Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

onsdag 11 september 2019

Risken att gå vilse




Jag plockade lingon i helgen som gick. På vår egen stugtomt. Jag känner mig oerhört rik och glad för att vi kan plocka många liter blåbär och lingon utanför vår dörr.



Vilken förmån!




Innan frukosten kan vi gå ut och plocka lite blåbär till filen eller yoghurten.




Eller hallon. Fast dom har vi planterat själva...




När jag gick där och plockade i tacksamhet, kom jag på en bra sak till: När jag kan plocka skogens bär på min egen tomt så är risken mycket mindre att jag ska gå vilse! Det är en stor fördel för mig, som så lätt tappar bort var jag är.

Det är lätt att gå vilse! Det är så mycket som vill pocka på vår uppmärksamhet - och rätt som det är har vi tappat orienteringen, riktningen. Det gäller inte bara i skogen, utan överhuvudtaget i livet. Men så fint att det finns rikedomar och gåvor av olika slag hemma, på vår egen tomt! Det är lätt att missa. Ibland drar vi iväg till skogs för vi tror att det är där som de rödaste eller blåaste bären är - och så finns de alldeles utanför vår dörr!




Finns det någon som letar efter oss när vi har gått vilse?
Jag tror det.




Morgon, som kväll.



fredag 6 september 2019

Släktdrag och släktskap



På bilden är min mamma Astrid och pappa Åke i början av 50-talet. Gissar att det är i Alingsås. Den stad som mamma ursprungligen kommer ifrån. Pappa, som föddes och växte upp i Fjällbonäs, utanför Arvidsjaur, hade fått ett arbete i Alingsås-trakten. Pappa hade just börjat intressera sig för den kristna tron, träffade mamma i ett kyrkligt sammanhang. Jag tror att det var på ett "tältmöte". En del av er känner säkert till de stämingsfulla tältmötena som förekom "förr i tiden", speciellt i frikyrkosammanhang. Det förekommer förmodligen även i dag, förresten.




Jag har varit på kusinträff på min mammas sida i Sollebrunn, utanför Alingsås, hemma hos kusin Kerstin. Så roligt att träffas! Förutom mat och prat, så tittade vi på gamla foton på våra föräldrar och far- och morföräldrar. (Vi var sammanlagt 10 stycken)
(På fotot ovan är de två högra som sitter mina kusiner, Gunnel och Jan)




Här är det min mamma som står i mitten av de vuxna och hennes syster Irene som står framför henne med mina kusiner Göran och Gunnel.

Visst går det att känna igen dragen hos den som var ett litet barn då och är gammal nu? Och visst går det att (mer eller mindre) känna igen gemensamma drag i en släkt?

Det är intressant att det kan finnas något mycket litet kring ögonen, eller munnen, eller näsan, eller hakan...som återkommer hos flera i samma släkt. Ibland är det svårt att direkt säga vad det är... men det finns där. Ett gemensamhets-drag.




På bilden ovan är min mormor Elsa Lagerström född 1891 med sina två yngsta (av sju barn); Ragnhild f 30 och Astrid f 32. 

Det finns släktdrag och det finns släktskap i mer än i det yttre; utseende och rörelser. Ibland finns likhet i personlighetsdragen också som kan märkas i t.ex. humor och uttryckssätt. Det ger förstås en samhörighetskänsla, trots andra olikheter.

Jag vet mycket väl att det inte alltid är så för alla, inte ens i den närmaste familjen. 




Det finns många som upplever raka motsatsen! Känner sig som en främling i sin egen familj och släkt, och som avskyr släktträffar. 

På bilden ovan sitter min mormor på trappen till det hyreshus som de flyttade till från banvaktsstugan lite utanför Alingsås. Mamma var 6 år när de flyttade till detta - för dom - mycket moderna hus centralt i stan. I  den lilla banvaktsstugan fick mormor hämta och värma vatten, nu fick hennes slitna kropp lite lindrigare.




Det finns ett släktskap som inte har med blodsband att göra. Det släktskapet tror och hoppas jag att alla har fått känna av. Människor som man "klickar" med, förstår utan att behöva förklara så mycket, kan skratta åt samma saker med, dela bekymmer... En upplevelse av att "vi hör ihop". Vi har något gemensamt. Det är fint! Och stort. Alldeles speciellt för den som inte har den känslan för sin ursprungs-familj och släkt.




Min mormor och morfars gravsten; Elsa Lagerström och Axel Lagerström. Här ligger också min moster Ingrid Hallqvist och hennes man John. Och min moster Isabella (kallades Isa).




Vi tillhör alla människosläktet. Och vi har en del släktdrag gemensamt som t.ex. behovet av att bli sedda, älskade och respekterade och behovet att betyda något för någon annan, en mening i livet.

Alla har vi också det gemensamt att vi är dödliga, alla kommer vi att dö. Förr eller senare.

Tyvärr är det flera av mina kusiner som har dött "förr", dvs för tidigt, för unga. 


När jag kom hem igen visade jag bilderna för mamma, som är den enda som är kvar av hennes syskonskara, både på hennes syskonbarn och de gamla fotografierna. Det var roligt att se hur hon kände igen, visste vilka de var och mindes.

(Tyvärr har jag tydligen slarvat med fotograferandet  av de gamla korten eftersom de är suddiga.)




Hur är det med ditt släktskap? Vilka räknar du dit? Finns det släktdrag; utseendemässigt eller personlighetsdrag som du känner igen?

Tack Kerstin och övriga kusiner för en fin dag!

tisdag 3 september 2019

Roadtrip




Jag har varit på en roadtrip på fem dagar. 




Jag började och slutade i Stockholm hos min dotter Cornelia.


(Skinnarviksberget, Södermalm)

Det var varma och vackra dagar och kvällar.




På fredagen åkte Cornelia och jag till solen i Karlstad. För där var solen också. Det var en fröjd att promenera runt i staden både under dagtid och kvällstid.




(En suddig bild, men jag tyckte om färgerna som speglade sig i vattnet)


Vårt ärende i Karlstad var - min present från make och barn - ett besök på Sandgrund, Lars Lerins konsthall! En toppen-present!








Fantastiskt att få gå runt där och titta på dessa underbara målningar! Hur kan han?! Den sista bilden är från en målning som räckte efter en lång, lång vägg (jag fick inte med hela på bilden). Lars Lerin har målat av sina egna bokhyllor i orginalstorlek.




Fikade gjorde vi också i deras vackra porslin.


Precis när vi kom ut från Sandgrund kom just Karlstads prideparad förbi.


Cornelia och jag anslöt tillsammans med Svenska kyrkan i Karlstad.
Det kändes fint att få vara med. 

Störst av allt är kärleken!


Kände mig väldigt glad och tacksam för en fin dag, som avslutades med en god middag med spännande vegetariska rätter på App-restaurangen Pinchos. Tack min kära familj!

Fortsättningen av resan berättar jag om i nästa inlägg.

fredag 23 augusti 2019

Vardag och fest




Livet består mycket av vardag. Och det är helt ok, tycker jag. Den ena vardagen är sällan den andra helt lik. Även om många moment eller rutiner återkommer under de vanliga dagarna. När det blir stress eller tristess så tänker jag att utmaningen i vardagen måste vara att hitta guldkanterna. Inget nytt, nej, det vet vi alla!





Guldkanterna kan se olika ut. Inte alltid så "guldiga". Men just det där som ger oss en glimt av förundran eller glädje eller kanske praktisk hjälp... det finns många varianter. Det gäller väl "bara" att se dom.

I går stannade jag till där vår dill växer. Solen lyste så vackert på den. Dillen stod där rak och ståtlig och samtidigt skör och nästan genomskinlig. Svårt att fånga på bild, precis som det ofta är med det vackraste och finaste!


(Det mesta kan man googla på) 

"Guldkanter" är inte så sällan människor. Inte så ovanligt de närmaste. Som vi ibland har lyckan att dela både vardagsglädjen och bekymren med. Liksom festen och högtiderna.




På tal om fest, så hade vi ett litet kalas i söndags. Det regnade för fullt ute, men inne var det trevligt och gemytligt.



Så glad för var och en som kom! Så kul att min barndomskompis och min mamma och min bror Roland fick träffas efter si så där 40-45 år. Det fanns en del att prata om och minnas... (Bra gjort av mamma att åka 48 mil på en dag!)




Det är roligt med kalas och festligheter - det behöver vi ta vara på när det finns tillfälle. Det finns mycket vi kan fira om vi tänker efter.

Ändå är det minst lika roligt med lite festligheter i vardagen, tycker jag. Ofta kommer det oväntat, som en överraskning. Eller spontant. Inga större ansträngningar eller förväntningar som ligger bakom. Därför är också risken mindre för besvikelser.

Å, andra sidan (det finns ju alltid en andra sida på allting), så har planering och förberedelse, liksom förväntan och längtan sitt värde. Så mycke lycka det kan finnas i det! Tänk om man inte fick drömma och hoppas... både till vardag och fest.




Trevlig helg!
Guldkanterna kan finnas närmare än vi anar!


torsdag 15 augusti 2019

...låt tystnaden föra dig nära...





"Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära.
Närvaron finns där. En kraft som vill bära..."

Så börjar en psalm av I Johansson. Psalmen heter "Du är en bön". Jag har nynnat den där psalmen inom mig i dag. Det ligger en djup sanning i uppmaningen "låt tystnaden föra dig nära".




Psalmen sjöngs som en av många psalmer på Sommarkväll i Rörvikskyrkan i går kväll. Där medverkade bl. a. Desiree Bergström med sin konst. Här visar hon sina grafikblad. Abstrakta bilder med underbara färger. Desiree Bergström berättade om sina bilder och den betydelse som hon lagt in i dem. Det gav mig mycket. Återigen påmindes jag om hur många olika språk det finns. Språk som kan tala till oss när inte orden räcker till.




Rubriken för kvällen var "Lyfter och bär". Samma namn fanns också på en av hennes tavlor. 

Psalmen som citeras ovanför tavlorna (på fotot) har en bildlig text om Guds kärlek, något som egentligen inte går att sätta ord på utan bilder. 
  
Guds kärlek är 
som stranden,
och som gräset,
är vind och vidd
och ett oändligt hem.
(A Frostensson)




För att lättare kunna upptäcka budskapet i de många olika språk som finns omkring oss (musik, sång, text, dans, bilder mm) så tror jag på uppmaningen: låt tystnaden föra dig nära. Ack, så svårt många gånger, men desto mer berikande när vi blir stilla och låter oss ledas. Närvaron finns där. En kraft som vill bära...


torsdag 8 augusti 2019

Allt har sin tid




Jag vet inte riktigt varför jag flera gånger under dagen upprepat för mig själv: Allt har sin tid. Det jag vet är att det är sant. Vissa tider i livet blir det särskilt tydligt. Vid pension är just en sådan tid. Livet förändras. Och perspektiven.


(En person som inte är pensionär än)

Kanske en anledning till att orden upprepat sig just i dag är att jag på förmiddagen träffade en för mig välkänd person från "förr i tiden". Hon bytte tåg här i Boden (eller rättare; från tåg till buss). I tjugo minuter ungefär hann vi se och prata med varandra. Det var kanske någon gång på 80-talet vi sågs senast, eller möjligen i början av 90-talet. Det var i alla fall väldigt roligt! Och en påminnelse om vad som varit och vad som är.




Det finns många anledningar till att de välkända orden kan kännas aktuella. Egentligen blir vi, som vuxna, påminda om det varje dag i livet, om vi tänker efter.

Det är boken Predikaren i Bibeln som skriver om att allt har sin tid. Jag har säkert citerat från Predikaren förut. Jag gillar den realistiska och krassa stilen.




Jag citerar från kapitel 3 vers 1-8 i Predikaren från Bibel 2000:

Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, 
en tid för död,
en tid att plantera,
en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, 
en tid att läka,
en tid att riva ner, 
en tid att bygga upp,
en tid att gråta, 
en tid att le,
en tid att sörja, 
en tid att dansa,
en tid att kasta stenar,
en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn,
en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa,
en tid att mista,
en tid att spara,
en tid att kasta,
en tid att riva sönder, 
en tid att sy ihop,
en tid att tiga,
en tid att tala,
en tid att älska,
en tid att hata,
en tid för krig,
en tid för fred.

Det är mycket en kan känna igen, eller hur? Men allt har i alla fall inte jag upplevt. Åtminstone inte  ännu. Men tiden under himlen är inte slut än. Det beror också på hur jag tolkar de olika begreppen. Vissa ord kan vara bildliga.

För mig är det vissa saker som är särskilt aktuella, kanske är det så för dig också.
Varje tid har sin betydelse. Även de sorgliga, tror jag.




Just nu lever både du och jag i en tid. Ett liv. Efteråt, lite längre fram, kan vi kanske se vad just den här perioden i livet präglades av.

Hoppas att du lever i en bra tid.

Ännu kan nya, spännande och roliga saker hända i livet. Även för pensionärer och snart blivande sådana!




Nu är det tid att sova. Även för mig som inte ska iväg och jobba i morgon :-) Allt har sin tid!

tisdag 30 juli 2019

Jord, svett och tårar




Sommaren är inte slut än. Hela augusti ligger framför. Ändå ger jag mig på en slags sammanfattning av hur våren och sommaren hittills varit för oss. Jord, svett och tårar, kanske säger en del av sanningen.




JORD
Det är snart ett år sedan vi köpte vårt fritidshus i Klintsjölänningen i Robertsfors kommun. Det är där vi har varit väldigt mycket den här våren och sommaren. Så här långt.
Stugan ligger på en skogstomt vid en havsvik. Så klart blir det mycket jord när tomten till största delen är skogsmark. Jord, ris, träd och sten. En del grävande och planterande har det varit, även om vi har varit återhållsamma på det området. Den största "jordgrejen" var nedgrävandet av reningsverket och konsekvenserna av det (se tidigare blogginlägg). Det finns nu ganska mycket jord där vi skulle vilja att det var gräs eller blåbärsris, som det var innan grävningen. Men allt har sin tid och nya tider kommer.


En extra svettig dag för Owe, när han fastnade med skorna i leran.

Christofer försöker få ordning på jorden kring reningsverket.

Och den stora stenhögen som hade blivit efter grävningen... Christofer kånkar och bär och rullar de stenar han rår på - inte lite svettigt.

Och här byggs en Friggebod. Cornelia och Christofer.

Cornelia

Så kom papptaket på på Friggebodan. Cornelia och Owe.

Medan det tapetserades i Christofer och Ellinors stuga.

Och så skulle vi ha mat också. Ibland blev det grillat. Här är det Ellinor som sköter grillen.

SVETT
Inte för att det har varit en extremt varm sommar de här månaderna (förutom några enstaka dagar). Utan för att vi har jobbat ganska mycket praktiskt, burit, släpat, rullat, spikat, målat, byggt, sågat, funderat, planerat... och inte haft någon dusch!

Från allra första början hade vi bara kallt vatten som vi hämtade från en kran upphängd på ett träd. Så småningom fick vi in kallt vatten i köket. Sedan bara några få veckor har vi nu både varmt och kallt vatten i köket. Så tacksamma vi är för varje steg framåt. Men än har vi inte någon "riktig" dusch.


Men här sätter Owe och Cornelia upp ett duschtält, lite svettigt att få till det när det blåser ute. Skönt att ha en möjlighet att duscha av sig!



TÅRAR
Tårar kan rinna och tårar/gråt kan kännas inombords. Tårar kan komma av sorg, besvikelse, trötthet ilska - och av glädje.
Sorgetårar har vi upplevt under sommaren.
Besvikelse och ilska och förtvivlan har har vi känt vid några tillfällen, när det inte blivit som vi tänkt oss eller enligt överenskommelse.


Vid ett tillfälle när Cornelia och Christofer öppnade ett paket med sektioner med väggar till Friggebodan, så upptäckte de till sin förskräckelse massor av myror och myrägg. På vissa ställen var det alldeles svart. De hade byggt bo där. Även om vi inte precis grät, så var vi ledsna och besvikna. Hur skulle vi tänka nu? Hur mycket hade de förstört?


Alla sektionerna ställdes upp för att myrorna skulle ha förstånd att försvinna. Och de är kloka! Det var fascinerande att se, trots allt, hur de snabbt sökte räddning. De släpade och drog på sina ägg och varandra.



Cornelia sopade sina väggsektioner. Om och om igen. Myrorna gömde sig bakom vindskyddsduken. Det googlades och funderades och gjordes beslut på fortsättningen. Och det kröp i hela kroppen. Mitt i detta kom Glassbilen spelandes förbi på vägen. Vilken lycka! En paus i eländet! Nästan glädjetårar.

Ja, glädjetårar, rinnande likaväl som bubblande i bröstet har vi också fått vara med om. Det bästa tillfället var när vi åt middag tillsammans tidigt i våras med vår son Christofer och hans sambo Ellinor. Vi pratade om framtiden och min kommande pension. Då berättade de att Owe och jag skulle bli farfar och farmor! Vilken glädje! Då var det riktiga tårar.



Hängmattan har inte blivit använd så många gånger i sommar. Men det har hänt.

Man kan vila på olika sätt.

Som sagt. På olika sätt.




Mycket glädje känner vi för vårt fritidshus. Stillheten som faktiskt finns där mitt i allt arbete, glädjen att få vara tillsammans, utsikten, möjligheterna. Och fördelar som vi inte visste om innan det blev vårt.



Vi gläds också över besök vi haft hittills av vänner och släktingar. Några av gästerna har lärt oss om växter och fåglar. Här är min bonussyster Ingela och hennes sambo. Här väntar de på bussen för att åka vidare söderut. Bra förbindelser finns det också. 

Jord (inte blod!), svett och tårar, en del av sanningen den här våren och sommaren. Sommaren som ännu inte är slut.