Jag har fått berättat att det bara finns en väg i Lycksele som är uppkallad efter en kvinna. Det är Helena Öhmans väg. En liten kort och oansenlig väg.
När det har varit t.ex. jubileum, eller när det har pratats och skrivits historia över Lycksele har aldrig denna kvinnas namn nämnts, enligt den berättelse som jag har fått tagit del av. Däremot har det talats om de män som har fått vägar och gator nämnda efter sig.
När jag körde från Lycksele till Örträsk för snart en månad sedan på smala och slingriga vägar, berättade min färdkamrat, Kicks, att hon blev för en tid sedan intresserad av denna Helena Öhman. Vem var hon och varför hade hon fått en väg uppkallad efter sig?
Det var inte lätt att få fram material om henne. Kicks hittade ett fotografi där Helena Öhman satt som enda kvinna tillsammans med en massa uppklädda män. Själv såg hon också högtidlig och stram ut i en rock knäppt upp till halsen. Frisyren var strikt och återhållsam. I handen höll hon något som var en kunglig utmärkelse, om jag minns rätt. Kanske var detta orsaken till att hon fick en väg uppkallad efter sig.
Helena Öhman kom ursprungligen från Norrbotten. Hon kom till Lycksele och arbetade bl.a. som barnmorska. Hon var tuff och bestämd och modig. Det var inget som kunde hindra henne att fullfölja det hon tyckte var rätt. Hon gav ett strängt och allvarligt intryck. Men hon hade ett hjärta av guld! Hon kämpade för barnen och de utsatta människorna. Hon gick alltid i robusta skor och alltid klädd så att hon snabbt skulle kunna rycka ut, vilken tid som helst, i alla väder och under alla omständigheter.
Det finns, som sagt, inte mycket skrivet om Helena Öhman. Men det finns barnbarn och barnbarnsbarn som kan berätta hur hon stått upp för och räddat deras gamla släktingars liv. För många enskilda människors liv betydde hon allt. För dem är hon ett välkänt namn.
När Kicks berättade om Helena Öhman blev jag mycket fascinerad. Men jag kunde inte anteckna, eftersom jag körde och det har gått lång tid nu... det finns flera fina små berättelser om henne som jag tyvärr inte kommer ihåg längre. Jag minns dock fragment av ett tillfälle då Helena Öhman hade bråttom till en förlossning där mamman var på väg att förlora sitt liv, hon sprang genom skogen. Maken stod i dörröppningen och tittade efter henne. När han får syn på Helena Öhman har hon en björn efter sig. Maken ropar till henne att hon ska akta sig. Hon stannar, vänder sig om, ser björnen i ögonen och säger Vik hädan - och björnen stannar och vänder åt andra hållet direkt. Om det är sant eller inte, vet inte jag, men så har det berättats.
Det finns många vägar och gator som bär namn efter betydelsefulla personer. Brukar du fundera på vem den mannen eller kvinnan var?
De flesta av oss, kvinnor som män, kommer inte att finnas med i historieböckerna eller få en väg uppkallad efter oss. Vi kan ändå bli ett namn för någon. Och mer än ett namn. Det är stort nog i sig!
Dessutom finns det En som känner oss alla vid namn, berättar Bibeln.
