Snö

 

Är ni trötta på att höra om snön? Less på att se alla snö-bilder som florerar på sociala medier? Eller kanske en mer relevant fråga: Är ni trötta på att skotta och köra snöslungan flera gånger om dagen, eller vänta på att plogbilen ska komma? 

Eller oroas för all snö på taken?!

Snön kan verkligen både oroa, lugna, skydda och glädja.

Ja, mycket kan sägas om snö! Snö-ämnet fyller  många samtalsämnen och rubriker.

Det är kanske inte så konstigt att samerna har många ord för snö. Det finns många olika sorters snö. Lös snö, lätt och luftig, blöt snö, isig, trampad, hård snö, skare mm. Vi brukar också prata om nysnö, snöstorm, snörök och orörd snö. Och snöblind. Jag har läst någonstans att det finns omrking 200 ord för snö.

Vi tycker lite olika om snö också... 

För min del så varierar det. Jag tycker sämst om snö när jag kör bil, om det är snörök eller halt. Annars tycker jag att snö lyser upp och att vit, orörd snö verkligen kan vara oerhört vackert och vilsamt på något sätt (för ögat!). Men jag är lyckligt lottad som ytterst sällan behöver skotta! 

Det är ändå något fascinerande med snö... Vilket påfund! 

Tio år

 

Det är nu i januari tio år sedan jag började blogga. Från början skrev jag (minst) en gång om dagen, sedan efter fyra år, ungefär varannan dag och så har det allteftersom tiden gått, blivit mer och mer glest mellan inläggen. Nu skriver jag i genomsnitt en gång i veckan. Ibland tänker jag att jag ska skriva lite kortare och  oftare. Få hur det blir med den saken...

Jag har sedan tonåren samlat på mig många dikter, citat och böner, som jag tycker om. Min tanke med bloggen var bl.a. att dela med mig av dem. Men efter en tid förstod jag att det är inte så enkelt detta med att citera andras ord. Därför har jag tagit bort många texter från bloggen och ibland hela inlägg. Jag kan fortfarande inte riktigt reglerna, men sedan flera år tillbaka är jag mer försiktig med att citera andra. En del författare har inget emot att man sprider deras ord och tankar ( när jag som citerar inte tjänar pengar på det), medan andra är mer återhållsamma. 

                                 (Båda fotografierna är tagna genom bilrutan)

Det är så oerhört vackert ute nu. Ganska kallt, ljust och mycket vitt. 

Det är som att köra genom en sagobok. Inte konstigt att människor söker ord för att beskriva det som inte riktigt går att beskriva om man vill ha med känslan också. 

Naturen har inspirerat till mycket poesi. Men också psalmer, musik och måleri förstås... Jag tror att många människor har behov av (mer eller mindre) att få uttrycka sig i någon form det de ser och upplever. Kanske särskilt det som är nästan obeskrivligt. Är det för att vi vill "fånga", betrakta, undersöka det ofattbara? Försöka förstå?

Men det är inte bara naturen som vi söker uttryck för, utan det kan vara precis allt. Allt som berör oss. Det kan vara det helt vardagliga, relationer, det förflutna, framtidsdrömmar, tro och tvivel...

Livet är ett mysterium. Så mycket det finns att fundera kring. Det som tycks självklart, är ofta inte så självklart och enkelt.

Många dikter har betytt mycket för mig. Dikter som har kunnat uttrycka det som jag undrar över, känner, tänker på. På ett språk som känts naturligt och "hemma" för mig, när mina egna ord inte har räckt till eller funnits där.

Vi är olika som personer och har förstås olika behov av att hitta ord eller andra uttryck för det som berör oss. Eller för att få livet att "gå ihop", finna ett sammanhang, en röd tråd, eller vad det nu är som driver oss... Och det kan också växla med tiden och livssituationen.

Hur som helst, fortsätter jag nog att skriva i bloggen ett tag till, mest för min egen skull.

Fotot är från min promenad idag. Ingen sol. Men mycket snö. Och mer snö ska det bli.

Min årsberättelse del 2

Min årsberättelse 2020 del 2

 

I mitt förra inlägg skrev jag en sorts sammanfattning av januari t.o.m. juni 2020. Jag fortsätter nu med juli t.o.m. december.

JULI

Jag fortsatte att vara mycket i stugan under juli månad tillsammans med min närmaste familj. Några svängar till Boden blev det då och då. Owe fick semester i slutet av månaden.

Det blev mycket bärplockning, rensning, sylt, marmelad, kräm och paj. Och glass. Dagarna innehöll också flera typer av "bygg-projekt" inomhus och utomhus.

När det gäller "stugprojekt" så avslutades månaden med en kraftig markduk och måååånga kilo grus.

För min egen del så jobbade jag en del åt Bygdeå församling från slutet av månaden in till mitten av augusti. Pga pandemin blev inte allt som det var planerat.

Augusti

För min del fortsatte augusti månad ungefär som juni och juli. En del soliga och varma dagar, liksom molniga, regniga och blåsiga dagar. 

En vecka efter att jag avslutat mina uppdrag i Bygdeå församling körde jag till Lycksele och arbetade där till en vecka in i september. Lycksele var en ny ort och en ny församling för mig. 

I Lycksele bodde jag i en liten lägenhet på tionde våningen. Det var en bra lägenhet. Enda nackdelen var att jag såg inte ut. Fönstren var små och i linje med taket. Om jag stod på en stol kunde jag öppna och stänga fönstren, men jag såg bara himlen. Här har jag tagit mobilkameran och riktat den så att jag  kunde se vad som fanns där nedanför. Den upplevelsen gav mig en tydlig påminnelse om hur viktigt det är med utsikt och att kunna ha en viss kontakt med världen utanför mina väggar. Ett liv utan "utblick" kan antingen ge en falsk upplevelse av trygghet eller en stark rädsla för det som finns utanför min komfortzon. Vad har jag för fönster, eller utsiktsplatser i mitt liv, så att jag kan leva i verkligheten?

Ibland tror jag att jag står stadigt med fötterna på jorden. Men så är det inte alltid. Med till Lycksele tog jag med mig ett par skor, som jag inte använt på flera år. Och inte använt så mycket överhuvudtaget. Tänkte att de skulle vara ett par snygga och bra "tidighöst"-sko. En stund innan jag skulle iväg till kyrkan tog jag på mig skorna, för att känna att de var okej att gå i. Efter en stund kände jag först hur den ena foten, och sedan den andra, började liksom vika sig... När jag började använda skorna var det som att hälarna krackelerade, bröts ner på något konstigt sätt. Det blev mest smulor av sulan. Jätte-konstigt! Aldrig varit med om tidigare. 

Jag har redan bloggat om alla de fina kyrkor som jag hann att vara i under den här korta tiden i Lycksele. Men ibland känns det lite extra med det "annorlunda". Här var jag präst på ett dop i en allmän, enkel lokal på en idrottsplats, tror jag att det var. Det var pandemi-tid och inte många vuxna med. Vi var sexton stycken (med mig), varav tio barn! Det var roligt! Jag försökte verkligen anpassa mig så att barnen skulle förstå vad jag sa och att de skulle känna att de var delaktiga.

September

Ja, vad ska jag säga om september? Förutom Lycksele och en vecka i stugan (Owe hade semester kvar att ta ut), var jag mycket hos mamma och hennes man. Om inte alltid fysiskt, så i tankar, planering och fundering. Vi hade ett möte med handläggaren för mamma i mitten av september. Det resulterade bl.a. i mer hemtjänst. Det är inte enkelt att bli gammal! Ibland är det rent av grymt. Inte heller lätt som anhörig att veta vad som är bäst för de båda. Behoven och önskemålen kan vara olika.

Oktober

Covid-smittan ökade alltmer. För mig kom smittan närmare och verkligare under hösten än under våren. Jag blev (ännu) mer försiktig.

I oktober blev det klart att mamma skulle få hemsjukvård och hon kom för första gången på korttidsboende. Vi möblerade om en del hemma hos mamma och Börje, för att underlätta vardagen lite grand.

I mitten av månaden kom den första snön.

I oktober medverkade jag bl.a. på en gudstjänst i Missionskyrkan i Luleå. I kyrksalen hänger en vävnad av Ingemar Callenberg, som jag blev förtjust i.

Läs  här om Ingemar Callenberg (f 1926, död 1973):  https://www.lexikonettamanda.se/show.php?aid=22874

Jag tycker om sådana här bilder där Jesus Kristus finns mitt i arbete och vardag. Det stämmer överens med min tro. Bildkonstnären Ingemar Callenberg har här hämtat motiven från Luleå.

November

 

(Inte särskilt bra foto, men fina motiv)

I november hade vi tre stycken födelsedagar att fira + Fars dag. Alla är lika viktiga, men det var en som fick mest uppmärksamhet. Den yngste. Den äldsta (min mamma) fyllde 88 år.

Här läser mamma ur sin första Gästbok - och minns.

Under en månad hinner det hända både större och mindre saker. Mycket är sådant som vi inte pratar så mycket om. En sådan "liten sak" som jag är väldigt glad över är ett par påslakansset i flanell, som jag köpte till stugan. Vi kommer ofta dit sent på kvällen. Det är varmt i stugan, tack vare värmepumpen, men det kan vara ganska kallt i sängen. Men med flanell-lakan känns det faktiskt aldrig kallt! Kan varmt rekommenderas!

Det var först i november som Owe och hans arbetskamrater delvis kunde arbeta hemifrån. Det var ju lite ovant att ha honom hemma i huset - men han kom hem lite fortare än vanligt från jobbet!

I november började jag med något som jag tänkt i flera år att jag skulle göra. Jag gjorde gratulations- eller typ julkort av akvareller som jag lagt åt sidan. Tog vara på bitar av dem. Det var kul!

December

Årets sista månad är innehållsrik enligt almanackan. Det är adventssöndagarna, luciadagen (med ett mycket fint luciaprogram på Tv med elever från Boden!), vintersolståndet, juldagarna och nyårsafton. Till dessa dagar hörde för mig i år bl.a.; Adventskalendern på Tv (extra spännande i år), bakning och andra förberedelser till jul.  Ganska traditionellt och vanligt, alltså.

Så roligt det är då när något oväntat (positivt) sker. Jag fick sälja en målning i december! ☺️

En annan rolig sak var att min akvarell-lärare och vän Karin EE von Törne Haern gett ut en fin bok, "Jorden drar", ett samtal mellan en farmor och ett barnbarn. Med i boken är också många fina målningar av Karin. 

Jag har köpt boken och tar fram den då och då och njuter både av text och målningar. Det är väldigt mycket Karin! Jag hör hennes röst i boken.

I år, tror jag, att vi var många som längtat extra mycket efter den 21 december. Vintersolståndet. Nu skulle det inte bli mörkare. Varje år tänker jag, att den här dagen skulle egentligen firas mer än vad det görs! Ljuset är på väg att övervinna mörkret.

Vi firade jul i stugan med våran dotter och son med familj. Vi fick som julklapp ett 1000-bitars pussel, som engagerade de flesta i familjen. Två av familjemedlemmarna, jag säger inte vilka, hade stundvis pannlampa på sig för att se nyanserna på bitarna bättre. Kanske ett bra tips för fler - även om det såg lite galet ut.

Ja, så lyckades vi då till slut pussla ihop detta annorlunda år 2020. Owe och jag firade nyår själva hemma i Boden. Owe ägnade en stor del av årets sista dag åt att få snöslungan att fungera. Men de sista timmarna och minuterna satt vi värdigt framför Skansen-programmet  på TV. Kul att Amanda Bergman (bonussysterdotter) var med.

Jag tycker bara mer och mer om Lord Tennysons dikt "Ring, klocka ring". Vilket innehåll! Jag vill bara stämma in. 

.......

Ring in det nya året och ring ut det gamla

i årets första, skälvande minut.

Ring lögnens makt från världens gränser ut,

och ring in sanningens till oss som famla.

.......

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,

och ring den frusna tiden åter varm.

osv. osv.

Jag tycker att skådespelaren Sofia Helin gjorde det väldigt bra!

När jag snabbläst igenom min dagbok för 2020, så blir det vissa saker som blir särskilt tydliga. En del som gläder mig, känner tacksamhet för, sådant som förvånar mig, inte varit riktigt medveten om, en del som gör ont och oroar. Vad tar jag med mig, vad gör jag av detta 2021? Kan det påverka mina val, mina handlingar, min attityd i det liv jag lever 2021? Ju äldre jag blir, desto viktigare blir det att dagarna och åren inte bara får gå oreflekterat och slentrianmässigt. Livet är en gåva. Och jag vet inte hur länge det är mig givet.

Från en promenad, som vi alla gick tillsammans på julaftonen.

Min årsberättelse del 1

Min årsberättelse 2020 

januari - juni

Tänk om vi hade vetat i början av året 2020 vad vi skulle få vara med om detta år. Och inte bara vi, några få, utan hela världen. Ett virus som skulle vända upp och ner på allting. Som en skräckfilm... Vi i Sverige brukar klara oss från många katastrofer som händer i världen... så blev det inte denna gång. Det blev verkligen ett annorlunda år.

Januari

När jag ser tillbaka handlade januari - för mig - mycket om inbokningar och planering. Det var gudstjänster och andra samlingar i olika kyrkor i Norr- och Västerbotten. Det var kusinträff, skrivarträff och akvarellkurs mm. En del av det som jag skrivit in i min almanacka blev avbokat pga Covid-19. Men förvånansvärt mycket blev ändå av. Fast på ett annat sätt.

Ett speciellt minne från januari, är en begravningsgudstjänst som jag var officiant på, för en fd granne och vän. En kvinna som skilde sig från mängden. Det var rörande att se alla som kom och alla fantastiska berättelser om henne. Så mycket hon hade betytt för så många just i sitt "annorlundaskap". Dvs hon var rakt igenom helt sig själv!

OM vi hade vetat i januari hur det här året skulle bli, skulle vi ha levt annorlunda i januari och februari då? Skulle vi ha blivit stressade, haft en massa bjudningar, träffat släktingar, vänner, 70+are, gått på gudstjänster, konserter, vernissage, rest mycket? Eller bra stannat hemma i oro och rädsla? Ja, vem vet?

Februari

I februari fick solen och ljuset alltmer utrymme på dagarna. Men också rapporterna om covid-19. Men än så länge kändes det där viruset långt borta från mitt eget liv.

Vi träffade vår son och hans sambo och deras lille son utan att behöva tänka på att hålla avstånd. Det fanns inte ännu i våra liv. Tvärtom ville vi vara nära så mycket som möjligt.

Under den här månaden hann jag göra en massa roliga saker också; gå akvarellkurs, träffa "skrivarna", vara på semmelcafé, hålla i en gudstjänst och ett dop mm.

Mars

Trots denna vackra vårvintermånad med sitt ljus och vita snö, så var mars en ganska tung och mörk månad, tyckte jag. Jag följde alla nyhetssändningar och pressträffar om Covid-19. Dödstalen i Sverige ökade och situationer i vissa länder blev helt förskräckliga. Jag såg hur det påverkade människor i min omgivning, hur det ena efter det andra "stängdes ner" och förlorades för en okänd framtid. Vad gör det med en människa (mig t.ex.) att matas med detta svåra och obegripliga dag efter dag? Det påverkar så klart ens sinne. 

I mitten av mars blev jag sjuk. Sjukare och längre än vad jag brukar. Men jag tror inte att det var Corona.

Glädjekällorna var mina närmaste, den vackra naturen, vår stuga och ett och annat uppdrag. Personligen har jag varit lyckligt lottad hela tiden, trots allt.

I mars lyckades jag äntligen bestämma mig för vilken optiker jag skulle gå till (det finns ju så mååånga! och så många olika erbjudanden) och fick också hämta ut mina glasögon. Plötsligt såg jag lite bättre. En ljuspunkt i tillvaron.

April

Jag har under det här året målat mer än vad jag har gjort förut. Som så många andra målare. I april tror jag att jag började på fler än vanligt. Här är några som jag höll på med den här månaden. Kanske var det ljuset och den kommande våren som inspirerade... 

På Palmsöndagen var jag präst på en gudstjänst i Nysätra kyrka i Bygdeå församling. Då hade jag gjort några collage som skulle illustrera min predikan. Collage är väldigt roligt att göra!

Maj

Mycket av livet är vardag och upprepning.  Är man pensionär och det dessutom är en pandemi, händer det inte så väldigt mycket spännande. Min vardag under våren bestod mycket av vanligt hemmagöra, hemmagympa med Sofia (Svt), sjukgymnastik, kontakt med barnen och mamma, resor till och från stugan och jag  har röjt, sorterat och slängt ("döstädat") mycket också. Nja, mycket är kanske att ta i... En del. Periodvis.

Rutiner och vanor är bra att ha. Men det kan vara svårt när de bryts. Min mamma som är klar i ögonblicket, men glömmer väldigt, väldigt fort, har hela sitt liv varit engagerad i kyrkan. Hon har alltid haft flera ansvarsfulla uppdrag. Det som hon längst hade kvar - trots sin demens - var att spela till psalmsången. När mamma förstår att det är söndag, då ska hon till kyrkan. Det har varit väldigt svårt för henne att ta in under det här året, att hon ska inte till kyrkan, utan stanna hemma. Jag skrev en lapp för att sättas upp vid köksbordet i hopp om att det skulle kunna hjälpa något.

Vi har till vår stora glädje kunnat träffa vår son och hans familj, under den här pandemi-tiden eftersom de antingen jobbat hemifrån eller varit föräldralediga och därför inte just träffat några andra. 

Det här är min bäste vän och make, som alltid ställer upp och hjälper mig. I slutet av maj var jag tillsammans med lokala konstnärer med i en Konstrunda. Vi ställde ut några alster var i olika skyltfönster i Boden. Kul idé och ett bra alternativ i Coronatider. Här behövdes det långa armar för att nå fram till fönstret bakom alla fina grejer. Långa armar har jag ont om. Men desto längre har maken. 

Han är dessutom den som alltid skär till passepartouter och ramar in mina målningar. Vad vore mitt liv utan honom?!

Juni

Under sommaren var jag mycket i vår stuga. Alltid var det någon av familjen där. Det var så härligt att få vara där länge. 

Det var inte så varm och "somrig" sommar ur väder-synpunkt. Förutom omkring midsommar. Då var det riktigt varmt och skönt!

Men jag var inte bara ledig i juni. I början av månaden ledde jag en Akvarell-målardag i Matteuskyrkan för ett begränsat antal personer. Roligt, som vanligt. Jag skulle också ha medverkat på en gudstjänst i Luleå, men eftersom gudstjänsterna var inställda, fick jag skriva en predikan som de la på sin hemsida istället.

På midsommardagen var jag präst på en gudstjänst i Flarken i Bygdeå församling. Det är roligt att få finnas med i gamla sammanhang där jag känner mig hemma, men det är också roligt att få komma till nya platser och sammanhang. 

Fortsättning följer i nästa blogginlägg 😊