Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

söndag 26 februari 2017

Låt hjärtat va me´ ...



Låt hjärtat va me´
allt du gör beror på de...

Kommer ni ihåg den gamla schlagern?
Visst var det Sonya Hedenbratt?

Ingenting blir så där riktigt bra om inte hjärtat är med.
Jag tror att det handlar om äkthet, sanning, kärlek...

Samtidigt är det ju så att om vi låter hjärtat vara med i det vi gör och säger, så blir vi också mer sårbara. Oskyddade. Sköra, på ett sätt. Vi lämnar ut något från vårt innersta, en del av oss själva - och det blir inte alltid bra mottaget. Samtidigt finns det inget starkare! Kärleken är det finaste och starkaste som finns, som Bo Setterlind skriver i en dikt.




Kärleken har sin källa i Gud, därför är den, liksom Gud själv, beredd att kämpa, uthärda, tro och hoppas även när det känns mörkt och kallt. Kärleken är modig och stark. 

Stark som döden...
obeveklig som graven...
flammande eld...
Mäktiga vatten 
kan inte släcka kärleken,
floder kan inte svepa bort den.

som dagens gammaltestamentliga text 
från Höga Visan kap 8 säger




I dag är det Fastlagssöndagen och temat har varit: Kärlekens väg. Jesus levde sitt liv på jorden med hjärtat som insats. Han lät hela sitt hjärta vara med. Hela hjärtats kärlek - ända in i döden. Döden på ett kors. Fastlagssöndagarna vill påminna oss om Jesu väg till korset, lidandet och döden. Och påsken; om livet och kärleken. 




I går och idag har det varit fantastiskt vackra, klara och kalla vårvinterdagar. Nu märker vi att solen gör skillnad! Precis som kärleken kan göra. Jag tycker att våran lilla Toyota är en bra bild på det :-)



Solsidan av bilen.
Allt klart och rent.


Skuggsidan av bilen.
Snön ligger kvar över alla rutor.

Två helt olika sidor av samma bil.


Låt hjärtat va me´...
för än finns det hopp...

fredag 24 februari 2017

Allt har sin tid




Vår son Christofer har varit hemma och hjälpt oss att bära. Bära det tunga och otympliga. Vilken lycka att ha någon som orkar att bära! Och som tycker att "det är bara roligt att få hjälpa till lite".

Som jag nog har berättat förut, har vi sålt vår stuga. Nu gör vi det sista "rycket".




Christofer fick också lite tid över att rensa bland sina egna grejer hemma i huset - från en kartong, ifrån förrådet, som det står "Christofer" på. Även om barnen flyttar hemifrån, så blir det en hel kvar av deras grejer, skolarbeten, foton, skivor... som inte ryms i deras boenden, men som ändå ska finnas kvar. Kartongen åkte tillbaka in i förrådet igen - dock något lättare. (Fotot på Christofer som fiskare fanns också med där).

Ofta tänker jag på Predikarens ord:

Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen;
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp....
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala...

Predikaren kap 3:1,2,6,7


Ja, det är märkligt, hur vissa saker en viss tid är så viktiga, och en annan tid har de förlorat sin betydelse - och tvärtom. Allt har verkligen sin tid. Det gäller också att inse det och inte bara hålla fast vid vissa saker eller händelser, bara för att de en gång var viktiga. Det finns en tid då det är dags att våga släppa, ta adjö, avsluta (och då tänker jag inte i första hand på saker), även om det gör ont. Det kommer en ny tid. En ny morgondag. Nya möjligheter.


(Från Rowellskatalog på 60-talet)

När vi köpte stugan fanns det en hel del saker kvar där. Bl.a. Rowellskataloger från 60-talet. Jag ska återkomma om det i ett annat blogginlägg. Allt har sin tid, Rowellskataloger en tid i mitt liv... :-)


tisdag 21 februari 2017

Sexagesima




Söndagen som gick hade två namn; Sexagesima och Reformationsdagen. Sexagesima är latin och betyder sextionde. Söndagens namn vill tala om att det är (ungefär) 60 dagar kvar till påsk. Reformation betyder återställande. 



En av reformationens viktigaste punkter eller teser för 500 år sedan var att Bibeln skulle bli tillgänglig för det vanliga folket. Från att bara ha funnits på latin blev Bibeln översatt till folkets eget språk i de reformatoriska länderna.




Det är vackert med gamla, slitna biblar, tycker jag. Men bibeln är inte i första hand till för att vara vacker, utan för att vara till tröst, hjälp och vägledning, ja, främsta syftet är att den som läser ska få en gudsrelation. Och för att det ska vara möjligt måste bibeln finnas och förklaras på språk och uttryckssätt som människor förstår - och det arbetet måste ständigt fortgå...






Bibeln skrevs av många olika människor (kungar, präster,  herdar, fiskare, läkare m.fl.) alla med olika bakgrund. Naturligtvis bär bibeln spår av det. Författarna/redaktörerna skrev dessutom på vers och prosa, i brevform, i memoarer, som profeter och krönikörer, som folkliga berättare och som tänkare och filosofer. Bibelns "tillkomst" spänner under ca 1500 år, har jag lärt mig, men det finns det säkert flera olika teorier om... under lång tid, i alla fall. Trots detta tycker många människor runt om i världen att bibeln har något viktigt att säga dem idag!




Sanna ord består för alltid
Ordspråksboken 12:19

Fotat från "Gummibibeln". En bibel som många konfirmander får. En "vanlig" bibel men med gummipärmar, och bilder, citat och kommentarer i. 




Vi hade en liten Bibelutställning i Matteuskyrkan i söndags med både gamla och nya biblar. Några gamla fina psalmböcker och postillor fanns med också. 





Nya testamentet på grekiska fanns ju också förstås.


Till dem som kom till gudstjänsten delades lappar ut med korta bibeltexter, som den som ville fick läsa upp under gudstjänsten.

En liknande idé som den mycket lilla gamla boken Daggdroppar, där det fanns ett bibelord för varje dag.




söndag 19 februari 2017

Släpp loss spratten




Fredag och Lördag var det Skapardagar i akvarell i Matteuskyrkan i Boden med Kaijsa Pettersson från Arvidsträsk som ledare. 



Det var en avslappnad stämning. Trots att inte alla kände alla. Prestigelöst, med mycket skratt och iver, men också stunder av tystnad och full koncentration. 

Jag inledde fredagskvällen med att läsa Psalm 776 i Den Svenska Psalmboken med tillägg; "Morgon och afton".



Citerar vers 2:

Tack för dofter och smaker, för färger och ljus,
för skapelsens skönhet, för vindarnas sus.
Tack för möten och samtal, för konst och musik,
för skrattet och gråten, som gör livet rikt.
Morgon och afton, början och slut,
yta och kärna, höjder och djup,
allt tillhör dig, Gud, allt tillhör dig.

Text och musik: Per Harling




Vi höll till i kyrkans Barnrum, där vi hade tillgång till vatten. Vi var 12 st + Kaijsa och jag. Lite trångt och varmt blev det. Fika och lördagslunch delade vi också med varandra, tack vare kyrkans Församlingsvärdinna. Det smakade mycket gott mellan varven. 






En stund satt vi i kyrksalen och hämtade inspiration till måleriet. Vi blev uppmanade att i första hand välja en detalj någonstans och utan att titta på pappret rita av det och sedan lägga på färgen. Min bordskompis hade fastnat för dopfunten. Jag tycker att den blev så härlig! Den spritter av liv!




På lördagsmorgonen inledde jag med en annan psalmtext av Per Harling ur Psalmer ur 2000-talet; Släpp loss spratten. Lite annorlunda titel på en psalm! Men den passade bra. Jag tycker mig uppfatta att det är något av det som också Kaijsa vill förmedla till oss. Dessutom tror jag att Gud längtar efter att vi lite mer vågade "släppa loss spratten" i oss.

Släpp loss spratten!
Smitta skratten!
Lossa bojor!
Frigör sång! 
Öppna dörrar!
Blås ut dammet!
Andas frihet!
Gång på gång!

Lek ut längtan!
Våga livet!
Väck upp anden
ur sin sömn!
Trotsa hindren!
Hitta kraften!
Satsa hjärtat!
Var din dröm!

Sjung med vinden!
Jubla! Dansa!
Morgon randas!
Dagen gryr!
Fånga dagen!
Våga blanda
färg och former!
Mörkret flyr!





tisdag 14 februari 2017

Små små ord av kärlek




Nu håller vi på och gör det sista i vår stuga i Buddbyn. Om ett par veckor lämnar vi över den till den nya ägaren. Det känns lite märkligt. Men bra. I stugan har vi två olika broderade bonader med samma budskap. Passar ju bra i dag på Alla hjärtans dag.

Små små ord av kärlek
sagda varje dag
hemmet gör till himmel
livet ger behag

På den andra bonaden som går i grönt, är texten lite mer begriplig:

Små små ord av kärlek
sagda varje dag
ger åt livet lycka
hemmet sitt behag




Vad ska man spara? Vad ska man göra sig av med?

Jag läste ett bra citat, som jag upprepar och upprepar till mig själv, när jag har svårt för att skilja mig ifrån någonting:

Det du inte kan ge bort,
äger du inte.
Det äger dig.




Nu måste jag sova.
God natt.



fredag 10 februari 2017

Bokpärmar




Bokhyllorna räcker inte till. Nu rensar vi bland böckerna. Men det är inte lätt att göra sig av med böcker. Vi har många gamla böcker. Förr köpte vi ofta på Antikvariat.





En del gamla böcker är så vackra! Så välarbetade. Så fina material. Pärmen ovan är i någon slags relief... Ibland är jag inte så intresserad av innehållet - men pärmen!





När jag beundrat de gamla vackra bokpärmarna och stått och velat i vilken kartong jag ska lägga dem i; slänga eller lämna bort eller spara, så har jag tänkt på Ingemar Olssons låt om böcker i ett bibliotek, med titeln "Sköna människor":

Refrängen:
En del är långa  andra korta
en del är hemma  andra borta
en del är tunna  andra tjocka
men alla har de nå´t att ge
yeah, yeah, yeah
nå´t att ge

vers 3
Det finns så många sköna människor
som liksom alltid kommer snett
precis som böcker i ett bibliotek 
dom kommer aldrig till sin rätt.
En ynklig rygg utav ett mäktigt verk
är allt som sticker fram
av alla andra sidor ser man ingenting
och det är både synd och skam.





Ja, även om bokpärmen och ryggen är gammal och sliten, så kan innehållet vara "värt sin vikt i guld", som det står i den andra versen. Och det får vi konstatera många gånger när det gäller människor också - bara vi ger oss tid och ser bakom det yttre.

Och ibland är det tvärtom. Ytan kan vara prålig och vacker och påkostad, men innehållet! Innehållet kan verkligen göra en besviken. Men ibland dömer vi ut för fort. Stilen och språket kan vara svårtillgängligt, men ger vi det tid och intresse så kan det visa sig att det finns många "guldkorn".




Om någon skulle undra, så tänker vi inte göra oss av med just dessa böcker som finns på fotografierna.

fredag 3 februari 2017

Vissa ögonblick glömmer man aldrig




Vissa ögonblick, händelser, platser, människor glömmer man aldrig - så länge man har minnet någorlunda i behåll. Det är väl också sådana stunder som bygger något i ens liv, det ena läggs på det andra. Ibland är det på plussidan och ibland på minussidan. Och just när det händer vet man sällan riktigt var det hamnar. Först efteråt kan man ana. Men då är det ihop-växt med annat, så det går inte att säga exakt.



Ögonblick man minns är inte alltid märkvärdiga, eller livsavgörande, men det finns där lagrat i alla fall. Och då och då blir man påmind. Ibland ler man för sig själv, eller ryser till, eller känner sorg och saknad...  




Dofter, ljud, musik, speciella ord, högtider och årstider kan väcka de där minnena. Jag har många sådana där stunder och händelser på lager någonstans i något rum inom mig. Och en del av dem har verkligen blivit en del av mig, på gott och ont.




Just så här i månadsskiftet januari/februari kommer jag nog i många år minnas januari/februari 2015. Det var mycket som hände i mitt eget liv. Jag slutade min tjänst i Nederluleå församling och började i Överluleå församling och veckan däremellan var vi till Grekland, till min kusin med familj i Naousa. Jag har skrivit om det flera gånger förut.




Min kusin Ingabritt var var svårt sjuk. Hennes kropp var döende, läkarna kunde inte förstå att hon fortfarande kunde leva. Men hon var i allra högsta grad med oss dessa dagar i medvetande och tankar. Hon hade omsorg och kom med idéer vad vi skulle äta och göra. Vi skulle sedan vidare till Aten för att vara där ett drygt dygn innan vi flög hem. Hon hade förslag på vad vi skulle se där. Samtidigt var hon väl medveten om att hennes dagar var räknade. Vi fick också tillfälle att prata om det och be tillsammans.




Ett ögonblick jag aldrig glömmer var när vi sa hej då till varandra. Min kusin och hennes man och dotter och Owe och jag. Nog har jag tänkt många gånger om gamla släktingar och vänner eller patienter som jag besökt på sjukhuset; "det här är kanske sista gången jag ser henne/honom". Men den här gången visste jag att det var sista gången jag såg Ingabritt. Och hon visste det också. Även om naturligtvis båda innerst inne hade något litet hopp om ett underverk... Men det är en sådan där stund som präntat sig fast i mitt inre. En vecka senare dog Ingabritt hemma i sitt hem med alla familjemedlemmarna hemma. (Jag kan inte låta bli att gråta när jag skriver det här). I sorgen och saknaden gläds vi dock över att ha kontakt med den övriga familjen, som vi tycker mycket om. 



Vila i frid, Ingabritt. Vi kommer aldrig att glömma dig!


Alla fotografierna har Owe och jag tagit i den lilla fina staden Naousa i norra Grekland.