Livskampen

 

(Dessa fantastiska tulpaner såg jag i Matteuskyrkan härom dagen)

Det slår mig gång på gång hur kampen om liv, växt, bekräftelse pågår i vår tillvaro. Hela tiden. Jag tänker främst på kampen i naturen och kampen som finns inom varje människa. Det kan se rofyllt och lugnt ut på ytan, ja, t.o.m. framgångsrikt, men någonstans inom eller under allt pågår en vilja, en strävan eller en strid, som djupast sett handlar om liv och död.

I naturen är det väldigt tydligt just nu. Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? (Karin Boye)

Den blida vår är inne, och nytt blir jordens hopp...

Och allt som låg där fruset i dagar vintergrå skall löst av himmelsljuset mot blom och mognad gå.... (J.O. Wallin och Frostenson)

På något märkligt sätt har vi lättare för att acceptera att naturen har sin vånda, kamp och smärta, än att det ska ingå i våra mänskliga liv. Vi vill gärna att allt bara ska flyta på och att vi ska få vara "lyckliga" jämt. Men sådant är inte livet. Och det skulle förmodligen inte vara "lyckligt" heller. Egentligen. 

I skapelsen har viljan, drivet, gåvan lagts ner att inte ge upp. Vilken kamp som ständigt pågår! Gång på gång ser vi hur naturen, liksom människan inte ger upp. Utan kämpar och kämpar. Och kommer vidare. Vilken styrka som finns nedlagd i oss, mitt i all svaghet, brist på erfarenhet, motgångar, misslyckanden och i all sårbarhet som finns. Det finns möjlighet mot alla odds! Det ger mig mod och hopp.

Det är inte så lätt att gå ute i tjock overall och vinterskor. Det här fotot är ifrån januari. Men medan snön ännu var kvar lärde sig vårt barnbarn Caspian att t.o.m. springa ute! Han hade viljan och modet att lära sig. Det finns en "naturlig" kamp som börjar med förlossning och födelse (vilken kamp bara det!) och det lilla barnets strävan att lära sig nya saker hela tiden. Tänk, om han hade gett upp, när han ramlade och ramlade när han försökte lära sig att gå...

 

Ibland kan motgångar och stängda dörrar få oss att vilja ge upp. Ibland behöver vi ge upp, vi måste välja våra strider - allt är inte värt att kämpa för hur länge som helst. Men ibland lyckas vi liksom Caspian att komma på hur vi öppnar det låsta... Livskampen handlar också om att hitta rätt balans, om vi ska fortsätta att kämpa eller "ge upp", lämna, låta vara, acceptera det som är. 

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar,

då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

(Sista delen av Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont)

Som när ett barn kommer hem

 

Psalmen "Som när ett barn kommer hem om kvällen" sjöngs inte så sällan under min uppväxt. Nu sjungs den inte så ofta, tror jag, åtminstone inte i de sammanhang som jag rör mig i.

Men jag tycker att orden ger en varm och ljus bild av att "komma hem". För mig går hela texten i solljus-gula nyanser.  Därför valde jag den som avslutningsmusik på min mammas begravning. Jag tror att hon skulle ha gillat det. Hon har själv sjungit den många gånger. 

Som när ett barn kommer hem om kvällen

och möts av en vänlig framn

så var det för mej att komma till Gud

- jag kände att där hörde jag hemma.

Det finns en plats i Guds stora rum,

en plats som väntade på mej.

Och jag kände: Här är jag hemma,

jag vill vara ett barn i Guds hem.

G. Strandsjö 

Den svenska Psalmboken med tillägg

nr774

Mörker och ljus.

 

Jag vill önska oss alla riktigt fina dagar så här i påsktid. Dagar där det finns tid att vara ute och njuta av vårvintern resp. våren beroende på var vi bor. Tid att hinna tänka. Reflektera över livet, sig själv och andra. Vad är viktigt? Viktigast?

I kyrkoårets texter under stilla veckan och påsken finns mycket av det som vi människor har erfarenhet av, brottas med, avskyr, älskar och längtar efter... det finns mycket av tvivel, svek, död, sorg, förtvivlan, spirande hopp, glädje, tro, tillit och övertygelse. Det vill säga både mörker och ljus. Ibland behöver vi också se det i våra egna liv. Jag tror att det kan hjälpa oss att växa som människor och få kraft att gå vidare. 

Vi får ta vara på dagarna, oavsett om vi är själva eller tillsammans med andra. Varje dag är en gåva.

Njuta av det goda som finns!

Och så får vi hjälpa och stötta varandra med det vi kan.

Caspian hjälper till med att skala rödlök. Det är han bra på.

Glad Påsk!

(Fotografierna är tagna under förra månaden)