I DÖRRÖPPNINGEN
Jag lämnar rummet för en kort stund. När jag vänder tillbaka står hon i dörröppningen. Med orolig blick kikar hon efter mig. Hon är så söt. Hon står där med alla sladdar omslingrade kring sig från sjuksalens olika apparater. Hade hon tagit ett steg till... det törs jag inte tänka på. Hon tror att hon ska följa med mig hem, att hon måste skynda sig. Hon är rädd för att jag ska åka utan henne.
Hon tycker att det är obehagligt med de två kvinnorna som gömmer sig i garderoben, säger hon och pekar på toaletten i hennes rum. Hon är heller inte så förtjust i kvinnan som ligger "i den där sängen", och nickar åt hållet där hennes egen säng står. Nej, jag förstår att hon gärna vill följa med mig hem.
Jag förklarar för henne att hon ska vara kvar några dagar till på sjukhuset. "Jasså, ska jag bli inlagd, det hade jag ingen aning om", säger hon. Tittar sedan på sina sjukhuskläder och säger; "ja, ja de får väl duga". Att hon redan är inlagd sedan en vecka tillbaka för lunginflammation, har hon svårt att ta in.
Det är smärtsamt att själv stå i dörröppningen och vinka "hej då" till mamma och lämna henne i det tillståndet. Hennes frågande blick och hennes kamp att få ihop tillvaron, att försöka förstå hur allting hänger ihop - följer mig hela vägen hem.
/Birgitta 19.03.20
Det är snart två år sedan mamma dog (6 febr 2021)
För det mesta var mamma trygg och förnöjsam. Men när hon låg på sjukhus (ibland med hög feber), så blev hon alltid mer förvirrad - och just den här gången var hon mer orolig än annars. Annars är det mest hennes glada och pliriga blick jag ser framför mig när jag tänker på henne ❤️
