Jag började min arbetsvecka efter semestern med två lediga dagar, det kändes inte alls tokigt :-) Men i morgon börjar det på riktigt. Det blir en tolv-timmarsdag, som avslutas med Veckomässa i Gammelstads kyrka. Jag "tjuvkikade" på bibeltexterna från i söndags ifall jag skulle hitta inspiration där till mitt beredelseord (=andakt). Jag fastnade för några verser från söndagens Psaltarpsalm 143, som jag ska tänka vidare på ...
När jag läste evangelietexten från i söndags (Matteus 21:28-31) log jag för mig själv. Jag kände väl igen mig, mina barn, människor jag haft med att göra - så vanligt och så typiskt på något sätt.
Är han den som går,
eller den som säger att han ska gå, men inte gör det?
Jesus berättar om en man som hade två söner. Han vände sig till den ene och sa: "
Min son, gå ut och arbeta i vingården idag. Han svarade: Nej, det vill jag inte, men sedan ångrade han sig och gick.
Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: Jag skall gå, men han gick inte."
Jag tycker att jag märker att en del av oss gärna vill tala om att vi inte vill, inte kan, inte har tid, inte har ork osv - dvs vill gärna protestera, ifrågasätta, eller kanske visa missnöje - men
går ändå, så småningom.
Medan en del andra av oss, har lätt för att säga;
ja, det kan jag göra, det fixar jag, det är inga problem - men så blir det ingenting av det.
Vem är jag mest lik?
Även om den förste sonen premieras i berättelsen; han gör ändå vad fadern har bett honom om, är det inte roligt som förälder, kollega, vän, att alltid (ofta) mötas av en negativ attityd först, även om man vet att han/hon ändå gör det man har bett om. Det blir lite tungt.
Kanske är det ändå värre med den som lovar, men inte fullbordar det han/hon sagt. Den personen svarar ofta glatt och positivt, och menar säkert att hålla sitt löfte, men p.g.a. olika omständigheter blir det inte gjort. En sådan person är det svårt att lita på.
Ja, jag tyckte bara att personligheterna var mycket träffande och igenkännande. Och som sagt, inte minst hos mig själv!
Det finns mycket vi behöver lära känna hos oss själva...
Fotona är ifrån toppen på Pieljekajse
På tal om att "gå eller inte gå", så bestämde jag mig för att inte gå upp på toppen när Owe, Cornelia och Cornelias pojkvän skulle vandra iväg. Jag vågade inte, jag var rädd att jag skulle snubbla och ramla, så här dagarna innan jag skulle börja jobba (det har ju hänt förut). Jag hade det skönt och bra på stadig mark, men kände en viss sorg när jag såg fotona.
De var mycket glada och nöjda med sin vandring, om än trötta.
Fotona är alltså tagna av Owe eller Cornelia.
Nej, nu måste jag se vad jag ska ha med mig imorgon till jobbet...