Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

fredag 30 augusti 2013

Har du sett?


Efter en innehållsrik arbetsdag har Owe och jag varit på ettårskalas ikväll.
Det var många där, släktingar och vänner.
Många barn sprang omkring, hoppade, var i famnar.
Jag tror att det var lyckliga och trygga barn, barn som har goda förutsättningar i livet.
Så olika livsvillkoren är; i vår omgivning, i vårt land, i vår värld.


Ett barns ansikte kan inte ljuga.
Ansiktet speglar barnets inre rum.

Vad jag önskar att all världens barn skulle få spegla ljus.

Har du sett en mänska belysas inifrån
Som när en lampa oväntat tänds i ett
mörker i en trakt som ingen tidigare sett
....

Några rader, ur en dikt av Claes Andersson (f 1937), som jag fastnade för när jag läste i antologin insidor av Maria Küchen och Christer Åsberg.


Visst har vi sett människor som oväntat tänts inifrån?
Inte minst barn.
Det är sällsynt vackert!

Ett bestående, brinnande ljus inifrån, önskar jag Victor som fyller ett år idag!


Här är en liten trött Victor på 80-års kalas i november,
nu är han en stor kille som tränar sig på att gå :-)



torsdag 29 augusti 2013

Åter vända


Vad märkligt det är när man återvänder till händelser, personer, platser som en gång hört till ens liv. Välbekant och främmande på en och samma gång. Ibland ger det en längtan tillbaka, ibland är det skönt att det hör till det förflutna. Även det bästa har sin tid.

Raderna nedan är ingen specifik plats, utan en blandning av tankar och bilder i mitt huvud.


Jag tycker om det här fotot
 hur det gamla speglar det som är nu.





ÅTER VÄNDA



Tomma pinnstolar står på rad
Väggklockan tickar tålmodigt
Över rummet vilar solljus och damm
allt genomskinligt och halvdunkelt

Bland det som en gång tillhört mig
är jag nu en åskådare
såsom främling på
otillåten mark

Glödlampans 60 Watt och
skuggornas obegripliga former
når fram till mig än idag
Detaljer jag inte sett förut
blir allt mer uppenbara

På skänken innanför ytterdörren
lämnar jag det som hör hemma här


Luften andas vemod

och nyfött hopp...




tisdag 27 augusti 2013

Börjar allvaret nu?

I går vinkade vi av vår dotter som varit ovanligt länge hemma denna gång. Hon frilansar och kan jobba också hemifrån oss. Det har varit så roligt att ha henne hemma! 
Idag när jag varit ledig och hemma, har jag saknat henne och småpratet när vi suttit i varsin solstol ute, eller vid matbordet eller vid våra datorer. Så tomt det är!

Från Urbanstore

Det känns som om det är nu "allvaret" börjar. Inte bara att hösten närmar sig och att vi kommit igång på våra jobb, utan vi har också skjutit på en massa saker och sagt att "det får vi sätta igång med när Cornelia har åkt".

Och nu har hon åkt.
Vad var det nu vi skulle göra?
Äta mindre glass.
Röra på oss mer.
Lägga oss tidigare.
Röja, sortera, slänga...


Skulle kanske behöva köpa några Organize lådor på Urbanstore,
för att få ordning på våra föresatser.

Förra veckan var vi på kalas för min brors son. Av en av sina storasystrar fick han tavlan nedan; den skulle vi kanske också behöva...


Clean up your mess

Det är lätt att skjuta på saker och ting, även riktigt viktiga saker, tyvärr. Ofta är det ändå så, att när man väl tar tag i det man gruvat sig för, går det bättre än man trott, ja ibland blir det t.o.m. riktigt positivt och bra! Gäller att komma ihåg det! 

Ett dåligt foto på när Cornelia sitter och jobbar, 
här har hon organiserat sitt jobb på post-it lappar. 
Lådor eller lappar, 
bara man får någon ordning i sitt huvud och i sina tankar.

Ett annat sätt att få ordning på sina tankar är 
att gå och lägga sig skapligt i tid.

Jag skulle kanske göra ett försök...


söndag 25 augusti 2013

Brändö hamn



Oj, vilken sommarvärme det har varit ett par dagar nu,
och det ska visst fortsätta ett tag till :-)

 
Det passade väldigt bra idag,
när vi firade Friluftsgudstjänst vid Brändö hamn. 
Så soligt, så varmt!


Mikael Ullberg spelade dragspel

Det blev en härlig gudstjänst, tycker jag, med mycket musik.
Vi sjöng välkända psalmer, som de flesta kunde
och vi fick lyssna till dragspelsmusik och el-fiol.
Det var musik som man blev glad av.

Isak var en av gudstjänstdeltagarna...

... som var där med sin husse Roland, som var kyrkvärd idag.

Efteråt fikade vi tillsammans och njöt av varandras sällskap
och solens värme.


I dag är det diakonins dag. Temat var Medmänniskan. Vi lyssnade till en av den här söndagens texter; om den barmhärtige samarien (Luk 10). En välkänd text som många hört förut.




När jag förberedde mig för den här dagen kom jag att tänka på Tove Janssons saga Vem ska trösta Knyttet? Knyttet var ett troll, som var ensam, blyg och rädd. En dag gick han iväg till stranden och havet, där flöt en flaska i land med ett sorgset brev från ett "mycket litet skrutt". Hon skrev att hon var rädd och kände sig övergiven, hon hade ingen vän.

Knyttet gömde brevet i sin ficka, det var det första brev han någonsin hade fått. "Han blev med ens så modig, stark och glad..." och gav sig iväg för att leta rätt på lilla Skrutt. Han samlade allt sitt mod för att rädda och hjälpa lilla Skrutt. Och sagan slutar med att de tröstar varandra och "är aldrig rädda mer"!  "...och sen levde de lyckliga i alla sina dagar..."




Knyttet har lärt mig, att jag behöver inte vara stark, orädd och jätte-social för att kunna vara någon annans nästa. Tvärtom, så kan just upptäckten att någon annan behöver mig, göra mig modig, stark och glad - och så kan två försiktiga, rädda och ensamma trösta och stödja varandra - och tillsammans se andra som behöver en hjälpande hand.

Vi är alla beroende av varandra - och kan betyda mer för varandra än vad vi kan räkna ut.



fredag 23 augusti 2013

Kärlekens bro?


Strömsholm

En av söndagens episteltexter (1:a årg) börjar  med raderna:

Mina kära, låt oss älska varandra, 
ty kärleken kommer från Gud, 
och den som älskar är född av Gud 
och känner Gud.
1 Joh 4:7

Jag har läst de här orden många gånger förut. Men sedan några dagar tillbaka så kan jag nästan inte släppa dem. Jag tycker att de är oerhört starka. 
Läs texten igen och se vad det står!

Det är inte lätt att tala om kärleken, det blir så lätt "fjuttigt" eller schablonartat, både när det gäller kärleken mellan människor och kärleken från Gud. Om man nu kan skilja dem åt... Kärleken är så mycket större än våra ord och uttryck.

Tänk om vi kunde bära med oss de orden och den inställningen när vi möter varandra. Skulle inte det  kunna få goda konsekvenser? Och jag tror inte att Gud skulle bli mindre för oss!


Strömsholm


onsdag 21 augusti 2013

Vad bär du med dig?


Mitt inlägg idag är den krönika som jag skrivit för Nederluleå församlings Facebook sida - med lite tillägg. Nedan ser du länken. Här kan du hitta olika evenemang och andra intressanta saker.



VAD BÄR DU MED DIG?
En väskas innehåll kan säga mycket om den person som äger den. Vad innehåller din väska? Vad brukar du bära med dig?

När jag packar min väska för att åka till jobbet har jag alltid plånbok, mobil, almanacka och nycklar med mig, det är sådant som jag måste ha med mig varje dag.
Men jag har svårt för att våga lita på att det räcker. Ofta bär jag med mig olika ”bra att ha” saker, ifall jag spiller på kläderna, får skavsår, blir stående med bilen eller behöver rycka in eller ut på ett eller annat sätt.

Ibland släpar jag med mig lite väl mycket för alla eventualiteter. Min man bara skakar på huvudet när jag ger mig iväg på morgonen. Han har slutat att kommentera, för jag lyssnar ändå inte på honom. Jag tycker att han inte riktigt förstår mig  :-)

Jag lovar inte att väskorna blir färre den här hösten. Men jag kan tänka mig att börja reflektera kring vad som är viktigt att bära med sig och inte. Vissa saker känns mer i axlar och rygg än andra.

Min attityd, inställning, blick, hörsamhet – kan påverka trycket på axlarna. De tar ingen plats, jag bär dem alltid med mig – frågan är bara vad jag har ”ställt in” dem på. Det är ganska avgörande.

Om jag ska vara ärlig, tar jag ofta med mig fel ”bra att ha” saker. Det går inte att gardera sig helt! Liksom det inte finns några försäkringar som kan täcka allt. Sådant är livet. 
Poeten Eeva Kilpi skriver i en dikt att vi inte har något skydd mot varken kärleken, livet eller döden. "Så skyddslösa är vi. Det ligger nästan något storslaget i det", skriver hon (Ur Innan döden, 1982).

Mitt i allt får jag förlita mig på att det finns Någon som ser mig och vill mig väl. Dag för dag. 



Fotona är ifrån Jäckvik

tisdag 20 augusti 2013

Inte så dumt att fylla år ändå!

I går fyllde jag år, alldeles ojämnt och ointressant. Egentligen.
Men blev gratulerad ändå.
När jag kom till jobbet sjöng mina arbetskamrater för mig och jag fick vackra lila luktärtor. Det värmde mitt gamla hjärta.

God middag med lammytterfilé blev jag bjuden på när jag kom hem. Som present från min man fick jag en "fiskelåda", som ska bli en "akvarellåda", dvs en plastlåda med fack där jag kan ha färger och penslar mm. Mycket bra.


När jag hade gått och lagt mig och det bara var 25 minuter kvar av min födelsedag fick jag två presenter av min dotter också. Jag hade lagt märke till att hon suttit vid sin dator och jobbat. När jag kom i närheten vek hon undan lite underligt - nu förstod jag varför.




Cornelia hade gjort ett konstverk i vektorgrafik med inspiration från dagarna i fjällen och bibelordet från Ords. 4:23, om att bevara sitt hjärta,
för det är därifrån livet kommer.
Mycket fin tycker jag! Det är roligt med ett konstverk som har många symboler och som man kan tolka på flera olika sätt.


Jag fick också ett kuvert med detta presentkort:




Detta uppskattades också väldigt mycket. 60 minuters datasupport! Behövligt!
Vilken dotter man har!

Det är inte så dumt att fylla år ändå!


Mina ögon fastnade ikväll på ett par verser från Psaltaren 71:17,18
och det får bli min bön:

Gud, från min ungdom har du fostrat mig,
och ännu förkunnar jag dina under.
Överge mig inte, o Gud,
när jag är gammal och mitt hår har grånat
(har beställt tid för färgning),
låt mig förkunna din kraft för nya släkten
(har idag haft planering för konfirmationsarbetet).

Ja, jag vill tro att Gud vill vara med mig och alla andra oavsett hårfärg och ålder.



söndag 18 augusti 2013

Kungligt besök

När jag kom till kyrkbyn igår, märktes det väl att det var något på gång...
Det var fler människor än vanligt, det fanns en förväntan i luften, även de som inte kände varandra pratade med varandra. Dessutom var det Securitasbilar, vakter, poliser, ja, jag hörde att SÄPO hade varit där också.
Kungen och drottningen skulle komma på besök!




Det är något speciellt med förväntan. En konsertsal, kyrka, by som är i längtansfull spänning. Eller ett hem, ett hus som som ser fram emot att någon/några ska komma.
Vi kanske inte står med Svenska flaggan i händerna, men stämningen, glädjen, blickarna - kanske kramarna - vill ge ett mottagande som känns varmt och gott.

För mig blir det något av "kungligt besök" när barnen kommer hem. Till "barnen" räknar jag numera också Cornelias pojkvän Richard.




Här är finaste sonen, Christofer.


Våra finaste barn, Cornelia och Christofer.
Något mer kungligt finns inte! För mig.


Och finaste paret, Cornelia och Richard.


På tal om besök, så har vi idag haft besök i kyrkstugan av båda mina bröder och mamma och Börje. Det var precis att vi rymdes. Naturligtvis hör de också till "kungligheterna" i mitt liv.

Om någon undrar, träffade jag inte kungen och Silvia. Jag hoppas att de inte blev besvikna, jag hade ju mitt arbete att sköta. Men det var många andra där, stora och små, med flaggor och kameror i händerna, så det blev nog bra ändå.

Det blev lite svamligt det här, men det jag egentligen ville säga är att jag är glad för min familj. Christofer och Richard har återvänt till sitt, Cornelia är kvar ett litet tag till. Det gläds vi över!

tisdag 13 augusti 2013

Gå eller inte gå...



Jag började min arbetsvecka efter semestern med två lediga dagar, det kändes inte alls tokigt :-) Men i morgon börjar det på riktigt. Det blir en tolv-timmarsdag, som avslutas med Veckomässa i Gammelstads kyrka. Jag "tjuvkikade" på bibeltexterna från i söndags ifall jag skulle hitta inspiration där till mitt beredelseord (=andakt). Jag fastnade för några verser från söndagens Psaltarpsalm 143, som jag ska tänka vidare på ...

När jag läste evangelietexten från i söndags (Matteus 21:28-31) log jag för mig själv. Jag kände väl igen mig, mina barn, människor jag haft med att göra - så vanligt och så typiskt på något sätt.


Är han den som går, 
eller den som säger att han ska gå, men inte gör det?


Jesus berättar om en man som hade två söner. Han vände sig till den ene och sa: "Min son, gå ut och arbeta i vingården idag. Han svarade: Nej, det vill jag inte, men sedan ångrade han sig och gick.
Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: Jag skall gå, men han gick inte."

Jag tycker att jag märker att en del av oss gärna vill tala om att vi inte vill, inte kan, inte har tid, inte har ork osv - dvs vill gärna protestera, ifrågasätta, eller kanske visa missnöje - men går ändå, så småningom.

Medan en del andra av oss, har lätt för att säga; ja, det kan jag göra, det fixar jag, det är inga problem - men så blir det ingenting av det.

Vem är jag mest lik?

Även om den förste sonen premieras i berättelsen; han gör ändå vad fadern har bett honom om, är det inte roligt som förälder, kollega, vän, att alltid (ofta) mötas av en negativ attityd först, även om man vet att han/hon ändå gör det man har bett om. Det blir lite tungt.

Kanske är det ändå värre med den som lovar, men inte fullbordar det han/hon sagt. Den personen svarar ofta glatt och positivt, och menar säkert att hålla sitt löfte, men p.g.a. olika omständigheter blir det inte gjort. En sådan person är det svårt att lita på.

Ja, jag tyckte bara att personligheterna var mycket träffande och igenkännande. Och som sagt, inte minst hos mig själv!


Det finns mycket vi behöver lära känna hos oss själva...

Fotona är ifrån toppen på Pieljekajse

På tal om att "gå eller inte gå", så bestämde jag mig för att inte gå upp på toppen när Owe, Cornelia och Cornelias pojkvän skulle vandra iväg. Jag vågade inte, jag var rädd att jag skulle snubbla och ramla, så här dagarna innan jag skulle börja jobba (det har ju hänt förut). Jag hade det skönt och bra på stadig mark, men kände en viss sorg när jag såg fotona.
De var mycket glada och nöjda med sin vandring, om än trötta.
Fotona är alltså tagna av Owe eller Cornelia.

Nej, nu måste jag se vad jag ska ha med mig imorgon till jobbet...

måndag 12 augusti 2013

Gott för kropp och själ


Hastigt bestämde vi oss för att åka en liten tur till Lappland och Jäckvik (eller Jäkkvik) tillsammans med Cornelia och hennes pojkvän. Vi har bara lite drygt 30 mil från Boden, så det kändes möjligt att åka iväg torsdag eftermiddag och vara tillbaka till lördag kväll. 



De flesta av mina bekanta har varit på Kyrkans Fjällgård i Jäckvik i egenskap av konfirmander eller konfirmandledare, eller varit på församlingsläger eller något annat som är kopplat till kyrkan. Men jag har bara varit i Jäckvik två gånger förut och då på Akvarellkurser. Väldigt trevliga sådana!



När vi nu kom dit kände jag direkt hur jag längtade efter att få ta fram färger och papper. Men det är är ju otroligt vackert där, så  det var inte lätt för en sådan amatör som jag att få till någonting... Dessutom var det längesedan jag målade. Det var lättare att fotografera, även om det, för all del, inte var enkelt heller med ljus, reflexer och skuggor som bryts mot varandra.



Vi bodde i den fina och ekologiska stugan som heter Paradiset med fönster ut mot Hornavan, Sveriges djupaste sjö. Vatten är så fascinerande! Det förändras hela tiden. Jag kunde inte se mig mätt. Inte blev det sämre av att solen lyste och det var vindstilla på kvällarna.


Pieljekaise syns i bakgrunden

Hur kommer det sig att så många av oss upplever ro och tillfredsställelse av att få vara nära naturen? Oavsett var man i världen är. I alla fall om man har tid att "känna in" och vara närvarande. Det gör i alla fall gott i kropp och själ hos mig. Önskar att jag kunde lagra stillheten, färgerna, det storslagna i ett förråd i mitt inre.


söndag 11 augusti 2013

Den sista resan

... innan den här omgången av ledighet är slut, gick mot Lappland och fjällvärlden.

Fjällbonäs

På vägen till Jäckvik  körde vi in i byn Fjällbonäs, utanför Arvidsjaur.



Här växte min pappa Åke upp. Och som jag skrivit i inlägg förut så tillbringade jag många sommarveckor och jullov här under mina 15 första år.




När man talar om hembygd och barndomshem, associerar åtminstone jag, själva orden mest till idyllisk landsbygd.

Själv är jag uppväxt mitt i stan, mitt i centrala Piteå (visserligen en idyllisk stad... ) med gator, bilar, hyreshus, Domus, Tempo m.fl.butiker i min närmiljö. Min kompis B och jag gick gata upp och gata ned (Storgatan, Uddmansgatan och Sundsgatan) när vi skulle "behandla" viktiga frågor och upplevelser i livet. Ju mer ivriga vi blev i våra samtal desto fortare gick vi.


Foto: Cornelia

Trots att jag spenderade min mesta tid i centrala stan, väcker farmor och farfars hus i Fjällbonäs en speciell känsla i maggropen som jag kopplar till min barndom.

Hur som helst, tycker jag att Fjällbonäs är en vacker by och att huset som farmor och farfar bodde i ligger alldeles underbart med sjön nära intill.





Cornelia som varit med oss till Rya (Kolsva) i Västmanland och fotograferat sin farfars barndomshem, fick nu också möjligheten att fota morfars barndomshem och by. Det blev en otroligt nostalgisk semester i år!


Foto: Cornelia


 Från vägen, huset skymtar bakom grönskan. 
På "min tid" var träden bara hälften så stora. 
Foto: Cornelia



Här är resultatet:



Vilket fokus ska man ha när man ser tillbaka i livet?



Sedan fortsatte resan vidare...

måndag 5 augusti 2013

Fem tallrikar


Nu en tid har vi blivit fler och fler här hemma i Boden.
Förutom dottern så har också hennes pojkvän anslutit
sedan några dagar tillbaka.
Och just nu är sonen på väg hit och kommer alldeles strax. 
Såå roligt!!



I går var vi i Gammelstad i kyrkbyn och visade runt.


I dag har vi varit vid Storforsen, ätit gott och njutit av den vackra naturen.




Mer bilder och inlägg får det bli en annan dag... 
har inte ens hunnit titta på alla bilder själv än.


Nu ska jag återvända till tacos-görandet, så det är klart när sonen anländer...
Vad roligt det är att få ta fram ytterligare en tallrik till måltiderna.
Vips så är det bara två tallrikar igen.
Tiden går alldeles för fort!