En bön att be...

ÖVERLÅTELSEBÖN

Gud, låt oss inte fastna i det förflutna,

inte oroa oss för framtiden.

Vi kan inte göra ogjort det som varit,

vi kan inte förutse allt som kommer.

Låt oss istället vara i din frid,

älska och bli älskade, läka och bli läkta.

Vi ger det förflutna till dig och vilar i din förlåtelse.

Vi ger framtiden till dig och vilar i din kärlek.

Vi lever i ditt ljus och ber om öppna ögon så att vi kan se.

Vi lever i din kärlek och ber, att din kärlek ska strömma genom oss,

för att ditt rike ska bli allt i alla. 

Amen.

(Vet tyvärr inte vem som har formulerat bönen

och kommer inte ihåg i vilken bok jag hittade den.)

Gläds särskilt över Nobelprisen till Nadia Murad och Denis Mukwege!

(Fotografierna är ifrån Grekland; Kreta och Naousa)

Änglabesök?

I söndags var det Änglarnas dag, Den helige Mikaels dag. Kyrkoårets äldsta och största änglafest. Känd sedan 400-talet.

Ordet ängel finns på både hebreiska och grekiska och betyder sända ut, alltså sändebud, budbärare. Ordet används både om mänskliga, jordiska sändebud ( vi vanliga, dödliga kan ibland få fungera som Guds änglar, oftast utan att veta om det) och om gudomliga, himmelska budbärare.

I Bibeln omnämns änglarna mer än trehundra gånger. Nästan alla böcker i Bibeln talar om änglar. För de bibliska författarna framstår änglarna som något självklart.

Bibelns beskrivning av änglar är att de frambär hälsningar och budskap, vägleder, finns vid vår sida, skyddar och hjälper. Det verkar som om det finns olika sorters änglar med olika uppdrag.

Bibeln berättar också att änglarna är Guds kämpande medhjälpare i kampen mot det onda. De är orädda och handlingskraftiga. Den kampen pågår fortfarande på jorden och vi är inbjudna att vara med och kämpa för det goda.

Samtidigt står de gudomliga makterna på vår sida, vill omsluta oss med kärlek och trygghet. Många människor har upplevelser från speciella ögonblick i livet, som blivit till tröst, hjälp, räddning, vägledning... Kanske var det just änglanärvaro eller änglabeskydd. Har du någon sådan upplevelse?

Gud och Guds budbärare vill vara nära dom som aldrig har sett en ängel och aldrig kommer att göra det, lika mycket, som dom som kan se änglar med sina ögon.

Känner du igen bönen:

 Det går en ängel kring vårt hus.

Han bär på sju förgyllda ljus.

Han har en krona i sin hand.

Nu somnar vi i Jesu namn.

(Fotografierna är ifrån Grekland i september)

Hej då September!

Snart måste vi lämna September månad. För min del har det varit en fantastisk månad. På flera sätt.

Ett par veckor av september månad har Owe och jag varit i Grekland. Som jag redan berättat i ett inlägg för några gånger sedan, så var vi på bröllop i norra Grekland. Det var min kusins son som gifte sig. Några dagar efter bröllopet for vi till Kreta och Rethymnon.

Nästan varje dag var vi vid havet. Det var växlande väder och mer eller mindre vågor. Ibland var det röd flagg, dvs förbjudet att bada. Det var underströmmarna som var farliga. Men man fick sitta på stranden... det går aldrig att se sig mätt på vågorna. Det är mäktiga krafter.

Vi bodde på Hotell Elize, som låg högt upp, 117 trappsteg, med en fantastisk utsikt.

I närheten av hotellet låg en helt ljuvlig frukt- och grönsaksaffär. Förutom att deras varor var fräscha och goda, så la de upp sina grönsaker så vackert.

Det bästa med Kreta är att vi får träffa mina släktingar som bor här. Här är vi vid hamnen.

Några dagar efter hemkomsten från Grekland var jag på kusinträff nere i Varnhem utanför Skövde. Det var en träff för kusiner på min mammas sida. Det var oerhört roligt. Träffen var hemma hos en av kusinerna, som bor i en gammal skola, som de har format mycket personligt och inspirerande, tycker jag. Och trädgården gick i samma kreativa stil.

På vägen hem, hann jag stanna till några timmar i Stockholm och träffa min dotter. Och innan jag kom till Boden igen fick jag också träffa vår son och hans sambo och jag hann vara ett knappt dygn i Robertsfors, som har blivit ett favoritställe. Vilken helg! Och vilken månad!

Månaden började med och kommer att avslutas med gudstjänst i Matteuskyrkan. Jag har faktiskt hunnit jobba lite den här månaden också; med några samtal, möten, begravningar, vardagsmässa, samtalskväll och en del annat. Det hör också till det som jag är glad och tacksam för under den här innehållsrika månaden.

Ibland rullar allting på och inget speciellt händer, men det är bra ändå. Ibland händer det mycket tätt intill varandra och när det är positiva och bra saker är det bara att tacka och ta emot.

Hej då, September! Tack för allt!
Välkommen Oktober.

En dröm

Jag drömde en dröm. Så där som drömmar brukar vara. Lite förvirrande och osammanhängande - åtminstone i ett vaket tillstånds perspektiv.

Jag visste att jag var tvungen att ge mig av. Jag började gå... men kände mig osäker åt vilket håll...

Och hur skulle jag hitta?!

Vilka tecken eller signaler skulle jag följa? Vilka skulle leda rätt? Jag minns att jag mellan varven funderade på vart jag egentligen var på väg och varför jag kände mig tvungen att gå?! Var det min egen längtan och behov, eller var det ett krav från annat håll?

Hur skulle jag göra?! Skulle jag fortsätta, eller skulle jag vända om? Och mörkt var det! 

Drömmen avslöjade inget beslut. Men när jag vaknade hade jag en psalm från Psalmer i 2000-talet i huvudet. Speciellt refrängen.

Här vid stranden nära vattnet

finns en plats som ger mig ro.

Här vid stranden nära vattnet

fylls mitt inre utav tro.

Här får jag vila

och Du finns här 

mitt i livets kamp och strid.

Här får jag vila 

och Du finns här 

med Din nåd för varje tid.

Text: Ragnwei Axellie

Psalm nr 814 vers 1 i Psalmer i 2000-talet vers, Verbum

...mitt i livets kamp och strid...!

...med din nåd för varje tid...

Alla fotografierna är från Kreta.

Vad är det jag ser?

När jag såg in genom den här porten var det de vackra blommorna jag såg. Det var därför jag tog fotot. När jag sedan tittade på fotot i datorn upptäckte jag också det fula och trasiga. 

Jag gillar den här bilden. Blandningen. Hur både det fina och det fula samsas i samma bild. 

Vad är det jag ser? Vad är det som fångar min blick först?

För min del är det inte alltid det vackra jag ser först. Tyvärr. Ibland är det bristerna, det trasiga, det smutsiga och så småningom kan jag upptäcka det fina som också finns där. Inte minst när det gäller mitt eget och mig själv.

Barn lägger ofta märke till det som vi vuxna inte ser. Och kan se bort ifrån det ytliga och oväsentliga. Det som vi ofta fastnar i. Barn har mycket att lära oss på det här området. Också.

Bara den som vandrar nära marken kan se dina under, Gud.

Bara den som vandrar nära marken kan se dina under, Gud.

Låt oss aldrig bli så stora att vi inte ser de små,

larven som kryper och myran som stretar 

och barn som lär sig gå.

Nej!

Bara den som vandrar nära marken kan se dina under , Gud.

Text: E. Nordlander 1981

Den Svenska Psalmboken med tillägg, nr 787

Så mycket det finns att se och upptäcka!

Nära och långt borta.

Fotografierna är ifrån Kreta, Rethymnon i maj/juni.

35 år!

I morgon, 19 juni, är det 35 år sedan vi gifte oss. 35 år sedan! Tänk,  att vi håller ihop fortfarande... och planen är att fortsätta så.

Vita rosor hade jag i bröllopsbuketten.

Just nu är en tid då jag träffar par som jag ska viga. En fråga som jag ganska ofta ställer är vad de uppskattar mest hos varandra. Jag tycker att det är en bra fråga att fundera kring. Alltför fort kan det man uppskattar bli självklart.

Om jag själv skulle besvara den frågan när det gäller Owe, så skulle en sådan sak vara att han alltid uppmuntrat mig till att skapa, att göra det jag nästan inte vågar. Tidigt i vårt äktenskap tog jag en paus från mitt arbete för att gå en estetisk linje på en folkhögskola för prova olika sorters hantverk och så har det fortsatt genom åren. Han har alltid gjort skapandet möjligt för mig. Och alltid har han tyckt att jag ska ha bra kvalité på materialet jag har jobbat med. Själv har jag haft lätt för att tycka att det är för dyrt eller onödigt... Ja, han är bra min man.

En annan fråga som jag ibland ställer till mina vigselpar är om de har några drömmar eller önskningar inför framtiden. Owe och jag har nog alltid haft - och har fortfarande, en hel del både realistiska och orealistiska fantasier och tankar. Det underlättar om man drömmar om liknande saker, så att man drar åt samma håll.

Det viktigaste är, tror jag, att man känner sig hemma hos varandra. Att man kan slappna av och vara sig själv och kunna prata om både det som gör ont och det som gläder, eller frågor som man bär på.

Nej, nu ska jag inte skriva mer, för vi ska ju fira på något sätt imorgon... lite förberedelser behövs.

Inget av fotografierna har egentligen med det som hände för 35 år sedan. Alla fotografierna är ifrån vår resa till Kreta som vi gjorde nyss. Grekland och framför allt Kreta är något nytt och gott som tillkommit sent i vårt äktenskap. Men det hör definitivt till en av våra drömmar numera. Att få återvända.

Tre dagar under ytan

Tre dagar i rad gick han från hotellet strax efter 8 och var borta till sena eftermiddagen.

Med en vit buss drog han iväg några mil tillsammans med ett gäng. Först kände jag mig lite orolig; hur skulle det här gå?! Han är ju ingen ungdom längre. 

Men varje eftermiddag kom han dock levande tillbaka, min man. Glad, men mör. Han gick en kurs för dykarcertifikat när vi var på Kreta och Rethymno. Han har alltid gillat att vara i vatten, så det var helt rätt! Det är aldrig försent att lära sig nya saker...

 De gick från land ut i havet med full mundering.

Owe och Fabien.

Fabien var Owes instruktör och trygghet under ytan.

Datumen på de här vatten-bilderna stämmer inte alls.
Felinställt på kameran.

Den fjärde dagen. gick vi dit tillsammans, för Owe skulle "göra upp" med dem. Jag förstår att han trivdes. De verkade mycket trevliga! Här är han tillsammans med ett par av de ansvariga.

Då fick jag se tuberna och våtdräkterna som de använde.

Owe skulle också fotograferas.

Då blev det även en bild på oss båda.

Inre och yttre värme

Efter en veckas ledighet på Kreta kom vi tillbaka till Boden igen i går kväll. Fortfarande känner vi värmen i våra hjärtan och på vår hud från underbara dagar i Rethymno.

https://www.reseguiden.se/reseguider/rethymnon-for-nyborjare-5840

Vi bodde på det enkla och trevliga lägenhetshotellet Marva lite utanför staden, där vi hade utsikt både över bergen och olivodlingar.

Ni som följer min blogg vet att jag har släkt här på Kreta och i norra Grekland. Vi träffades på eftermiddagarna och kvällarna. Alltid så mysigt!

De första dagarna var också Lilla S:s morfar Haris här. Det var roligt att han hade möjlighet att vara här så att vi kunde träffas!

Anledningen till Haris röda färg i ansiktet var den starka kvällssolen, som förgyllde kvällen på terrassen.

En hel del sol och bad och lek blev det.

Och promenader och utflykter.

Det finns såå mycket fint att se!

Jag visar mer en annan gång.

Mycket värme följer oss både till det inre och yttre!