Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

onsdag 30 januari 2013

Något bortom



Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Dan Andersson, Omkring tiggarn från Luossa


I ett griftetal blev Dan Anderssons ord aktuella för mig. Jag tror att många kan känna igen sig i hans ord. Man kanske inte tror direkt på en Gud, eller en himmel - men ändå "något bortom", något mer, något osynligt, någonting gott att hoppas på.




tisdag 29 januari 2013

Solen i Boden


När det är som vackrast brukar det vara som kallast, men så var det inte idag. Skönt! Bara minus 7 grader och sol.


Vem har sagt att Boden är staden där "solen aldrig ler"?! Det är verkligen inte sant! Boden är en riktigt fin och solig liten stad.


Jag har burit med mig en känsla idag, som jag tror kommer från nattens dröm. Konstigt att drömmar kan påverka en... Ibland kommer man inte ihåg vad man drömt, bara känslan. Det är likadant med minnena. Ibland kommer man inte ihåg vad som sades och gjordes, men man minns känslan, doften, melodin - som i sig bär ett budskap till mig och påverkar mig i mötet med samma person eller samma plats igen. Det kan ge förväntan - eller oro...

"Lillskogen" mitt i stan.


JAG MÖTTE
Jag mötte en syster i natten,
hennes ögon blänkte som gråt.
Genom smutsen, skränet och skratten
mot gryningen följdes vi åt.

Det var väl en dröm allenast,
en dikt som strök mej förbi.
Jag glömde den nästan genast,
minns bara dess melodi.
Nils Ferlin




måndag 28 januari 2013

En knäpp idé!


När jag var en sväng på stan (= Boden) idag i snöovädret, träffade jag en person som jag för några år sedan mött i mitt arbete. Sedan dess stannar vi alltid och pratar en stund när vi ser varandra.

"Jag fick en sådan knäpp idé i morse. Och då tänkte jag på dig", sa hen när vi möttes i en gatukorsning. Kul!
Och så berättade hen om sin knäppa idé, som visserligen kan uppfattas som galen, men samtidigt var mycket rörande och god, tycker jag. Säkert en inspiration från ovan... I sin omsorg om någon annan, som hen inte kände så väl, men kände för, så var hen beredd att framstå som lite konstig! Det gjorde mig så glad! Vilket mod!

Dessutom blev jag både glad och stolt att hen ville berätta för mig om sin plan. Vi känner inte varandra så väl. Få saker gör mig så glad och tacksam som när människor vågar berätta om sådant som kan verka "lite knäppt" i andras öron. Men det är väl för att jag är rätt knäpp själv!


Osökt kom jag nu att tänka på en dikt av Nils Ferlin:

INNAN DITT RIKE BLEV KARTLAGT
Det var bara tokar och dårar
som lyssnade på dej först.
Det var slavar och skökor och ogärningsmän,
men då var ditt rike störst.

Det var bara enkla själar
och själar på undantag.
Sen byggdes det katedraler
och kyrkor av alla de slag.

Och påvar kom det och präster
som tvistade om vart ord
du fällt på din korta vandring
på denna bullrande jord.

Men tokar var det och dårar
som lyssnade på dej först.
Det var innan ditt rike blev kartlagt
och då var ditt rike störst.


söndag 27 januari 2013

Alla skäl i världen!



Gud frågade Jona om han hade några skäl till varför han reagerade så starkt att Gud förlät och räddade folket i storstaden Nineve.
Ja, svarade Jona, jag har alla skäl i världen att vara vred!
"...var det inte det jag trodde... Jag visste ju att du är en nådig  och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, beredd att ångra det onda du hotat med..." (Jona kap 3 och 4)

Jona var riktigt arg och bitter på Gud, han tyckte att Gud var alldeles för god och barmhärtig och slösade på sin nåd på de där hemska och onda invånarna i Nineve. Nu ville han inte vara med längre.

Läs gärna Jona bok (bara fyra kapitel) i Gamla testamentet om Jona. En novelliknande bok om en motstridig och tjurig profet, som gång på gång flydde från Gud och Guds kallelse. Ändå var han en Guds profet!



Jag har alla skäl i världen att vara arg, besviken....
Visst känns det så ibland? När vi känner oss orättvist behandlade, känner oss oförrättade, kränkta...

Gud säger inte att vi inte har skäl nog - men Gud vill vidga på perspektiven, vill få oss att se lite större, längre... inte bara på oss själva. Det finns fler som behöver Guds hjälp och nåd. Guds nåd och förlåtelse räcker till alla som vill ta emot den.

Vi  får säga vad vi tycker till Gud, vi får vara arga - Gud klarar det.
Men låt oss också ge Gud en chans att prata med oss...

Porsökyrkan

Jag har alla skäl i världen att vara glad för den här dagen med gudstjänst i Bergnäskyrkan och Dopgudstjänst och Porsömässa i Porsökyrkan. I Porsömässan invigde vi ett nytt konstverk i kyrkorummet "Jesus dör på korset", gjort i plåt av konstnär Lars-Erik Gunnars. Lars-Erik delade med sig av sina tankar kring konstverket - vilket gjorde den ännu mer värdefull, tycker jag.
Porsömässan avslutades med ett postludium som spelades av en församlingsbo som bor nära kyrkan. Det är så roligt när vi är många som aktivt är med och "gör" gudstjänsten.



Jesus dör på korset, konstverk av Lars-Erik Gunnars


Nu har jag alla skäl i världen att vila och hämta nya krafter efter en mycket innehållsrik arbetsvecka.

lördag 26 januari 2013

Tusen gånger...

Medan jag har arbetat med den gammaltestamentliga texten för imorgon från Jona bok, så har en titel från en av Nils Bolanders dikter funnits i huvudet: Tusen gånger har jag velat fly... I kväll har jag letat rätt på den. Här är tre verser av sex:

............
Tusen gånger ville jag ge upp.
Tusen gånger - men för varje gång
höll mig Någon skruvstädsaktigt fast
i ett järnhårt, oresonligt tvång.

Och jag hörde som en fjärran röst
viska i mitt missmods djupa natt:
I ett kärl av lera, tunt och skört,
ville jag förvara Ordets skatt.

Då förstod jag i min bristfullhet
att jag ej fick vika från min post.
Man kan ösa ur en källas djup
också med en skopa, röd av rost.
..............


Som jag skrev igår, så är söndagens ämne Nåd och tjänst.
Ja, i vår bristfullhet och - ibland, likt Jona - motstånd, får vi vara med och betyda något för andra. Även de mest rostiga och skruttiga redskap kan komma till användning.

"I nåden finns alltid ett mått av överraskning" (citat från Evangelieboken i gudstjänst och förkunnelse, Eriksson, Nilsson). Det gillar jag!



fredag 25 januari 2013

Att vilja fly...



På söndag tänker jag predika om Jona. Det är helt underbart att berättelsen om Jona finns med i Bibeln. Ingen censur där inte. Sååå mänsklig han är!

Jag vet inte hur det är med dig, men jag kan verkligen känna igen mig i honom...

Bara som en sådan sak att Jona vänder och springer när Gud kallar honom till uppdrag, som han inte gillar. Jag är ingen sprinter, men nog har jag hållit för öronen, gått med skygglappar och vänt ryggen till... alla uppgifter känns inte lockande eller gör en populär... Dock kan de vara både viktiga och nödvändiga!

Ibland vill jag bara fly, springa min väg - det kan gälla många områden i livet. När vill jag helst bara försvinna? Vid vilka situationer, uppgifter...? Och du?

Ska inte fördjupa mig i detta nu, ska först klara av mina uppgifter imorgon... får fortsätta tänka vidare på Jona (och mig) imorgon eftermiddag.

Söndagens tema är Nåd och tjänst.
Tänker på en av psalmerna som vi ska sjunga på söndag från Psalmer i 2000-talet med den fina titeln: 


Människa, ditt liv är stort

........

Trots den natt du ville fly
är Guds gryning alltid ny.
Dagen bär på möjligheten
att bli bönesvar för någon
som berövats värdighet.

Text: Lars Busk Sörensen, översättning: Ylva Eggehorn
Psalm 907 vers 6





torsdag 24 januari 2013

Överraskningar



Så här på kvällskvisten frapperas jag av vilka livsberättelser jag har haft förmånen att lyssna till idag (eller snarare fragment ur liv).

Vad mycket vi människor bär med oss, som vi kanske inte pratar så mycket om, som inte syns utanpå...

Vår vandring genom livet ger ofta skavsår och skador av olika slag, men också gåvor och möjligheter - inte så sällan hör de ihop och påverkar varandra.

I mitt inlägg igår sa jag bl.a. att vi kan möta Gud i ett samtal, en blick eller genom en handling hos en medmänniska. I dag blev det så påtagligt för mig ännu en gång...

Jag tror att Gud tycker om att överraska oss!
Gud ler nog när han ser att vi plötsligt (eller långsamt) blir varse att Gud vill uppenbara något för oss - på de mest oväntade sätt...  vid helt otippade tillfällen...


Gud, gör mig öppen och mottaglig -
- låt mig överraskas!


Gud överraskade Mose i den brinnande busken -
hur överraskar Gud oss idag?!

onsdag 23 januari 2013

Mötesplatser

Foto: Cornelia Ryås

På prästträffen idag pratade vi om mötesplatser. Mötesplatser med mig själv, andra och Gud.
Jag tror inte att det går att riktigt särskilja mötet med mig själv, andra och Gud. De hör ihop.

En förutsättning för att kunna möta en annan människa - mer än bara ytligt - är att våga möta sig själv. Att stanna till, lyssna till sin kropp, se, reflektera ... det hjälper oss att lära känna oss själva.


När jag reflekterar över vad jag är med om, varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer, vad det är som ger mig glädje och inspiration - så blir det ett möte med mig själv, det ger självkännedom.

Är vi ärliga mot oss själva, erkänner/bejakar rädsla, irritation, trötthet, ilska, skadeglädje...  - utan att döma oss själva, utan att värdera. Då släpper vi något av prestigen, det krampaktiga att vara så bra och duktiga,  bättre än vad vi i själva verket kanske är. Då, tror jag, att vi blir öppnare mot både andra människor och Gud. Vi behöver inte lägga energi på att dölja våra brister utan kan istället vara mer närvarande; lyssnande och seende. Vi blir också ödmjukare i vårt förhållande mot andra.

Det är lätt hänt att vi värjer oss mot möten som kan beröra oss (ofta omedvetet), om vi är rädda och osäkra  på våra egna reaktioner, att vi inte kan behärska oss eller hantera situationen. Ju mer självinsikt vi har desto tryggare blir vi i mötet med andra - även när vi är klart medvetna om våra svagheter och brister. Det är intressant, tycker jag...


Foto: Cornelia Ryås

Att vara sedd, att någon lyssnar, att det finns respekt, förtroende, en tillåtande attityd är viktiga ingredienser för att ett "verkligt" möte ska komma till stånd. Liksom att vi är beredda att ge varandra plats och tid, att vi inte är rädda för det oförutsedda, starka känslouttryck eller tystnad...

Det som förhindrar ett möte kan vara stress, att man inte kan höra eller se (dvs ljud och ljus), att inte kunna komma fram, få plats (t.ex. att det inte är handikappanpassat), att man inte känner sig välkommen...

Ja, det är mycket som påverkar, också min egen förväntan eller inställning...

Trots att vi inte alltid (eller sällan?) lever upp till de bästa förutsättningarna för ett möte, så kan det ske ändå! Ibland bara i ett par sekunder - och andra gånger kan det bli ett möte som räcker livet ut...

Gud kan vi möta på många sätt, inte minst i mötet med varandra. I en blick, ett leende, ett ord, en handling - i själva mötet oss emellan.
I samband med att vi möter oss själva, lär känna oss själva kan vi också få en skymt av Gud, höra Guds tilltal... Gud bor i oss.

måndag 21 januari 2013

Tröst

I morgon ska jag hålla en föreläsning på LTU för sjuksköterskeelever i kursen Hälsa och lidande.
I bloggen ikväll får det bli några rader från mina tankar kring tröst.




Det som tröstar mest är att få lov att känna det man känner.
Om vi skapar utrymme och tillåtelse för alla former av känslor 
kan det bli till verklig tröst.

Vi som önskar vara andra människor till hjälp och stöd
har inte svar på alla frågor,
vi har inte någon makt över andras liv,
vi kan inte göra under ...

när vi blir medvetna om vår begränsning,
som vi ibland upplever som total vanmakt,
och accepterar den,
gör det oss öppnare och mer mottagliga för våra medmänniskor
sker det märkliga
att vi kan bli till sann hjälp
och tröst!


söndag 20 januari 2013

I morgon är det måndag...

 


Helgen går mot sitt slut. I morgon är det måndag...
Hur tänker du inför måndagen? Vad vet du om den?
Är den planerad eller med många öppna dörrar?
Även om varje timme är schemalagd så vet vi inte allt ändå.
 
 

 
Jag tänker på kvinnan vid Sykars brunn.
Hon hade planerat noga när hon skulle gå till brunnen och hämta vatten.
För att slippa träffa någon.
Men inget blev som hon hade tänkt sig.
Hon mötte en man som hon aldrig mött förut -
helt annorlunda!
Allt blev förändrat.
Kanske inte lättare.
Men mer intressant, mer meningsfullt...



 
En måndag som öppnar upp livet,
nya upptäckter,
nya möjligheter
får vi önska oss och be om
för oss själva
och för andra i vår närhet och runt om i världen,
kända som okända... 




lördag 19 januari 2013

I skydd av ljuset




Medan min man satt vid datorn och gjorde sluttentan för kursen i juridik, tog jag bilen ner till Bodforsen (nedströms kraftverket) och gick en promenad i ljuset. Den vackra rimfrosten var borta, men solen och ljuset fanns där. Och några fiskare.




Det är kanske tjatigt att tala om ljuset. Men det är märkligt vad det gör med oss. Inte minst i januari. Hoppet väcks om en ny vår.





I SKYDD AV LJUSET
I skydd av ljuset
får jag vandra
och kan se
vägen
med alla dess
ojämnheter.
I skydd av ljuset
vågar jag möta
skiftningarna
av sorg och glädje
i mina
medvandrares ögon.
I skydd av ljuset
ser jag
målet klarare.
Astrid Hollingby Almroth



"I skydd av mörkret" brukar vi tala om. Men det måste vara mycket bättre att skydda sig med ljuset! Ljuset är tryggare och säkrare. Nyanserna, skiftningarna blir tydligare. Liksom ojämnheterna under vägen.



Må ljuset omsluta och skydda dig och mig!

fredag 18 januari 2013

Himmelsk visdom


  På en samling igår kväll lästes dikten nedan.




HIMMELSK VISDOM
Hjälp mig
att tycka om det jag ser,
älska det jag har,
vara den jag är.

Hjälp mig
att glädjas över livet,
det livet jag har,
just här,
just nu.

Ge mig
visdom att
färglägga dagarna
dagarna mina
i livets alla nyanser.

Ragnhild Bakke Waale och Argument Förlag, 2011


Jag uppfattar texten som en bön för det som är just nu. Verklighetsförankrad. Här och nu och den jag är.
Tycker om tanken att jag är med och färglägger mina dagar. Jag kan inte bara skylla på andra, eller bara ge andra äran - utan jag är också med själv och "målar" dagen. Självklart behöver jag då också be om visdom så att alla nyanser får finnas med - det blir nog bäst så.

onsdag 16 januari 2013

Queer



Kyrkbyn (Gammelstad) på väg ner mot Petrigården där vi varit idag

Jag har varit med om en intressant utbildningsdag i dag i mitt arbete i Nederluleå församling. Två föreläsare från RFSL; Linda Moestam och Sophie Gunnarsson har pratat om Hbtq-frågor. Om öppenhet och bemötande. Något som vi återkom till under dagen gång på gång var normer; normkritik, normsamverkan, heteronormen mm.

Jag klarar inte av att sammanfatta dagen, men jag, liksom många andra, fick en del att tänka på.
Vi brukar t.ex. prata om att behandla alla människor lika. Men det är inte alltid rätt. Däremot att ge en likvärdig behandling.

Ett par frågor som jag antecknade på mitt papper:
Vem har rätten/makten att definiera människor, företeelser, uttryck? (Vanligtvis har det varit den vita, friska heteromannen)

Vem är det som ska komma ut ur garderoben egentligen?

Hur använder vi språket? Genom vårt sätt att tala/tilltala så är det lätt gjort att exkludera (stänga ute) människor i vår omgivning. Även om det inte alls är meningen...

Som sagt, det här är absolut inte en sammanfattning, bara några lösryckta ord och meningar.

Innan utbildningsdagen började läste vi några stycken kommande söndags evangelietext om Jesus och kvinnan vid Sykars brunn. Jesus vågade verkligen bryta mot den vanliga normen; han tilltalade en kvinna, dessutom en samarisk kvinna! Män tilltalade inte kvinnor hur som helst, dessutom ville inte judar överhuvudtaget ha med samarier att göra!
Man skulle verkligen kunna säga att Jesus var Queer (=udda, annorlunda, konstig), för att använda ett uttryck som vi talat om idag.



tisdag 15 januari 2013

Hur tungt tror ni att det här är?



En föreläsare skulle undervisa om ämnet stress
och inledde sin lektion med att hälla upp ett glas vatten.

”Hur tungt tror ni att det här glaset är?” frågade han publiken.

Många slängde ur sig en gissning
och svaren allt mellan 100g och 500g

"Det är visserligen sant att glaset exakta vikt är 371 g”.
svarade föreläsaren..
”Men det är inte det viktiga i sammanhanget.
Det viktiga är hur länge jag håller glaset.
Om jag håller det i en minut så är det inga problem.
Om jag håller det en timme, så kommer min arm att värka.
Om jag tvingades hålla det i en hel dag
skulle ni antagligen få tillkalla ambulans.
Vikten är den samma
men ju längre jag håller glaset, desto tyngre blir det.”

Föreläsaren ställde ner glaset, innan han fortsatte:

Om vi bär omkring på våra bördor hela tiden
så kommer vi förr eller senare att ha blivit så tunga
att vi inte klarar av att bära dem längre.
Om vi aldrig slutar tänka på jobbet
kommer den arbetsbördan att bli oss övermäktig.
Därför måste vi kunna släppa jobbet när vi går hem.
Och om vi aldrig tillåter oss att slappna av och njuta en stund
därför att vi oroar oss för en sjuk anhörig eller en vän som behöver vår hjälp
– då kommer det att bli oss övermäktigt.
Vilka bördor du än bär på
– sätt ner dom en stund och vila en stund innan du fortsätter.
Det märkliga är nämligen att när det är dags att lyfta upp dem igen
har de blivit både lättare och färre.”

( Ur boken ”Tänk om …..)

Här är länken till föreläsaren Torkild Sköld

måndag 14 januari 2013

Att plocka fram, att plocka bort...


Allt har sin tid,
att plocka fram julgransprydnader har sin tid,
att plocka bort har sin tid...


Det mesta av julens prydnader hade min man packat ner under helgen, men en del var kvar till mig idag på min lediga dag... I skrivande stund hänger ännu Julstjärnan kvar. Det blir lite tomt och mörkt när gran, stjärna och adventsljusstakar är borta. Samtidigt luftigt och klart...


Av valnötterna är det bara skalet kvar.

Hör just om de fruktansvärda skjutningarna i Köping och trakterna däromkring. Så banalt att skriva om julsaker och tänka på att få ner julgardinerna... Å, så många människor som ska beröras av detta!
Tre unga män i 24-års åldern som är döda, om jag uppfattat rätt och en 19-årig kvinna som är svårt skadad...

Det finns inga ord...
Tystnad



Mitt på dagen tog jag en te-termos och ett par mackor med mig i bilen och körde iväg och njöt av den fantastiskt vackra kombinationen av snö och sol. 



Mackorna åt jag dock i bilen, även om det bara var 10 minus-grader ute.

söndag 13 januari 2013

Spegel, spegel


I går hade vi dopgudstjänst i Porsökyrkan.
I slutet av gudstjänsten var storasyster, 2 år, lite less. Hon tog den lilla gröna stolen och klättrade upp till dopfunten och kikade ner i vattnet.
Vad var det hon såg? 
Kanske bilden som finns ingraverad i botten - eller var det sin egen spegelbild?
Att leva i sitt dop är att spegla sig i dopets vatten. 
Vattnet som renar och förnyar. Vattnet som ger liv.



När du ser din egen spegelbild i dopets vatten så ska du veta att det ansiktet är älskat och accepterat som Guds älskade son, som Guds älskade dotter.

Spegel, spegel i dopvattnet där,
säg mig du vem jag innerst är.
Dopkällan svarar: Din egen bild
är aldrig från Jesus Kristus skild.
Christina Lövestam ur Livets ande, le mot mig.



En bön från dopgudstjänsten som vi kan använda till att be för oss själva:

Livets Gud,
uppfyll mig med din helige Ande,
och hjälp mig att dag för dag
leva i mitt dop.

(Svenska kyrkans Kyrkohandbok, 1986)

fredag 11 januari 2013

PORSÖMÄSSA



Porsökyrkan, Luleå


I dag har jag bl.a. förberett mig för Porsömässa på söndag kl 17.
Det är en gudstjänst med nattvard.
Porsömässan är öppen för att många kan vara delaktiga i gudstjänsten.

Jag tror att ju fler röster, händer, ögon och tankar som finns med i en gudstjänst desto större och mer levande kan Gud bli för oss. Ingen av oss kan helt förstå eller förklara Gud. Gud är alltid mycket större. Vi kan aldrig fånga in Gud i mönster och former, men är vi många som på något sätt vill ge uttryck för vår längtan, sökande, tro... så kan vi lära känna Gud bättre genom varandra och i det var och en vill bidra med.
Det kan handla om att dela ut psalmböcker, tända ljus, läsa en text, sjunga, spela, dansa, vara med och dela ut bröd och vin, be en bön eller berätta något personligt om sin livsvandring  - eller något annat.

Vi träffas alltid en timme innan gudstjänsten för att gå igenom vem som gör vad i gudstjänsten. Till den planeringen är vem som helst välkommen. Vill någon berätta något från sitt liv eller sjunga eller spela så vill helst ansvarig präst och musiker veta det under veckan för att kunna planera gudstjänsten efter det.

Under nattvardsmåltiden finns alltid möjligheten att tända ljus, ibland att få personlig förbön, att ha möjlighet att reflektera över en text, en bön eller över något att se på, ta på...


 Operaföreställning i Porsökyrkan jan 2012


Efter rörelsen i rummet ges tillfälle till tystnad och stillhet innan gudstjänsten avslutas.

I Porsömässan används en del nya formuleringar och liturgiska uttryck från Förslaget till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Det kommer att utvärderas sedan.

KYRKANS PORT
O Gud, gör kyrkans port
vid nog att ta emot alla som längtar
efter kärlek och gemenskap,
trång nog att utestänga all avund,
högfärd och trätlystnad.
Gör dess tröskel så slät,
att barn och vilsna fötter
inte snubblar,
men så hög och stark,
att den onde inte kommer in.
Gud, låt kyrkans dörr
bli en port till ditt eviga rike.
Ur Uncommon Prayers


torsdag 10 januari 2013

Jag pratade på och pratade på...

En stor del av denna arbetsdag har jag suttit framför datorn. Oj, så trött man blir i ögon, nacke och tankar... Speciellt om det inte blir som man tänkt sig! Och det är ju inte helt ovanligt när man sitter framför datorn... i alla fall inte för mig. Så ikväll gör jag det enkelt för mig själv och väljer att skriva en mycket fin dikt som jag fått av en av mina bloggläsare, när hon hade läst mitt blogg-inlägg om tystnaden häromdagen.




 I TYSTNADEN TALADE DU
 
I min okunnighet
och självupptagenhet
pratade jag på,
och pratade på,
som om inte du
redan visste allt.
 
 
Jag lyssnade
till mitt eget prat
och tomheten
blev stor och tung.
 
 
Men så en dag
blev jag tyst.
Jag satt bara stilla
i din famn
utan att säga
ett enda ord.
 
 
Då talade du,
i min tystnad
talade du.
Och i din egen tystnad
talade du allra starkast.
 
 
Ordlöst
talade du
om den stora
tryggheten i din famn.
 
Arne Lindberg, Tillvaro, dikter om tro till tro.



Hm! Dikten handlar visst om mig!
Nu är det famnen och tystnaden jag behöver.

onsdag 9 januari 2013

Stjärntydare



En trevlig kväll i Porsökyrkan med mat och musik, avslutades med andakt. En del av andakten får bli mitt inlägg ikväll.

I söndags firade vi Trettondedag jul, som handlade om vise männens väg till Jesus. Som främlingar och sökare kom de från olika väderstreck, bakgrund och kulturer för att finna det viktigaste i livet. De lämnade sina trygga liv och vandrade steg för steg, för att söka något som de egentligen inte visste så mycket om. De var beredda att ta stora risker. Risken att komma fel, att ha missförstått eller att bli betraktade som galna. Och de fann Gud - på oväntat ställe. De trodde och tog emot honom i sina hjärtan.

Männen från olika håll, med olika kynne och språk fann varandra på vägen och förenades när de mötte Gud i det lilla försvarslösa barnet.

De såg säkert sig själva som främlingar, som nya i landet och sammanhanget.

Men för Gud var de inga främlingar, de var kända och sedda. Gud ledde deras väg, steg för steg via en stjärna. Det tog förmodligen olika lång tid för dem innan de nådde fram till varandra och Jesus.

Alla är vi inte vise män, kungar eller stjärntydare, men vi kommer från olika håll och har olika ryggsäckar med oss, vi har vandrat olika länge och vi har sett något som vi söker efter. Låt oss följas åt. Det blir lättare så.

Oavsett om vi känner oss som främlingar eller är hemmastadda i kyrkan, så är vi sedda och älskade av Gud och han vill leda oss framåt. I all vår olikhet får vi tjäna Gud och varandra.


Stjärnan ledde visa män
fram till Jesus, deras vän.
Vi kan följa samma stjärna.
Om vi gör det glatt och gärna
/:ska vi också hitta hem.:/

Text: N F S Grundtvig. Vers 6 på Psalm nr 133.

----------------------------------------------------------------------------------

I dag är det två-års jubileum för min blogg! Under detta andra år har sidvisningarna till bloggen fördubblats - det känns roligt. Tack alla ni som vill läsa och för all uppmuntran jag får!

måndag 7 januari 2013

Tystnaden och orden


Apropå gårdagens inlägg om Mellanrum så såg jag i Clarence Crafoords bok Människan är en berättelse en dikt  av Gunnar Ekelöf, Opus incertum, 1959. Jag citerar bara de första raderna, som jag tyckte mycket om:

Det är till tystnaden du skall lyssna
tystnaden bakom apostroferingar, allusioner
tystnaden i retoriken
eller i det så kallade formellt fulländade
......

Dikten heter Poetik.

Tystnaden kan vara ett mellanrum. Likaväl som ett tankestreck, eller en punkt i en mening.


Det är till tystnaden vi skall lyssna, till tystnaden bakom. Bakom alla ord, bakom allt det yttre, bakom alla konstverk, bakom det som verkar perfekt....
Ibland kan tystnaden säga mer än tusen ord.

Har vi ro att lyssna till tystnaden? 




När det är ont om tystnad kan det bero på att någon är väldigt uppfylld av något, har ett stort behov att få berätta, sätta ord på en upplevelse. Är ivrig och intensiv. Kanske vill ta vara på tillfället att prata...
Alla orden kan vara ett uttryck för lättnad efter något som varit, eller en hjälp att reda ut det som trasslat till sig, en bearbetning...

Ibland kan det bero på rädsla, osäkerhet, något man vill dölja, ett slags skydd...

Faktum är att det kan vara likadant med tystnaden; att man är uppfylld av något, överväldigad, hittar inte orden, kanske inte vill prata sönder det upplevda - kanske vill ta vara på tillfället att vara tyst.
Tystnaden kan vara en vila, eftertänksamhet, hårt arbete...

Ibland kan den bero på rädsla, osäkerhet, något man vill dölja, ett slags skydd...


Märkligt! Både orden och tystnaden kan vilja säga samma sak.
Så egentligen får jag nog ställa frågan: Har vi ro att lyssna? Oavsett ord eller tystnad.

söndag 6 januari 2013

Mellanrum

En text blir svår att förstå om det inte finnas mellanrum mellan orden. Helst ska vi också kunna förstå vad som sägs mellan raderna.

En akvarellmålning blir vanligtvis mer levande om det finns "utsparning", dvs att det finns lämnade platser på pappret som är omålat. Luft.

Mellanrummen är undervärderade!
De finns hela tiden, men tar vi vara på dem?
I mellanrummet kan många spännande saker hända, nya vändningar kan ske, betydelsefulla möten...




Mellanrum kan vara tomma. Kännas som ett stort gap. Ett avbrott. Eller ett irriterande glapp.

Mellanrum kan handla om väntan.
Eller att vara på väg från det ena till det andra.
Ibland är mellanrummet liten som en springa, ibland stort som ett hav.




Mellanrum kan ge vila, och avkoppling. Ut- och in-andning. Paus. Rast och mellanmål.

Samtidigt kan mellanrummet vara det rum i vilket vi jobbar som hårdast i, för det är där som vi får distans och perspektiv. Rummet ger klarhet. Det här rummet är väldigt viktigt för mig. Det är ett rum där jag får chans att hinna tänka - om inte färdigt, för jag kan behöva ha fler att tänka tillsammans med, så åtminstone hinna få en uppfattning om vad jag själv vill, tror, kan...
Ett "sova på saken" rum.

Har jag fått vara här, är jag mer beredd att verkligen lyssna på andras tankar, åsikter, idéer. Jag är mer beredd att ändra mig. Jag är också mer beredd att "stå på mig", för jag har tänkt igenom mina motiv.
Jag har blivit mer och mer medveten om hur viktigt ett sådant mellanrum är för mig.
Inför det här nya året önskar jag mig mer sådana rum!




Det är tack vare mellanrummen som saker och ting - eller personer - kan förenas eller skiljas åt.

Jag tänker också att ett mellanrum kan vara ett rum där vi är mycket nära; steget innan man kliver in... det kan vara ett väntrum innan ett besked hos doktorn, en vänthall innan en resa, en loge innan scenframträdande eller i sakristian innan en gudstjänst... Den sista mentala förberedelsen, som gör att vi kan vara närvarande i det som kommer att ske.

Mellanrummet kan vara en förvandlingens plats.
Låt oss icke förakta mellanrum!
Effektivitetstänkandet kan vara en farlig fiende...

Fotona är ifrån URBANSTORE.

Något helt annat: Här är länken om min bror och Karin, som jag nämnde om igår

lördag 5 januari 2013

Soligt och glatt

Missade idag att ta på solens återkomst. Så ljust och härligt! Det är vackert när solen återspeglar sig i snön, på grenar och stammar, i fönster... Hoppas på en solig dag i morgon också.

Istället tog jag med mig kameran till URBANSTORE strax innan stängningsdags. Vi ville hälsa på Karin som var uppe på blixtvisit. Där var det soligt och glatt på ett annat sätt.



Glada Desirée och Karin

Färgstarka ljusstakar att bli glad av

Här är Karins egendesignade ljusstakar i ek

En "bra att ha"-sak, en Tvåa är väl alltid bra att ha!?


Läckra lampor i färgglada sladdar

URBANSTORE ligger på Sturegatan 10 i Boden. En inredningsbutik med möbler, tapeter, sängkläder och mindre designade saker som klockor, kökshanddukar, burkar, skålar och mycket annat. Väl värt ett besök!
Anledningen till att jag gör reklam för URBANSTORE är för att det är min bror Urban som äger butiken. Trettondedagsafton-tema får det väl bli ett annat år, om inte imorgon...

Här kan du läsa en artikel om Urbanstore i NSD 11 nov 2012
 Här finns också en mycket fin närbild av min bror Urban. Skulle vilja lägga in den här, men det får jag ju inte... :-(

NSD har varit där idag också och intervjuat och fotograferat Urban och Karin, men det verkar inte finnas på nätet än.

Karin Mannerståls hemsida finns här