"idag är det februari"

 

Snart blir det vår

men just idag är det februari

och snön finns kvar på åkrarna

och fåglarna väntar med sången.

Idag är också en dag.

Det finns frid här för den som vill.

Ylva Eggehorn, Natt och Dag Ord för årets alla dagar.

Snart blir det vår. Känslan är som slutstrofen i en dikt som min mamma har skrivit:

...Och jag känner

en kittlande

aning

om en ny vår!

Astrid Hollingby Almroth

Den där kittlande aningen kan man känna trots att det är februari, massor av snö och minus 24 grader kallt! Snart är det vår. En ny vår! Men redan i dag finns det frid här för den som vill, som Ylva Eggehorn skriver.

Kärlek och värme i kylan

 

I dag på Alla hjärtans dag och Fastlagssöndagen med temat Kärlekens väg, har Owe och jag promenerat i kyrkbyn i Gammelstad. Kyligt ute, men klarblå himmel och sol. Vinter, helt enkelt.

Kärlekstecken på stugväggen, eller?

Kärlek och kärlekshandlingar är inte alltid så lätta att förstå sig på. Vi tänker och uttrycker vår kärlek på olika sätt, eftersom vi är olika som personer. Men alla vill vi ha kärlek i våra liv - och jag tror, att vi också vill ge kärlek. Men ibland kan rädslan att bli sårad hindra oss att våga.

Trots den kyliga luften, kunde vi känna att solen värmde. På en plats med lä fick solen en extra chans att förmedla värme och ljus. Så behöver också vi, då och då, uppsöka platser som skyddar och ger lä för att lättare kunna att ta emot och ge kärlek till varandra.

Det händer så mycket i världen, nära och långt borta. Gång på gång blir jag besviken på lögner, svek,  fördomar, orättvisor... Trots det har jag mitt hopp i orden i Första Korinthierbrevet kap 13 vers 13:

Men nu består 

tro, hopp och kärlek,

dessa tre,

och störst av dem är kärleken. 

Om sann och uppriktig kärlek består i världen och i oss själva då kan det mest otänkbara och bästa hända. 

Vi skottade fram ingången till vår stuga, satte på elementet och tände några ljus och stod upp och drack vårt medhavda te och åt var sin bulle. Det hann nog bli någon plusgrad i stugan. Även i det kyligaste rum kan värmen sakta men säkert sprida sig. 

Det var en fin, avkopplande och mysig vandring i fina kyrkbyn mitt i allt annat som händer i våra liv.

Störst av allt är kärleken!

Så kom då den här dagen...

 

Jag visste ju att den här dagen måste komma. När och hur kunde jag inte veta. Jag ville inte att den skulle komma under Coronatid. Men det tog den inte hänsyn till.

I lördagskväll drog min mamma sina sista andetag, 88 år och drygt två månader gammal. (Dock inte i sviter av Corona). 

I just detta blogginlägg nöjer jag mig med att bara citera ett par av hennes dikter. Jag har suttit och bläddrat bland hennes dikter för att välja något till dödsannonsen. Alla dikter berör mig eftersom de är så mycket mamma.

Den första dikten är en slags beskrivning av en stor del av hennes liv när hon var lite yngre. Texten är skriven i slutet av 80-talet.

JAG SÖKER EN HÅLLPLATS! 

Jag sitter i en vagn 

och åker och åker

 genom sammanträdesrum

och sångövningslokal 

vägen går genom förberedelser

och protokoll

i en kurva väntar

ett besök hos någon

som behöver mig

efter raksträckorna

ligger oskrivna brev

olästa böcker

och där

åker jag genom

mitt ostädade rum.

Tätt efter varandra

ligger programrådet

och gårdsrådet

hjälp, jag vill hoppa av

finns det ingen hållplats!

Nu går vägen genom andaktsrummet

och böneringen

jag skymtar en parkeringsplats.

Bara jag kan stanna.

En stund.

Jag behöver tanka.

Nu har mamma stannat vid en hållplats. En parkeringsplats. En viloplats.

När jag läser bland mammas dikter blir det så tydligt hur ljuset spelade stor roll i hennes liv, liksom i hennes texter. Hela den här hösten och vintern har hon sagt nästan varje dag, att hon tycker att det är så mörkt ute; "jag längtar efter ljuset".

Det här är en av alla hennes "ljus-dikter":

MOT LJUSET

Det gryr alltid

en ny dag.

Ljuset kommer

sakta,

du vaknar

sträcker dig 

mot den nya dagen.

Skaparen

Livgivaren

står där

i uppvaknandet,

i övergången

till en annan tid...

Kärlek

och barmhärtighet

flödar

som en "soluppgång

för dem som är i mörkret".

Du får lämna natten

och gå mot ljuset.

Det gryr alltid

en ny dag.

Nu har du lämnat mörkret, mamma och går mot ljuset, en ny dag.

Vinterspår

 

I helgen var vi i stugan. Vi kände oro för taken. Så mycket snö som har kommit de senaste veckorna och all blåst, tänk om...

Vi kom sent på kvällen. Vi kikade i mörkret på taken på våra stugor. De såg okej ut. Sköönt! Men det var mycket snö! Ingången till den här stugan var igendriven av snö.

Men så småningom kom vi in där också. ☺️

Här står en bil översnöad. Nästan helt osynlig.

Men den skottade Ellinor (vår svärdotter) fram sedan.

Taken hade klarat sig. Men en stor tall hade rasat omkull. På ett altangolv. Det är så mycket snö, så det är svårt att avgöra, men vi tror att golvet klarat sig utan några större skador. Vilka krafter det finns i vind och blåst.

Ibland får vi frågan varför vi är i stugan på vintern. Det är väl mörkt och kallt och mycket snö... Jo, visst kan det vara mörkt, det inte finns några gatulampor här. Kallt kan det också vara. Den stuga som Owe och jag bor i, är byggd som sommarstuga och därför inte så välisolerad, men vi har värmepump och braskamin och gjort en del för att det ska bli varmare.

Men när vi vaknar på morgonen och ser solen lysa på den vita orörda snön, eller står och skalar potatis och ser ut genom köksfönstret och ser ett gäng renar traska förbi på isen - ja, då kan vi inte låta bli att åka hit även på vintern.

Jag älskar den orörda gräddlika snön. Men jag blir också glad när jag ser spår i snön. Spår av olika djur; renar, harar, räv, kanske älg...

Eller spår av pulka...

...av små och stora skor...

Spåren är tecken på liv. 

Spår finns det lite över allt. Inte bara i snön. Utan också inomhus, i hem, på arbetsplatser, på sjukhus. I ansikten och händer. I vardag och högtid. Alla spår fyller oss inte med glädje. Men vi får leta efter spår som är tecken på omtanke, kärlek,  hopp, liv... Spår kan vara mycket små. Men låt oss hålla ögonen öppna.