Överblick

 

Några överblicks-minnen och tankar från året som nyss passerat.

Något som jag faktiskt känner mig stolt över är att jag följt Sofias hemmagympa på SVT varje dag som jag har kunnat. Det gick extra bra första halvåret, då promenerade jag också mycket och körde roddmaskin. Under höstterminen har jag inte klarat det lika bra, pga av värk och yrsel. Men jag känner mig ändå lite stolt som har gjort vad jag har kunnat.

Till mina regelbundna rutiner i år hör också att jag har gått hos en duktig fysioterapeut. Jag är så glad för att hon finns!

 

Det har varit mååånga resor under året. Men inte längre än till Västerbotten - utom vid ett tillfälle, när vi var till vår dotter Cornelia i Stockholm. Hur många gånger har jag inte bryggt te och stekt ägg till hårdmackorna, som reskost de 24 milen. De flesta resorna har gått till vår stuga. Jag har också varit två vändor till Lycksele på jobb i år.

 

 På tal om jobb, ser jag när jag läst igenom mina dagboksanteckningar att jag har jobbat mycket som vik präst under året, Särskilt i Lycksele och Bygdeå församlingar och här i Svenska kyrkan i Boden. Det har verkligen varit roligt, men naturligtvis tar det också på krafterna. Så många fina människor jag har jobbat ihop med och många fina människor som jag blivit berörd av i t.ex. samtal inför begravningar, dop och vigslar.

I stugan har vi fortsatt att renovera och bygga. Alldeles särskilt gläds jag åt våra nya altaner som vi kan njuta av under vårvinter, sommar och höst. Både Owe och jag älskar att sitta ute och fika eller äta mat. Det är ofta vackra morgnar där. Det är underbart att äta frukost, värmas av solen och höra fåglarnas kvitter.

 

Jag har inte riktigt hunnit måla så mycket som jag hade hoppats, men jag har ändå haft tre utställningar under året (varav en i kyrkstugan), som jag känner mig glad och tacksam för. Vi får väl se hur det går det här året... Saknar akvarell-kurserna som jag brukar gå på när det inte är pandemi. Likaså våra Skrivarträffar. 

Mest betydelsefullt i livet är förstås min familj. Min man! Vilken man jag har! Våra barn! Vilka kloka och fina barn vi har fått! Det är så bra att resonera med dem, de kan se saker ur andra perspektiv än vi. Trots att vi tror att vi tänkt på allt :-) Jag är också glad för Christofers sambo Ellinor och deras underbare lille kille, Caspian! Tänk vad ett barns fantasi, lek, glädje och utveckling kan berika tillvaron. 

 

Jag gläds över nya människor som jag lär känna. En sådan person är Kicks, som jag bott hos när jag jobbat i Lycksele. Vilken härlig människa! Och så mycket hon har visat mig i trakterna kring Lycksele.

 

 Lika glad är jag för gamla vänner. Vilken rikedom! Människor som jag känt i årtionden, som fortfarande vill kännas vid mig. En av de absolut äldsta vännerna av alla är min gamla skolkamrat Birgit. Vi har känt varandra sedan första årskursen i lågstadiet. Vi har följt varandra genom livet. Som vuxna har vi alltid bott ganska långt ifrån varandra. Vi har träffats då och då - ibland långt emellan - ringt, skrivit brev och nu de senaste åren mejlat mycket till varandra. Det är speciellt att ha en vän som känner ens familj, t.o.m. känner till ens släkt, ja, hela ens barndom och uppväxt. Det är det faktiskt inte så många som gör.

 

Ett kärt minne från 2021 är också en annan gammal vän från slutet av 70-talet, Febe, som besökte oss i höstas några dagar. Det var såå roligt! Vi hade så mycket att prata om, berätta och fundera kring tillsammans. Gamla, som nya vänner är värdefulla!

Vissa händelser under ett år får en att skakas om och reflektera mer än vanligt över livet. En sådan händelse var när Owe fick veta - på valborgsmässoafton - att anledningen till att han hade fått lunginflammation var att han hade fått proppar i båda lungorna. Det har bl.a. lett till en del nya tankar inför framtiden. Vi tänker, pratar mycket, processar, ändrar oss och rätt som det är gör vi val och tar beslut. I slutet av december lämnade Owe in sin ansökan om pension. Han går i pension i vår. Det känns spännande.

 

Den här abstrakta målningen hör till en av mina egna favoriter. Jag hade först gjort bakgrunden. Kände mig nöjd med "klipporna", eller vad det kan tänkas vara. Men jag tyckte ändå att målningen kändes dyster och "tom", eller öken-lik. Då målade jag dit barnen och de vita fåglarna - och genast tyckte jag att målningen fick liv, att det hände något, något hoppfullt. Jag har kallat den "Hopp, trots allt".

Det är precis det jag känner också inför det här året, 2022. Det finns en del saker som jag ser fram emot och hoppas på. Jag hoppas att du också kan se något som lyser, som ger mod och förväntan i dagarna som ligger framför.  Trots allt.

 

Bra gjort, om du har läst ända hit!

 

 

En återblick

 

Jag har ägnat en del tid åt att läsa igenom mina dagboksanteckningar för året som gått. Det tog längre tid än vad jag trodde att det skulle göra. Jag blev väldigt trött, faktiskt. Inte för att det var långtråkigt, utan för att jag kände en massa saker. Framför allt trötthet.

Det blev tydligt för mig, att det inte är så konstigt att jag känt/känner mig trött, att jag tampas med yrsel, fått högt blodtryck mm. Det har varit mycket det här året som tagit på krafterna. Både det som varit roligt och det som varit mindre roligt. Jag kan se hur det ena påverkar det andra. Det jag har varit med om är inget unikt för mig. Vissa tider är det extra mycket som händer, som tillsammans kan bli för mycket för kropp och själ. Och sömn. Även det som vi i glädje har tagit oss an tar av våra krafter.

För min del har det ändå varit bra att få lite överblick över det som varit. Jag kan lättare förstå och förlåta mig själv för det som inte blivit av eller riktigt blivit som jag hoppats.

Jag tänkte berätta om några saker som jag tror att jag särskilt kommer att minnas från 2021. Förutom all oro och alla sjukhusbesök som vår familj gjort det här året, så är den 6 februari ett datum jag kommer att minnas. 

 Det var den dagen som mamma dog. Efter ett fall, en höftoperation och ett och ett halvt dygn då hon inte var kontaktbar, så drog hon sina sista andetag lördag kväll den 6:e februari på Sunderby sjukhus. Jag är så oerhört glad och tacksam för att jag fick dela den stunden med mamma. Det var fint. Men förstås också sorgligt - och alldeles, alldeles definitivt.

 

Även om jag saknar min kloka och kluriga mamma, som alltid ville alla väl, så kan jag ändå känna en tröst i att hon fik avsluta sitt liv så pass snabbt och "lindrigt". Jag tror faktiskt inte att hon hade något emot det. Hon hade levt ett långt och rikt liv och var inte rädd för att dö.

Ett minne som också kommer att leva kvar är sista gången jag träffade henne hemma i lägenheten. Jag ser henne där i dörröppningen in till vardagsrummet. Vi hade skojat om något och hon tittade på mig med sin lite finurliga blick som sa; "vi förstår varandra". 

När jag skrev tackkorten efter begravningen, var det nära att jag skrev: "Mamma hälsar". För det är jag säker på att hon gjorde! Flera gånger var jag på väg att ringa till henne och berätta att nu hade jag skrivit till den och den - och mamma skulle ha tyckt att det var bra. Och att det var skönt att jag skötte det där, så hon slapp det.

 

 Det här året dog också den sista av pappas syskon. Nu har jag inte längre någon att fråga om pappas uppväxt och hur det var med "det och det". Så märkligt det är med alla som så självklart finns här på jorden, plötsligt en dag inte finns längre. De går inte att nå.

Jag har tänkt mycket på åldrandet och på hur ensamt det måste vara att förlora sin livskamrat. Inte minst under en pandemi. Det har gjort riktigt ont i mig, när jag tänkt på det och sett/mött människor som blivit ensamma. Kärleken har verkligen ett högt pris. Tanken att det också kan drabba mig är inte långt borta.

 

 Det här blogginlägget hade jag tänkt skulle handla om flera händelser från året som gått. Men nu blev det mest om mammas död. Jag stannar här nu - och återkommer om annat sedan.

Jag avslutar med en vers från en psalm, som jag läste vid mammas urnnedsättning:

I din hand mitt liv är lagt,

din min dag och din min natt.

Ont och gott, vad än mig sker,

du o Gud en mening ger. 

 (Från Psalm 308 i Den svenska psalmboken, v 2)

 

 

"Döstädning"

Så här i början av året håller jag på och "döstädar". Dvs försöker minska ner på alla papper, kläder, grejer som jag/vi har. Det blir samtidigt en påminnelse om åren som gått och allt man har varit med om. 

Det här fotot säger egentligen väldigt mycket om mitt liv. Framför allt yrkesliv. Jag har suttit i många samtal med människor i alla åldrar (själv har jag också varit snart i alla åldrar). De samtalen har för min del handlat mycket om att lyssna, känna in... vara närvarande. 

Fotot är ifrån en artikelserie i SvD i början av 90-talet, som hette "Människor i vården". Jag arbetade då som sjukhuspastor på Södertälje sjukhus. Det är några år sedan... Sjukvården har förändrats mycket sedan dess. Men behovet att få prata, berätta och att dela en bit av sin livshistoria består - genom alla vårdkriser, nya reformer och direktiv.

Det behovet finns förstås i andra sammanhang än bara i Sjukhuskyrkan. För min del har det också funnits med i arbetet på RIA i Haninge, och som pastor/präst i församlingsarbete; inte bara i själavården, utan också i begravnings-, dop- och vigselsamtal. Liksom i de kortare eller längre mötena i och utanför kyrkan.

När vi lyssnar och "tar in" vad andra har att dela med sig av, lär vi oss väldigt mycket. Det ger perspektiv på livet. Trots alla samtal och möten med människor har jag mycket kvar att lära, upptäcka och återupptäcka. Men jag är tacksam för alla människor som har berikat mitt liv.

Ja, det blev en liten reflektion från en tidningsbild som jag hittade i en pärm som jag börjat rensa... :-)

God fortsättning på det nya året! Undrar vad vi ska upptäcka och lära oss i år? Vi får hoppas och be om positiva och fina upplevelser och erfarenheter.

På väg.

Livet fortsätter. Dag för dag.

Ett foto för ganska precis ett år sedan.