Vänta in resonansen

"De som vågar dröja för att vänta in resonansen".

(Ett citat från Ylva Eggehorns bok Natt och Dag Ord för årets alla dagar. Meningen i sitt sammanhang finns under den 28 januari.)

Jag har tänkt på den där meningen; att våga dröja för att vänta in resonansen. Jag har sökt på synonymer på resonans. Några är återklang, genljud, eko, medsvängning, gensvar, förståelse.

Ibland går allt så fort, vi hinner inte lyssna in det som kommer tillbaka. Eller vi kanske inte vågar vänta så länge, i rädsla för genljudet.

Återklang. Så vackert! Det kan vara värt att vänta in resonansen. Ett gensvar! Tänk, att få möta förståelse, medsvängning.

Ibland när vi säger något högt för oss själva, eller inför någon annan som verkligen lyssnar, hör vi plötsligt vad vi säger, vad vi menar, vad vi tror.

Inte så sällan får vi då ett svar, en klarhet, en förståelse. Resonansen gör det tydligt.

Vill vi förmedla något till andra med det vi säger, måste vi också vänta in resonansen, gensvaret, annars hörs inte våra ord. Orden liksom krockar. Så är det åtminstone i stora, gamla stenkyrkor. Då måste man tala sakta, vänta in genljudet, sedan kan man fortsätta med en mening till osv..

Jag vill lära mig att mer och mer våga vänta in resonansen. Återklangen!

(Fotografierna är ifrån Jäckvik och från Grekland, tagna av Owe och mig)

En komplicerad dröm

I natt drömde jag en rörig dröm. Ja, nästan alla nattdrömmar är komplicerade och ologiska. Åtminstone vid första anblicken. Dagdrömmar är ofta förenklade, men inte alltid logiska dom heller!

Åter till min nattdröm. Det jag minns är att jag hade famnen full av saker, bl.a. en pajbotten. Det krångliga var att pajbottnen inte var i en form, utan jag bar den bara löst i lite folie, vilket fick till följd att den gick i ett par större bitar. Samtidigt hade jag annat i famnen också. Det var verkligen inte lätt att bära detta! Mitt balanssinne är dessutom inte det bästa, vilket inte gjorde det lättare.

Jag hade en hel del folk omkring mig. Det blev bestämt att vi skulle åka buss. Jag hade mitt busskort hemma, så jag skulle försöka få fram kontanter - men det gick inte så bra, med händerna fulla... Någon sa att jag kunde betala efteråt. När jag då äntligen vågade mig på att kliva på bussen, var den nästan fullsatt, så jag fick balansera runt och leta en plats med min trasiga pajbotten, som jag var mycket rädd om + det andra som jag bar på.

Till saken hör att jag hade en person med mig, som jag kände lite extra ansvar för - vart hade hon tagit vägen? Jag sökte med blicken. Jo, hon hade redan funnit en plats och satt och pratade med sin stolsgranne. Hon klarade sig bra utan mig.

Jag kände mig inte precis utvilad när jag vaknade.

Så här efteråt, så funderar jag bl.a. på den där pajbottnen, som jag var så rädd om. Den gick i bitar. Det var en spröd och frasig botten. Hur klokt var det att bära på något så skört?! Skulle jag verkligen kunna använda den? Det andra som jag bar på, vad det nu var, skulle jag ha gjort mig av med det - och kunnat bevara pajbottnen bättre? Så svårt att veta! Jag har inget svar.

Ibland - eller, ganska ofta - vet jag inte vad som är bäst. Speciellt när det handlar om det som är sprött och skört och trasigt. Hos mig själv. Eller det som jag försöker bära.

Livet har inga enkla svar. Inga enkla och självklara vägar. Ändå måste jag fortsätta att gå, ta beslut och välja förhållningssätt och handlingar. När det finns folk runt omkring, som det gjorde i drömmen, kan jag faktiskt be om hjälp och råd, vilket jag glömde bort i drömmen.

Årsberättelse del 2

JULI

Sommaren fortsatte. Vi var så mycket vi kunde i stugan, även sedan Owe börjat jobba igen efter semestern.

Vi fick en hel del besök under sommaren. Det var roligt!

I början av Juli månad dog en vän till mig och senare under månaden begravdes hon. Jag har haft svårt att förlika mig med att jag inte kan ha kontakt med henne längre. Döden är ett bryskt avbrytande av relationer.

En sak som sysselsatt våra tankar och planer mycket har varit det här med avlopp, trekammarbrunn, reningsverk i stugan, som många vet så har det kommit noggranna regler och bestämmelser kring det. Vi bestämde oss för ett reningsverk, en Eco-box från Övertorneå. Det var mycket vånda kring det...  när, var, hur, vem... ? Men det blev bra till slut.

När jag ser tillbaka på sommaren så hann vi väldigt mycket. Även om vi då tyckte att det gick sakta. Mycket gjorde vi själva. På bilden ovan höll Christofer och Cornelia på med en friggebod, som i första hand är tänkt till Cornelia.

Det gick bra ända till de upptäckte alla myrorna som fanns i några byggpaket! Det bara kryllade av myror... usch, det var hemskt! Vi såg myror överallt, vi drömde om myror och vi kände "myrkryp" över hela kroppen! Det kändes nästan oövervinnerligt någon dag, men det ordnade sig och bygget fortsatte som planerat.

I slutet av månaden gjorde vi något helt annat. Vi var på Trästocksfestivalen i Skellefteå och lyssnade bl.a. på min bonusysterdotter Matilda med artistnamnet "Many voices speak". Det var välgörande för kropp och själ.

AUGUSTI

Våra projekt i stugan tog inte slut. (Är inte slut). Även om det var mycket jobb, så gav det mycket glädje också. Sällan vi varit med om så många påtagliga, konkreta resultat på så kort tid. Men Owe och jag har inte heller hela livet på oss. Det är faktiskt ett faktum som drivit oss. Bara 10 år framåt (eller mindre) kan livet vara annorlunda. Vi blir hur som helst inte yngre.

Det där att våra liv är begränsade kan driva på och få oss att göra vissa saker eller ta vissa beslut, men samma faktum kan också hjälpa oss att stanna till och vara närvarande i nuet eller ge upp något, eller låta bli att starta upp något nytt, som egentligen inte ger så mycket. I ett större och längre perspektiv så är det mycket som inte har så stor betydelse. Men det är lätt att glömma bort när en är mitt i allt.

En källa till glädje för oss alla är alla blåbär som fins på tomten! Vilken gåva! Tänk så mycket gott en kan göra av blåbär.

Sista dagen i augusti fick jag min födelsedagspresent av min familj. Cornelia och jag var i Karlstad på Lars Lerins konsthall, Sandgrund. Det var en present som jag uppskattade mycket! Tänk, att få gå omkring där och titta på alla fantastiska målningar... Så inspirerande. Och så fick jag vara tillsammans med Cornelia. Vi hann en del annat i Karlstad också.

SEPTEMBER

Direkt från Karlstad åkte jag på kusinträff hemma hos Kerstin  i närheten av Sollebrunn. Inte så långt från Alingsås, där min mamma föddes och växte upp.

Inte alla kusiner kom med på bild. Jag känner en stor tacksamhet och glädje att få ha en så bra kontakt med mina kusiner trots de långa avstånden. Vi har något gemensamt. Våra föräldrar hade en mycket djup och nära relation till varandra, trots avstånd inte bara i mil, utan också i ålder. Nu får vi försöka behålla något av den närheten. Vi som ännu finns kvar.

Det var först i september som jag verkligen blev pensionär. Mitt första uppdrag som pensionär var att vara med på Familjelägret i Jäckvik. Vilken ära! Ett så roligt uppdrag med huvudansvar för gudstjänster och akvarellmåleri. En plats som jag lärt mig att älska under ett flertal år.

Jag känner mig förvånad, förskräckt och stolt över att jag redan på min första månad som pensionär hade utställning tillsammans med min kompis Cathinka på ett galleri i Boden! Hur vågade jag det?! Men så blev det och det var roligt. Ibland överraskar man sig själv. En vet aldrig vad som kan hända när en blir pensionär. En del hämningar släpper :-)

OKTOBER

Eftersom detta är en slags årsredovisning kan jag tala om att jag i oktober 2019 plockade tranbär för första gången i mitt liv. Det kändes lite "stort".

I oktober var jag till Hallstahammar, min allra första tjänstgöringsplats. Jag ledde en begravningsgudstjänst för en gammal vän. Jag hann träffa ganska många under de dagar jag var där. "Mina ungdomar" på den tiden är nu medelålders män och kvinnor. Tiden går snabbt fram!

En hel del stenar föll på plats under denna höstmånad. Jag hade landat i mitt nya liv, fått nya uppdrag och nya förberedelser att jobba med. Men jag kunde också njuta av ledighet och höstens alla vackra färger.

NOVEMBER

Det är inte alla år som jag längtat till november! Men så var det i år. Den sjätte november föddes vårt första barnbarn, Caspian. Vilken glädje när vi fick en bild på mobilen! Owe hade ett gammalt foto i sin plånbok från när Christofer föddes. 

På Fars dag fick vi träffa Caspian, fyra dagar gammal. Som jag skrivit förut, så mycket ett litet barn berör.

Det hände förstås en del annat i november också, jag hade t.ex. två begravningar och en Skapardag i akvarell i Matteuskyrkan, för att nämna sådant som har med mitt yrke att göra. 

Just i november var jag mer än vanligt på vernissage och utställningar i Boden och Luleå. Det fanns med på min önskelista inför mitt "nya liv" och det har jag faktiskt förverkligat så långt det har varit möjligt. Det är också något som jag vill ta med mig inför detta nya år. Det är lärorikt och inspirerande. På bilden ovan är det Bertil Sundstedt (fd bodensare), Luleå, med utställningen "I väntan på vadå?" på Bodens Konstgille. Här berättar han hur han tänker kring sitt måleri. Han målar gärna sådant som "skaver", så att betraktaren får tänka till lite extra.

Första advent-helgen firade vi i stugan. På lördagen fick vi besök av Caspian och hans föräldrar (från Umeå), mormor och morfar och moster från Strängnäs. Lyckat nog var det en vacker dag med vit snö, sol och högt till himlen.

DECEMBER

Under hösten, och alldeles speciellt under november och december målade jag mer än vad jag haft tid med när jag arbetat. Det var också en förhoppning att det skulle bli så. Kanske ännu mer, men det finns ju mycket annat här i livet som också behöver göras som är både viktigt, meningsfullt och kul.

En del av mina målningar kom till användning på Julmarknaden på Galleri 14 i Boden.

Jag var i Piteå Missionskyrka andra advent inför deras avslutning av den lokala kyrkan/församlingen.

I det årliga julspelet i Matteuskyrkan för skolan var jag med i egenskap av en ängel. Roligt när det uppskattas av elever och lärare. Ett barn sa, att det här var bättre än julkalendern för det här var "på riktigt".

Här är två av herdarna i en paus.

Julen började närma sig. Vår dotter Cornelia kom hem till Boden. Under juldagarna var vi i stugan och firade jul tillsammans med sonen Christofer med familj. 

Även om den lille charmige mannen inte alltid brydde sig, så var han ändå liksom i centrum under juldagarna. 

Vart han än vände blicken så var det någon som såg på honom i kärlek och ömhet. Bäst var förstås mamma och pappa.

På juldagen predikade jag i två julottor i Bygdeå församling. Det är alltid roligt, tycker jag, att få träffa nya kollegor och församlingsbor.

Året avslutades med en Nyårsbön i Matteuskyrkan i Boden och nyårsfirande hos goda vänner.

Jag kan inte vara annat än nöjd och tacksam för året som gått. En del nya erfarenheter och insikter har jag fått som jag tror att jag kommer att ha nytta av inför framtiden.

Jag har många önskningar för mina närmaste och mig själv inför 2020. I tillförsikt och hopp har jag nu klivit några steg in på detta nya år. Naturligtvis önskar jag er alla läsare detsamma!

Årsberättelse del 1

Redan som åtta-åring började jag skriva dagbok och har i stort fortsatt med det hela livet, med några perioders undantag. Tidigt gjorde jag vid varje nytt år en lista över vilka nya människor jag lärt känna under det gamla året, vilka platser jag varit på, roliga och tråkiga händelser mm. Under årens lopp har jag dessutom gjort många Årsberättelser i mitt arbete. Så det känns naturligt att göra den traditionella årssammanfattningen också i min blogg, uppdelat i två inlägg. Inte så intressant för andra, men som jag själv tycker är väldigt roligt att göra. Kanske gör jag något över decenniet som gått också... 😉

För mig leder ofta en årlig överblick till både tacksamhet över allt jag har fått vara med om och eftertanke kring hur jag vill leva mitt liv, vad jag mår bra av och vad som förstör och skadar. Varken jag, eller någon annan, behöver dock skriva allting offentligt. Men jag tror att det kan vara bra att göra en sammanfattning för sin egen skull. På sitt eget sätt.

JANUARI

När 2019 började var jag väl medveten om att det var min sista termin som anställd som präst i Bodens pastorat. Jag skulle inte byta arbetsplats, utan sluta. Jag skulle pensioneras. Det är stor skillnad! Den medvetenheten har följt och påverkat mig hela terminen. Det har lett till både vemod och glädje. Det har verkligen varit blandade känslor. Samtidigt var det mitt eget val och min egen önskan. Många, många gånger fick jag frågan hur det kändes. Det var inte alltid så lätt att svara på. 

FEBRUARI

En stor glädje - och mycket arbete - för hela familjen har varit vårt fritidshus i Robertsfors. Inte hade vi trott att vi skulle vara där så mycket under vintern, när det är som mörkast och mest med snö. Men Owe och jag har kört de 23 milen helg efter helg, de helger som jag har varit ledig. Den större stugan, som fanns färdig på tomten, är inte riktigt vinterbonad. Men vi har haft braskamin och sedan värmepump och klarat oss bra. Det har varit som en förälskelse, vi har inte kunnat låta bli att åka dit. 

Förutom att vi njutit av den fantastiska naturen, har det varit så roligt att vår son och hans sambo och vår dotter också har trivts där. Vi har planerat, fantiserat och jobbat  tillsammans och delat många goda måltider ihop. 

I februari var mamma sjuk och på Sunderby sjukhus. När sådana kritiska stunder kommer, så påminns jag om livets skörhet och dödens verklighet. Det påverkar perspektiven i livet och prioriteringar.

MARS

I mars gjorde vi "slag i saken", som vi tänkt sååå länge. Vi köpte, via Blocket, en insats till öppna spisen som vi har hemma i huset i Boden. Det har känts så dumt att elda "för kråkorna", som man brukar säga. Nu kan värmen tas till vara på ett annat sätt. Dessutom är det bra att ha i krislägen när  strömmen inte fungerar. Nu eldar vi mycket oftare och njuter av det.

I mars provade jag för första gången att måla på svart akvarellpapper. Det var spännande och annorlunda motför att måla på vitt. Inte så enkelt. Denna första bild har faktiskt blivit såld och målningen jag gjorde efter den 😊

En sak som kändes tungt under våren med tanke på att jag skulle gå i pension, var att jag förstod att min pension skulle bli riktigt låg. Jag skulle tillhöra "fattigpensionärerna". En bland många. Många tankar, frågor och funderingar kring mitt arbetsliv surrade i huvudet och i samtal med min man. Men jag kan ändå inte ångra mina arbeten och att jag arbetat mycket på halvtid för att hinna vara med mina barn. Jag tror att jag/vi kommer att klara oss bra ändå.

APRIL

När vi är i stugan lever vi med årstiderna mycket mer än annars. Även om vi jobbar med olika saker, så finns naturen där så nära. Den är liksom "med" hela tiden. Vi känner av luften, dofterna, ljuden så tydligt och lägger märke till växter och djur på ett annat sätt än annas. 

Även innifrån kan vi ofta se mycket fåglar och även andra djur. Det är väldigt roligt! Jag är inte alls kunnig när det gäller växter och djur, men jag tycker att det är oerhört fascinerande att upptäcka och se, och lära mig lite mer.

Förutom fåglar, ser vi mycket rådjur, renar och harar och då och då andra djur. Alltid lika spännande. 

En viktig sak under våren, jag tror att det var i april, var när vår son och hans sambo berättade att de väntade barn. Christofer började lite kryptiskt med att säga något om att de hade  jobb åt mig när jag gått i pension - det var först när han nämnde något om barnvakt, som det började gå upp för mig vad han menade. Vilken glädje! Det har förstås påverkat våra samtal och planer inför framtiden... inte minst planerna kring vårt gemensamma fritidshus. Det var en sådan där stund vid matbordet i stugan som jag alltid kommer att minnas, så länge jag har minnet kvar i alla fall.

MAJ

Maj månad handlade för mig mycket om "det sista". Sista gången jag hade olika kyrkliga handlingar, gudstjänster i vissa kyrkor och andra "sista gången"-grejer. Jag höll också på med sådant som jag skulle lämna över till min efterträdare. Vissa saker kändes skönt att det var sista gången, annat mer vemodigt. Men nu började våren och sommaren komma och jag längtade allt mer efter min ledighet.
Tänk att få vara ledig en hel sommar!

I Karin EE von Törne Hearn och Bertil Sundstedts ateljé

I slutet av maj var den traditionella "Konstrundan" i Norrbotten. Det var i år, liksom tidigare år, roligt att få vara med tillsammans med Karin EE von Törne Haern och andra målarvänner på Kronan i Luleå. 

Under vårterminen gick jag akvarellkurs för Karin. En sysselsättning och ett sammanhang som jag mår väldigt bra av. Ett av alla mina önske-planer inför pensionärslivet är att hinna måla mer.

Annat som också gett mig mycket under våren är träffarna med "Skrivarna". Vi möts och pratar och fikar - och läser upp egna texter för varandra, som vi skrivit på ett gemensamt tema. Trots att temat är detsamma blir ofta texterna väldigt olika. Det är fantastiskt roligt och inspirerande att träffa dessa vänner.

I början av maj började vår dotter sin två-månaders tågluff i Europa. Vi gladdes med henne med allt hon fick uppleva, men självklart fanns det oroliga stunder också för en sådan mamma som jag.

JUNI

Pingstdagen den 9 juni avtackades jag i en gudstjänst i Matteuskyrkan, där jag haft mitt huvudansvarliga arbete under åren i Boden. Det blev en fin dag. Efter några dagars arbete till, började ett "nytt liv" för mig. En stor förändring i livet. Mitt yrkesverksamma liv var slut. Det låter drastiskt och är det också på ett vis. Samtidigt var det sommar och semestertider - och i mitt yrke tar inte uppdragen slut bara för att man går i pension, vilket också höstterminen har visat. Det bästa med att jobba som pensionär är att man får göra det som känns allra mest meningsfullt, det som jag tyckt om att göra i mitt arbete. Det är bra. Och så får jag tacka nej om jag vill... 

En lång, ledig sommar blev det, som gick väldigt fort ändå.

En vän som varit sjuk länge, blev sämre under den här terminen. Vi hade ganska tät kontakt. Mitt i sin svåra situation kunde hon vara mycket dråplig och humoristisk. I Juni träffade jag henne för sista gången på Sunderby sjukhus. Fast det visste vi inte då. Vi utbytte gåvor till varandra. Kanske visste vi ändå - men vi planerade att ses igen. Och det hoppas jag att vi gör. Jag saknar henne.

Jag har under mitt "processande" av den kommande pensionen inte tvivlat på att jag skulle ha någonting att göra. Och så har det också blivit, som det också är för många andra någorlunda unga och friska pensionärer. Det är jag tacksam för!

Det här blev alldeles för långt. Resten av året kommer i ett annat blogginlägg.