Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

fredag 26 april 2019

Om att känna igen




Några tankar har hängt kvar i mitt huvud sedan i måndags, Annandag Påsk. Några veckor efter Jesu död, möts lärjungarna igen Lukas 24:36-49). De är rädda och upprivna. Deras drömmar om att, tillsammans med Jesus, skapa ett nytt rike är krossade. De känner sig förmodligen löjliga och skamsna. Svikna.




När de sitter där instängda i dunklet känner de plötsligt en närvaro i rummet. De blir rädda och tror att de ser ett spöke, eller en ande. (Varför har vi lättare att tro på spöken än på Jesus?! Så har det tydligen alltid varit.) Då visar han dem sin kropp. De ser hans sår. Spikhålen i händerna och fötterna. Han visar sin mänsklighet. Sårbarhet.





Kanske är det först efter att Jesus har visat sin sårbarhet och lärjungarna har fått gråta och berätta om allt jobbigt som hänt, som lärjungarna kan känna igen Jesus, sin Gud.




Likadant var det med Maria från Magdala, som stod utanför graven och grät. Hon berättade för mannen som stod där, som hon trodde var trädgårdsmästaren, om Jesus som var borta. Men med sin närvaro och sitt sätt att säga hennes namn, upptäckte Maria att det var Jesus som stod alldeles intill henne.


(Kyrkstugor i Lövånger)


Lärjungarna som efter Jesu död gick från Jerusalem till Emmaus, fick under vägen sällskap av en, som de trodde, främling. De berättade om allt hemskt som hade hänt de senaste dagarna. När de framåt kvällen låg till bords och mannen delade brödet, så såg de att det var Jesus!


(Lövånger)


De som fascinerar mig är att de känner inte igen Jesus i första hand på utseendet, utan på närvaron, friden... Det är svårt att säga exakt vad det är, som gör att de känner igen honom. Det är något i mötet, det sårbara och ärliga.



(Taget genom bilrutan)


Jesus är vid liv! Och finns ute i vår tillvaro, närmare än vad vi kanske kan föreställa oss... Han står inte där i skinande, långa, vita kläder, men vi kan möta honom i en medmänniskas blick och händer. Det är inte på utseendet vi känner igen honom, utan det har något med såren, med närvaron och friden att göra.


(Taget genom bilrutan)


måndag 22 april 2019

Påsk




Hela förra veckan var jag ledig. Min man och jag var i stugan. Sällan har jag upplevt påsken så påtagligt. I det jag har sett, hört och känt.




Jag har sett hur livet segrar över döden. Hur ljuset vinner över mörkret. Hur ljuset och värmen lockar livet att spira på marken och fåglar att kvittra i skyn. 




Snön har för varje dag krymt och sjunkit ihop. Vilken skillnad från första dagen vi kom dit och tills vi åkte igår kväll!





Varje dag har vi sett hur det öppna havet kommit närmare och närmare, hur vakarna har blivit större och isen blånat och krymt. Så underbart att få leva med sin kropp och själ nära naturen, inte minst så här års. Livets krafter är så starka och påtagliga.






Fåglar hör verkligen inte till min specialité. Men vad jag har faschinerats och glatt mig åt de rika fågellivet som finns vid havsviken och trakterna runt vår stuga. Så många olika sånger, läten och lockrop. Jag tyckte mig höra hur de gladdes åt den begynnande våren och det nyfödda livet. Å, hur de busade och jagade varandra i vakarna och i det öppna vattnet. Vilket glädjeliv!






Det var också roligt att se hur de samlades på åkrarna. Hundratals! Många olika arter gick tillsammans, sida vid sida och letade föda. Och mitt bland alla fåglarna gick det också rådjur. Så fint att se!






Tre rådjur har vi som vi ser då och då. Och hör skälla ibland. De vandrar till och från ön som finns mitt emot oss. Snart kan de inte gå över längre... det är nästan som vi blir lite oroliga... men de vet nog var och hur länge isen håller.




Natten mot påskdagen hade vi ett fantastiskt månljus, som reflekterade i det öppna vattnet. 
För mig blev det en bild av det som just då proklamerades i alla påsknattsmässor över världen:
Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!




I dag har jag varit i tjänst igen och fått fira Annandagens Påskmässa i Matteuskyrkan med mycket sång och glädje, drama, mässa och gemenskap. Efteråt serverades en god och festlig påskbuffé. Det var min sista Påskmässa som anställd präst i Svenska kyrkan i Boden. Det fyller mig med både tacksamhet och vemod. Men livet fortsätter, utvecklas och ger nya möjligheter. För både mig och andra. Det är så det är med livet.



torsdag 18 april 2019

Skärtorsdag




I dag är det Skärtorsdag. Åter igen en dag med sol på klarblå himmel. Om än lite kyligt i luften. Men vilka fantastiskt vackra dagar det har varit den här veckan.

(Den vackra Orkidéen på bilden bor hos min son och hans sambo i Umeå)




I dag har jag firat Skärtorsdagsmässa i Bygdeå kyrka i Bygdeå församling i Robertsfors kommun. En mycket vacker stenkyrka från medeltiden. Med ett annorlunda klocktorn.






Det är första gången på många år som jag varit på mässa på en Skärtorsdag utan att själv medverka. Deltar och påverkar gudstjänsten gör vi dock alla som är med bara genom att vara där. 

Vi sjöng bl.a. en psalm av A Frostensson, 
nr 73 (v1 och 2) i Den svenska Psalmboken:

Vi till ditt altarbord bär fram som offergåva, o Guds Lamm, 
vår glädje, våra nederlag, oss själva, allt vad du oss gav.

Du själv är gåvan Gud oss gav. Den räcks åt alla utan krav,
och här ett saligt byte sker: du tar vår skuld, din frid du ger.





I slutet av mässan släcktes ljusen och altarbordet kläddes av. Vi är precis inne i kyrkoårets mest dramatiska dagar. 




Djupast sett handlar allt om Guds kärlek till oss människor och det "saliga bytet" som psalmen jag citerade talade om.

Önskar dig en varm och god (i flera bemärkelser) påskhelg!



måndag 15 april 2019

"Låt henne vara"




Jag tycker att han låter som en förälder, som - lite trött - säger åt det ena barnet att låta det andra vara. "Låt henne/honom vara".

Det är som om han vill säga: Du behöver inte kritisera, anklaga, retas... låt henne vara. Hon gör på sitt sätt. Hon är den hon är - och får vara det.




Orden är ifrån Palmsöndagens predikotext (Johannesevangelium kap 12) där Jesus är hemma hos syskonen Marta och Maria och Lasaros. Maria tar fram en mycket dyrbar balsam och börjar smörja in Jesu fötter. Judas (en av Jesu lärjungar) kritiserar henne och menar att det hade varit bättre att sälja flaskans innehåll och ge det till de fattiga. Det låter som en god och logisk tanke. Men - berättar texten - Judas tänkte egentligen inte alls på de fattiga, utan det fanns egoistiska skäl till varför han sa som han gjorde.

Det är så lätt att kritisera andra som inte gör eller tänker som en själv. Men Jesus som känner oss, vet hur vi fungerar, vad som är våra motiv och hur våra förutsättningar är, vill nog ta oss om axlarna ibland och säga: Låt henne vara! Låt honom vara! Hon/han har sitt uttryckssätt/ sitt språk för att visa sin kärlek, sin tacksamhet... vi är alla olika. Och vi får vara olika. Det viktiga är att vi är äkta och ärliga.




måndag 8 april 2019

På väg hem



När vi igår kväll startade vår 24 mil-resa hem, var det grått, snöblandat regn och näst intill storm. När vi svängde av E4:an och in på 97:an såg vi en strimma av ljus i horisonten. Och blåsten minskade.




Strimman av ljus växte och blev större och större.






Snart var hela himlen gul-rosa-röd.




I mitt förra inlägg så var de flesta bilder i vitt, svagt blått och grått. Vilken färgpalett den store Konstnären och Skaparen har! Alla färger i alla nyanser. Och mitt i det får vi vara och leva. Det mesta är tjusigt på sitt sätt.




Alla bilderna har jag tagit i bilen genom rutorna i farten - kvalitén är också därefter.


lördag 6 april 2019

Från dimma till klarhet




När vi vaknade i morse och tittade ut, var det alldeles dimmigt. Efter att ha eldat och ätit frukost gick jag ut (vi är alltså i stugan i Robertsfors). Det är lite mystiskt och vackert med dimma, tycker jag.






Jag såg inte särskilt långt.





Men så kom solen!
Det blev ljust, klart och (ganska) varmt.






Tänk, hur hela vyn förändras när dimman lättar! Det blir som ett helt annat landskap. Det visade sig i vår havsvik att en del av den var öppen. Det såg vi inte när dimman låg tung över havsviken. 

Ja, så kan det vara! När dimman lättar, när det som känts oframkomligt. oförklarligt eller osäkert "lättar", så finns redan en väg öppen. Det kan kännas omöjligt att föreställa sig när man bara ser några steg framför sig, men rätt som det är så förvandlas allt från dimma till klarhet. Ja, kanske inte allt, men några avgörande saker. Dessutom har jag lärt mig, att en morgon  med dimma blir ofta en klar och vacker dag. Så tät dimma kan ge oss hopp...




Efter att ha varit ute i vårvinter-luften är det gott med en kopp choklad framför brasan. 

Allt gott till er alla!

tisdag 2 april 2019

Himmelskt och jordiskt




Sedan några veckor tillbaka går jag en akvarellkurs (igen), en kväll i veckan på Kronan i Luleå för Karin EE von Törne Hearn. Nu senast visade en av deltagarna, Lilian Jonsson några av sina ikoner. (Lilian leder själv kurser i både akvarell och ikoner). Fantastiskt fina! Så vacker lyster. Det finns en slags himmelsk glans över dem.




I akvarellkursen håller vi oss mer på jorden. Mörker, vinter och snö. Vi tränar oss att måla snö. Det är inte så enkelt. Här har jag för första gången använt mig av svart akvarellpapper och det gjorde det på ett sätt lite enklare med en mörk bakgrund. Till snöflingorna har jag använt en tandborste som jag har sprättat täckande vit färg med. Kul var det i alla fall!




Häromkvällen höll jag på med den här snöbilden med vanligt vitt akvarellpapper. Den här gången har jag sprättat maskeringsvätska med en tandborste innan jag målade himlen. Maskeringsvätskan måste torka innan man målar och när allt har torkat kan man gnugga bort maskeringen. På kursen lär vi oss flera olika tekniker att använda oss av. Karin är generös med att lära ut av sina kunskaper. 
Även om de flesta av mina målningar inte "blir någonting", så får jag i alla fall träna på olika uttryckssätt - och samtidigt ha väldigt roligt!




I dag har jag målat tillsammans med en kompis. Så roligt att dela samma intresse och samtidigt ha tid att inte bara fundera kring måleriet utan också det vi möter i livet. Både det "himmelska" och jordiska.




Jag tror att vi behöver både det himmelska och jordiska i vår tillvaro. I denna ofärdiga målning ser det ut som om människorna i snö-rusket ser uppåt. Om det är i bön om hjälp eller i tacksamhet är oklart, eller ser de möjligen något speciellt... Ett undantag är personen längst till höger, som åtminstone i mina ögon, ser ut att titta i en mobiltelefon. Det kan få påminna mig om vikten att inte fastna i mobilen, istället för att se det som finns omkring mig, himmelskt som jordiskt.

God natt.