Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

måndag 29 april 2013

Önskemynt och väntetid


 Utanför Migrationsverket i Boden pågår sedan en tid tillbaka (en och en halv vecka drygt kanske?) hunger- och vätskestrejk bland flyktingar från Afghanistan. De har nyligen fått negativt besked. De måste lämna Sverige. De säger att de hellre dör i Sverige, än i Afghanistan - där de tror att de ändå skulle dö.

Vi körde förbi där häromdagen på väg till Buddbyn - bara åsynen av de nedbäddade, hugger tag i hjärtat! Tänk att människor kan dö mitt i Bodens centrum i sin rädsla och vädjan om uppehållstillstånd.

Det finns människor både bland deras eget folk och ursprungssvenskar som med hjärta och värme ser till dem och kallar på ambulans när tillståndet blir krisartat allvarligt. För allvarligt är tillståndet redan för många. Så snart de kan är de tillbaka igen och strejkar.
(I våra dagstidningar NSD och Kuriren kan du läsa mer).

Det känns mycket smärtsamt och tragiskt. Så orättvist livet är!

Min vän Kristina Wallbing skrev för drygt ett år sedan en dikt som passar också nu. En situation som många asylsökande kan känna igen sig i.


ÖNSKEMYNT OCH VÄNTETID

Du väntar beskedet

en brevbärares svarta handske

ska lägga i brevnedkastet


en springa av framtid

eller fasa


ett ljus faller in

eller stängs evigt ute


Du vet inte dag eller natt

och gamla kalendrar

månad på månad

veckor bland år

staplade


som ett önskemynt

sjunker i en brunn

ser Du hoppet

glimma


allt svagare








söndag 28 april 2013

Vilodag



(En populär retrosoffa på Urbanstore)


En vilodag blev det idag, "insamlande" av kraft.




Sol och akvarellfärg var medlen - och en stund på Poeter.se.




Tiden går fort när man är ledig.

Mer än så här blir det inte i bloggen idag.

En sista hälsning till oss alla: Love one another.



Alla fotona är ifrån URBANSTORE.

lördag 27 april 2013

Att tillåta sig

Från URBANSTORE

Jag har i flera omgångar i livet haft handledning i mitt arbete. Vissa handledare har haft alldeles särskilt stor betydelse för mig. Inte minst när jag har anklagat mig själv, känt mig misslyckad och fastnat i mina brister och svagheter.
När jag inför en annan person som inte är inblandad i mitt liv eller arbete får säga precis hur det är t.ex. beskriva vad som hänt eller hur jag upplever att det känns när det och det sker/sägs eller inte händer osv - är det oerhört värdefullt. Bara det att få sätta ord på det jag tycker är jobbigt är en hjälp, många gånger ser jag själv redan då orsak och verkan eller något annat viktigt.

Dessutom kan en handledare hjälpa mig att se på samma sak med ett annat perspektiv, vilket är väldigt spännande och ofta leder till både lättnad och en möjlighet att gå vidare.


 Från URBANSTORE

Jag är en sådan person som oftast först känner i kroppen innan jag rent intellektuellt förstår varför jag reagerar som jag gör på det som händer eller sägs och då är det lätt att jag tänker om mig själv att jag är överkänslig, fördömande eller någonting annat negativt. En handledare kan hjälpa mig att inse att jag reagerar helt normalt och berättigat. Det är befriande att bli bekräftad i sin känsla. För känslan påverkar mig som person mer än det mesta.

Just nu njuter jag av en tanke som min handledare gav mig i vårt sista samtal. Det jag talade om att "träna mig på" sa hon att jag skulle "tillåta" mig. Du kanske inte förstår vad jag menar, men för mig blev det en stor skillnad! Ordet "träna" associerar jag till något tungt och ansträngande medan "tillåta" känns mer befriande.

Nu ska jag gå och "tillåta mig" något som jag inte gjort på länge, och som jag känt att jag borde "träna mig på" :-) Det ska bli kul!



Owe och jag var på URBANSTORE idag. Plötsligt var Owe försvunnen. Till slut hittade jag honom på Sängavdelningen. Han tillät sig att vila en stund :-)

(Det hade kommit in mycket nytt på URBANSTORE sedan jag var där sist, kanske blir det fler bilder imorgon).


torsdag 25 april 2013

Vissa dagar...

 Ringblommor i lite underlig kvällsbelysning


Började dagen vid 5 och vinkade av min man som (i jobbet) skulle till Stockholm över dagen.
När jag kom till mitt jobb, upptäckte jag mycket motvilligt och efter mycket letande, att jag lämnat både min jobb-mobil och privata mobil hemma. Insåg med all oönskad tydlighet hur beroende jag är av mobilerna,  främst av jobbmobilen. Eftersom jag inte bor på samma plats som jag jobbar, så var det inte så självklart att åka hem och hämta dem - även om jag tänkte det ett tag.

Efter inspirerande samtal med "mina" vuxenkonfirmander, var jag till universitetet och hade en andakt. Efter mat och jobb vid datorn körde jag iväg till ett begravningssamtal (utan min GPS i mobilen!).

När jag sedan vid 18-tiden satte mig i bilen för att köra hem, så hann jag inte starta bilen förrän jag hörde att det smällde till i låsen. Dörrarna låstes. Jag prövade att få upp dem, men kunde inte. Jag tryckte på en massa knappar, men inget hjälpte. Där satt jag inlåst i bilen utan mobil! Och maken i Stockholm.

Jag bestämde mig i alla fall för att köra hemåt. Under vägen grubblade på jag hur jag skulle få upp dörrarna. Mindes plötsligt hur en bekant berättat när hon blev inlåst i bilen och hur hon fick krypa ut genom ett fönster - jag kommer ihåg hur jag skrattade! - men det gjorde jag inte nu. Om jag åtminstone hade haft mobilen! Såg framför mig hur jag skulle få sitta i bilen på garageuppfarten tills Owe skulle komma hem inatt. Ångrade mig att jag inte hade gått på toaletten innan.

Under färden kom jag på en idé som jag skulle pröva när jag kom fram. Och den funkade till min stora lättnad! Hur jag gjorde tänker jag inte tala om för det kanske ni skulle ha kommit på med en gång :-)
Ja, så blev den här dagen.
Det blev en bra dag, trots avsaknaden av mina mobiler, känner mig glad för de människor jag har fått träffa.
Dessutom försvinner snön nu med rasande fart.


tisdag 23 april 2013

Nostalgi

Känner mig nöjd med den här dagen, fått några saker gjorda som jag tänkt länge. Skönt!

I dag när jag letade efter ett häfte i en av bokhyllorna hittade jag några riktigt gamla fotografier mellan böckerna.



Mamma och jag.
Visst är hon söt, min mamma? Så ung!


Den här bilden minns jag inte att jag sett förut. 
Blev så glad när jag hittade den.
Jag har inte så många foton på pappa. Härligt att han ser så glad ut!

Observera plasten i soffan. Var de rädda att jag skulle kladda ner?
Ja, de var de nog. Men plasten följde med länge under min uppväxt. 
Det här var "finrummet" och finsoffan, som man skulle vara rädd om.
Den där soffan hade vi så länge pappa levde, det fanns en fåtölj till också.
Minns dem mycket väl.



Jag minns dyschan också, den hade vi också kvar så länge pappa levde. 
Vi flyttade efter hans död och köpte då en del nya möbler.
Min mellanbror och jag sov i den här dyschan under vår uppväxt.
Jag ser inte helt nöjd ut. Har aldrig gillat att bli fotograferad.



Men mat har jag alltid gillat!




Fotografierna låg i en vacker pappers ram/pärm, vet inte vad jag ska kalla det för. Det var fin sirlig struktur på det grova pappret. T.o.m. det tunna skyddande pappret över fotona var mönstrat. Tänk så påkostat. Det blir lite roligare och vackrare än att bara sätta in sina digitalfoton på datorn.

Ja, det blev en nostalgi-tripp ikväll.


måndag 22 april 2013

Scared


Nu har jag lärt mig något nytt!
Cornelia har lärt mig att lägga in filmklipp på bloggen - men jag kan inte lova att jag kommer ihåg hur man gör imorgon ;-)

Här är i alla fall ett klipp från hennes eget material.

"Scared"





söndag 21 april 2013

Moln och eld



När jag åkte hemåt ikväll såg jag ett vackert ljussken på vänster sida. Det gjorde mig så glad! Det var som en hälsning. Till slut var jag tvungen att stanna bilen på 97:an, kliva ur och fotografera, trots att jag visste att det inte skulle gå att fånga på mobilkameran.

I dag har vi på gudstjänsterna talat och sjungit om Vägen till livet och om hur Gud på olika sätt kan leda oss. I Porsökyrkan ikväll påminde vi varandra om berättelsen i 2 Mosebok kap 13:21,22 hur Gud förde israeliterna från fångenskap och förtryck till frihet. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.

Jag tänkte för mig själv idag "undrar hur en molnpelare ser ut". När jag körde hem tyckte jag att jag kunde ana hur en molnpelare skulle kunna se ut.

Ja, jag tror verkligen att Gud är med och hjälper och leder med eller utan molnpelare och eldpelare. Hur många gånger tänker jag inte: "det här kommer aldrig att gå" eller "jag har ingenting att säga/ att ge" osv - men på något förunderligt sätt kan det bli bra ändå - då tror jag att Gud har varit med.



Dag och natt vill Gud vara med.
I ljus och mörker.

Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig, säger Jesus
i dagens evangelietext från Johannesevangelium kap 14:1.


lördag 20 april 2013

Var dags rum


Så här i predikoförberedelsernas elfte timme;
Vad är det för rum, plats som du längtar efter, eller önskar dig?



"I min Faders hus finns många rum", säger Jesus i Johannesevangeliet kap 14 vers 1.

Jag har alltid gillat det där att det finns många rum. Det är inget litet och trångt ställe. Det är ett stort och generöst hus med många utrymmen. Jag tänker mig att vi har tillgång till många rum med olika karaktär.

Vad kan det vara för rum?

Rum för den som har svårt att sova, Sovrum.
Rum för den som hungrar och törstar, Matrum.
Rum för lek, rörelse, fantasi, Lekrum.
Rum för den som har svårt att andas, ett rum att få andas ut och andas in i, Andrum osv.

Ja, det finns många rum; var dags rum.
Rum för var dags behov.
För jag tror att rummen är tillgängliga redan nu.
Vi är inbjudna att stiga in.


Rum med utsikt

Bilderna är tagna på hotell Dryades, några km utanför Naousa i norra Grekland.

torsdag 18 april 2013

Regn (och tårar) över Norrbotten

Oj, vad det regnar ute! Det bara öser ner och smattrar mot rutorna. Regn ger snabba resultat på snön, den bara sjunker ihop mer och mer. Det blir fler och fler bara fläckar. Trots att det varit grått, rått och ruggigt idag, så har de flesta jag har träffat glatts åt regnet. Det finns mycket av vårkänslor i luften.
Och vårtecken på marken!



Jag har en stor plastlåda med vykort. Jag har haft svårt att motstå fina kort under årens lopp - och så har det blivit allt för många. Jag har köpt dem för att skicka, men har tyckt för mycket om en hel del av dem och har därför behållit många själv ;-)

Vissa vykort är mycket gamla! Som t.ex. kortet ovan. Kan det vara från min tonårstid, eller åtminstone från min ungdomstid? Jag är barnsligt förtjust i bilden fortfarande, tycker att den är både en rolig och härlig bild på kärleken som kan smälta bort det kalla och locka fram nytt grönskande liv.

Jag läser på baksidan av det blekta kortet: "Kramen" av Kurt Ard. Kurt Ard har främst blivit känd genom sina träffande illustrationer på tidningsomslag över hela världen. 
Ser nu att kortet är tyckt i Lund 1975.



Så här på vårvintern fascineras jag alltid av de gröna fläckarna under träden. Tänk så mycket värme och kraft det finns i det som lever! Jag tror att vi människor också kan få vara som träden. Sprida värme och hopp och nytt liv omkring oss. 

Ibland är vi kanske mer som regnet, dystra och grå, lätt till tårar - men kan regnet göra nytta, så kan säkert också sådana sinnesstämningar göra något gott - hoppas det i alla fall!

Fortsätter det att regna så här, som det gör nu - hela natten - är det kanske inte kvar någon snö i morgon bittida :-)

Ikväll blandas många tårar med regnet: Skellefteå ser ut att vinna över Luleå i hockey, enligt info från maken.

tisdag 16 april 2013

Rätta vägar


Jag har skrivit en krönika för Nederluleå församlings Fb-sida. Här är den:





I den välkända Herdepsalmen (Ps 23) läser vi "Han leder oss på rätta vägar". Är det någon som behöver hjälp att hitta rätta vägar och adresser, är det jag! Jag har extremt dåligt lokalsinne. Jag kan gå vilse i mina egna hem-kvarter.

Sedan några år tillbaka har jag stor hjälp av mobilens GPS när jag ska ta mig till olika adresser eller orter. Ändå händer det att jag kör fel.

Det är ju så att inte ens GPS:en vet allting, till exempel på grund av ombyggnad av vägar. Det där finns i mitt bakhuvud, att jag inte till 100%  kan lita på den. Det gör att jag ibland får för mig att jag vet bättre än GPS:en och följer därför inte instruktionerna som den ger. För det mesta visar det sig dock att det är GPS:en och inte jag, som har rätt.

När jag har kört fel på fel på fel och rösten från GPS:en har uppmanat mig "gör en U-sväng nu" eller texten på skärmen visar "beräknar ny väg" kan jag känna en rädsla att "min vägledare" blir less och trött på mig. Jag blir orolig att den ger upp och lämnar mig i sticket. För så kan det vara med andra "ledare" i livet. Men till min stora lycka och trygghet så fortsätter rösten tålmodigt, att gång på gång, visa på nya möjligheter. Det blir inte alltid den väg som GPS:en först visade på, men då är den prestigelös nog att visa på andra alternativ. Jag behöver aldrig höra "nu får du skärpa dig, Birgitta" eller "du måste lära dig lyssna" eller "det här borde du veta nu" eller dylikt. Nej, min vägledares röst låter aldrig irriterad eller uppgiven.

Då tänker jag på Gud!

GPS:en har begåvats med en del gudomliga drag som jag blir trösterikt påmind om när jag själv håller på att ge upp hoppet att hitta fram.

Gud upplever jag dock mer personlig och med fler nyanser i rösten än GPS:en :-) Gud leder oftast inte heller så precis "håll höger" eller "i rondellen ta andra avfarten".

Men det som gör mig så förundrat glad är att trots att jag gång på gång missar avfarter eller svänger av för tidigt ger inte Gud upp utan vill leda mig dit jag ska om det så gäller i mitt eget kvarter eller 100 mil bort – eller helt andra frågor i livet.

"Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar…", "Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig..." Ps 23: 3,4


måndag 15 april 2013

Olika språk





Senast jag skrev höll jag på att förbereda en föreläsning som jag har haft idag på universitetet. Det kändes mycket bra! När man lägger ner tid på förberedelser är det roligt när det når fram och uppskattas. Nu har jag precis skrivit en krönika som ska publiceras imorgon på Nederluleå församlings Facebook-sida.
Det blir mycket ord. Sökande efter ord. Mitt ordförråd är ganska begränsat har jag upptäckt, måste nog börja söka synonymer till det jag vill säga.

På tal om ord: Sedan några veckor tillbaka har jag gått med i http://www.poeter.se/ (tillsammans med 30000 andra!) och har på det viset tillgång att läsa hur mycket poesi som helst! Det är oerhört inspirerande, tycker jag. Allt faller inte i min smak, men många har, enligt mitt sätt att se det, en mycket god förmåga att uttrycka sig poetiskt. Jag har lagt in lite egna texter som jag skrivit under årens lopp och några som jag nyligen formulerat. För mig handlar det verkligen om att pröva mig fram, söka, ändra, gå tillbaka och göra om osv. Jag kallar mig för Lärling och det är precis så jag känner mig - och vill vara. Jag vill lära mig att uttrycka mig på fler sätt än i prediko-form (eller liknande).


Ett språk: Street-dance (Nice)

Poesi är inte den uttrycksform de flesta människor söker efter. Men det finns, lyckligtvis, många andra sätt att uttrycka sig på som t.ex. musik, måleri eller annan form av konst, men också genom liturgi, tystnad, rörelse, teckenspråk, kroppsspråk mm. Tänk att vi kan kommunicera på så många olika sätt! Egentligen kommunicerar vi dagligen på fler sätt än vad vi är riktigt medvetna om, tror jag.

Det är ganska lätt att se när en person är stressad, eller hur? Han/hon behöver oftast inte tala om det, vi ser det ändå. Eller lycklig. Eller ledsen, arg, trött osv.
Ja, vi signalerar nog mycket mer än vad vi tror, som sagt. Även om vi är mer eller mindre bra på att dölja/eller visa hur vi mår, känner eller tänker.


Inte än - men snart!

För övrigt är våren på god väg här uppe i Norrbotten. Nu har det varit plusgrader också på nätterna och då händer det mycket med snöhögarna. Det känns hoppfullt!

lördag 13 april 2013

Att gå vidare



Nu har hon bestämt sig. Inte för att alla frågar om hon ska bo kvar i huset, eller inte. Utan för att tiden är inne. Ett år har hon bott kvar efter makens död. Hon har bott där ensam med alla minnen, alla spår efter sin livskamrat, med allt som hörde ihop just med dem och allt de gjort tillsammans. I huset har också deras gemensamma barn växt upp, det var därför de gjorde i ordning ett rum i källaren och ett rum delades till två. Ja, hela huset vittnar om deras gemensamma liv.

För att inte tala om trädgården. Undrar om den inte är svårast att lämna, tänker hon. Allt de har planterat, rivit bort, tagit ner, börjat om... Och staketet de satte upp den där varma sommaren, vad skojigt det var.




Men nu har hon genomlevt ett år i huset och trädgården, gråtit, känt ensamheten, längtat, börjat rensa i hans garderob, bland hans papper, i garaget. Nu kan hon flytta. Hon flyr inte springande därifrån, som hon ibland känt att hon skulle vilja göra. Nej, hon ska lugnt sortera, slänga, packa, ta avsked av hus, trädgård och grannar. Det är dags nu.


Bilderna har ingenting med texten att göra


Sedan ska hon ska stänga dörren efter sig. Beslutsamt, med tacksamhet och med en viss nyfikenhet inför sitt nya boende och liv.
 Hennes önskan är att så småningom kunna gå förbi. Se att andra bor där nu, se att det är andra gardiner i fönstren, känna igen buskarna de planterat, ytterdörren de målade, och att den stora vackra björken är borta. Varför?!

Naturligtvis kommer det att kännas; vemodigt, ensamt, orättvist, sorgligt. Men hon vill klara av att gå förbi, tillåta sig känna det hon känner, men också kunna gå vidare. Kliva in i sitt nya boende och känna att det här är hennes hem nu. Och att där få gråta och sakna och samtidigt glädjas över det nya och att det faktiskt finns en framtid.
(Berättelsen är påhittad)
 ----



Det är det sorgen är till för. Att hjälpa oss förbinda de två boendena (=liven) med varandra.


Sorgen vill hjälpa oss att i minne, tanke, samtal och känsla kunna få vandra utan ängslan över till det som varit och åter till det som är. Så att det inte blir så att man inte vågar tänka på, prata om, känna dofter mm – utan att allt rasar samman. Det tar tid och det går upp och ned. Det är viktigt att komma ihåg.
Sorgen och saknaden kommer för många att finnas kvar resten av livet. Det behöver inte betyda att det ”tar över” hela livet. Om vi tillåter oss själva och tillåts av andra att sörja så kan sorgen hjälpa oss att hantera känslorna, upplevelserna, minnena så att vi ändå kan trivas i det nya boendet och livet, utan att känna dåligt samvete eller alltför stor längtan tillbaka.


Ja, det här var bara en liten del av min förberedelse inför en föreläsning som jag ska ha för blivande mäklare om bemötande av sörjande. Det kan vara viktigt att tänka på och visa respekt inför hur mycket tankar, känslor och minnen som kan hänga ihop med försäljningen av ett hus. 
Sorg och starka känslor kan också finnas i samband med skilsmässa och försäljning av hus.


torsdag 11 april 2013

Självsortering (2)


I går roade jag mig med att försöka skriva om en löpande text som jag skrev här på bloggen 2011 (med samma rubrik som idag) till något dikt-liknande. Nedan är resultatet. Den går naturligtvis att arbeta mer med. Det kanske blir en annan gång. Nu vill jag testa något annat...

Allt skapande som predikan, poesi, måleri - och jag förmodar musik mm - kan man arbeta hur mycket som helst med. Man ser hela tiden små förändringar man kan göra, ta bort, lägga till. Det ligger en tjusning i det; det är levande material man arbetar med. Ett skapande. Samtidigt måste man ibland bestämma att "nu får det vara nog", så att man kan gå vidare och prova något annat.



Nice. Foto: Owe Ryås


Som jag sorterar mina papper behöver jag sortera mina tankar, intryck och minnen ibland.



SJÄLVSORTERING

Tankar, intryck, minnen
kommer över mig

Det är tid för självsortering


En hög för viktiga tankar att ta fasta på
En hög för dem som ska fram i ljuset - och sedan slängas

En hög för bearbetning
En hög för ord som lyfter och inspirerar

En hög för minnen att bevara
En hög för minnen att begrava

En hög för intryck att gömma
En hög för insikt att ge vidare


Alla tankar, intryck och minnen har sin betydelse
allt ska sorteras; arbetas med, kastas eller sparas
allt har sin plats
allt har sin tid


(Till viss del inspirerat av Predikaren kap 3).

tisdag 9 april 2013

April april



Ibland när man ger tankar och reflektioner tid att få arbeta i sin egen takt 
kan vissa pusselbitar i livet trilla rätt 
och en bild, ett sammanhang, en orsak blir synlig.
Så har det varit för mig idag.



Jag tycker att det går bra att tänka när man promenerar.
Jag tänker mycket i bilder och 
då kan också naturen vara till hjälp att finna insikter.



April är en månad full av bilder.
Här finns både den vita rena snön och högar av smutsig snö.
Asfaltsvägar, snövägar, isvägar, spruckna och leriga vägar.
Snöfall, regn, blåst, sol och skuggor. Det kan skifta fort.



Skare som bär långt eller snö man sjunker djupt ner i.



När tankarna krackelerat färdigt, brutits och smälts
kan något nytt visa sig levande och starkt under ytan.


 
Eller åtminstone att man hittar en förklaring,
eller ett förhållningssätt...

måndag 8 april 2013

Medelhavsdoft

Parfymdestillator

I lördagskväll kom Owe hem ifrån Nice. Trevligt att få sällskap i huset igen! Han hade med sig ett par tvålar och en hudkräm som luktade gott till mig från Fragonard Parfumeur.


Parfym, gamla doftessenser

Tillsammans med ressällskapet hade han varit i Grasse, ca 3,5 mil från Nice på "Parfymfabriken" där.
Förutom att det luktade gott så var det mycket vackert att titta på.




Ikväll har jag tittat på hans bilder och jag får verkligen en längtan efter vår och sommar! Även om våren också var sen där, liksom i Sverige, så är skillnaden stor mellan Norrbotten och Nice. Jag har suttit påpälsad en stund ute i solen idag. Det är inte särskilt varmt i luften, men sitter man i lä, som jag gjorde, kan man låtsas en stund att det är sommar. 




Fotografierna är förstås tagna av Owe

söndag 7 april 2013

I Krukmakarens hus

Temat för gudstjänsterna i Bergnäskyrkan och Porsökyrkan har idag varit Krukmakaren och leret inspirerat av dagens gammaltestamentliga text från Profeten Jeremia kap 18: 1-6

I gudstjänstens inledning i Porsökyrkan
klev vi  direkt in i en krukmakares hus 
genom en videofilm från youtube. 
Krukmakaren Göran Bengtsson i Broby gav oss tillåtelse att visa filmen.
Här är länken. Se den! 



Krukmakaren älskar sin lera.
Han gillar verkligen att ha den i sin hand.
Krukmakaren är helt beredd att kladdas ner av den - och kladdig blir man!


Krukmakaren vill något med den formlösa, kladdiga massan.
Han har blick för vad den kan bli redan när han tar den i sin hand.
Krukmakaren ser möjligheterna och
möjligheterna är oändliga.



Liksom  leran är i Krukmakarens hand, så får vi vara i Guds hand.
Gud har gjort oss. Han känner oss och förstår oss.
Gud vet vilket material vi är gjorda av. Våra svagheter och våra styrkor.
På alla sidor är vi omslutna av Guds händer (Psaltaren 139:5).
Jesus säger också att "ingen skall rycka dem ur min hand" (Johannes evangelium 10:28).
Vi är i säkert förvar.


I Krukmakarens hus finns många olika kärl, olika till form och beskaffenhet.
Alla är viktiga på sitt sätt.


På samma sätt som vi kan känna igen
att krukorna till höger är Höganäskrukor
och tillbringaren och skålen är från Arabia,
så vill Gud bli igenkänd i våra liv.
Gud, vår Skapare, har designat oss
och han vill gärna bli igenkänd i oss och våra liv.


Även i de bästa ateljéer så händer det att ett ler misslyckas.
Slänger krukmakaren bort leran då?
Nej, leran är för dyrbar för att slängas bort!
Krukmakaren börjar om igen, om och om igen, tills det blir som han vill.
Krukmakaren ger aldrig upp!

Konstverk av Lars-Erik Gunnars, Luleå

Petrus är ett bra exempel på hur den som misslyckats får en ny chans
(som jag skrev om igår).
Petrus, som hade svikit Jesus, fick förnyad kallelse
och han blev mycket viktig för kyrkans framtid.
Det mycket speciella med vår Skapare är att Gud kan bruka
också de käril som vi betraktar som misslyckade.
Genom sprickorna, det brustna och trasiga
kan Guds ljus lysa igenom.


lördag 6 april 2013

Vad tänkte du på?!

Inför morgondagens förberedelser kom jag att tänka på Nils Bolanders dikt Herre, vad tänkte du på när du kallade mig? Ord som Petrus skulle ha kunnat sagt efter sin förnekelse av Jesus. Men det är också ord som jag kan stämma in i. Gud, vad tänkte du på?!




Efter Jesu uppståndelse möttes Jesus och Petrus igen. Undrar hur det kändes för Petrus?! Ja, man kan ju bara ana! Efter att ha förnekat Jesus tre gånger fick nu Petrus en ny chans, ja upprättelse och  förnyad kallelse.
Tre gånger fick han bedyra sin kärlek till Jesus, berättar morgondagens evangelie-text från Johannes evangelium kap 21 vers 15-19.


Herre vad tänkte Du på när Du kallade mig?
Menade Du att mitt liv skulle vittna om Dig?
Nog kan Du väl se att människorna le
åt en sådan lärjunge som jag?

Menade Du att mitt liv skulle vittna om Dig?
Genom min själ som ett svärd
går ett flammande ord.
Skapad av Gud till att vara Hans avbild på jord.

Du måste förstå det kan inte gå
för en sådan lärjunge som jag.
Skapad av Gud till att vara Hans avbild på jord.
Hur skall jag svage bestå för Guds heliga krav.

Mästare giv mig Din kraft
Du som kallelsen gav!
Fast människorna le låt undret dock ske
med en sådan lärjunge som jag.
Mästare giv mig Din kraft
Du som kallelsen gav.

Nils Bolander    

torsdag 4 april 2013

Gå mot solen

En dagsaktuell bild - 
annars har den inte så mycket med inläggets innehåll att göra.
Jo, kanske lite.


Tänkte idag när jag gick en promenad hur jag nästan automatiskt väljer att gå mot ljuset. Mot solen. 
Mindes då hur det var när vår dotter Cornelia var liten. 
Varje kväll när jag gick in i barnens sovrum för att släcka hennes sänglampa så tänkte jag på orden "Herren låte sitt ansikte lysa över dig". 
Cornelia somnade nämligen alltid med ansiktet vänt mot sänglampans ljus. Ibland var hon alldeles blöt av svett av lampskenets värme - men tryggt och gott sov hon!
Cornelia vände medvetet sitt ansikte mot ljuset.

För mig blev det då, liksom idag en påminnelse om hur viktigt det är åt vilket håll jag vänder mig. Det kan handla om många områden i livet. Åt vilket håll vill jag ha min livsinriktning? Vad vill jag ska påverka min syn, min blick?


Möjligheten finns också att vända mig mot Gud, söka Guds blick och låta Guds ansiktes ljus lysa över mig, fridlysa mig.


Går man en promenad kan man inte hela tiden gå mot solen, för då kommer man inte tillbaka igen - i rimlig tid - till utgångspunkten. Så är det i livet också. Men då kan det vara skönt att känna värmen på nacke och rygg. Solen finns där ändå, även om man inte ser den framför sina ögon.