Välkommen!


Det mesta som händer oss människor, som vi har behov av, tänker och tror är i grunden detsamma i alla kulturer, samhällsklasser och genom årtusenden. Ingenting är nytt under solen. Men det är inte mindre viktigt eller intressant för det. Tvärtom!
Här delar jag tankar och upplevelser som har anknytning till mitt liv. Ofta är det genom dikter, citat och böner, som jag tycker om. Du får gärna kommentera inläggen. Hur man gör läser du på sidan Om bloggen.

måndag 31 december 2012

Välkommen 2013




Jag har lite svårt att lämna tankarna som jag berört de sista inläggen; det här med att störa. Det passar väl inte riktigt att skriva om på en nyårsafton...?!
Ja, jag skulle kunna skriva något om vad som stört mig under året, men det känns inte så meningsfullt.

Man kan bli störd på olika sätt. Vissa störningar är hinder, tar energi, oroar på ett negativt sätt... ger negativa verkningar.

Ibland uppskattar man att bli störd, när man t.ex. håller på med något som är tråkigt eller känns meningslöst, då tar man med glädje ett avbrott...

Vissa gånger när man blir störd, kan det verkligen kännas besvärligt, ta tid, kraft - helst skulle man vilja slippa undan. Slippa att ta ställning, åtgärda, lyssna, bli berörd... Den typen av störning kan bli något väldigt bra i slutändan. Något man är tacksam för. Den kan ha gett ny kunskap, nya perspektiv, självinsikt, lärt känna en annan person på ett djupare plan...

Många gånger är det just "störande" personer, som väcker oss till nya insikter och oroar oss till något gott, till en positiv förändring.
Oftast inser vi inte det förrän en tid efteråt. Helst vill vi inte i nuet bli störda i våra tankebanor, åsikter eller levnadsstil. Eller traditioner - som kan kännas aktuellt så här i jul- och nyårstider med alla dess traditioner och riter.

Ibland behöver vi träffa dem som stör oss, barn som vuxna. Ibland behöver vi själva vara de som vågar störa, ifrågasätta eller visa på ett annat perspektiv. Man behöver inte alltid störa med buller och bång...

Nils Bolander har skrivit en bra dikt som heter "Folk av den bråkiga sorten" - men den är för lång att skriva nu, i alla fall. Är du intresserad så finns den i Valda dikter av Nils Bolander, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, Stockholm, 1963 (sjunde upplagan).

Istället ska jag citera från en  kort dikt av en annan favoritförfattare, Eeva Kilpi. Jag är av någon outgrundlig anledning väldigt förtjust i dessa lite banala rader...  Det är någon som kommer in i rummet, personen i fråga frågar om han stör, svaret blir:

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

(Sånger om Kärlek, Fripress Bokförlag, 1980)

Tänker mig att dikten räknas som en kärleksdikt - och så kan det ju vara...
Men jag föreställer mig att den också kan handla om andra omstörtande upplevelser i livet... Störande, men positiva. Det kan t.ex. vara barn, husdjur, nytt arbete, en tro, en vän - som kommer in i ens liv. Tycker om den positiva inställningen: Välkommen. Beredskapen att låta tillvaron bli rubbad.


Ja, det blev kanske lite konstiga nyårsaftons-tankar...

Jag vill önska både dig som läser detta och mig själv; 
ett år med många goda och ljusa överraskningar!  
De kan visserligen störa och rubba vår vardagslunk en del, 
men jag hoppas att vi ska klara av att säga välkommen
när det är sådana "störningar" som gör vårt liv större och rikare.

Välkommen 2013!

söndag 30 december 2012

Kom inte och stör!

Kom inte och stör!
Bråka inte! Var tysta!
Det finns inte tid nu...

Sådana budskap har vi alla mötts av, inte bara som barn, utan också som vuxna.
Andra har åsikter om vad som passar sig och inte; i kyrkan, som kristen, som en respektabel samhällsmedborgare...

Samma sak skedde när föräldrarna kom med sina barn till Jesus för att han skulle välsigna dem. Lärjungarna ville hindra dem, de tyckte förmodligen att de störde eller att Jesus inte hade tid.... (Markus evangelium kap 10 vers 13-16)

Men vad sa Jesus då?
Kom, det finns utrymme...
Jag vill ta emot dig, det finns plats i min famn -
Guds rike och Guds välsignelse är för dig, för dina barn...



När Jesus skulle födas, så fanns det ingen plats för honom. Dörrarna stängdes, det var fullt, ingen ville ta emot honom och hans föräldrar. Han fick födas i ett stall och läggas i en krubba.

I vuxen ålder ansågs Jesus i vissa kretsar som besvärlig, för frågvis, ifrågasättande - nej, man ville inte ge honom plats. Istället ville man hindra honom, stänga honom ute - ja, t.o.m. döda honom.

Jesus vet vad det vill säga att bli avvisad.

När nu föräldrarna vill komma fram till Jesus med sina barn, så blir Jesus arg på sina lärjungar som försöker hindra dem.

Släpp fram barnen, Guds rike tillhör dem, säger Jesus.
Utan hänsyn till vad barnen är och vad de kan bli, erbjuds de del av Guds rike; ja, de blir t.o.m. både förebild till och bärare av Guds rike!
Det är inte bara vi vuxna som ska lära och uppfostra barnen - barnen har något viktigt att lära oss, något viktigt att visa oss. Är vi uppmärksamma på det?



Även om det finns mycket hinder i vägen och andra vill mota bort oss, andra tycker att vi stör och är besvärliga, så ser Jesus dig och mig (i Guds ögon är vi alla barn).
Han har tid och han har plats och han vill ge oss Guds välsignelse och liv.

(Det var en del från min predikan idag i Nederluleå kyrka)

lördag 29 december 2012

Uppgradering av barnens värde

Ja, så är då förberedelserna i stort sett klara till imorgon i Nederluleå kyrka, Gammelstad.
Som jag skrev igår, så är det barnet som står i centrum.


 Från Porsökyrkan

Morgondagens evangelietext är ifrån Markus 10:13-16

Morgondagens text om Jesus och barnen läses i varje dopgudstjänst. På Jesu tid hade inte barnen någon hög status, men Jesus visar tydligt hur viktiga barnen var för honom. Han hade tid och plats för dem. Han säger till och med att barnen är ett föredöme och en förebild för de vuxna. Han uppgraderar barnens värde. Barnen kan i all sin anspråkslöshet visa vägen in i Guds rike; Guds gemenskap. Jesu ord om barnen väckte förmodligen stor uppmärksamhet och förvåning.



fredag 28 december 2012

Barn

Nu är temat i mitt huvud: Barn. I dag är det väl Värnlösa barns dag? På söndag är ämnet Guds barn. Då har jag förutom Söndagsgudstjänst två dopgudstjänster. Så visst är barn aktuellt...
Dessutom är det sista kvällen med vår dotter för den här gången.



Barn är en gåva, som vi får nåden att dela livet med ett visst antal år. Vi vill ge dem det bästa, så långt  vi förstår och förmår - men vi äger dem inte.

Ack, barn bli människor med egna viljor,
som aldrig du kan tämja eller kväsa.
Du lär dem gå längs golvets släta tiljor,
du lär dem tala och du lär dem läsa.

Det finns dock ett du ständigt måste veta:
allting är deras, ingenting ditt eget,
och deras ögon måste flamma heta
och deras hjärtan sluta sig förteget.

De måste växa efter egna lagar,
de veta intet om ditt hjärtas pina,
och de ha egna tider, egna dagar.
De äro livets, Guds, men inte dina.
Bengt E. Nyström

Dikten säger att vi inte kan tämja eller kväsa våra barn - jag hoppas verkligen att det är så. Tyvärr, tror jag dock att många barn i vår värld blir nedtystade, hämmade, nedtryckta, utnyttjade - förhoppningsvis finns där ändå en inre styrka som någonstans under livets gång kan få blomma ut...  

torsdag 27 december 2012

Passion

Oj, jag fastnade framför TV:n... Har sett första delen av en dokumentär om Olof Palme. Han var verkligen en fascinerande person. Säkert spännande att vara i hans närhet, även om det förmodligen inte alltid var så lätt ...
Men han hade en passion, ett driv, en övertygelse som man skulle önska mer av bland våra politiker idag och andra ledare i samhället, i kyrkan - och hos mig själv.
Passion kan smitta och ta tag i en. Kan skaka om. Ge inspiration. Men den kan också skrämma, leda till avståndstagande, få motsatt effekt mot vad den själv önskade - men då har den i alla fall berört. Det finns alldeles för mycket av likgiltighet och nonchalans. Eller att man drivs av makt, pengar, prestige...

Vad är min passion? Vad brinner jag för?
Vad är viktigt för mig? Vad är min fulla övertygelse?
Och hur är det för dig?

Livet blir roligare och mer meningsfullt om om man "brinner" för det man håller på med. Det ger mer kraft och styrka - men tar också kraft... man ger mer av sig själv.

Det finns en dikt av Eeva Kilpi som heter just Passion (om jag inte minns fel) i Om kärleken och döden, samlade dikter 1991, som jag tycker mycket om.


Bättre bild än så hittar jag inte just nu - nattsömnen väntar...

onsdag 26 december 2012

Tillsammans

Juldagarna går fort när man trivs och har människor nära sig som man tycker extra mycket om. Är man förälder och har vuxna barn så finns nog hos många av oss en längtan efter dagarna när man hade barnen omkring sig i allt det vardagliga - därför är det bästa, när de är hemma några korta dagar, att bara "vara". 

Det kan ju verka väldigt "ogemenskapsaktigt" att sitta framför var sin datorskärm.




Men sitter man i samma soffa, så sitter man nära varandra och kan ha väldigt roligt...


Och när bekymren hopar sig, kan man hjälpas åt...

ASUS är märket. I tre olika storlekar. Yngst har största och äldst minsta.
"Äldsts" är dock nyast - med touch-skärm!
Det fnyser de åt mina barn, men det är väl bara för att de är avundsjuka,
eller ?!


När man är tillsammans kan man prata mycket, berätta, diskutera, rådgöra -


men det går bra att vara tysta tillsammans också,


grubbla, försöka räkna ut det bästa...


ibland går det bra, ibland går det sämre...

Det bästa önskar vi alltid våra kära!


Det bästa är kärlek, vänskap, hälsa, en inre harmoni
oavsett var de i världen befinner sig, hur omständigheterna än ser ut.
Livet är som bekant inte enkelt och det kan växla från tid till tid,
precis som dragen i ett schackspel.
Som närstående kan man inte göra annat än be, hoppas, tro
och finnas där när man behövs...

I eftermiddag har vi vinkat av vår son :-(

tisdag 25 december 2012

I juldagarnas mörker och kyla



Julaftonen firade vi hemma. Här en snabbfika innan gästerna kom.

Mina bröder och son fikar efter maten.

Min mamma och min brors son.

Framåt kvällen blev det dags att åka till Julnattsmässa i Porsökyrkan.


Porsökyrkans entré.



Julevangeliet nådde oss inte bara genom julkrubban i kyrkan utan också genom bibelns texter, predikan och sång. Porsökyrkans julkör sjöng vackert julsånger med solopartier av Elin Lundberg och Ulf Lundberg.
Kyrkans kantor Lars Magnusson spelade stämningsfullt på harpa under nattvardsfirandet.
Efteråt var det en stunds "glögg-mingel" i kyrkans entré. Vi fick tillfälle att önska varandra en god fortsättning på julen medan brasan i kaminen brann varmt och hemtrevligt .

En nattmacka tillsammans med familjen ville jag ha innan jag la mig för att sova några timmar. Det är inte så lätt att koppla av och somna direkt efter en innehållsrik dag.

Kl. 8.00 ledde jag Julottan i Benzeliusgården i Bensbyn. Många mötte upp, ca 80-90 personer, till den traditionsenliga julottan. Lika traditionsenligt sjöng Benzeliuskören inspirerat under Göran Lindgrens ledning.

När Jesus föds i den mörka och kyliga natten under oroliga och obekväma förhållanden, sker något som saknar motsvarighet i historien och alltid kommer att göra det; Himmel och jord möts, det gudomliga och det mänskliga. Distansen mellan Gud och människa bryts. Gud blir människa i Jesus Kristus. Gud kliver rakt in i människosläktet, under nattskiftet, i vardagslivet...
Detta är hjärtpunkten och utgångspunkten i allt vad Gud har gjort och gör.
Just genom att detta sker inom vår tids gränser kan vi föras från mörker till ljus, från förtvivlan till hopp, från död till liv.

Foto: Cornelia Ryås

På vägen hem åkte vi genom ett kyligt men vitt och vackert jullandskap.


måndag 24 december 2012

God Jul!

Kyrkstuga i Boden under julmarknaden förra året


Tack för alla julkort som jag/vi har fått!
Jag har tyvärr inte fått iväg ett endaste ett... :-(

Till er som vi har fått julhälsningar ifrån - och till er ALLA 
vill jag önska en riktigt skön och fridfull julhelg!




För oss alla är den här dagen och helgen blandad med många känslor och minnen, förväntningar och bävan...

Det var när mörkret var som djupast som hälsningen helt oväntat kom, att något helt nytt och hoppfullt skett. Det var inte i slottet, i den stora staden, utan i ett mörkt och trångt skyffe hos ett par människor som var på flykt... mitt i natten.




Mörkret flyr, dagen gryr, räddningstimman för världen slår... 
Kristus till jorden är kommen, oss är en Frälsare född.
(från Stilla natt vers 3, SvPs nr 114)


Porsökyrkan, förra julen

För vår del ska vi nu städa och förbereda julmiddagen som vi delar med mina föräldrar, bröder och min brors son. Det ska bli trevligt. Det är -27 grader ute, enligt vår termometer, vitt, klart och vackert.

Kvällen avslutas med Julnattsmässa i Porsökyrkan kl 22. Det är också något att se fram emot. En liten julkör kommer att sjunga och tillsammans får vi sjunga de välkända julsångerna.
Sedan ska jag bara sova några timmar innan jag har Julotta i Benzeliusgården i Bensbyn kl 8 tillsammans med kör och musikanter.

Hoppas att du får en dag som du kan känna dig nöjd och tillfreds med.

GOD JUL!

söndag 23 december 2012

Vår gamla jultradition

Nu blir det inte mörkare. Underbart! Ljuset är på väg tillbaka... Det är nästan så att man skulle kunna inbilla sig att det märks. I dag har det varit riktigt kyligt, termometern i bilen visade på -30 grader när vi åkte från Luleå till Boden ikväll. En mycket ljus och vacker dag. Med rimfrost på träden.



Ikväll har vi återupplivat en tradition som vi har haft tillsammans alla fyra - nu efter nio års uppehåll. Nämligen att strunta i julbestyren och gå på bio tillsammans istället. De senaste filmerna vi såg var 2001-2003 då Sagan om ringen-filmerna gick. Nu var det dags för The Hobbit. Det var mysigt. Framför allt få sitta tillsammans och äta popcorn i en mörk biosalong, tycker jag. Jag har inte läst böckerna, det har den övriga familjen. Båda barnen läste böckerna på mellanstadiet flera gånger, sedan på engelska i högstadiet - de olika individerna och deras värld var en viktig del i livet för dem flera år innan filmerna kom.
The Hobbit var i 3D (stereoskopisk 3D) - häftigt, men jag blev alldeles yr i huvudet.



Nu har vi druckit glögg och ätit pepparkaksmuffins - och det börjas känna läge att gå till sängs. Det är svårt att komma i säng när barnen är hemma och är lediga... man vill liksom ta vara på all tid... juldagarna går fort.

Julgranen står utanför och väntar på att få komma in i värmen.

fredag 21 december 2012

Inget svar

Jag avslutade mitt förra inlägg med "Lycka"!
I några timmar trodde jag, stundvis var jag helt övertygad om, att jag skulle bli tvungen att byta ordet till "värsta mardrömmen" eller något liknande.

I går kväll skulle vår dotter åka med tåget upp hit till Norrbotten för att fira jul. Medan jag hade ett samtal i mitt arbete, pratade min man med henne i telefon; då hade hon stressat som en galning för att hinna med tåget vid 18-tiden. När hon kom till stationen ganska precis i tid, visade det sig att tåget var en och en halv timme försenat. Owe uppmanade henne att äta något och ta igen sig, innan hon skulle kliva på tåget och åka norrut.



Sedan hörde vi ingenting mer ifrån henne. Hon brukar vara duktig på att höra av sig när hon är ute och far. Vi förväntade oss att hon skulle skicka ett SMS eller ringa när hon satt sig på tåget och tåget börjat rulla... Det skulle ha varit helt i sin vanliga ordning. Både Owe och jag skickade SMS och provade ringa under hela kvällen. Men inget svar!
Mitt sista SMS skickade jag vid 0.30 och talade om hur orolig jag var - men hoppades att det fanns en naturlig förklaring till att hon inte svarat. Då hade jag riktig gastkramande ångest - och hade lyckats oroa min man och kanske t.o.m. min son något...

Visst, hon kunde ha tappat mobilen, eller batteriet var slut och  laddaren glömd hemma...
Men jag såg bara sådana där "Missing people"-bilder framför mig - jag tycker att man ser så mycket sådant... Otroligt många tankar och scenarier for genom mitt huvud...

Min tröst var att vi inte hade fått något telefonsamtal från något sjukhus och varken polis eller präst hade ringt på dörren...



På morgonen skulle jag åka och möta henne vid stationen. Det var med stor bävan jag satte mig i bilen, samtidigt som det förstås fanns ett hopp - annars hade jag inte klarat av att köra.
Min rädsla var att jag till slut skulle stå ensam kvar på perrongen.
I så fall var min plan att direkt ringa till polisen och efterlysa henne. Jag funderade på hur jag skulle beskriva henne, vad jag trodde att hon hade för kläder på sig...
Ja, jag törs inte säga allt jag hann tänka ut...


Ja, som ni redan räknat ut, så var hon med på tåget! Det går naturligtvis inte med ord att beskriva den lättnad och glädje jag kände när jag hörde hennes röst ropa "mamma". Kramen blev lång.

Mobiltelefonsystemet är en fantastisk uppfinning. Man kan nå varandra i stort sett när som helst och var som helst. Men batteriet kan ta slut och det kan finnas omständigheter som gör det svårt att ladda det... Då kan det ställa till med väldigt mycket oro...!! Fantasin kan hejdlöst snabbt fara iväg i de värsta mardrömslika bilder. I alla fall om man heter som jag. Jag vet ju, att verkligheten faktiskt kan vara hemsk. Men det behöver inte vara så! Oftast finns det en naturlig förklaring. Det är en erfarenhet jag har från många tillfällen - det är hoppet som finns någonstans under ångesten.
Men mina tankar går inte desto mindre till dem som lever i oro och ångest, ovisshet eller fått bekräftat det värsta tänkbara...

Den här natten, tror jag, att jag sover lite bättre... :-)

torsdag 20 december 2012

Mor och son



På prästträffen igår pratade vi bl.a. om Maria, Jesu mor, som söndagens (fjärde advent) text handlar om. Maria följde sin son från födelsen ända till dödsögonblicket - och fanns också med vid uppståndelsen. Det finns mycket som är unikt för Maria, samtidigt finns det många drag där vi kan känna igen oss själva, inte minst den som är förälder.

Det som speciellt stannade kvar hos mig efter träffen var hur det kändes för Maria när hennes son började gå sina egna vägar, när hon inte riktigt förstod sig på honom, när hon var rädd för att han inte var riktigt mentalt frisk. Hur kändes det när han markerade att det fanns andra som var viktigare för honom än hans kärnfamilj, när han blev upphöjd och populär likaväl som när han blev hånad och förtalad. Naturligtvis var det smärtsamt att se honom bli plågad, torterad och dö på ett kors. Och ingenting kunde hon göra! Hon stod maktlös inför allt som skedde honom.
Är inte det bland det värsta som händer oss; maktlösheten?! Bara se och inte kunna göra någonting.

Maria, som mamma, kan ha betytt mycket för Jesus, utan att vi vet så mycket om det. Säkert fanns hon för det mesta vid hans sida och stöttade honom. Men hon kunde inte göra så mycket åt omständigheterna.

Marias upplevelse/känsla var inte unik för henne. Den är det många mammor/föräldrar som känner igen sig i. Mer eller mindre. Hur många föräldrar är inte ute och letar efter sina barn, söker på gator, i lägenheter, hos kompisar, ringer många samtal...
Oro. Vånda. Sömnlösa nätter.
Kanske inte minst under de stora helgerna...

Och ibland är det tvärtom!
Barn som oroar sig för sin mamma eller pappa...
"Hur ska den här julen bli"?!



För min del avslutades dagen på bästa möjliga sätt. Jag känner en stor glädje och tacksamhet. Jag vet att livet och relationer kan se helt annorlunda ut. Vi var till Kallax och hämtade vår son som rest från Kapstaden, via Amsterdam och Arlanda till Kallax. Solbrun och fin, med minimal packning. Nu får vi ha honom i vår närhet några dagar. Lycka!


måndag 17 december 2012

En doft av jul

Jaha, då är det bara en vecka kvar till julafton...  Jag har inte riktigt fattat att julen är nära, förrän nu. Inga julklappar är köpta - men idag har det i alla fall blivit bakat med både saffran och pepparkakskryddor, och då börjar det kännas, eller snarare dofta jul.



När vi var i Grekland i september passade vi på att köpa biologiskt odlad saffran från Krokus.
Här kan du läsa på min kusins blogg om tillverkningen av saffran i Krokus 
(24 nov 2010) på bloggen Aktuellt i Grekland.



Det är härligt med saffran, tycker jag, både färgen och doften tilltalar mig. Har tänkt att jag skulle testa saffran i mat någon gång, har sett många sådana recept, men hittills har jag inte provat...

På tal om dofter; tänk vad de kan påverka känslor och minnen, vara inbjudande eller motbjudande...
Ibland vet man inte förrän efteråt att det var doften som påverkade mitt beslut eller min känslostämning.

Julen har många dofter, förutom mat och bakverk, så finns lukten från gran, hyacint, vad mer? Tända ljus...

Sommardofter finns det också gott om...
Ibland kommer en doft "över oss", plötsligt minns vi något, eller påminns om hur det luktade hemma hos farmor och farfar, i skolan... osv

Ibland kopplar man ihop dofter och kärlek. Tänker på en strof av Marie Fredriksson:


För ännu doftar kärlek
och hoppet blir till tro
Ännu blåser vindar
som stillar sig till ro

Jag vill alltid ge dej tid
att ta emot din längtan
Och jag hoppas du tar vid
när min tro är svag

Eller från Lejonkungen:

Känn en doft av kärleken
den sveper tyst förbi
En kort sekund
kan allt som lever här
få känna harmoni

 

Bibeln talar också om dofter, men jag hoppar över det ikväll. Däremot vill jag citera en strof ur en Nattvardspsalm, som jag tycker mycket om (SvPs nr 396, text: A. Frostenson):

 

"Här är rymlig plats. Här är Guds bord, ett stråk av himmel och en doft av jord..." (vers 1)

 

Jag gillar den där formuleringen "ett stråk av himmel och en doft av jord..." Jag tycker att livet består mycket av det, en blandning av det "himmelska" och det "jordiska".

En annan gång kan vi fundera på vad som är himmelskt och vad som är jordiskt... om de går att skilja åt?

 

Jag är glad för den här bilden som jag tog förra hösten; himlen visar sig på jorden eller jorden speglar himlen...


 

 

söndag 16 december 2012

Vägarbete pågår

Det fortsätter att snöa. Snöröjningsarbetarna har fullt upp att göra. Även på de stora vägarna är det mycket snö, djupa spår och en hög mittremsa. I dag anlitade jag min egen privatchaufför att köra mig till jobbet, kändes säkrare så... som tack fick han läsa en dikt av Bo Setterlind på gudstjänsten :-)
För övrigt var det många goda bidrag i gudstjänsten, bl.a. sjöng Gospelkören Rejoice med liv och lust.

Vägarbete skylt varning

För min egen del kändes det naturligt och verklighetsnära att tala om vägarbete. Johannes döparen hade en speciell kallelse att vara vägröjare för Jesu ankomst och uppdrag. Men vi har alla en uppgift att vara vägarbetare för Guds rike.



Vi kan likna Guds rike med en vinterväg. Det finns en färdig väg, väl gjord, fast och tydlig med vägmärken här och där.
Men så kommer snön och vägen syns knappt längre, den kan bli hal och farlig. Vägen måste underhållas.
Och vissa dagar vräker snön ner oavbrutet. Vägen måste plogas - annars blir det svårt att veta var vägen går. Snön virvlar runt i luften och det blir näst intill omöjligt att se och lätt att köra i diket, eller krocka med någon annan.
När plogbilen gjort sitt arbete blir det lättare att ta sig fram. Ibland hinner inte plogbilen göra sin sväng färdig, förrän den måste börja om från början igen, om och om igen. Men den behöver inte göra en ny väg, för den finns där under snön.

När Jesus kom gjorde han den väg som Johannes döparen förberett färdig och framkomlig, utan honom hade vi inte kunnat komma fram till Gud. Jesus kom som vår Frälsare, Räddare.

Vår uppgift som vägarbetare är att använda de redskap som vi har fått och kan bruka. Alla ska inte vara plogbilar, det finns många olika och viktiga uppgifter; någon kan trösta, någon kan laga välgörande och smakrik mat, tolka, sjunga, ha god hand om barn... Så kan vi alla, kvinnor som män, barn som vuxna, vara med och hålla vägen öppen, framkomlig och synlig. Den fasta grunden, vägen finns redan. Vi har något att hålla oss till och följa efter. Under vägen finns också rastplatser där vi kan sitta tillsammans, vila, dela erfarenheter, stötta varandra, gråta och skratta...


lördag 15 december 2012

Av vägen - på vägen

Jag är tacksam varje gång jag kommer fram dit jag planerat att ta mig. Det känns inte självklart i detta snöoväder. I morse när jag åkte till Porsökyrkan för dopgudstjänst så var det periodvis nästan omöjligt att se var vägen gick. Det var bara vitt, vitt, vitt och spårigt. I en rondell tappade jag alldeles orienteringen och hamnade i rondellen. Snö omgav hela bilen. Hur skulle jag kunna ta mig därifrån? Flera körde förbi, tittade bara lite konstigt på mig, men gav ingen hjälp. Efter flera försök ringde jag maken och frågade om han tyckte att jag skulle ringa en bärgare... Han frågade om jag hade provat trycka på knappen där det står 4WD, fyrhjulsdrivningen. Det hade jag inte. Provade köra med den i, verkade hopplöst - men rätt som det var så kom jag genom detta hav av snö och hamnade på vägen igen! Å, så glad jag blev! Visserligen darrig i armar och ben, lyckades jag ändå genomföra dopgudstjänsten i tid. Fast föräldrarna fick hålla i barnet - för säkerhets skull...

Porsökyrkan

Med ett visst motstånd satte jag mig i bilen igen och körde nu till Gammelstad och Nederluleå kyrka för nästa dopgudstjänst - det gick bra, bilen höll sig på vägen och jag ramlade bara en gång på vägen mellan bilen och kyrkan.

Nederluleå kyrka, i koret, innan en dopgudstjänst

Så fina barn jag träffade i båda kyrkorna idag. Dopbarn, som syskon.

I båda dopgudstjänsterna påminde vi oss om ett annat barn, ett barn som kommit till jorden för vår skull, för att leva livet tillsammans med oss.
Vi sjöng:

Ett litet barn av Davids hus
ska göra vinternatten ljus.
Ett barn ska hjälpa oss att tro,
här mitt ibland oss ska det bo.

Text: B. G. Hallqvist 1966,
Svenska Psalmboken med tillägg, Verbum
nr 736 vers 1.


I förbönen bad jag en bön  från förslaget till nya Kyrkohandboken i Svenska kyrkan, som vi nu provar i Nederluleå församling:


Livets Gud, vi samlar alla våra goda tankar,
allt vi önskar för NN, och ber:
Låt henne/honom leva i tro
och växa upp i trygghet och gemenskap.
Ge henne/honom hopp och mod när livet är svårt,
omsluten av församlingens förböner.
Visa NN att hon/han är älskad
och att du bär henne/honom genom livet.
Ge henne/honom kraften att stå upp för andra
och nåden att känna sig buren.
I Jesu namn. Amen.

Det är en bön som det är lätt att be med hela sitt hjärta.


Nederluleå kyrka

torsdag 13 december 2012

En skrift i snön



Började dagen med att se på Luciatåget från Uppsala Domkyrka på TV.
När barnen var små gick vi upp och såg det tidiga programmet (som inte verkar finnas längre), virade in dem i filtar, åt lussebullar och pepparkakor och lyssnade på de traditionella sångerna. Nu sitter vi själva, grånade i soffan och tittar hålögt... det var bättre förr!
Nja, som tur är så fortsätter ju livet att gå och nya saker händer...


Acusticum, Piteå. Foto: Ingabritt Tomboulidou

Det händer också nya saker i det traditionella Luciaprogrammet, som t.ex. en rappare som kom infarandes nu och då. Det jag särskilt tänker på var den nyskrivna låten "En skrift i snön", musik av Benny Andersson och text av Kristina Lugn. Den skrevs för övrigt till Orgelinvigningen i oktober på Acusticum, LTU i Piteå.
Här kan du t.ex. läsa om det

Jag blev förtjust i titeln En skrift i snön. Jag vet inte riktigt varför, men den tilltalar mig.
Kanske är det nostalgiska minnen från när jag själv var barn, ibland både ritade och skrev vi barn i snön. Det var synligt en kort tid, många kunde se och sedan var det borta. I motsats till allt som skrivs nu på datorer och i mobiltelefoner, hur mycket man än försöker radera, finns det ändå kvar någonstans... för mig borta och osynligt. Men kan av kunniga plockas fram igen...



En skrift i snön - känns lite som en hemlig hälsning. Inget man kan ta med sig, spara eller gömma - utan något man måste komma ihåg, tro på, lita på att det faktiskt har funnits, när det sedan inte syns längre... Ja, för mig har det nog något med tro att göra. En aning. Ja, det är kanske som adventspsalmen: "En aning fyller varje bröst, och stilla ljuder Andens röst i jordens alla zoner: O mänsklighet, ställ dörrn på glänt - det är advent, det är advent!" (Text: C. Boberg 1883, H. Lindström, 1984, Svenska Psalmboken med tillägg nr 109)
Spänning. Förväntan.

En vers från En skrift i snön lyder så här:

En Karlavagn landar hemmavid
nu seglar jag bort med min vän
på höga moln av frid
och evig ro
en liten stund
Och natten som väntar lär oss att drömma
den saga som skrev oss
den skrevs av en vän
en skrift i snön
om hjärtats hem

För mig handlar det om något att hoppas på (för att anknyta till igår): 
frid, ro, vän, hem...


Avslutningen på förra inlägget...

När jag skrev mitt inlägg om Hope igår så hade jag sångtexten nedan i bakhuvudet och kopplade ihop den till hoppet - men jag kom inte ihåg den exakta texten... Texten fanns där eftersom vi hade nämnt den i förberedelsen inför söndagen. Gospelkören Rejoice ska sjunga den på söndag kl 11 i Porsökyrkan. Kom gärna och lyssna!







Tänd ett ljus och låt det brinna
låt aldrig hoppet försvinna
det är mörkt nu
men det blir ljusare igen

Tänd ett ljus för allt det du tror på
för den här planeten vi bor på
tänd ett ljus för jordens barn

.....

Tyvärr hittar jag inte vem som är text-författare. 
Denna sång sjungs säkert också denna Luciadag när många ljus kommer att brinna och lysa upp tillvaron på sjukhus, äldreboenden, arbetsplatser, kyrkor...

Låt aldrig hoppet försvinna!


onsdag 12 december 2012

Mellan tron och kärleken

12.12.12  blev en glad och bra dag för mig. Inte för något alldeles speciellt, men ändå en bra dag.
Många människor har både hoppats och bävat inför den här dagens datum.

Alla anställda i Nederluleå församling har ätit jullunch tillsammans. Förutom det goda vi åt och snacket vid borden, så fick vi göra en trevlig bekantskap med Hope. Återkommer till det.

I dag har många äktenskap ingåtts, både borgerliga och kyrkliga. Anledningen är datumet - förutom kärleken, får vi hoppas... Själv hade jag också glädjen att få viga ett par och döpa deras tre barn idag.

Efteråt planerade musikern i Porsökyrkan och jag söndagens Musikgudstjänst i Porsökyrkan "Musik i juletid", tror jag att det står på affischen. På söndag är gudstjänsten kl 11.00. Gospelkören Rejoice kommer att sjunga och tillsammans får vi alla sjunga både advents- och julpsalmer. Kände mig inspirerad när jag åkte hemåt i snöyran.

Ja, som jag redan nämnt; Hope gladde oss idag på jullunchen. Hoppandes hade hon en "föreläsning" om hopp. Det gav mycket skratt - så underbart skönt det är att få skratta! Det uteslöt inte att det gav följdtankar...
Det var Charlotte Lindmark som hade föreställningen om Hope.
Här kan du läsa om henne.
Och här om Hope

Hope såg sig själv som mellanbarn, hon var inklämd mellan tro och kärlek. Hon hade verkligen rätt när hon sa att det finns hur mycket sånger, filmer, böcker, samtal som helst om både tro och kärlek. Men det finns lite forskning och böcker om hopp.  Ändå är det något som vi människor gör hela tiden. Vi hoppas hinna med bussen, att någon ska ringa, att inget hemskt ska hända barnen, att vännen ska bli frisk osv. Vi har små hopp och stora hopp, svaga hopp och starka hopp. Det är hoppet som håller oss uppe, som gör att vi fortsätter, inte ger upp. Slutar vi hoppas, ja, då är det verkligen mörkt och hopplöst...Utan hopp blir livet outhärdligt.

I brist på en bättre bild, får den här föreställa hopp; ljus i mörkret...

Tänkte jag skulle hitta något bra citat om hopp, eller en dikt - men som sagt, det är inte lika lätt att hitta som t.ex. om tro och kärlek.

Tänker ändå att det är viktigt var hoppet är förankrat - just det, hopp brukar man symbolisera med ett ankare. Något fast, något som håller.
När jag talar om kris, sorg, bearbetning brukar jag ofta säga att hoppet kan aldrig få ett riktigt fäste, om det inte har verkligheten som bas. Verkligheten kan vara fruktansvärt smärtsam t.ex. i samband med separationer av olika slag. För att kunna hoppas på ett realistiskt sätt, måste man (så småningom) våga se verkligheten som den verkligen är. "Märkligt nog kan det starkaste hoppet födas ur den djupaste förtvivlan", som det står i boken Hoppet och vanmakten, av Maria Leijonhielm, red.
"Inom varje människa finns krafter som gör det möjligt att våga se sanningen, så småningom acceptera den och därigenom få ett hopp, som bygger på verklighetens villkor."

----
Jaha, nu grunnar jag på hur jag ska avsluta det här inlägget; det blev både längre och allvarligare än vad jag hade tänkt mig... Och inte har jag något foto på ett ankare, vad jag kan minnas...

Medan jag funderar så vill jag önska dig mycket hopp och glädje! Det finns trots allt mycket man kan hoppas på  :-)

söndag 9 december 2012

Chokladtårta eller surdegsbröd




För att lugna mina vänner så kan jag säga att huset har inte brunnit, avloppet har varit där det ska vara, jag har inte ramlat eller bränt mig (bara skurit mig lite i fingret) - trots att vi hade ett litet kalas idag... Visserligen tappade jag paketet med Florsocker strax innan gästerna kom, men av någon förunderlig anledning så var det bara lite som flög ut på golvet... Vilken tur jag har haft idag!
En riktigt trevlig eftermiddag blev det med god mat och chokladtårta med chili (fast nästa gång ska jag ta mer chili).

Tänkte när jag höll på och stökade i köket, att en av liknelserna som Jesus ger i dagens evangelietext - har Jesus hämtat från köket och liknat vid Guds rike. 

Himmelriket är som en surdeg 
som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; 
till slut blir alltsammans syrat.
Matteusevangeliet kap 13 vers 33





Det finns många texter i Nya testamentet där Jesus uppmärksammar och upprättar kvinnan, men här använder han en klassisk kvinnlig sysselsättning (alldeles speciellt på den tiden); bakning och liknar den vid Himmelriket. Det tycker jag är roligt. En suveränt bra symbolisk bild på Guds rike!

I en annan liknelse så liknar han Gud vid en kvinna som letar efter en borttappad peng, hon städar, plockar och sopar tills hon hittar pengen - och sedan kallar hon samman sina väninnor och ber dem glädjas med henne...

Jesus plockar in Gudsriket i vår vardag, i våra kök och hem - och kvinnans arbete, som ofta skett i det tysta, lyfts fram som bilder på Gud och Guds rike. Det var sensationellt på den tiden att likna Gud vid en kvinna!