Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

måndag 31 januari 2011

Ta av dej dina skor

Ta av dej dina skor
Ta av dej dina skor
skor är till för dom hårda
för framstegarna

Ta av dej och gå ut under himlen
släpp dina förbehåll och lägg dem bakom dej
din verklighet har för små skor
den skyddar dej mot hemligheterna

...................

Ur en dikt av Ylva Eggehorn från diktsamlingen Jesus älskar dig, Bonniers, 1972


Bilden är från SB Nords Hemsida. Klädhängare Mr Hall, designad av Karin Mannerstål


Att våga ta av sig skorna och släppa sina förbehåll och rädslor och möta verkligheten som den är - är inte så lätt, det kräver mod och tillförsikt.  Men när vi väl vågar ta av de trånga skorna så ska vi upptäcka att världen öppnar sig och blir större - och vi får kanske fatt i det som vi längtat och sökt efter. Det kan handla om trohet mot sig själv, som Margareta Melin skriver om i sin dikt Trohet, ur Kärleken en bro, Libris, 1994. Hur många gånger har jag inte varit otrogen mig själv, svikit mina ideal, det jag egentligen tror, tycker eller känner. Egentligen så sviker jag andra då också, jag är inte sann. Så dåligt jag mår efter ett sådant svek!

Trohet
Trohet mot varandra
kan det vara något annat
än trohet på djupet mot sig själv?
......



Också denna bild från SB Nords Hemsida (Se högst upp på sidan). Sänggavel designad av Karin Mannerstål.. Har fått tillåtelse att använda bilderna på min blogg.



söndag 30 januari 2011

Strax före gryningen

Från dagens evangelietext (Matteusevangeliet kap 14 vers 22-33) så är det framför allt orden "Strax före gryningen kom han till dem" som har fastnat hos mig. Strax innan gryningen, det är då det är som mörkast, känns som mest hopplöst och tungt, det är då oron och ångesten kryper in i varje del i oss ... då "kom han till dem".  Man brukar tala om vargtimmen, den på efternatten mellan klockan tre och fyra, då vilddjuren i själen börjar yla och spöken av olika slag hemsöker oss. Räkna får hjälper inte mot själens ångest. Inte mot "min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen" (citat från Pär Lagerkvists expressionistiska diktsamling Ångest, 1916). Vågar vi tro att Han kommer till oss då? Att Han finns där?


Strax före gryningen kom han till dem ... de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: "Lugn, det är jag. Var inte rädda." ... "Herre, hjälp mig!" Jesus sträckte genast ut handen .... (från Matt 14:22-33).

Ylva Eggehorn är en av mina absoluta favoritförfattare. Hon har skrivit flera dikter om just timmen innan gryningen. En av dem finns i Den svenska Psalmboken med tillägg (Verbum) nr 717 Innan gryningen (1999). Benny Andersson har skrivit musiken. Den är helt underbar, tycker jag.

En annan av Ylva Eggehorn är från diktboken Han kommer, Bonniers, 1975.





Kom närmare, bli kvar hos mig.
Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som
sjunger timmen innan gryningen.

(slutstroferna på Y. Eggehorns Psalm 717 i Svenska Psalmboken med tillägg, Verbum)


lördag 29 januari 2011

Kvinnokraft

Mina tankar är kvar hos de fyra kvinnorna jag mötte i föreställningen TRO på Norrbottensteatern igår (se länken två inlägg nedåt). Alla fyra kvinnorna från Gamla Testamentet levde i en manlig värld, i krig och utsatthet. Mitt i de omständigheter de levde i så utförde de "storverk". De var starka och stolta i sin svaghet. Förakt, utnyttjande och kränkningar hörde till deras vardag, liksom i många andra kvinnors liv genom historien och än i dag. Trots det vågar och satsar de i sin övertygelse. Det är kvinnokraft!

Tack Gud för de trofasta,
de som inte sviker,
de som härdar ut under svarta dagar.
Låt ditt gyllene ljus lysa över dem.
....

Martin Lönnebo




En sång som jag nynnat på de här dagarna är en sång som Ainbusk sjunger på en av mina skivor. Den svenska texten är skriven av Marie Nilsson-Lind (osäker på om den är översatt eller inte). Den heter STOLT. Några rader från den texten:

Jag är stolt
att vara kvinna
jag är stolt
att va´ den jag är
jag är här
och jag är kvinna
jag har hittat den jag är


Kvinnodag

I dag blev det en riktig kvinnodag.
Vi var bara kvinnor som var i tjänst idag på min arbetsplats.
På lunchen hade vi, fyra kvinnliga präster, stämt träff för att äta tillsammans och dela lite av våra liv.
I kväll har kvinnliga kollegor till mig, plus min man (som dock inte är en kvinna) varit på Norrbottensteatern och sett föreställningen TRO. En monolog om övertygelse och tro av Matthew Hurt. Översatt och framfört av Margareta Gudmundson. Fyra kvinnor från Gamla Testamentet, tolkade i nutid. Fyra kvinnor i en värld av krig. Fyra kvinnor under trycket av en patriarkal värld. De fyra kvinnorna är Rahab, Batseba, Judit och en kvinna från Mackabeerboken, som i föreställningen heter Hanna.
Om du trycker på inlägget nedan, där det står Norrbottensteatern TRO, så kan du läsa lite mer om föreställningen och se bilder därifrån.
Det var en mycket stark och berörande föreställning som väckte många tankar och frågor. Efteråt fick vi förmånen att samtala med skådespelerskan Margareta Gudmundson och "upphovsmannen" Matthew Hurt, som just kommit till Sverige och Luleå för att se föreställningen. Samtalet gav ytterligare nya dimensioner åt det som vi redan hade berörts av. Återigen slås man av "inget nytt under solen"; dessa ursprungskvinnors liv, är också upplevelser och erfarenheter som delas av kvinnor idag.

onsdag 26 januari 2011

Lyckan

När jag summerar den här dagen för mig själv, så är det framför allt tre saker som har gjort mig glad och nöjd i dag. Tre HELT olika saker. Inte saker... utan händelser, upplevelser... .  Lycka, glädje kan verkligen se olika ut. Det som betytt mycket för mig idag, skulle kanske inte kännas så betydelsefullt en annan dag - eller för dig. Och det behöver verkligen inte vara stora händelser eller märkvärdiga saker som fyller en med en varm glädje inombords.

En dag innehåller mycket. Jag har också blivit ledsen och besviken under dagens lopp. Det är likadant med sorg och besvikelse, det behöver inte handla om svåra katastrofer, utan det kan vara sådant, som andra kanske inte skulle lägga märke till eller reagera på - men som kan göra väldigt ont i ens eget inre.
Jag tänkte inte fördjupa mig i detta ämne nu, det kommer jag säkert att göra någon annan gång - men vi behöver ständigt påminnas om, det vi redan vet, att vi kan påverka varandras sinnestillstånd på ett positivt sätt "bara" genom att visa uppmärksamhet och vara lyhörda för varandra. Det betyder så mycket!

För att återvända till det som gjort mig glad idag så var ett av glädjeämnena att jag faktiskt kom ihåg att ta med min "riktiga" kamera i morse. Vi har i dag haft "storkollegium" i kyrkbyn, i Gammelstad där Nederluleå församling har sin huvudkyrka och expeditioner m.m. Varje gång jag har varit där de senaste veckorna så har jag fascinerats över hur de röda kyrkstugorna förvandlats till vita stugor, hela kyrkbyn ser ut som ett sagolandskap. På lunchen tog jag med mig kameran på en snabb promenad och skyndade mig att ta så många fotografier jag kunde, innan fingrarna alldeles höll på att "frysa ihjäl". Det var 18 minusgrader ute.




Så isig och kall såg min lycka ut idag.
Lycka är inte alltid vad man föreställer sig.
(Nils Bolander har skrivit om det i dikten "Lyckan". Läs gärna den.)


tisdag 25 januari 2011

Ett recept för både vardag och fest

Jag tror att vi är många som har ärvt recept från våra mammor. Det har i alla fall jag i min receptsamling, t.ex. mammas goda broccolisoppa eller kringlorna, som mamma fått av sin mamma. Jag har i min tur gett en hel del recept till mina barn.
I kväll vill jag dela med mig av ett annorlunda recept som jag har fått just av mamma. Det är handskrivet på ett urrivet blad från ett kollegieblock från 80-talet. Var hon i sin tur har fått det ifrån vet jag inte.

Ingredienser:
1 kopp vänliga ord
2 rågade koppar förståelse
4 teskedar tid och tålamod
1 nypa varm personlighet
Ett stänk humor

Tillredning:
Mät orden noga. Tillsätt den rågade förståelsen. Använd god tid och glöm ej tålamodet. Blandas på elden med den varma personligheten, men får ej koka. Håll temperaturen låg och ha alltid humorn tillhands. Smaksätt med livets krydda. Serveras i individuella doser.

Lycka till!

måndag 24 januari 2011

Omtanke

Båda våra utflyttade barn är på långresor just nu. Mitt i arbete och vardagssysslor, så går tankarna till dem. Det blir de aldrig för stora för - och förmodligen jag aldrig för gammal för...
Hittade bland mina gamla urklipp dessa två tänkvärda dikter:


Mor, hör du mig?
Min mor, min nära!
Jag säger ditt namn försiktigt:
Mor, jag vill inte såra
(navelstängen är nyligen avklippt
den kräver salva och plåster)
men du måste lyssna på mig
när jag säger
att jag måste gå min egen väg.
Jag behöver inte din oro
din misstro
dina onda aningar.
Jag behöver din ro
din tro
din förtröstan.
Hör du mig?

Siv Arb ur Under bara himlen




Omtanke
Hur ger man omtanke
utan att inkräkta

känner oro
utan att övervaka

manar till försiktighet
utan att tjata

ger trygghet
utan att minska friheten

Thord Wallén

söndag 23 januari 2011

Tystnaden och allvaret

I dag har det inte alls varit så soligt som igår. Men vackert ändå.


Vi har varit och lyssnat på tystnaden.
Tystnaden bor utanför staden.
I den stora mörka skogen draperad i vitt.
Det var något allvarligt över naturen idag.
Grenarna var nedtyngda och böjda.
De har fått bära länge nu.
Vi beundrar - och de får bära.
De står ut,
väntar in vinden som befriar ...
Allt har sin tid.
Tystnaden och allvaret
måste få sin tid
och sin plats.


lördag 22 januari 2011

Ljuset tränger igenom

I dag har det varit en otroligt vacker dag, klar himmel, sol och vit snö. Lite av vårvinterkänsla. Det är inte alltid som vi lyckas komma ut medan det är ljust och fint. Men idag blev det så. Vi tog bilen till vår stuga, min man Owe skottade och jag fotograferade. En bra fördelning, tycker jag.
Det var så vackert ute så det var svårt att sluta att fotografera - ändå går det inte riktigt att fånga på bild. Det är ett speciellt ljus - och en speciell luft, som på något sätt ger hopp om något som är på väg.

Här är några av bilderna och ett par dikter som jag associerar till:

I den knädjupa snön
knegade jag fram
i blåa stövlar -
jag gick in i mörkret
som sköljde över mig
då först
såg jag ljuset

Kjerstin Andersson


Ingenting
kan hindra ljuset
när det vill fram.
Genom dimma och mörker
tränger det
och bryter igenom.

Ingen
kan hejda dagen
att gry.
Även den svartaste natt
måste ge vika
för morgonen.

Och aldrig
är ljuset så ljust
som när det nyss
har lämnat mörkret.

Astrid Almroth Hollingby


fredag 21 januari 2011

Utsikt ger insikt

I går visade jag lite av den fantastiska ustsikt vi har på min arbetsplats på Sunderby sjukhus. Utsikten har stor betydelse, tycker jag. Vad man ser och hur långt man ser. Har man just ingen utsikt kan det kännas som om man kvävs, det blir trångt. Utsikt ger insikt. Vi behöver perspektiv i tillvaron. När jag för många år sedan gick en kurs i målning, så sa min lärare till mig att jag skulle gå några steg bakåt, få lite perspektiv, när jag såg på min målning. Det gav insikt! Plötsligt såg jag min målning på ett helt annat sätt! Det jag hade stått och petat med var inte alls viktigt för helheten - så dumt att lägga energi på det! I bland behöver vi distans till det vi gör - mycket framträder tydligare då, vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt.Vad som är alltför dominerande och vad som behöver lyftas fram. Om det finns en rimlig balans o.s.v.
Jag tror också att det är när vi har utsikt och distans, som vi kan ana ljuset i mörkret, hopp och förtröstan. Jag tycker själv att jag idag har anat hur ljuset håller på att tränga undan mörkret. När jag i morse gick från parkeringen in mot sjukhuset så tyckte jag att det var lite ljusare på morgonen än det varit på länge. När jag nästan var framme vid ingången hörde jag en massa fågelkvitter - och jag tänkte: jaa, det finns nog lite hopp i alla fall...!

När min mamma, Astrid Almroth Hollingby, blev änka för andra gången i slutet av 80-talet, så började hon skriva dikter. Massor av dikter. Det blev ett sätt för henne att bearbeta sorgen.
Här är en som nästan beskriver min egen morgon:

Jag går till mitt arbete,
en januarimorgon.
Det är mörkt,
kallt,
is i vinden.

Mitt i mörkret och kylan
stannar jag upp,
reser mig
ur min frusna hopkrymphet
och lyssnar...

Fågelsång!
En kör av kvitter,
helt utan respekt
för den bistra kylan.
Den lilla fågeln,
som inte kan läsa almanackan,
inte lärt sig något
om vintersolstånd och vårdagjämning,
känner i sin kropp:

Mörkret har vänt.
Ljuset är på väg!

Dags för lovsång!

torsdag 20 januari 2011

Utsikt från sjätte våningen


Det är en stor förmån att få arbeta i en sådan vacker miljö, som jag gör. Sjukhuskyrkan på Sunderby sjukhus ligger på sjätte våningen - vi har en helt fantastisk utsikt! Alla årstider. I alla väder.


Bilden är tagen från mitt fönster. Bilderna är tagna med min mobiltelefon, så de gör verkligen inte rättvisa åt de fina vyerna.


Nu är vi inne i Andaktsrummet, Stillhetens rum.


Stillhetens rum är öppet dygnet runt. Här finner både patienter, närstående och personal stillhet och ro. Stilla klassisk musik spelas. Det finns en gästbok att skriva i, eller bara läsas och beröras av. Under dagtid finns möjlighet att tända ljus. Här har vi förstås också våra gudstjänster på söndagar och torsdagar, liksom kristen djupmeditation.
I detta rum har många rop, tårar, suckar, liksom längtan, hopp och tack sänds till den Gud som ser och vet vart hjärtas hemlighet.

Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
All din stora längtan Herren hör och ser.
Våga vänta tryggt: snart har dagen grytt.
Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.
Genom din ångest, när allt är svårt,
delar Gud din smärta och all din gråt.
(Text: P. Harling 1980, efter J. F. Räder 1845. Sv. Psalmboken med tillägg nr 205)

onsdag 19 januari 2011

Mod

Tack för all positiv feedback som jag har fått på olika sätt för min blogg! Det värmer! Det kräver, trots allt, ett visst mod att våga "ta plats" och synas. Åtminstone är det så för mig. Jag är medveten om att jag inte alltid skriver språkligt rätt - speciellt svårt har jag för prepositioner. För mig är det en övning i att våga "visa mitt ansikte" (som jag skrev om härom dagen) med mina brister och utan att ha kontroll över vilka som läser och hur läsarna reagerar på det jag skriver. Predikat har jag gjort sedan jag var mycket ung och det är ju också ett blottande på ett sätt, men för mig så känns det mer tryggt - och jag ser mina åhörare, även om jag inte kan höra vad de tänker och tycker... Skrivna ord är mer definitiva och kan lättare missförstås - tonen i det som sägs hörs inte. Nu har jag ju inte öppnat mig så mycket  och skrivit särskilt mycket om mig själv, så jag har egentligen inte utsatt mig för någon stor fara - men ändå... lite modig tycker jag nog att jag är!

På tal om feedback så är det nu möjligt för alla att kommentera mina inlägg, vilket det inte var förut. Min dotter har - via telefon - hjälpt mig att fixa den inställningen. Det var ju inte speciellt svårt, men man ska veta var man kan hitta den inställningen... Tur att man har barn som kan lära en saker. Ja, tur och tur - det är ju en gåva!
Det är lite speciellt det här när ens barn börjar växa om en, inte bara till längden, utan också i kunskaper. För mig är det helt ok att mina barn kan mer än jag i dator- och IT-frågor, det kan vara svårare att acceptera när det gäller andra områden, som jag tycker att jag borde kunna bättre. Men det är väl mod det också att kunna acceptera det. Det hör till livets gång. 

Tommy Hellsten har skrivit i Ju mindre du gör desto mer får du gjort (Cordia, 2001) många kloka ord, bl.a. om mod. Vi tror ofta att mod betyder att inte vara rädd, skriver Hellsten, men "mod är i själva verket att göra det man tänkt sig trots att man är rädd". Han skriver vidare att mod är "rädslans följeslagare eller dess motkraft" och att mod är "rädslans positiva konsekvens" (sid 54).
Några sidor längre fram har Hellsten en rubrik som också handlar om mod (s 59): "Den som vågar möta sin sanna identitet är en hjälte".
Detta är en bok som jag varmt rekommenderar.

tisdag 18 januari 2011

Alltför omöjlig att fånga

En lång arbetsdag är slut. Den började med enskild handledning som vi har varannan vecka ungefär och avslutades med en samtalsgrupp för föräldrar som mist små barn (i magen eller några veckor), som jag har tillsammans med en kurator på sjukhuset.
För en tid sedan såg jag den här psalmen i Psalmer i 2000-tal, nr 906. Den kan kanske uttrycka något av vad man kan känna när man förlorat ett barn, eller någon annan man älskar. Jag har aldrig hört den sjungas, så det skulle vara spännande att få höra någon gång.

Alltför omöjlig att fånga
Alltför omöjlig att fånga, alltför kort och underbar,
själva kärleken och skapelsen var budskapet du bar.
Som en vindil genom luften, som en fjäril flyger bort,
som en viskning hörs bland bergen blev ditt liv här alltför kort.

Som ett solsken genom mörkret, som en saga kom och gick
som en gryning ovan molnen var den enda tid du fick;
det kom änglar dig till mötes tyst togs andan ur ditt bröst,
under tusen fåglars stämmor gjordes sommaren till höst.

Som en havsbris över ytan, som en smekning på min kind
som ett månsken genom natten var ditt liv här som en vind:
alltför omöjlig att fånga, alltför kort och underbar,
själva kärleken och skapelsen vara budskapet du bar.
  
  Text: Gunilla Stjerngren

Tid att passa

Innan jag la mig igår kväll läste jag ur Tomas Sjödins bok  Jag lutar åt Gud, Libris, 2010.
En mening som jag bär med mig är:
Varför är vi så noga med att passa tider och så slarviga med att passa tillfällen?

Återkommer senare idag, förhoppningsvis... har nu en tid att passa ;-/
Ibland är dock tid att passa detsamma som att ta vara på ett viktigt tillfälle...

måndag 17 januari 2011

Låt mig få se ditt ansikte

Att "se någons ansikte" betyder ofta i Biblen: att möta någon eller att träda fram för någon.
Jag tycker mycket om orden mannen säger till kvinnan i Höga Visan (Bibeln): låt mig få se ditt ansikte (kap 2 vers 14). De håller på att lära känna varandra. Det svåraste i alla relationer är att våga vara sann och ärlig. Att visa sig som den man verkligen är, att visa sitt ansikte utan att förställa sig.

En upplevelse som min mamma och jag var med om sommaren 1988, på ett pendeltåg mellan Älvsjö och Handen.

Förtroende på pendeltåg
Vi tvekar något när vi ser honom
men sätter oss mittemot.
Han är punkare
med mycket gelé
hans hår står rakt upp
och hänger i testar ner över ansiktet.

Han har en kasse med öl med sig,
dricker - fast man inte får.

Hans sko är nära min vita kappa.

Vi skymtar hans blick,
vi känner att han ser på oss.

Efter en stund böjer han sig fram och frågar:
- Är ni systrar?

Vi samtalar en stund om att vara lika,
om kärnkraften och skogen.
- Det skulle vara lättare att leva
om det fanns mer skog, sa han.

Innan han steg av vid Handens station,
drog han undan håret från ansiktet
- och vi fick se hans ansikte!


Den här händelsen glömmer jag aldrig. Nu och då får jag vara med om liknande situationer - det är heliga ögonblick. Ovärderligt.
I bland är det jag som vågar visa mitt ansikte...

söndag 16 januari 2011

Om jag fick leva ett liv till

I eftermiddag har jag fortsatt att sortera mina papper. De väcker många minnen... personer, livssituationer...
När vi bodde i Jordbro så hade min man SKTF:s tidning. På baksidan var alltid en dikt som någon hade önskat. Den som önskat dikten motiverade sitt val. När tidningen kom var jag nyfiken på baksidan och läste den först. Ofta var det dikter som jag gillade och ofta var de fint illustrerade. Bland mina papper idag hittade jag en sådan basksida där en socialsekreterare i Uppsala önskat dikten Om jag fick leva ett liv till av Nadine Stair, 85 år, Louiseville, Kentucky.  Jag har citerat den här dikten många gånger. Nu så här 20-25 år sedan jag läste den för första gången, så ger den ännu mer eftertanke - om jag fick leva ett liv till, vad skulle jag då vilja välja bort och vad skulle jag satsa mer på?

Om jag fick leva ett liv till
då skulle jag göra flera misstag nästa gång
Jag skulle vilja koppla av mera och vara mjukare
Jag skulle vilja vara dummare än jag varit på den här resan
Jag skulle vilja ta saker och ting mindre allvarligt
Jag skulle vilja våga ta flera chanser, bestiga flera berg
och simma i flera sjöar
Jag skulle vilja äta mera glass och färre bönor
Jag kommer kanske att ha flera verkliga bekymmer
men jag skulle ha färre inbillade.

Ni förstår... jag är en sån där människa som lever försiktigt
och sunt timme efter timme, dag efter dag.
Oh, visst har jag haft mina fina stunder,
och om jag fick göra om det
skulle jag försöka att bara ha stunder
En stund efter en annan
i stället för att leva så många år i förväg.

Jag har varit en sån där person som aldrig går någonstans
utan termometer, varmvattensflaska, regnkappa och fallskärm
Om jag fick leva en gång till skulle jag packa mindre i väskan.

Om jag fick leva en gång till skulle jag
börja gå barfota tidigare om vårarna och
fortsätta med det längre in på höstarna
Jag skulle dansa mera, åka mera karusell
och jag skulle plocka flera tusenskönor.

  Nadine Stair, 85 år

lördag 15 januari 2011

En ledig dag

I dag har vi varit en sväng till Luleå och träffat våran son som var där och spelade pingis. Vi var lite tveksamma om vi skulle åka först, för det var så kallt ute. Men längtan fick oss att åka. Det var otroligt vackert ute, solen sken på allt det vita. Bilens termometer visade på -30 grader. Varma blev vi inombords av att få träffa vår son.
I kväll har jag börjat sortera bland mina pappershögar. Jag har så mycket papper! Lappar med adresser och telefonnummer, listor på vad jag ska göra, nerskrivna citat, dikter, predikningar, anteckningar från föreläsningar m.m. Det går inte så fort - det finns många intressanta papper som jag glömt bort...
Jag hittade bl.a. ett gulnat skört papper med en dikt av Arne H Lindgren.

Lär ut dina vingslag
fågel i valvet
Låna mig dina ögon
Låna mig närheten
till vad du såg
på din flykt
längs kusten -
och hur du landade
på den skyddande klipphyllan
mellan stup och himmel.

På klipphyllan mellan stup och himmel... ja, ibland är man ju faktiskt där... hisnande. Kanske man inte alltid förstår det förrän efteråt.

Januarisolen lyser

Januarisolen lyser in genom fönstren och ger hopp om liv, trots de 28 minusgraderna ute.
Det är fantastiskt vackert!

Ljuvligt är ljuset,
det är skönt för ögonen att se solen.
      ur Predikaren kap 11 vers 7

En arbetsvecka är slut

Så är då en arbetsvecka slut. För min del. En vecka med många möten och samtal. Enskilt och i mindre grupper. När jag samlar ihop det jag fått möta så är det uttryck för tacksamhet, förtvivlan, sorg, hopp, förnedring, varför, eftertänksamhet, ensamhet, ilska, omsorg, längtan - en blandning av allt det som livet rymmer. Tänk att allt detta finns sida vid sida och ibland  t.o.m. samtidigt.
Vilka resurser människan bär inom sig, som kan överleva och hitta sätt att hantera de mest svåra situationer - situationer som vi innan tänkt: "det skulle jag aldrig klara". Så är det ju också med uppdrag/uppgifter, som inte alls är traumatiska, men som vi ändå trott att "det kan inte jag" - och som vi, när rätt tillfälle kommer, faktiskt kan göra riktigt bra. Det gäller "bara" att våga fånga tillfället.

Efter arbetsveckans alla intryck vill jag be om Guds välsignelse,
formulerat av Martin Lönnebo:

Välsigna mitt arbete så att jag får ro att vila,
välsigna min vila så att jag får kraft att arbeta,
välsinga mitt allt så att vila och arbete finner frid.

torsdag 13 januari 2011

Vad ger inre styrka?

Svaret är förstås  individuellt. Vi finner styrka, mod och glädje av olika ting i livet och det kan också växla under livets gång. "Trygg anknytning" skulle kanske en psykoloigiskt bevandrad person svara. Jag tror att det har väldigt stor betydelse att få bli sedd och bekräftad som barn - och det följer oss livet igenom. Samtidigt kan man säga som Ben Furman "det är aldrig försent att få en lycklig barndom". Det här är ett ämne som intresserar mig, det vill jag återkomma till en annan gång när jag är lite piggare i tankarna.

Jag tror att det är viktigt att vara lite uppmärksam på vad som ger oss inre styrka och vad som stjäl energi ifrån oss - och söka efter det som fyller oss med kraft och livsmod.


Den inre styrkan

"Det är den inre styrkan som räknas, inte hur stark kroppen är".
                    Tolkien, Sagan om Ringen

Tack Tolkien! Skönt att höra så här på morgonen när jag känner att min kroppsliga styrka inte är så stor. Jag fick inte upp locket honungsburken i morse. Jag tycker att jag har blivit så svag i "nyperna". Det är ofta som jag måste be om hjälp att få upp lock o.dyl. Ja, jag vet! Jag borde träna mer!
Vad ger då inre styrka? Något att fundera på under dagen.

onsdag 12 januari 2011

Vinterlandskap


I morse visade vår termometer drygt -18 grader, nu ikväll - 6. Trots att det har blivit varmare ute och blåser lite, så är den tjocka rimfrosten kvar. Jag tycker att det är så oerhört vackert med rimfrost. Det har varit det länge nu. När det är riktigt kallt och klart ute så blir det vackra ute som en tröst. "Det är i alla fall vackert". På bilden är vårt lilla röda trähus och vår stora Ornäsbjörk.






Martin Lönnebo har formulerat välsignelseorden:

Så som norrskenet klär natten i ljus,
så som isen gör vattnet starkt
så som snön skyddar jordens kryp,
må Gud vara med dig.


måndag 10 januari 2011

I varsamma händer

I dag har jag haft lite tid för att mentalt förbereda mig för en etikrond som jag ska vara med på imorgon på sjukhuset, som jag jobbar på. Det är sällan som jag tycker att jag har ro att sitta och läsa på jobbet, men idag har jag kunnat det en stund. Jag har tittat i boken "Etik i arbete med människor" av Jan-Olav Henriksen och Arne Johan Vetlesen (Studentlitteratur, 2001), som jag tycker är en mycket bra bok. Författarna skriver om att vi människor har icke-valda grundvillkor som kännetecknar vår mänskliga existens. Det är beroende, sårbarhet och dödlighet. Beroende innebär en risk. Ett beroende baserat på sårbarhet gör människolivet till något skört. Vi löper alla risken att inte få det vi behöver från andra och som bara andra kan ge oss, t.ex. att bli sedda och bekräftade.
Vi är beroende av varandra livet igenom, inte bara vid livets början och vid livets slut. Som patient kan det bli särskilt sårbart - man lägger - i viss mån - sitt liv i någon annans händer. Ju mer själva livet står på spel desto mindre inflytande (oftast) har man över sitt liv, förmågan försvagas att forma det liv som man önskar. Så viktigt att få bli bemött, omhändertagen med varsamhet och respekt!

Mina tankar går till Eva Magnussons dikt
I varsamma händer
bara i varsamma händer
vågar jag lägga
mina ömtåligheter
sköra
som småfågelägg
på bädden av dun
....
bara i stilla händer
av insikt beredda
och kärlek
kan främlingskapet finna
ett gömsle
för vilsen gråt

(ur diktsamlingen Du har en Far, Libris, 1979)

söndag 9 januari 2011

Inget nytt under solen

"Inget nytt under solen" är hämtat ifrån Predikaren i Gamla Testamentet (Bibeln). Anledningen till att jag valt det som namn på min blogg är att jag inte har ambitionen eller tron att jag kommer med några nya sanningar, nya frågor eller tankar. Jag tror att det ligger mycket sanning i Predikarens ord kap 1, vers 9b och 10:
...vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen. Säger man om något: "Det här är nytt!" så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid.
Även om det mesta som vi stöter på eller reflekterar kring inte är nytt i världshistorien, så kan det vara hur intressant som helst att söka svar på, samtala om eller fundera kring. Dessutom kan det ju vara helt nytt för mig och då spelar det inte så stor roll att andra har grubblat eller hanterat en liknande situation före mig i århundraden! Det är ändå spännande! Ta bara ett sådant exempel som att få barn - som man gjort från skapelsens början. Hur stort och fantastiskt är inte det - det blir inte mindre betydelsefullt för att så många runt omkring mig och från urminnes tider har samma upplevelse. Tvärtom så är det intressant att få dela med andra som har liknande erfarenhet. Det kan t.o.m. bli ännu större! Vyerna vidgas.
Så du som har hittat min blogg får gärna dela med dig av dina erfarenheter och reflextioner kring livets mysterium.

På tal om Predikaren så är det en bok som jag gillar! Lite tungsint, kanske... men realistisk. Eftersom jag har Predikaren uppslagen framför mig så slutar jag för den här gången med ytterligare ett citat av Predikaren, nu från kap 3 och från vers 11 och 13:
Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden....
Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud.

Ett försök att blogga

Varför i all världen ska jag ha en blogg?! Det finns ju så många bloggar...
Ja, men varför inte? Jag tycker ju att det är roligt att skriva, dela tankar och funderingar och inte minst att citera andras formuleringar. Det får vara orsak nog.
Lite bilder ska jag väl lära mig att lägga in också så småningom.

Så nu börjar jag...