omgivning.


På väg in mot kyrkan. 
Här har många unga och gamla människor vandrat, i glädje och sorg.


Nu är det dags för mig att ta farväl, som anställd präst i församlingen. Men jag kommer naturligtvis att återvända till gudstjänst och gemenskap. Vi har ju vår kyrkstuga kvar i byn.


På väg mot Boden...

onsdag 21 januari 2015

Skönhet på paletten




Istället för att göra ett stort nummer av sitt första gudomliga tecken, gjorde han det i skymundan, det var bara hans mor och tjänarna som såg det! Men alla fick del av det! Festen och glädjen kunde fortsätta utan avbrott!




Jag talar alltså om när Jesus förvandlade vatten till vin. Festarrangörerna hade räknat fel; vinet tog slut! Men det var ingen av gästerna, inte ens brudgummen som var ansvarig för vinet, som märkte något - förutom att vinet som serverades i slutet av festen var godare än det första.


Det är ett utmärkande drag för Jesus. Han är inte ute efter att visa på misslyckanden, brister, att något fattas, utan han vill hela, upprätta och försona. Han vill fest och glädje!

(Färgprover)


En psalmtext som jag tycker mycket om:
....
Med helighet och skönhet på paletten,
vi målar stan till fest med kulörer utav lov!
Och dikter skriver vi med hopp och längtan.
Med skratt och kärlek formar vi vår dag.
....
Vi får dikta, dansa, spela, sjunga
vi får leka här med hantverk, form och färg:
för vi är bjudna av Honom som på festen
förvandlar vatten till det bästa vin.
....
En del av en text av Fred Kaan,
Översättning: Anonym författare.


(Foto från Porsökyrkan i söndags)



De flesta bilderna är ifrån norra Grekland och Rhodos.

måndag 19 januari 2015

Helt överväldigad...


... är jag efter gårdagens Porsömässa. Vilken fest! I mässan blev jag också avtackad för min tjänst i Nederluleå församling och de sista fyra åren i Porsökyrkan.


Det var många som mötte upp. Många som medverkade - som det ofta är i Porsökyrkan. Mycket fin sång! En alldeles ny kör hade uppstått, som överraskade och gladde. Och spel på harpa... mm.


Många fina ord sades. Oj, oj! Jag gömmer dem i mitt hjärta... Från djupet av mitt innersta: Tack! Om ni bara kunde förstå hur mycket ni har betytt och betyder för mig - och vad jag har fått lära mig av er!


Efteråt blev det mera tal, presenter, blommor och tårta. Vilken fest - som sagt! Inte konstigt att jag nästan inte fick en blund i natt, det blev bara alldeles för mycket för mig att ta in.


Kören sjöng som postludium en text inspirerad från Bibelns bok Predikaren, från kapitel 3.

Det finns en tid, en tid för allting, en tid att mötas, en tid att ta farväl. I allt som sker, Gud är med, leder alltid våra steg.

Det finns en tid, en tid för allting, en tid att skratta, en tid för sorg och gråt. I allt som sker, Gud är med, leder alltid våra steg.

Det finns en tid, en tid för allting, en tid tillsammans, en tid att låta gå. I allt som sker, Gud är med, leder alltid våra steg.

Må din väg gå dig till mötes, må vinden föra dig hem Må solen värma din kind. Må regnet vattna dina fält, och tills vi ses igen: Må du vila i Guds trygga älskade famn!

(Keltisk välsignelse, May the Road rise to meet you, Lori True)



Mer om mässans tema och innehåll kommer.

lördag 17 januari 2015

Tomma tunnor


Jag känner mig ganska tom i huvudet just nu....
Kanske på samma sätt som tunnorna på bröllopet i Kana,
när vinet hade tagit slut.


Morgondagens evangelietext handlar om
när Jesus och hans mor Maria var på bröllopsfest.
Jag föreställer mig att Maria fanns med i köksdelen
eftersom hon fick reda på att vinet hade tagit slut -
pinsamt nog.


Hur skulle man ordna detta nu då?


Vin gör man inte hur snabbt som helst.


Men Jesus fanns där - Maria vädjade till sin son.
Det ordnade sig på ett oväntat sätt.
Du kan läsa ifrån Johannesevangelium 2:1-11
eller kanske gå på en gudstjänst imorgon...
Till Porsökyrkan, Luleå kl 17 t.ex. :-)

Fotografierna är ifrån norra Grekland hösten 2012.

onsdag 14 januari 2015

En vanlig dag

En vanlig januaridag i Boden

Ja, så är Knut-dagen passerad och julen ska vara utdansad, enligt tradition. De flesta har återvänt till den vanliga vardagen igen. Många uttrycker att det är skönt. Ny termin har dragits igång i skola, kyrka och på många andra ställen.

För min del är det inte det vanliga som just dragit igång. Mina dagar är ganska ovanliga. Som jag nämnt förut håller jag på att avsluta min tjänst i Nederluleå församling. Det betyder att jag inte är med på allt som sker, framtidsplaneringar t.ex. utan istället "gör klart" saker, förbereder mina sista gudstjänster, plockar ur i mitt rum... osv.


Jag är lite sentimental av mig, jag tänker ofta "jaha, det här var sista gången ... i Porsökyrkan eller i Nederluleå kyrka eller... Kanske är det för att jag försöker förstå. Men jag tänker också; Nästa gång jag har en vigsel, har ett begravningssamtal ... då är det på mitt nya jobb i Bodens Pastorat. Själva arbetet är i stort detsamma, fast det sker i andra lokaler, tillsammans med andra arbetskamrater, andra församlingsbor. En del olikheter är det också, förstås. Det ska bli spännande... Vardag kommer det att bli där också.


I Porsömässan som är nästan varje söndag i Porsökyrkan, brukar den första psalmen vara en önskepsalm. Eftersom det är min sista gudstjänst i Porsökyrkan på söndag får jag välja psalm. Inte så lätt...men jag har valt en psalm som länge funnits i mitt medvetande (från 70-, 80-talet) och som jag tror präglar mycket av mitt tänkande och min tro. Den heter En vanlig dag och är skriven av Anders Frostensson, 1970. Den har nummer 946 i Psalmer i 2000-talet. 


En vanlig dag när inget särskilt händer 
kan ge mig det som jag behöver mest.
En dag som syns grå och utan mening 
kan himmelrikets Herre bli min gäst.
vers 1

Sedan fortsätter psalmen med att berätta om olika personer i Bibeln som mitt i det vanliga plötsligt får vara med om något nytt, en förändring, en upptäckt, räddning... Ja, det bär jag ofta med mig som ett hopp, en möjlighet  - och också som erfarenhet. När vi minst anar det...