Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

söndag 30 augusti 2015

Betraktelse



Vi är så glada för våra nya dörrar i Matteuskyrkan! Nu är alla dörrar vita istället för bruna (dvs nymålade, dörrarna är desamma). På bilden ovan är dörrarna in till kyrksalen. De är nya! Vi tycker att de är mycket fina och bra på flera sätt.

I kväll har vi firat Taizémässa, med mycket tystnad, ljus, sånger och stillhet. Min betraktelse utgick ifrån den välkända liknelsen "Den barmhärtige samariern" från Lukas 10.




Om vi kikar in i berättelsen och betraktar de olika aktörerna, kan många av oss känna igen oss i de olika personerna.

Den slagne, misshandlade mannen:
Alla kan vi känna oss nedslagna, illa till mods, sårade, skadade - vi behöver någon som hjälper oss upp. Upprättelse. Någon som kan leda oss vidare.

Rövarna:
Ibland är det vi som förstör för andra, medvetet eller omedvetet. Tränger oss före, baktalar, föraktar, nonchalerar, slår på den som redan ligger... Både i samhället och inte minst internationellt är vi tillsammans med många delaktiga i sådant som gör att människor, folkslag, länder blir fattigare, blir sjuka, kränkta, utnyttjade... dör.

Prästen och leviten:
De som gick förbi. De som inte ville se. Visst kan vi känna igen oss? EU-migranterna utanför våra butiker. En människa som fått sorg, vi vet inte vad vi ska säga och vänder bort huvudet och ser åt ett annat håll. Vissa saker eller personer vill vi inte befatta oss med. Vi vill inte bli indragna, vill inte ta ställning. Ibland av bekvämlighetsskäl, ibland för att vi inte orkar, vi har nog med vårt eget (eller andra), ibland för att vi är rädda för hur det ska uppfattas...

Samariern, den som såg sin nästa:
Ja, vi får också känna igen oss i den barmhärtige. Ibland är det vi som tar tid, stannar till, ställer upp. Vi ser och gör en insats, trots att vi är på väg mot någonting annat, trots att vi har fullt upp och trots att vi själva är trötta, sårade, skadade ...
När vi känner igen samariern i oss, så är det också Jesus Kristus vi känner igen och hans liv i oss. Han bor i oss och vill verka genom oss. Det får vi bejaka och glädjas över.




Den slagne, rövarna, prästen och leviten och den gode samariern; alla bor de i oss - vem/vilka ger vi störst plats för?


fredag 28 augusti 2015

Höra den som ropar...




I Svenska kyrkan inleds Diakonins månad på söndag med temat Medmänniskan. Den välkända och eviga frågan ställs: Vem är min nästa? Ska jag ta vara på min broder? I söndagens evangelietext kan vi förstå att du och jag är den som ropar på hjälp:s nästa. Ja, ibland orkar de inte ens ropa, eller har inte den möjligheten ...

Tänk, såå många människor som är på flykt... så många människor som lider, som är sårade och märkta av fruktansvärda händelser - och så många som dör!

Jag tänker på en bön som vi ibland ber efter att vi firat mässa/nattvard tillsammans:


Kristus, vi tackar dig för din outsägligt rika gåva.
Du blev ett svar på vår bön,
ett bröd för vår hunger.
Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem,
som saknar vad vi äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
förstå den nöd som du har förstått,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat. 
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet:
ett enda bröd och
en enda mänsklighet.
Amen.



Kryptan, Församlingsgården, Boden


På söndag firar vi Taizémässa i Matteuskyrkan och får stanna en stund i eftertanke inför temat "Medmänniskan".

tisdag 25 augusti 2015

Under parasollet





Snart är parasoll-tiden över för i år. Åtminstone i vårt land. Jag tycker av någon anledning att det är roligt med parasoller. Kanske är det för formen och färgerna.... Annars brukar jag värja mig mot parasoller. Jag vill ha sol. 


Det är parasollets skugga man söker, eller hur? När solen står högt måste man sätta sig en bit ifrån parasollet för att få del av skuggan. Det kan se lite roligt ut...




På vissa stränder ser alla parasoller likadana ut. Tjusigt, på ett sätt, särskilt på avstånd, tråkigt på ett annat, enligt min smak. Och oftast alldeles för tätt!



Ur parasoll-synpunkt, gillade jag stranden utanför Aten bäst. Vid Glyfada Palace Hotel, där vi bodde några dygn. Här fanns bara några få parasoller på stranden, icke flyttbara. I bambu. Fina. 


De flesta hade egna parasoller med sig. Det var många atenare som kom hit, en stund efter jobbet, eller några timmar med sina barnbarn. Det var mest grekiska och ryska som vi hörde och lite amerikanska.


När man är några dagar på samma ställe, hinner man känna igen personer som återkom. Tant Brun låg alltid utan parasoll. Härlig och ohämmad. Oftast hade hon tant Grön med sig, hon var mer skygg. Hon satt alltid under sitt gröna parasoll i sin gröna baddräkt.


Varje dag kom den runda och goa farbrorn på Vespan. Han tog god tid på sig med allt han gjorde. Han spred en fridfullhet omkring sig. Trots det kunde Owe inte låta bli att se med en viss avundsjuka på hans fina vespa. En sån´ skulle han vilja ha!



På förmiddagarna kom mannen med den vita hinken. I hinken hade han bröd som han matade duvorna med. Han var inte så populär. Stranden fylldes av duvor; vita, gråsprängda, svarta. En annan djurvän, en kvinna, hämtade vatten från duschen och gav vildkatterna. Men de höll till lite "bakom".


Vackraste parasollerna på stranden. Fina färger mot vattnet. Nja, jag skulle kanske skaffa mig ett eget parasoll, ett färggrant ... fast nu blir det väl paraply istället. Enligt väderleksprognoserna.

Jag har lite svårt för att sommaren, värmen och ljuset håller på att lämna oss. Sommarmånaderna går så fort. Men det är väl bara att acceptera. Hösten är ju fin också, med alla sina färger...

söndag 23 augusti 2015

Öppna dig!



Känner ni doften? Surströmming!


I dag startade vi den nya terminen i Matteuskyrkan med Friluftsgudstjänst och Surströmming. På bilden färsk potatis, men det fanns också "riktig" potatis; Mandelpotatis, liksom Sill som alternativ till Surströmmingen och en god Blåbärskaka. Alla kunde bli nöjda och glada.


Det är roligt att kyrkan har en sådan fin tomt att vara på. Bord och bänkar, grillplats och stort utrymme för lekar och dans till midsommar och brasa till valborg.

Innan vi åt firade vi gudstjänst tillsammans. Vi fick bl.a. glädjas åt Saras vackra sång. Jag talade över dagens evangelietext från Markus 7:31-37. Temat var  Friheten i Kristus. Jesu möte med mannen som var döv och knappt kunde tala. Jesus sa till honom: Effata! Som betyder: Öppna dig! Och han kunde sedan både höra och tala riktigt.


Jag tog med mig en gammal skolplansch som vi hade hemma, som illustrerar dagens text. En bild kan öppna och vidga tankar. Men den kan också begränsa. Och det kände jag mig rädd för att denna illustration skulle göra. Det finns inte mycket i bilden som vi kan koppla till vår verklighet idag i den här delen av världen. Jag uppmanade lyssnarna att fundera ut (eller själva måla) en bild av ett möte med Jesus idag, till frihet och ett öppnande av våra sinnen. Hur skulle en sådan bild se ut?

Ja, vad har vi själva för erfarenheter av händelser eller möten med människor som (ofta omedvetet) hjälpt oss att höra det som vi inte har kunnat höra förut av olika anledningar, att kunna lyssna på ett nytt och annat sätt? Eller som hjälpt oss att bli fria att kunna säga det som vi inte har kunnat säga förut? Kunna sätta ord på tankar, tro, tvivel, upplevelser...?

Jag tror att Gud ofta handlar genom människor som vi träffar på i olika sammanhang, människor som kan ge oss mod och frihet att se, höra, tala, gå...



fredag 21 augusti 2015

Nauosa

Naousa

Så har vardagen återvänt, vi är hemma och vi jobbar igen. Det var i söndags som vi kom hem ifrån Grekland.  Vi hade 12 underbara dagar där. Vi började med ett par dygn i Nea Kalikratia (Halkidiki), vid havet, inte så långt ifrån Thessaloniki. Och avslutade med ytterligare några dygn vid havet, men nu utanför Aten. De allra bästa dagarna gjorde vi däremellan i Naousa...

Här är några bilder från en aktuell plats just nu i nyhetsmedierna.



Dag

Kväll

Grekiska parlamentshuset. Vid Syntagmatorget, centralt i Aten.


Den längsta tiden var vi hos min släkt i Nauosa. Jag tyckte att vi hann med mycket de där dagarna... Förutom promenader och utflykter - och dopet, förstås, som jag skrev om i mitt senaste inlägg, så var vi på marknad på lördagen. Varje lördag är det marknad. Massor av människor gör sin veckohandling av färska varor, inte minst fisk.


Oliver skulle inköpas. Men vilka skulle vi välja?
Det fanns så många olika sorter.


De här oliverna kommer jag alltid att längta efter hädanefter.
De var så fantastiskt goda! Behandlade med citron, typ.
Fräscha och syrliga.


Så var det dags för fisk. Mycket hade hunnit gå åt...
men det fanns så att det räckte till oss ändå... God middag blev det.


Och riktig Fetaost, förstås. 

Owe och jag var ute och handlade själva också. Ofta frapperades vi över grekernas generösa sätt mitt i krisen. När vi handlade bröd, frukt eller grönsaker, sa la de ofta - snabbt som ögat - ner några extra. Det var ju egentligen vi som skulle ge lite extra... När vi var ute med Haris så hälsade vi på många, eftersom han känner de flesta i staden.  Alla bemötte oss mycket vänligt. Men när Haris berättade att jag är präst i Sverige, blev de förvånade. "Nej, det går inte...", sa de. Och de förundrade sig (förskräcktes?) över min klädsel, "inte kan väl en präst gå klädd sådär...". Jag är glad över att jag inte behöver gå klädd som en ortodox präst i lång svart rock och svart huvudbonad i den värmen! Bara tanken får svetten att rinna.


Ett foto från Rhodos 2013


En kväll var vi uppe på taket där Haris bor och tittade på stjärnorna. Haris är Astronom och visade med laserpekare olika stjärnbilder och berättade om uppkomsten av deras namn. Intressant! Kvällen efter var vi på hans balkong och såg Saturnus med sina ringar genom Haris Teleskop!! Vilken upplevelse, att se det på riktigt! Lycka att det var klart ute och att grannen i huset mittemot släckte sin lampa.



De har två balkonger. Åt två olika håll. Det här är från deras andra balkong, inte den vi såg Sarturnus ifrån. Grekerna har en lite annan syn på det här med el och elkablar än vad vi har i Sverige :-)




En bild från när vi var ute och och åt en dag. Gissa vem de ser på? Vem får så varma leenden?
Jo, lilla S, förstås. S (som döptes på söndagen) har vunnit mångas hjärtan. På bilden mamma Fanny och morbröderna Linos och Marcos. S är en intensiv och nyfiken tjej som helst vill att det ska hända någonting hela tiden. Hon drar våra blickar och leenden till sig. Hon skänker stor glädje!

Jag tänker på Carl Sandburgs ord:
En baby är Guds uttryck för att världen går vidare.
Så sant!




Det hände dock att hon vilade och sov någon stund ibland.


Naturligtvis var vi också till min kusin Ingabritts grav.




 Det är en vacker kyrkogård.





tisdag 18 augusti 2015

En minnesvärd dag



I mitt förra inlägg skrev jag om Aten. Främsta anledningen till vår Greklandsresa nu i Augusti var min kusin Ingabritts barnbarns dop. Som jag skrivit tidigare dog Ingabritt i början av februari. Hennes första barnbarn S föddes en vecka senare. Och nu var det dags för dop. Dop i den fina grekiskt ortodoxa kyrkan i Agios Nikolaos park i Naousa (i norra Grekland).




Längst fram till vänster fanns ett bord med bl.a. dopklänning och kors som S blir påklädd i efter dopakten. Det är de två gudmödrarna som köpt dopklänningen mm, som traditionen i Grekland bjuder.



Framför dopfunten fanns oljan som barnet skulle smörjas in i. Präst och medhjälpare använde tvålen för att tvätta sina händer efter dopakten.


Ceremonin började utanför kyrkan med textläsning och en av Gudmödrarna fick säga S:s namn. Hela tiden var det gudmödrarna som höll i barnet. Lilla S var pigg och vaken, och följde med i allt som hände.


Det var två präster i tjänst. 


Barnet smörjs in med olja och döps i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. I den ortodoxa kyrkan "doppas" hela barnet tre gånger i vattnet.


Nu är S döpt. Mamma och pappa klär på henne den fina, vita dopklänningen. En ung flicka höll under hela dopgudstjänsten ett stort dopljus. Hon var så söt.


Under "påklädandet" lästes texter.




Så överlämnas fina S av mamma till en av gudmödrarna.




Innan Dopgudstjänsten avslutades gick prästen bedjande runt med rökelse.

Dopet i den grekisk ortodoxa kyrkan har samma innebörd som dopet har i Svenska kyrkan, men formen och gudstjänstens uttryck är på många sätt olika. Vi är väldigt glada över att vi fick vara med om denna högtid. Tack Fanny och Kostis!


Lilla S andades ut när allt var över i mamma Fannys trygga famn. Intill står morfar Haris.


Efteråt samlades alla utanför kyrkan. Alla fick var sitt bröd och ett rosa mjukisdjur med speciella karameller hängande på. Sedan var vi alla bjudna på en god grekisk middag på en restaurang i stan.



Några bilder på närmaste släkten:


S:s släkt från både mammas och pappas sida


S:s närmaste från mammas sida: Morbror Linos, pappa Kostis, mamma Fanny, morbror Markos och morfar Haris. En familj vi tycker mycket om! Naturligtvis finns mitt i glädjen över lilla S, som betyder så mycket för alla, en sorg att inte mormor Ingabritt fick uppleva detta.


Far med söner. Fr v: Markos, Haris och Linos.


Har ni orkat komma ända hit i blogginlägget? Många bilder blev det! Jag slutar med en bild på en stolt "gammel-kusin", eller vad kan titeln vara? 

En mycket minnesvärd dag!