Ljus och kärlek i decembermörkret!

Foto: Ellinor Ryås

Just nu är vi inne i den mörkaste tiden på hela året. Extra mörkt blir det när det inte är någon snö eller bara lite snö. Vad behöver vi då? Jo, kärlek! Och "mod och lust att tända ljus".

Som jag redan berättat på Instagram så fick vi glädjen att fira kärleken i decembermörkret. Tjugo år tillsammans firades med en superhemlig vigsel (som nu är officiell). Det var en disig och snöig dag, med en ganska svag (i alla fall bakom ett par stora granar) men "piskig" vind. Vi gladdes alla åt att just de här timmarna var det vitt på marken - dagen innan och dagen efter var det ingen snö alls!

Foto: Ellinor Ryås

Foto: Ellinor Ryås

Med på vigseln fanns Psalm nr 411 i Den Svenska Psalmboken med tillägg, med text av B.G: Hallqvist:

Gud har omsorg om vårt släkte

Gud har omsorg om vårt släkte, han har sett vår ensamhet.

Han har skapat man och kvinna, han har styrt i hemlighet

deras vägar till ett möte där de livets källa fann.

Kärlek ger han oss att räcka som en blomma åt varann.

När jag - under årens lopp - har haft vigselsamtal har jag förundrats många gånger över hur olika par (i alla konstellationer) har funnit varandra. Ibland har de funnits i samma stad och i samma sammanhang, men ibland har de levt på olika kontinenter, talat olika språk eller varit i helt olika sammanhang, haft vitt skilda intressen o.s.v. Det har varit fascinerande att höra hur de funnit varandra. Är det någon som "har styrt i hemlighet deras vägar till ett möte "? 

Foto: Ellinor Ryås

"Kärlek ger han oss att räcka som en blomma åt varann"

Foto: Ellinor Ryås

Gud är gränslös i sin kärlek, i sin skaparfantasi.

Fågelns dun och solens kärna är hans verk, och så är vi.

När det mörknar över jorden, när det skymmer i vårt hus

skaparkraft vill Herren ge oss, mod och lust att tända ljus.

Den andra versen tycker jag är väldigt fin. Den talar både om Guds skaparfantasi och vårt värde som människor och hur Gud vill ge oss kraft, mod och lust. Jag har inte tidigare tänkt på hur bra texten passar på en vintervigsel; den talar ju om mörkret och hur det skymmer och om att tända ljus.

Överhuvudtaget en vers som kan passa många av oss. Det kan dessutom vara mörkt och skymma bildligt talat. Det är mörkt på många sätt i världen och en del av oss kan också uppleva att det skymmer alldeles i vår närhet eller omkring oss, "i vårt hus". Eller rent av i oss.

Det finns ett löfte i psalmen att Gud vill ge oss "skaparkraft" och "mod och kraft att tända ljus". Det kan vi verkligen behöva i denna tid! Det kan faktiskt krävas extra mod och kraft att tända ljus och liv i vår tillvaro. Ja, lite av Guds skaparfantasi.

Så mer kärlek, ljus, mod och fantasi åt folket!

Foto: Ellinor Ryås

Min mamma har skrivit en liten dikt som heter Värmekällan, en uppmaning till oss alla:

Det är dimma och kallt.

Människorna fryser.

Gå ut,

sprid värme

till din omgivning!

Värmen

från innersidan

övervinner

kylan utifrån.

Astrid Hollingby Almroth

Jag måste sluta med en bild, som i mina ögon uttrycker glädjefyllt ljus och kärlek mitt bland såpbubblor och blött snöande. Det är min (bonus-) systerdotter Emelie och hennes Philip som just blivit vigda på vår stugtomt.

Foto: Ellinor Ryås

De hade mod och kärlek att våga vigas utomhus i december!

Kärlek! ❤️

Till den ljuva sommartiden hör ofta vigslar. Alltid glädje och mycket kärlek. I lördags fick jag äran att viga vår son Christofer och hans Ellinor. Vigseln var vid havsviken i stugan. Vi hade oroat oss lite grand över hur vi skulle ordna om det blev regn, blåst och kallt. Det blev alldeles perfekt väder.

Caspian visste väl att det var en speciell dag i dag. Jag undrar så vad han hade gjort sig för bild av "att vigas", "att gifta sig"? Hur såg hans föreställning och förväntan ut för dagen?

Som präst, och inte minst som mamma och blivande svärmor var det mycket som jag ville säga och önska Christofer och Ellinor. Men jag visste ju att varken brudparet eller andra närvarande skulle orka lyssna så länge.... Jag fick försöka begränsa mig 😊

Jag tror att det mest grundläggande i ett äktenskap, liksom i alla relationer är att bli sedd och lyssnad på. Då händer det något gott inom oss.

Någon har sagt (kommer tyvärr inte ihåg vem) att varje människa har musik i sitt hjärta, en "tyst musik", som är helt unik. Hon hör den inte ofta själv, men när andra lyssnar kärleksfullt och tålmodigt, händer det att den börjar klinga tydligare. Lyssnandet kan väcka och föda fram det som är det mest ursprungliga och personliga i den andre.

Några bilder till:

Efter vigseln fikade vi och åt av den goda tårtan som bruden själv bakat och garnerat.

Dagen avslutades i det nygifta parets hem med bröllopsmiddag och presentöppnande.

Det blev en mycket fin och minnesvärd dag. Brudparet var så vackra och lyckliga!

Brudbuketten var tjusigt arrangerad av brudens mor.

Vintertid - Normaltid

 

Sista dagen i Oktober 2021 och vi är i vintertid och normaltid. Lite snö har vi här i Boden, men inte alls så snöigt som på min målning, "Du och jag, pappa". (Såld)  

Utställningen som jag har haft i Matteuskyrkan är avslutad och de flesta av målningarna som blivit sålda har fått komma till nya hem. De två sista som inte hittat hem än, ska jag leverera i morgon.

 

Tack alla som kommit och tittat, tack för alla uppmuntrande ord och tack alla ni som kan tänka er att ha en målning av mig i ert hem! Fantastiskt!

Kul med barn som är intresserade och har tankar och åsikter!

Den minsta besökaren var inte så intresserad av målningarna, men oerhört söt och charmig! De vuxna på bilden är mina brorsdöttrar. Så roligt att ni ville komma!

Förra söndagen ledde jag en gudstjänst i Matteuskyrkan där jag använde några av bilderna från utställningen och andra som jag gjort just för "gudstjänstbruk" för att illustrera (eller rättare; för att ev kunna väcka någon ny tanke eller känsla) texter, böner och sånger i gudstjänsten. Sådant tycker jag är roligt! 

Däremot tycker jag inte att det är roligt att bli fotograferad! Men någon gång ska jag kanske visa någon bild på mig själv också, inte bara på andra... ;-)

I dag var vi på gudstjänst i Matteuskyrkan och då var det Anna Ahlström Nilsson som var präst. Hon ledde "Kärlekens mässa". Bland flera andra medverkade också Lena Engvall med kören Exodus. En fin och varm gudstjänst!

Jag började inlägget med en vinterbild. Jag avslutar med en sommarmålning, som också kommit till ett nytt hem nu.

"När rallarrosorna blommar som mest"

Tiden går fort. Snart är vi där! 🌝

Kärlek och värme i kylan

 

I dag på Alla hjärtans dag och Fastlagssöndagen med temat Kärlekens väg, har Owe och jag promenerat i kyrkbyn i Gammelstad. Kyligt ute, men klarblå himmel och sol. Vinter, helt enkelt.

Kärlekstecken på stugväggen, eller?

Kärlek och kärlekshandlingar är inte alltid så lätta att förstå sig på. Vi tänker och uttrycker vår kärlek på olika sätt, eftersom vi är olika som personer. Men alla vill vi ha kärlek i våra liv - och jag tror, att vi också vill ge kärlek. Men ibland kan rädslan att bli sårad hindra oss att våga.

Trots den kyliga luften, kunde vi känna att solen värmde. På en plats med lä fick solen en extra chans att förmedla värme och ljus. Så behöver också vi, då och då, uppsöka platser som skyddar och ger lä för att lättare kunna att ta emot och ge kärlek till varandra.

Det händer så mycket i världen, nära och långt borta. Gång på gång blir jag besviken på lögner, svek,  fördomar, orättvisor... Trots det har jag mitt hopp i orden i Första Korinthierbrevet kap 13 vers 13:

Men nu består 

tro, hopp och kärlek,

dessa tre,

och störst av dem är kärleken. 

Om sann och uppriktig kärlek består i världen och i oss själva då kan det mest otänkbara och bästa hända. 

Vi skottade fram ingången till vår stuga, satte på elementet och tände några ljus och stod upp och drack vårt medhavda te och åt var sin bulle. Det hann nog bli någon plusgrad i stugan. Även i det kyligaste rum kan värmen sakta men säkert sprida sig. 

Det var en fin, avkopplande och mysig vandring i fina kyrkbyn mitt i allt annat som händer i våra liv.

Störst av allt är kärleken!

Knyttet och Skrutt

 

Jag tycker mycket om Tove Janssons saga Vem ska trösta Knyttet? Känner du till den?

Knyttet var ett troll, ensam och rädd. Han var rädd för Hemulernas stora tunga steg och Mårrans tjut på natten. Men han bad aldrig om hjälp. Han gömde sig istället.

En morgon gick Knyttet iväg till stranden. Där ute i det svarta vattnet låg en flaska och drev. Den flöt iland och inne i den låg ett sorgset brev. Där stod det: 

...jag är så rädd för Mårrans tjut och jag har ingen vän, jag känner mig så övergiven nu i skymningen... försök att lite trösta mig om du är stark och snäll, jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll...

Knyttet blev på ett märkligt sätt så modig, stark och glad. Han tog båten och rodde ut på havet. Sagan fortsätter med att Knyttet på olika sätt, till slut, tar sig fram till lilla Skrutt. Han samlar allt mod till sig och skrämmer bort Mårran och räddar och tröstar lilla Skrutt.

Och sagan slutar som en saga ska: ...och sen levde de lyckliga i alla sina dagar... Nu tröstar de varandra och är aldrig rädda mer.

För mig säger sagan något viktigt på ämnet Medmänniska, som temat var förra söndagen i våra kyrkor.

Texten var den välkända gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Matt 7:12

Knyttet skulle ha behövt någon som tröstade och hjälpte honom - men han bad aldrig om hjälp. Skrutt som var minst lika rädd, berättade att hon var rädd och att hon ville ha hjälp.  Hon var också beredd att ta emot tröst och stöd.

Skrutts anrop blev inte bara hennes räddning, utan också Knyttets. Han växte och fann en mening, ett uppdrag. Både Knyttet och Skrutt blev på det viset tröstade och hjälpta och fick ett rikare liv. De blev säkert även andra till hjälp, tänker jag.

När vi bestämmer oss för att vi vill stötta en medmänniska, som Knyttet gjorde, blir vi - i all vår brist och rädsla - starkare och modigare och gladare.

Tänk, att det kan komma så mycket gott bara genom att våga be om hjälp! Det kan vara viktigt att komma ihåg. 

Vi är alla beroende av varandra.

Möt mig nu som den jag är

 

Sommaren börjar närma sig sitt slut. Jag känner mig glad och tacksam på många sätt för sommaren -trots den märkliga tid vi lever i.

Förutom ledighet och umgänge i första hand med den närmaste familjen, har jag haft glädjen att jobba en del i Bygdeå församling. Jag har haft gudstjänster av olika slag på söndagarna, träffat fina människor och jobbat ihop med duktiga musiker.

Två dopgudstjänster har också fallit på min lott. Alltid så fint att få möta de unga familjerna med sina små barn. Barn har en förmåga att beröra ens hjärta. Och det är inte så konstigt, eftersom de är Guds representanter här på jorden, tror jag. Det finns något gudomligt över dem.

(Fotografierna från en av dopgudstjänsterna har jag fått, liksom löftet att få lägga dem här på min blogg.)

Jag var inbokad på tre vigslar, men alla tre blev uppskjutna p.g.a. covid-19. Men så kom en ny bokning på en vigsel i slutet av min period här i Bygdeå församling. Det var mycket fint att få möta det brudparet!

Jag vill avsluta mitt blogginlägg med att citera en psalm som sjöngs på den vigseln. Jag har inte varit med om att den har sjungits på en vigsel förut. Men den passar utmärkt med tanke på att man kan tolka den på två sätt - samtidigt.

MÖT MIG NU SOM DEN JAG ÄR

Möt mig nu som den jag är,

håll mitt hjärta nära dig,

gör mig till den jag ska bli

och lev i mig.

(Text: J.L. Bell 1995, V. Rudebark 1999. )

En bön till den som jag vill dela mitt liv med och en bön till Gud. En bön om att få vara den jag är och att få bli varsamt bemött. En psalm som egentligen kan sjungas vid alla livets tillfällen. För det är ju så vi vill bli mottagna av både människor och Gud.

Tack Bygdeå församling!

Nu väntar nya uppdrag för mig. Min personliga önskan är möt mig nu som den jag är och så vill jag också själv kunna vara i mötet med nya och gamla bekantskaper. 

Ps Jag har svårt för att lägga ut bilder på mig själv. Men det slog mig nu att, vill jag bli bemött med respekt som den jag verkligen är, då måste jag också våga visa mig sådan jag är. Annars är det ju faktiskt inte möjligt. Gäller naturligtvis inte i första hand fotografier på mig själv - men det tror jag att ni fattar...

Ett otraditionellt grekiskt bröllop

Vilket bröllop! Vilken fest! Tänk, att vi fick vara med!

Det var min kusin-son Linos som gifte sig med Sara (från Portugal) i norra Grekland, Sfendamos Wood Village, 17 km från Naousa, rakt upp mot bergen och skidanläggningen.

En fantastisk plats, 1350 m.ö.h. Jag berättar mer om Sfendamos Wood Village i ett annat innlägg. Vi kom hit tillsammans med flera andra på fredagskvällen.

Markos och Haris

Det är Linos (brudgummen) som spelar till vänster

En kväll med nya roliga bekantskaper och möte med kära släktingar. En kväll med mycket sång och musik. I grekisk stil.

Under lördagen förbereddes vigseln och festen mellan regnskurar, moln och sol.

Vigseln började omkring kl 18 med en vandring upp till skogen. Brudgummen Linos gick först tillsammans med en tärna under sång och musik. Och vi andra följde efter.

Väl på plats letade brudgummen efter sin brud. Hade hon svikit honom?!

Till slut kom hon i alla fall tillsammans med marskalken från skogens dunkla vrår. Vacker som en älva, som den brud hon var!

Vigseln förrättades av vice borgmästaren. Mycket längre ceremoni än en vanlig borgerlig vigsel i Sverige. Men det här var ingen vanlig vigsel och inget traditionellt grekiskt bröllop.

Sedan var det fest ute på tomten. Ett 65-tal gäster var bjudna (ett litet bröllop för att vara i Grekland) från Malta (där paret bor), Portugal, USA, Sverige, Lettland ... och Grekland förstås. Många språk och kulturer blandades. Så spännande och positivt att få vara en del av allt detta. Det var mest unga människor.

Det var grekisk mat det bjöds på.

Mycket musik och dans till både Dj och live band. Även brudparet sjöng. De är superduktiga! Linos har uppträtt mycket och sjungit på många platser och i olika sammanhang i flera år.

Vid ett tillfälle spelades ett musikstycke för Linos mamma, min kusin, Ingabritt, som saknades vid denna stora högtid. Linos gav också ett dansnummer till sin mammas ära. Det var oerhört känslostarkt och berörande. (Ingabritt dog alldeles för tidigt, 2015)

(För den som vill se mer av Linos dans så finns en video på mitt Instagram. Snart också fler videos från bröllopet).

Festen höll på långt in på natten/morgonen. Med ålderns rätt drog vi oss undan vid 1.30.

Vilken fest och glädje! Som sagt; inte ett traditionellt grekiskt bröllop utan som Linos och Sara ville ha det. Mycket genomtänkt och mycket fint!

Tack, Linos och Sara att vi fick vara med! Vi önskar er all lycka och välgång!
Välkomna till Sverige och oss i Norrbotten!

(Har tillåtelse av brudparet att berätta och visa bilder. Fotografierna är tagna av Owe och mig.)