Nyårsafton 2020

 

Det här året har redan fått många namn och många utlåtanden. Mycket kan sägas och har sagts. Det vi alla kan vara överens om är att vi vet egentligen ganska lite vad som väntar oss nästa dag och nästa år. 

Önskan vi ger varandra om ett "gott nytt år", har fått en djupare innebörd för många av oss. Även om vi alltid menat det, så är önskan ännu djupare och ännu innerligare nu.

I morse läste jag ur Natt och Dag, Ord för årets alla dagar, av Ylva Eggehorn. För årets sista dag citerar hon en av sina egna dikter:

Stå stilla i smärtan,

rotad i det som är ljus i dig.

Låt svärdet gå genom dig.

Kanske det inte alls 

är ett svärd.

Kanske det är 

en stämgaffel.

Du blir en ton.

Du blir den musik 

du alltid längtat efter 

att få höra.

Du visste inte

att du var

en sång.

De allra flesta händelser i livet påverkar oss på olika sätt. Så har också det här året påverkat våra liv, våra tankar, erfarenheter, rädslor, drömmar, kanske framtidsplaner... Mycket sätter sig i kroppen och i våra sinnen. Inte minst det som gör oss illa. Tänk, om det är som Y. Eggehorn skriver, att smärtan vi känner kanske inte är ett svärd, utan en stämgaffel. Något som stämmer "tonen" i vårt liv. Vår framtoning. Våra tankar, ord och handlingar. Och tänk om det skulle bli något vackert, gott och hoppfullt av det! Utan att förneka, gömma eller förringa all den smärta, sorg och besvikelse som det här året gett många människor i vårt land och över hela världen. De kan faktiskt tidvis finnas sida vid sida. Så märkligt är livet.

Jag vill önska mina läsare kärlek, hopp, frid/fred och ljus inför det nya året som vi strax kliver in i. Och jag önskar dig, liksom mig själv, att kunna vara och djupna i "det som är ljus i mig/dig".

"I din hand ligger mina dagar....

Låt ditt ansikte lysa över mig".

Psaltaren 31: 16, 17

Jul 2020

Så har det blivit jul även detta märkliga år. Även om mycket är annorlunda, är ändå - trots allt - julens budskap detsamma. Den första julen var inte heller precis rosa-skimrande, som det är på mina målningar, utan snarare ganska grå-smutsig. På flera sätt.

Herdarnas liv var, på den tiden, långt ifrån idylliskt. De var ett föraktat folk. De var inte vana vid att bli premierade på något sätt. Utan tvärtom. 

Men en natt, när det var som mörkast, skedde det mest osannolika de skulle kunnat föreställa sig. De skulle egentligen inte ens ha kunnat föreställa sig något liknande.

Plötsligt lystes hela himlen upp och ett helt gäng änglar visade sig. De började med att säga: Var inte rädda!

Sedan berättade de om ett barn som skulle födas. I ett stall. Ett alldeles vanligt och alldeles speciellt barn. Ett barn från Gud, en Räddare, en Hjälpare. Till - i kärlek - för varje människa. I  gråslaskigt väder, i pandemi, i sjukdom, oro, sorg. Men även till för den som har det bra.

 

Ett litet barn av Davids hus 

ska göra vinternatten ljus.

Ett barn ska hjälpa oss att tro,

här mitt ibland oss ska det bo.

(B.G.  Hallqvist)

Mitt ibland oss ska det bo även julen 2020.

En fridfull och god jul önskar jag er alla!

Ibland behövs det inte så mycket.

 Så glad för det lilla vita!

Tänk vad lite pudersnö kan lysa upp.

Ibland behövs det inte så mycket.

(Saffranssnittar med flingsalt)

Men ibland blir det lite väl färglöst i tillvaron, då får man försöka hitta ( eller göra) lite egna färgklickar.

Själv har jag provbakat en del inför juldagarna. När man provbakar får man också provsmaka 😊 Smakar det bra kan det bli så att man får baka en gång till innan jul.

Jag har också plockat bland mina akvareller. Även på målningar som inte blir så bra, finns det nästan alltid någon del som jag vill spara. Den kan vara mycket liten. Men kan användas till t.ex. collage eller gratulations- och julkort. Kanske målar jag något mer på den där lilla biten. Det är faktiskt väldigt roligt, tycker jag. Det blir ett slags återbruk. 

Ibland behövs det inte mycket för att bli glad, för att det ska bli gott, för att det ska bli fint - för att tillvaron blir lite ljusare.

Hörde ett citat av Sara Lidman på Helgmålsbönen på radion ikväll, som jag vill avsluta mitt blogginlägg med:

Lev!

Man måste leva medan man håller på.

Nu tändas tusen...

 

Under den här mörka årstiden tänds många ljus, inte bara stearinljus, utan också elektriska. Hörde på radion att det elektriska ljuset ökar för varje år på jorden. Det är inte bra för insekter och en del andra djur, som letar mat, parar sig mm i mörker.

Jag har tänkt mycket på det där. Jag är visserligen en förespråkare för ljuset, men helt klart har mörkret sin funktion också. Allt mörker är inte av ondo. Vi behöver mörker också. Mörkret kan t.ex. ge oss rätt att vila.

Vi har alla hört talas om hur det var förr, innan det elektriska ljuset var en självklarhet. Hur arbete och arbetstid rättade sig efter dagsljuset. Man följde naturens gång, årstidernas och dygnens rytm. Det var mindre effektivt. Men kanske mer hälsosamt.

Min mamma som sällan klagar kan ändå så här års säga att hon tycker att det är mörkt och att hon längtar efter ljuset. Men, fortsätter hon snabbt, om vi inte hade mörkret skulle vi inte uppskatta ljuset så mycket som vi gör. Så sant!

En anledning till att jag tycker om att vara i vår stuga även på vintern är att där ser vi på ett annat sätt än i stan månljus, stjärnor och norrsken - naturliga ljus i mörkret.

För att inte tala om alla vackra gryningar och skymningar. Tänk, att den där brytningspunkten mellan natt och dag kan vara så dramatisk och färgstark.

Var inte rädd för mörkret,

ty ljuset vilar där.

Vi se ju inga stjärnor,

där intet mörker är.

Erik Blomberg (v1)

Advent

 

Vad jag har längtat till advent! Äntligen får jag ta fram ljusstakarna och tända ljusen. Och hänga en och annan stjärna. Det värmer ända in i märgen. Tycker jag.

I norra Sverige har vi dessutom fått snö. Det gör det inte sämre stämningsmässigt.

För oss som är vana att fira första advent i kyrkan blir det annorlunda. Alla fina adventspsalmerna som inte blir sjungna på vanligt sätt... Men nu kommer det att finnas många olika Adventsgudstjänster på nätet istället. Det är bra att det går! Vi får komma ihåg varför vi låter bli att mötas, det är av en viktig anledning.

För mig är advent ljus och hopp och en förväntan, förberedelse inför julens händelser... Och då tänker jag både på julens ursprungs budskap (hur Gud kommer till jorden i ett litet barn) och det mer traditionella julfirandet i hemmet.

Men jag vet hur mörk och svår den här tiden kan vara för många, inte minst i år! Oro, ångest, ensamhet, trötthet... Det kan vara på många sätt, även mitt bland släkt och vänner.

Jag tänker på en psalmvers av Margareta Melin, som får bli min bön den här adventstiden:

"Advent är mörker och kyla. 

Vi tänder ett ljus och ber:

Förbarma dig, Gud, över jorden,

all nöd och förtvivlan du ser".

Sv PS 609:2

Jag önskar dig mycket ljus och värme! 

Tänd ljus. Ta vara på det som är gott och fint, hur än litet det är. Solen kan faktiskt lysa även under kall och mörk tid. 

November 2020

 

November! November känd för sin gråhet. Råa luft. Lågtryck. Vissa dagar nästan inget ljus alls.

I år är det verkligen novembernovember med Covid-19.

Det är mycket vi kan räkna upp som vi saknar. Som vi längtar efter.

Men nog finns det ljus och lite färg i november också. Även om vi inte ser det varje dag.

Liksom många andra människor, hämtar jag kraft och inspiration från naturen. Så mycket det betyder att komma ut! Även de mest gråa dagar. Och det som ser väldigt grått och mörkt ut inifrån, kan visa sig innehålla många färger när man vistas ute.

Men det är inte bara naturen som kan ge färg åt tillvaron. Det kan både stora och små människor, nära eller långt borta göra också.

En stor glädjekälla i mitt liv är vårt barnbarn Caspian! November i år - liksom förra året - lystes upp av hans födelsedag.

Jag hörde en kvinna berätta i ett tv-program, att när hon står i duschen på morgonen, så tänker hon ut tre saker som hon är glad och tacksam för. En enkel, men bra idé. Bra sätt att börja dagen med. En slags inriktning. Ett sökande efter ljus och färg i tillvaron. 

Önskar er som är drabbade på ett eller annat sätt av Covid-19 kraft och mod att våga tro på ett liv efter Corona.

God fortsättning på November! Vi håller ut och är rädda om varandra!

Nattsvart

 

Nattsvart, sa statsministern. 

Nattsvart är mörkt. Mycket mörkt.

Statsministern talade om pandemin, om vad som kan hända om smittan sprider sig ännu mer och ännu många fler människsor kommer att dö.

Jag minns mest ordet "nattsvart" från hans tal. Det var så lätt att se. Att se mörkret. Det nattsvarta.

Utan att förringa allvaret med pandemin vill jag lyfta hoppet. Trots det stora hotfulla mörkret, det nattsvarta, finns det nästan alltid lite ljus.

Uthållighet, vaksamhet och väntan ger ljuset utrymme. 

Den kommande söndagens psaltarpsalm är Psaltaren 139. I vers 11 och 12 står det:

Om jag säger: 

Mörker må täcka mig, 

ljuset omkring mig bli natt,

så är inte mörkret mörkt för dig,

natten är ljus som dagen,

själva mörkret är ljus.

Det nattsvarta behöver inte vinna. Väntan och uthålligheten behöver inte vara förgäves. När vi inte orkar tro och hoppas, när allt känns mörkt och tröstlöst, så finns det Någon som ser bortom mörkret, Någon som ser ljus. Det ger - åtminstone mig - styrka i mörka stunder att hålla ut, hålla i och hålla fysiskt avstånd.

Allhelgonahelg

 

Allhelgonahelg.

Helgen lever vi på olika sätt. För en del är det bara en vanlig helg. För andra är det en speciell helg.

Hur vi än lever, tänker, känner, så är livet, våra dagar här på jorden viktiga att ta vara på. Morgondagen är ingen självklar rättighet. Allt kan vi inte styra och bestämma själva. Likadant gäller de människor vi har omkring oss.

Var rädda om varandra. 

Gläds åt den (de) som vill finnas vid din sida. 

En arbetskamrat, släkting, vän, partner, förälder eller barn. 

Det viktiga är inte alltid att vara exakt intill. Det viktiga är att ha kontakt, att kunna nå varandra. Nå på djupet, under ytan.

Den här helgen, liksom alla dagar, låt oss hjälpas åt att se det som ger hopp och ljus i vår tillvaro, i vår värld. Berätta vad du tänker och ser, vad du tror och hoppas.

Efter varje natt, kommer en ny morgon. Efter mörker ljus. Det är ju egentligen fantastiskt! Tappa inte modet. Det finns något att hoppas på. 

Varje livsperiod har sina lärdomar

 

Tänk så många nya saker vi får lära oss under livet. Det första året i livet lär sig det lilla barnet oerhört mycket! Sedan fortsätter vi och lär oss allt eftersom, stora och livsavgörande saker och mindre viktiga. Innan jag fick barn undrade jag hur jag skulle kunna ta hand om ett barn! Vilket ansvar!  Så har jag bävat och förundrats gång på gång under livets gång. Hur ska jag kunna det och det...?! Ibland har jag kunnat bra och ibland mindre bra. Sådant är livet.

(Obs leksaks-såg!)

                                   

I morgon förmiddag ska jag göra något som jag inte har gjort förut. Jag ska hämta min mamma från Korttidsboendet, som hon då varit på i en vecka. Det ska väl inte bli så svårt. Det var svårare att lämna henne där. Vi hade pratat med mamma i flera veckor innan att hon skulle på Korttidsboende en vecka och lite grand om varför. Trots det, och på grund av sin demenssjukdom, förstod hon inte riktigt vad som skulle hända när hennes man och jag lämnade henne till en personal vid dörröppningen till Korttidsboendet i Boden. Just då och där kändes det smärtsamt. Jag kände mig som en svikare på något sätt. Ändå visste jag att mamma skulle trivas. Hon är en förnöjsam och lättanpassad person.

Eftersom vi lever i Corona-tider, kunde vi inte följa med henne in, titta på hennes rum, packa upp hennes saker, prata med personalen osv. Det gjorde det inte lättare.

                                     (Här är mamma hemma på deras fina inglasade balkong)

Jag har ringt till henne flera gånger och hon verkar ha det bra. Och det tror jag att hon har också. Ingen av oss har besökt henne under den här veckan. Men när jag har pratat med henne i telefon, så har hon berättat för mig att Börje (hennes man) kommer och hälsar på då och då, likaså har hon sagt till Börje att jag har varit där och hälsat på. Jag tycker att det var fint att höra. Då har hon det bra och trivs och lever i den goda förvillelsen att vi kommer till henne då och då. Hon har inte helt fel. Vi har naturligtvis varit mycket hos henne i våra tankar och böner.

Under de här senaste åren har jag fått lära mig en del om demenssjukdom, om hemtjänst, hemsjukvård, kommunens dagverksamhet, korttidsboende, färdtjänst mm. En del möten av olika slag har jag hunnit vara med på. Jag kan inte alls så mycket, men lite inblick har jag fått och nya ord och begrepp har jag lärt mig. Även om anledningen inte alltid är så rolig, så är det intressant att lära sig nya saker. Även det som jag inte trodde att jag skulle kunna lära mig.

Varje livsperiod har sina lärdomar. På gott och ont. 

Tänk, så rikt ett människoliv ändå är! Så mycket vi trots allt kan lära oss. Vi kan mer än vad vi tror.

Att leva tillsammans är temat för den här söndagen. Det är just genom att leva tillsammans med andra som vi lär oss nya saker, får nya erfarenheter och växer som människor.

Så snabbt allt kan förändras!

 

Så snabbt allt kan förändras. Från den ena dagen till den andra. Det som var självklart en dag, är nästa dag en omöjlighet. Och ibland tvärtom!

I lördags plockade jag lingon. De röda bären lyste så glatt emot mig i det gröna riset.

På söndagen kom snön. Hela marken täcktes av den vita snön. Att plocka några fler lingon kändes ogörligt.

Det är inte bara årstiderna, eller vädret som snabbt kan förändras. Så är det ibland i livet, i vardagen, i det självklara också. Plötsligt är det vanliga inte alls möjligt längre.

Mitt i våra projekt, i vår planering händer det saker. Vi får tänka om. Tänka till. Förändra.

Att snön kommer i mitten av Oktober är egentligen inte så förunderligt här i norra Sverige. Ändå överraskas vi när det blir mycket snö på en gång. Vi får tänka till: Vinterdäck, vinterkläder, halkskydd, kanske planera om...

Mer drastiskt blir det när vi drabbas personligt av en stor förändring i livet. På gott och ont. Det onda är förstås mycket svårare att förlika sig med.

I norra Sverige kan våren, eller snarare sommaren, (vi har inte så mycket till vår här uppe) komma från den ena dagen till den andra. Plötsligt kan vi inte gå i vinterkläderna vi haft på oss så länge... 

Förändringar av ljus och värme, växt och liv kommer också! När den tiden är inne. Då får vi rätta oss efter det och inte envist hålla fast vid vinterkängor, vinterdäck och lovikavantar. När det gäller årstiderna så har varje årstid sin tjusning, tycker jag. Även det avklädda och gråa. 

När det gäller livsförändringar kan vi inte säga att allting har sin tjusning. Det beror på vilken förändring det handlar om. Men i varje situation får vi våga tro på tider av ljus och värme. Även om det känns omöjligt att föreställa sig just när det är som mörkast. Men liksom snön kan överraska, så kan livet, ljuset och värmen göra det också.