Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

tisdag 30 juli 2019

Jord, svett och tårar




Sommaren är inte slut än. Hela augusti ligger framför. Ändå ger jag mig på en slags sammanfattning av hur våren och sommaren hittills varit för oss. Jord, svett och tårar, kanske säger en del av sanningen.




JORD
Det är snart ett år sedan vi köpte vårt fritidshus i Klintsjölänningen i Robertsfors kommun. Det är där vi har varit väldigt mycket den här våren och sommaren. Så här långt.
Stugan ligger på en skogstomt vid en havsvik. Så klart blir det mycket jord när tomten till största delen är skogsmark. Jord, ris, träd och sten. En del grävande och planterande har det varit, även om vi har varit återhållsamma på det området. Den största "jordgrejen" var nedgrävandet av reningsverket och konsekvenserna av det (se tidigare blogginlägg). Det finns nu ganska mycket jord där vi skulle vilja att det var gräs eller blåbärsris, som det var innan grävningen. Men allt har sin tid och nya tider kommer.


En extra svettig dag för Owe, när han fastnade med skorna i leran.

Christofer försöker få ordning på jorden kring reningsverket.

Och den stora stenhögen som hade blivit efter grävningen... Christofer kånkar och bär och rullar de stenar han rår på - inte lite svettigt.

Och här byggs en Friggebod. Cornelia och Christofer.

Cornelia

Så kom papptaket på på Friggebodan. Cornelia och Owe.

Medan det tapetserades i Christofer och Ellinors stuga.

Och så skulle vi ha mat också. Ibland blev det grillat. Här är det Ellinor som sköter grillen.

SVETT
Inte för att det har varit en extremt varm sommar de här månaderna (förutom några enstaka dagar). Utan för att vi har jobbat ganska mycket praktiskt, burit, släpat, rullat, spikat, målat, byggt, sågat, funderat, planerat... och inte haft någon dusch!

Från allra första början hade vi bara kallt vatten som vi hämtade från en kran upphängd på ett träd. Så småningom fick vi in kallt vatten i köket. Sedan bara några få veckor har vi nu både varmt och kallt vatten i köket. Så tacksamma vi är för varje steg framåt. Men än har vi inte någon "riktig" dusch.


Men här sätter Owe och Cornelia upp ett duschtält, lite svettigt att få till det när det blåser ute. Skönt att ha en möjlighet att duscha av sig!



TÅRAR
Tårar kan rinna och tårar/gråt kan kännas inombords. Tårar kan komma av sorg, besvikelse, trötthet ilska - och av glädje.
Sorgetårar har vi upplevt under sommaren.
Besvikelse och ilska och förtvivlan har har vi känt vid några tillfällen, när det inte blivit som vi tänkt oss eller enligt överenskommelse.


Vid ett tillfälle när Cornelia och Christofer öppnade ett paket med sektioner med väggar till Friggebodan, så upptäckte de till sin förskräckelse massor av myror och myrägg. På vissa ställen var det alldeles svart. De hade byggt bo där. Även om vi inte precis grät, så var vi ledsna och besvikna. Hur skulle vi tänka nu? Hur mycket hade de förstört?


Alla sektionerna ställdes upp för att myrorna skulle ha förstånd att försvinna. Och de är kloka! Det var fascinerande att se, trots allt, hur de snabbt sökte räddning. De släpade och drog på sina ägg och varandra.



Cornelia sopade sina väggsektioner. Om och om igen. Myrorna gömde sig bakom vindskyddsduken. Det googlades och funderades och gjordes beslut på fortsättningen. Och det kröp i hela kroppen. Mitt i detta kom Glassbilen spelandes förbi på vägen. Vilken lycka! En paus i eländet! Nästan glädjetårar.

Ja, glädjetårar, rinnande likaväl som bubblande i bröstet har vi också fått vara med om. Det bästa tillfället var när vi åt middag tillsammans tidigt i våras med vår son Christofer och hans sambo Ellinor. Vi pratade om framtiden och min kommande pension. Då berättade de att Owe och jag skulle bli farfar och farmor! Vilken glädje! Då var det riktiga tårar.



Hängmattan har inte blivit använd så många gånger i sommar. Men det har hänt.

Man kan vila på olika sätt.

Som sagt. På olika sätt.




Mycket glädje känner vi för vårt fritidshus. Stillheten som faktiskt finns där mitt i allt arbete, glädjen att få vara tillsammans, utsikten, möjligheterna. Och fördelar som vi inte visste om innan det blev vårt.



Vi gläds också över besök vi haft hittills av vänner och släktingar. Några av gästerna har lärt oss om växter och fåglar. Här är min bonussyster Ingela och hennes sambo. Här väntar de på bussen för att åka vidare söderut. Bra förbindelser finns det också. 

Jord (inte blod!), svett och tårar, en del av sanningen den här våren och sommaren. Sommaren som ännu inte är slut.

onsdag 24 juli 2019

Many voices speak



Bara några bilder från några timmar på Trästockfestivalen 2019 i Skellefteå i lördags.









På festivalområdet fanns en Konsthall. Där fann vi bl.a. dessa broderier av Emma Ingersdotter/broderibae. Läs gärna på länken ovan om hennes tankar kring sitt broderi.




Men också dessa målningar. Tyvärr har jag inte namnet (eller namnen) på konstnären/konstnärerna.







Det var fantastiskt väder och trevlig stämning. Och kul att vara där. Anledningen var dock att min (bonus-)systerdotter Matilda Mård med artistnamnet Many voices speak var där och sjöng. 






Så roligt att höra och se henne framträda!




Matilda har så fin röst, tycker jag. Det hörde jag att folk runt omkring också tyckte. Matilda skriver en del av sina sånger själv.




https://hymn.se/2016/10/11/premiar-many-voices-speaks-blue-moon/

https://www.grandolomat.se/kalendarium/2018/10/13/many-voices-speak

Det finns säkert nyare material om Many voices speak, men det här är vad jag hittade just nu. Får du tillfälle att lyssna på Matilda och hennes band så ta vara på det! Rekommenderas varmt!

Jag uppfattar Matilda som en ödmjuk och fin tjej och önskar henne av hela mitt hjärta lycka till med  musiken.




Efteråt fick vi en pratstund med Matilda. Det blir inte så ofta vi kan träffas. Matilda och hennes kille Petter bor just nu i Berlin desutom.



Bonuskusiner.

Matilda och Cornelia var i stort sett dagligen tillsammans som små. På den tiden var vi grannar och bodde i Västerljung (utanför Trosa). Mycket roligt har de haft tillsammans. Nu träffas de inte så ofta. Men i juni när Cornelia var på sin Interrail-resa så besökte hon Matilda i Berlin.






Så behövde också magen något gott innan vi fortsatte vår resa söderut. 




Så var vi tillbaka till stugan igen. Glada och nöjda med dagen.


Just nu är vi i Boden. Owe jobbar. Och Cornelia har åkt tillbaka till Stockholm.
Jag ser fram emot morgondagen då vi får besök av min syster Ingela (Matildas mamma) och hennes sambo. Det ska bli kul!

Fotografierna har Owe och jag tagit.

fredag 19 juli 2019

Anna





Anna, jag saknar dig.
I dag har jag sagt "hej då" till dig i fina Lundagårdskapellet i Boden.




Sist vi sågs bestämde vi att vi skulle träffas den här veckan. "Då säger vi så", sa du. Två gånger. Och det kan man säga att vi har gjort nu. Men det var inte så här jag hade tänkt att det skulle vara. Det är mer sorgligt för mig - mycket mer! - än för dig, tänker jag. Min tro är att du har det bra nu, riktigt bra. Bäst.


(Lundagårdskapell, Boden. Inte från dagens begravning)

Tack för gåvan du gav mig. Fint inslaget av Nils. Jag fick den för att jag skulle minnas dig, efter din bortgång, sa du. Jag skulle inte ha glömt bort dig ändå. Men tack!


När jag har tänkt på din död, har det funnits en text som jag har förknippat med dig, författad av vissångaren och pastorn Anders Caringer. Den fanns fakiskt med på ett telegram idag av någon som också tyckte att sångtexten passade ihop med dig.


JAG SAKNAR
Jag saknar en pärla i mitt halsband
Ett rum i mitt hjärta står tomt
Nu trär jag min längtan
och mina minnen
På finaste halsband för dej
Som ett vetekorn som måste dö
För att det ska växa något nytt
Så är det med våra dagar här på jorden
Var inte rädd
Jag bär på en tillit  att få mötas
Där allting är fridlyst och ro
Till dess är jag tankfull och så tacksam 
För gåvan du varit för mej
Som ett vetekorn som måste dö
För att det ska växa något nytt
Så är det med våra dagar här på jorden
Var inte rädd

Text och musik: Anders Caringer
från den nya CD-skivan Sorgens koltrast 
(skivan kan varmt rekommenderas!)

(Tillåtelse av Anders att citera texten)


Lundagårdskapellet

Ps. Tack Anna, för att du vågade fråga om jag ville vara din "extramamma". Vilken ära!
Jag är så glad för att jag fick lära känna dig några år. Tyvärr alltför få!
Längtar och saknar (som vi ofta skrev till varandra)! Kramar!
   /Birgitta



Anna, du minns väl att du gav mig tillåtelse att visa bilderna på dig.

Vila fridlyst i Guds famn.

torsdag 4 juli 2019

Hur lång är en lång resa?




Hur lång är en lång resa? Det beror naturligtvis på vad man jämför med, och vad man talar om för resa. Det finns olika sorters resor.




Owe och jag tyckte att vi gjorde en ganska lång resa härom dagen. I mil räknat var det 55 (+ 24 dagen innan). Vi körde från Boden till Övertorneå och sedan vidare ner till Robertsfors. Det tog oss hela dagen. På grund av väglaget och lasten gick det inte så fort.




I Övertorneå hämtade vi ett litet reningsverk, en Ecobox som vi ska gräva ner vid stugan. Den var större och tyngre än vad vi hade förstått. Det kändes lite nervöst att köra så långt med den, speciellt på krokiga och gropiga vägar. Men mest var det E4, som tur var.
https://www.ecot.se/

Våndan, beslutet väntan kring denna Ecobox och allt som hör till var en resa för sig.




Och än är den inte riktigt slut. "Havet är havet" säger dom som vet. Det var mycket oro medan grävningen pågick. Hur är marken under allt blåbärsris? Rädslan fanns att det skulle finnas stora stenhällor, som inte skulle gå att gräva bort...





Men nu är boxen i den djupa gropen. Det ska fyllas på mer grus och jord och det ska grävas för rör med mera. Så vi hoppas att allt ska fungera som det ska inom en en snar framtid.




En annan resa har precis avslutats i dagarna, en resa på mååånga mil med tåg genom ganska många länder och upplevelser. Det är vår dotter Cornelia som har kommit hem från en två månaders interrailresa. Vi är glada för att allt i stort har gått bra! Och att Cornelia verkar nöjd! Välkommen hem!


(En skuggbild på väggen. Samma dag som min vän dog.)

Jag tänker också på en annan lång resa som bara för en kort tid sedan tog slut och samtidigt började. En kär vän har avslutat den här livsresan på jorden. I ålder alldeles för tidigt, kroppsligt däremot höll den på längre än vad som egentligen var möjligt. Hon varken åkte bil, tåg eller flyg.  Det var hennes livsvilja, tro och tillit som bar henne genom det här livet och förde henne vidare till en ny destination.
Jag saknar henne. Hennes pliriga blick och humor. Hennes oceaner av kärlek. Vår kommunikation. Det känns så konstigt att jag inte kan nå henne längre...




Hur lång är en lång resa? Vad är långt i tid och längd? Hur mäts mängden, volymen, antalet tankar, frågor, kamp, oro, tillit?




Vad är att resa? Hur kan vi resa? Och vart?




Lycka till på färden!